Akademisk frihet och moralisk förvirring

Idag skriver Inger Enkvist, professor i spanska vid Lunds universitet, i SvD om universitetens “moraliska förvirring”. Liksom de spanska akademiker hon refererar och citerar skräder hon inte orden, utan menar att universiteten fullständigt tappat färdriktningen och är i händerna på inskränkta byråkrater, narcissistiska studenter (och politiker) – och universitetslärare drivna av ideologi och instrumentalism snarare än intellektuell nyfikenhet och disciplin av klassiskt snitt. Det är, som P-O Rehnquist skrev på Twitter, “ord och inga visor”. (Uppdatering 30 augusti: Läs också Rehnquists blogginlägg med anledning av artikeln, “Bolognaprocessen har spårat ur”, och Ivar Arpis ledarkommentar i SvD, “Kommer det på tentan?”.)

Uppgörelsen med det senaste halvseklets universitetsutveckling blir som helhet kanske lite väl svartvit, med ensidigt fokus på de (enligt Enkvist) negativa dragen och ett mestadels underförstått beklagande av de fornstora dagar som flytt. Framför allt när det gäller beskrivningen av studenterna som grupp blir det alltför grovt; även om jag också har intrycket att förkunskaper och skrivförmåga gradvis har försämrats är det viktigt att förstå att det delvis beror på att “dagens ungdom” har andra kompetenser vilka (självklart) är en produkt av att samhället idag ser annorlunda ut än för 20, 50 eller 100 år sedan. Det enkla faktum att vi idag har massuniversitet med mångdubbelt fler studenter än i mitten av 1900-talet måste också med nödvändighet få vissa konsekvenser för hur de är organiserade och bedriver sin verksamhet.

Inte desto mindre tror jag många universitetslärare kan känna igen sig i mycket av det Enkvist skriver. Det som framför allt ger anledning till oro är den tendens till byråkratisering och instrumentalisering av hela verksamheten som jag skrivit om tidigare och som kan få förödande konsekvenser. Särskilt problematiskt är det att alltmer tid och resurser (egentligen samma sak) läggs på utvärderingssystem där professionella specialister bedöms av personer som kan mycket lite eller inget alls om det de utvärderar. Eftersom de inte kan göra på annat sätt används system baserade på enkel mätbarhet i form av kvantitativa mått, vilka läggs till grund för löne- och karriärutveckling trots att det är högst tveksamt om de mäter det de antas mäta. Sådana system påverkar också verksamheten, ibland mycket kraftigt, genom att de skapar incitament till att använda sin tid så att det ger flest poäng i utvärderingarna snarare än på sådant sätt att det mest konstruktivt bidrar till forskning och utbildning.

Sammantaget, och här håller jag helt med Enkvist, präglas såväl politik som förvaltning inom universitets- och högskoleområdet av intressen som prioriterar snart sagt allt utom just det som är grunden för det långsiktiga värde akademin har att tillföra samhällsutvecklingen: ett självständigt, kritiskt och ibland obekvämt kunskapssökande som vågar utmana rådande idéer och maktstrukturer i alla upptänkliga avseenden. Just självständigheten är avgörande, för ofta vet vi inte i utgångsläget vilken kunskap som kommer visa sig vara “nyttig” eller leda till stora genombrott. Både universiteten och samhället måste alltså tydligt signalera att kunskap faktiskt spelar roll och att det finns ett förtroende för forskares och lärares professionalitet. I annat fall kommer akademin att stelna i en ängslighet och i (ännu mer) rigida former som slukar stora resurser men inte ger särskilt mycket tillbaka.

Den sista poängen förtjänar upprepas eftersom så många idag, både inom och utom universitets- och högskolevärlden, inte verkar förstå detta helt avgörande förhållande: det är den akademiska friheten och ambitionen att så långt möjligt låta kunskapssökandet styras inte av kortsiktig nytta utan av en förutsättningslös nyfikenhet och en kritisk blick, som gjort det möjligt för vetenskapen att över tid betyda så kolossalt mycket för kunskapsutvecklingen och för samhället (på gott och ont, ska kanske tilläggas). Som människor kan vi aldrig helt göra oss kvitt vår förförståelse eller önsketänkande av olika slag, men likväl är det strävan att i möjligaste mån rensa bort sådana felkällor som gjort den vetenskapliga kunskapen till ett så kraftfullt verktyg för att förstå, förklara och omforma världen.

För universitet och högskolor betyder detta att de till sina former och uttryck måste förändras i takt med det omgivande samhället för att kunna demonstrera sitt värde, men samtidigt måste de bevara sitt oberoende för att alls kunna bevara och reproducera detta värde på längre sikt. För egentligen är det mycket enkelt: utan akademisk frihet – yttre och inre, för forskare, lärare och studenter – finns ingen akademi.

Till universitetens försvar

I Storbritannien har en grupp framstående forskare fått nog. Där grundas nästa vecka ett Council for the Defence of British Universities, vars syfte är att försöka återta något av det akademiska självbestämmande som på senare år förlorats till kortsiktiga marknadskrafter och politisk detaljstyrning. En av initiativtagarna är historikern Keith Thomas, som i Times Higher Education idag skriver om en utveckling som många här i Sverige kan känna igen:

Over the past two to three decades we have seen ever-increasing government regulation of academic life. It is right that in a democratic country the people’s representatives should assure themselves that public money is properly spent and that state-funded universities are actively discharging their responsibilities. But the degree of audit and accountability now demanded is excessive, inefficient and hugely wasteful of time and resources. More fundamentally, the very purpose of the university is grossly distorted by the attempt to create a market in higher education.

Det Thomas och andra vänder sig mot är inte marknadsekonomin som sådan. Att universitet och högskolor bland annat ska bidra till den ekonomiska utvecklingen är nog tvärtom självklart för de flesta. Poängen är snarare att det bidraget på sikt blir större, inte mindre, med ett fritt kunskapssökande inom såväl forskning som utbildning. Vi kan nämligen aldrig veta var de stora upptäckterna kommer att ske eller mer precist vilka tillämpade kunskaper som kommer att behövas i morgondagens samhälle. Försöken att “tämja” universiteten genom regleringar och instrumentellt nyttotänkande är alltså kontraproduktiva, även om man är så inskränkt att man uteslutande ser dem som ett redskap för näringslivspolitik.

Häromdagen såg jag på Twitter ett citat som tillskrevs den amerikanske historikern Dan Cohen. Han sammanfattar på ett briljant sätt den enkla sanning om akademins uppgift som så många politiker, näringslivsföreträdare och utbildningsbyråkrater verkar ha så svårt att förstå: “The whole point of a university is to produce unexpected outcomes.” Det är den synen på forskning och högre utbildning som Keith Thomas vill värna, och som även här i Sverige behöver försvaras mer än någonsin.