Efter fem år som mestadels ägnats åt forskning, administration och ledningsuppdrag återvände jag i höstas till undervisning på (näranog) heltid. Att än en gång ha daglig studentkontakt och arbeta tätt ihop med många av mina kollegor, gamla som nya, har varit fantastiskt roligt. Men tillvaron som universitetslärare är också ofta rätt slitsam och pressad, med små eller obefintliga tidsmarginaler – särskilt när man är lite ringrostig och ska ta sig an den ena nya kursen efter den andra. Bland det jag inte riktigt hunnit med på samma sätt som tidigare är Tidens skiften, där det varit tystare under det gångna året än någon gång sedan jag började blogga i september 2010.

Snart hoppas jag dock kunna bli lite mer aktiv här igen, och då kanske det delvis blir i andra format än hittills. Genom åren har jag alltmer fjärmat mig från den grundregel för bloggare, framhållen av bland andra Åsa M. Larsson, som säger att det är bättre att skriva kort och ofta än långt och sällan; kanske är jag som så många andra forskare för präglad av det akademiska sättet att skriva, där det alltid finns en aspekt till att täcka in och ännu en språklig nyansering att göra innan man är ”färdig”. (Ja, denna text är också snabbt på väg åt det hållet – kanske är jag ett hopplöst fall…) Men längre och mer genomarbetat är ju faktiskt inte alltid bättre, så framöver har jag ambitionen att skriva fler korta och mer spontana inlägg av varierande karaktär här.

I det sammanhanget (och andra) ser jag min medkonspiratör i projektet Historia i en digital värld, Jessica Parland-von Essen, som en förebild. På sin blogg Essetter publicerar hon, år ut och år in, en tämligen regelbunden ström av inlägg kring de frågor som engagerar henne. Visst, ibland utvecklar de sig till små essäer likt många av mina egna texter, men ofta är de relativt korta och förmedlar koncist och kärnfullt en insikt, en observation eller en länk till någon intressant artikel, resurs eller webbplats. Utan att helt ge upp de lite längre texterna hoppas jag kunna röra mig i den riktningen och på så vis kunna bli mer aktiv igen på bloggen, även under perioder när det är svårt att finna tiden för eget skrivande.

På tal om Historia i en digital värld är förresten en bidragande orsak till att det varit så tyst här på sistone att Jessica och jag, tillsammans med alla våra fördjupningsförfattare, nyligen inlett arbetet med en reviderad version av boken. I samband med det har vi också börjat använda projektets webbplats lite mer som en blogg, med inlägg författade av både oss själva och andra. Bland annat skrev jag där i mitten av mars två rapporter från den första nordiska konferensen om digital humaniora i Oslo (som för övrigt var en oerhört intressant och lärorik tillställning på många sätt). Så visst har jag bloggat, det har bara inte varit just här…