När framtiden väljs bort

Historia i en digital värld är en av de roligaste och, tror jag, viktigaste saker jag håller på med just nu. Det är svårt att med några få ord beskriva vad HDV är, men ibland kallar vi det “ett skrivprojekt på webben” som är tänkt att så småningom bli en traditionell bok i både pappers- och digital form. “Vi” är den finlandssvenska historikern Jessica Parland-von Essen och jag, som i drygt åtta månader lagt ut ett eller två textavsnitt per vecka om olika aspekter av ämnet digital historia. De flesta har vi skrivit själva, men ett tiotal är fördjupningsartiklar av utomstående specialister som mer ingående diskuterar teman de kan mycket om eller har särskild erfarenhet av. Den första fasen av löpande publicering närmar sig nu sitt slut och en ny tar snart vid, dominerad av revidering och redigering av alla texter.

Med “digital historia” menar vi frågor om hur historisk kunskapsbildning, särskilt forskning, påverkas och förändras av digital teknik, webbens utveckling och sociala medier. Det är många och svåra frågor, men de utmaningar vi som arbetar med sådan kunskapsbildning ställs inför kan påfallande ofta sammanfattas med två ord: tillgänglighet och bevarande. I viss mening är det vad historikers och andra minnesarbetares uppdrag alltid har handlat om, men de antar både ny gestalt och helt nya proportioner i det digitala samhället. För att kunna slå vakt om den historiska kunskapen och de material den vilar på – för att både bevara dem och göra dem tillgängliga för kommande generationer – krävs det att vi i våra olika roller vågar tänka nytt och arbetar på nya sätt. Både individer och institutioner har, milt uttryckt, mycket skiftande förmåga till sådant nytänkande trots att vi alla vet att det är något nödvändigt och eftersträvansvärt.

Om politiker och myndigheter har någon som helst känsla för vikten av att slå vakt om vårt kulturarv och vår historia, borde de därför särskilt uppmuntra och stödja dem som förmår navigera i detta nya, okända landskap och visar vägen för andra att följa efter. På senare år har nog också medvetenheten om dessa utmaningar och betydelsen av dem ökat hos beslutsfattare, åtminstone på ett allmänt plan, och olika satsningar har inletts (om också i många fall för små och för långsamt). Men det finns också mycket nedslående exempel på motsatsen, där man väljer att inte bara bromsa en positiv utveckling utan vänder om och går åt helt fel håll. Ett sådant exempel är det besked som Brages Pressarkiv i Helsingfors nyligen fick att dess statsstöd för 2014 skulle nästan halveras, ett beslut som högst sannolikt innebär att arkivet läggs ner.

Chefen för Brages Pressarkiv heter Jessica Parland-von Essen, och med tanke på vårt nära samarbete kring Historia i en digital värld ser jag knappast på denna fråga med opartiska ögon. Just därför bör det kanske tilläggas att det inte är hon som bett mig skriva dessa rader, och vi har inte bytt många ord om det nedläggningshot som nu vilar över Brages. Men tidigare idag läste jag ett inläggJessicas blogg där hon talar om om hur hon på egen hand, under ett års tid, försökt argumentera mot de planerade nedskärningarna utan att få gehör. Det enda hoppet står därför till att andra uppmärksammar det kortsiktiga, för att inte säga rent oförnuftiga, i detta beslut.

Brages är ett litet arkiv med klippsamlingar ur finlandssvensk press som spelar en viktig roll för svenskspråkig forskning, utbildning, litteratur och annan kulturell verksamhet i Finland. Men det är inte bara en finlandssvensk kulturinstitution – om det nu inte räcker – utan också ett arkiv som i nordiskt perspektiv ligger i absolut framkant när det gäller att konstruktivt och kreativt möta den digitala utvecklingens nya problem och möjligheter, vare sig det gäller öppenhet, tillgänglighet, länkade data, nya gränssnitt eller strategier för långsiktigt bevarande. I sådana avseenden är Brages en inspiration för hela sektorn i både Finland och Sverige, och därför en institution som förtjänar mer stöd och uppmuntran – inte nedskärningar och avveckling.

Utan tvivel är det så att ansvariga myndigheter måste göra nedskärningar någonstans, men för att välja var dessa ska ske måste man också ha klart för sig vad det är man väljer bort – vad man säger nej till. Och hur jag än vänder och vrider på det kan jag inte se annat än att det man säger nej till här, det som Finlands undervisnings- och kulturministerium väljer bort, är framtiden själv.

Historikermötet och den digitala glömskan

Idag förberedde jag publiceringen av ett inlägg av Sara Ellis Nilsson på institutionsbloggen Historiska studier som jag ansvarar för, vilket gav mig anledning att leta upp webbplatsen för nästa historikermöte (det i Stockholm 2014). Svenska historikermötet arrangeras sedan 1999 vart tredje år och är den överlägset största, regelbundet återkommande sammankomsten för svensk historisk forskning i bred bemärkelse; de senaste mötena har haft uppåt 500 deltagare. För den historiska kunskapsbildningen i Sverige, och än mer för forskarna på området, är de en viktig institution. För disciplinen historias eget minne, det vi kallar historiografi, är det därför angeläget att dokumentationen av historikermötets olika upplagor genom åren bevaras och är så tillgänglig som möjligt. Ju mer desto bättre, men bara själva programmet för varje möte och abstracts till presentationerna har ett stort värde.

De flesta historiker (kanske inte alla) skulle säkert hålla med om detta, och jag måste erkänna att jag tog för givet att denna information fanns enkelt sökbar på webben; åtminstone de senaste mötena har haft egna hemsidor, knutna till värdinstitutionen, med program, praktisk information och så vidare. Historiker har ju (eller borde ha) en särskild medvetenhet om vikten av arkivering och långsiktigt bevarande, och jag förmodade därför att dessa webbplatser fanns samlade någonstans, t.ex. på den (för mig) ganska självskrivna adressen historikermotet.se. När jag sökte på denna visade det sig dock att den domänen inte ens var registrerad, vilket jag tror säger något om svenska historikers förståelse för webben och dess betydelse i vår alltmer digitala värld.

File Not Found Uppsala 2005

Men det var trots allt en detalj; det blir värre. Jag har nog inte tänkt riktigt på det tidigare även om jag varit medveten om det, men respektive historikermöte brukar ha en hemsida knuten till den egna värdinstitutionens (universitetets) webbplats. Det betyder att de är en del av dennas struktur och, rent tekniskt, en del av lärosätets publiceringssystem. När systemet eller webbplatsen görs om, vilket inträffar med viss regelbundenhet på initiativ från centralt håll, raderas (bokstavligen) den befintliga strukturen och allt börjar från noll. Om ingen då tänker på den där gamla hemsidan för konferensen vi höll för åtta år sedan, försvinner den alltså utan spår. Det är vad som verkar ha hänt med webbplatserna för historikermötena i Lund 2008 och Uppsala 2005, och möjligen med dem i Örebro 2002 och Linköping 1999 (om de någonsin haft några; åtminstone vid en snabb sökning dyker inga länkar upp). Sidan för mötet i Göteborg 2011 finns kvar, men vad händer när Göteborgs universitet gör om sin webbplats nästa gång? Risken är att mönstret upprepas. (Det behöver kanske inte sägas, men udden i detta inlägg riktar sig alltså inte mot arrangörerna av tidigare möten; det handlar om ett större ansvar som vi alla delar.)

Visst finns det större världsproblem än detta, men jag tycker att Svenska Historiska Föreningen som ansvarar för Historikermötet borde fundera på hur vi både ska kunna bevara dokumentationen från varje möte och göra den tillgänglig på nätet. Kanske finns sådant material lokalt sparat i föreningens arkiv, kanske rentav i digital form på en dator någonstans. Men med tanke på den möda som utan tvivel lagts ner genom åren på att skapa de hemsidor där all grundinformation finns, är det synd att de efter några år bara försvinner från webben och därmed ur vårt digitala minne. Rent tekniskt kan det säkert göras på olika sätt, men det handlar inte om några jättelika webbplatser så det borde vara relativt enkelt att lösa. Det borde också vara självklart att allt detta material samlas och arkiveras på adressen historikermotet.se, eller åtminstone att det där finns länkar till respektive mötes hemsida eller arkiv.

Det sista jag gjorde innan jag publicerade detta inlägg var därför att själv registrera domänen historikermotet.se, som jag gärna överlåter till Svenska Historiska Föreningen om och när de tar tag i frågan. Under tiden ska jag där, så snart det bara går, lägga upp länkar till de tidigare och kommande historikermöten som – än så länge – finns kvar i vårt digitala minne.

Error! Lund 2008

Uppdatering 5 september: Stora delar av materialet från historikermötena 2005 och 2008 går att komma åt via The Wayback MachineInternet Archive, som arkiverar “alla” (?) sajter på nätet med vissa intervall. Allt sparas dock inte och hur mycket som går att komma åt beror på hur de ursprungliga webbplatserna är uppbyggda (statiska sidor eller databaser etc.), och det är ju inte säkert att Internet Archive alltid finns kvar heller. Mycket av poängen med inlägget kvarstår alltså: vi behöver själva ta ansvar för att bevara ett material som åtminstone för svenska historiker har ett stort intresse och – vem vet? – i framtiden kan bli viktigt underlag för spännande forskning.

Uppdatering 7 september:www.historikermotet.se finns nu länkar till de historikermöten, både svenska och nordiska, som jag hittills lyckats hitta på webben eller Internet Archive. Finns det fler? Lämna en kommentar eller mejla mig på kn(snabel)gu(punkt)se!