Franciskus väg

I Dagens Nyheter idag finns en krönika av Maria Schottenius om påven Franciskus ambition att “skriva om historien”, hur bråttom han har och de allvarliga hoten mot honom från mäktiga, konservativa krafter inom katolska kyrkan. Det är en intressant analys som avspeglar reella spänningar och konflikter inom kyrkan, men den blir också ganska missvisande för att den bygger på en så förenklad bild av vad det handlar om och vilka aktörerna är. Här och var finns till och med stänk av den konspiratoriska syn på kyrkan och Vatikanen som Da Vinci-koden i så hög grad bidragit till att popularisera på senare år, men som egentligen ligger närmare fiktionen än verkligheten.

Framför allt är det på två punkter jag skulle vilja nyansera Schottenius beskrivning och analys. För det första talar hon om “kardinalerna” som en homogen grupp och hur de, förfärade över Franciskus hårdhänta upprensning i kurian, den centrala kyrkliga byråkratin, manövrerar för att avsätta påven (eller kanske något ännu värre, som det antyds genom en dunkel formulering om att det fortfarande är “oklart” hur den reforminriktade påven Johannes XXIII dog). Detta leder tanken fel eftersom kardinalerna i flera avseenden består av helt olika grupperingar, där vissa nått sin rang genom att bekläda ledande positioner i just kurian och de flesta övriga är (ärke)biskopar för större katolska stift runtom i världen. I den förra gruppen, till stor del bestående av italienska prelater som gjort karriär inom Vatikanen, är det otvivelaktigt många som motsätter sig de organisatoriska reformer som Franciskus genomfört eller aviserat. Bland de senare däremot, alltså de ledande företrädarna för de lokala kyrkorna, är det tvärtom många som kraftfullt stöder dessa reformer.

Det akuta behovet av sådana var i själva verket ett dominerande tema i de diskussioner bland de församlade kardinalerna som föregick valet av Franciskus i mars 2013. Bland de som följer utvecklingen i Vatikanen är det alltså allmänt känt att ett viktigt skäl till att han blev påve trots sin relativt höga ålder (född 1936), var just att han troddes vara kapabel att slutföra den upprensning i byråkratin som föregångaren Benedikt XVI inlett. Även om motståndet mot en modernisering och effektivisering av kuriebyråkratin kanske är kompakt inom denna byråkrati, är det därmed missvisande att förknippa det motståndet med “kardinalerna” som ett homogent kollektiv. På alla upptänkliga sätt representerar de nämligen en lång rad olika strömningar, tendenser, och grupperingar inom en världsvid organisation med långt över en miljard medlemmar.

Mångfalden av uppfattningar i denna samling äldre, ogifta män – lätt att missa i en tid präglad av en essentialistisk identitetspolitik enligt vilken ingen människa egentligen kan förstå någon med annan bakgrund – knyter an till den andra och mer grundläggande punkt där Schottenius, liksom så många, går vilse i analyserna av Franciskus pontifikat och vad det innebär. I fråga om kyrkan som organisation och prästerskapets (särskilt biskoparnas och kardinalernas) roll och relation till lekfolket må han nämligen vara något av en radikal, och det är också påfallande hur han förskjutit fokus i påvens offentliga uttalanden från sexual- och familjepolitik till den globala ekonomins orättvisor och de ekologiska utmaningar världen står inför. Men även om tyngdpunkten har förändrats och tonfallet har mjuknat – i sig nog så viktigt – finns det inga eller få tecken på att Franciskus står för en väsentligen annorlunda syn på äktenskap, familjebildning eller abort än sina företrädare. Tvärtom, så sent som i förra veckan uttalade han sig kraftfullt till stöd för den traditionella katolska synen i dessa frågor under sitt besök i Filippinerna.

Påven Franciskus
Påven Franciskus under en generalaudiens på Petersplatsen i Rom den 22 maj 2013.

Att så många verkar ha svårt att skilja mellan organisatoriska reformer och förändringar av kyrkans lära beror på att vi så lätt blir fångar i de stereotypa påvebilder som den massmediala logikens förenklande dramaturgi tvingar fram. Benedikt XVI var “skandalernas påve” och “Guds rottweiler”, Franciskus är den “radikale latinamerikanen” och “enkle herden”. Visst ligger det något i detta; ingen kan förneka att både tyngdpunkt och tonfall skiljer sig åt mellan dem. Som jag skrivit om tidigare var det dock Benedikt som inledde upprensningarna i kuriebyråkratin, och kanske var det rentav för att han inte mäktade med att slutföra dessa som han bröt mot traditionen mer radikalt än någon påve gjort på sexhundra år genom att avsäga sig ämbetet. Och många av de uttalanden som Franciskus fått stora rubriker för – om globala orättvisor, fred, miljöfrågor – har med smärre variationer gjorts även av Benedikt, men utan att få samma uppmärksamhet då de inte passade in i mediebilden av honom som (höger)konservativ. På samma sätt går det massmedia nästan spårlöst förbi när Franciskus säger eller gör något som inte stämmer överens med den roll han från början tilldelats: en alltigenom radikal, reformvänlig påve.

Sådana förenklingar, hur frestande de än kan vara, försämrar våra möjligheter till en nyanserad analys av vad som faktiskt händer och vilka konsekvenserna kan bli. Samtidigt är dessa schablonbilder, som jag inledningsvis antydde, ekon av reella spänningsfält inom kyrkan mellan grupper med olika uppfattningar om vad det katolska budskapet i dagens värld ska vara och hur det ska framföras. Även bland de kardinaler som inte ingår i kurian finns det därför de som, trots att de stöder Franciskus organisatoriska reformer, ställer sig kritiska till det de uppfattar som en otydlig eller alltför mjuk hållning i sexual- och familjepolitiska frågor. Motsättningarna i sådana frågor kompliceras dessutom av att de tenderar följa geografiska och socioekonomiska skiljelinjer där kyrkoledare från Europa, Nordamerika och i viss mån Latinamerika är mer “liberala” medan de från Afrika och Asien är mer “konservativa” (för att använda etiketter som ingen av dem skulle vara bekväm med). Det är i de sistnämnda områdena kyrkan växer, medan den framför allt i Europa stagnerar eller har börjat krympa.

Det är i ett sådant, alltmer globalt sammanhang som varje påve verkar och det är i det perspektivet både Franciskus och kyrkan måste förstås. Oavsett vad som eventuellt händer med den nuvarande påven, och även om framtiden är svår att förutspå, tycks det därför sannolikt att de tendenser som förknippas med honom kommer att fortsätta och förstärkas framöver. För det första innebär det att organisationsreformerna kommer fortgå, under ett tilltagande yttre tryck från en alltmer genuint världsvid kyrka där européernas (särskilt italienarnas) historiskt sett starka grepp om den centrala kurian försvagas. För det andra kommer frågor om ekonomisk och social rättvisa att bli allt viktigare i takt med att utomeuropeiska biskopars och kardinalers inflytande växer. För det tredje innebär förskjutningen i kyrkans globala tyngdpunkt – åtminstone på medellång sikt – att den traditionella synen på mänsklig sexualitet, livets okränkbarhet med mera kommer att kvarstå i princip oförändrad, om också framförd med ett mjukare tonfall än innan Jorge Mario Bergoglio blev biskop av Rom.

Forskare är också människor: Om ett bidrag till en vänbok

Med hjärta och hjärnaFör några veckor sedan gick en av mina kollegor, arkeologiprofessorn Elisabeth Arwill-Nordbladh, i pension. Vid avtackningen överlämnades en vänbok som några av hennes doktorander redigerat, en verklig tegelsten på nästan 700 sidor fördelade på 47 (!) bidrag. Med hjärta och hjärna är också en av de vackraste böcker jag någonsin sett både inuti och utanpå, med en pärm som helt och hållet omfamnas av Karl Nordströms målning “Kyrkesund” från 1911. Det gjorde det bara ännu roligare att få vara med och uppvakta Elisabeth i form av en artikel kopplad till ett forskningsintresse vi delar: livsberättelser.

Mitt kapitel har rubriken “Forskare är också människor: Om global historia och forskarbiografiers värde”. Det är en essäiserande text där jag resonerar om hur något så till synes smalt och specialiserat som forskarbiografier kan ha ett värde för att förstå global historia. Utgångspunkten är mitt projekt om den linneanske naturforskaren och resenären Pehr Löfling, som nu gått in i sitt slutskede; faktum är att det är den första text i direkt anslutning till projektet som går i tryck, även om det inte är den första jag skrivit. Flera andra befinner sig under utgivning eller håller på att sammanställas, och de kommer att publiceras efter hand under 2015 och – om man är realistisk – 2016.

Glädjande nog har vi författare fått behålla rättigheterna till våra texter, vilket inte alls är självklart i dessa sammanhang, och vi har också fått tillstånd att sprida de PDF-filer som används till tryckningen. Trots att det bara gått tre veckor sedan boken släpptes, kan jag alltså idag göra mitt kapitel tillgängligt här på webbplatsen både som ren text och i PDF-format. Stort tack till redaktörerna för deras generositet och för en riktigt fin vänbok!

A global history of Linnaean science (II)

Some two years ago, Hanna Hodacs and I co-sponsored a workshop called “A Global History of Linnaean Science” at the Royal Swedish Academy of Sciences in Stockholm, where we were hosted by the Director of the Academy’s Center for History of Science, Karl Grandin. It was a small event, with eight presentations and a total of 22 participants, but we thought it a great success and decided we should try to publish the papers as a collected volume. One of the participants that day, Stéphane Van Damme, agreed to edit the collection together with us, and we began to plan for a second workshop more focused on discussing draft chapters than oral presentations.

Nature's EmpireAfter a long time of preparation we finally reconvened last week, on 14 November, for an intense day of discussions at the European University Institute in Florence, Italy. Stéphane is now a Professor of History of Science at the Institute, which graciously provided all the local arrangements and facilities as well as lodging for those who attended. Karl Grandin and the Swedish Academy of Sciences once again generously supported us, this time by helping with the cost of travel for some of the participants flying in from various countries in Europe and elsewhere. The full title of this second workshop was “Nature’s Empire: A Global History of Linnaean Science in the Long Eighteenth Century” and the programme including a list of contributors can be downloaded here (PDF, 643 Kb).

It turned out to be an extraordinarily productive day of rich, stimulating discussions about many aspects of Linnaean natural history and, more broadly, the early modern global history of science in which Linnaean ideas, practices, objects and people played an important role. It is not possible here to even try to summarize these discussions, especially as they were often linked – in one way or the other – to specific aspects of the pre-circulated papers that we had all read. However, the statement of aims in the programme gives a good general idea of the issues and questions covered in the course of the day:

This conference addresses a topic at the forefront of many discussions today, the global circulation of knowledge. Few eighteenth century figures can have contributed as much to the globalisation of natural history knowledge as the naturalist Carolus Linnaeus (1707–1778). The publication of Species Plantarum in 1753, Linnaeus’s global flora where he launched his new scientific nomenclature to an international audience, is often referred to as year zero in the history of modern botany. Published at a time that saw an escalation of contacts between different parts of the world, Linnaeus’s work promoted global communication and exploration of the species of the planet.

The argument of this conference is that in order to understand this process we need to move beyond the individual intellectual contributions of Linnaeus to focus on processes that involved circulation and modification of knowledge. This […] includes discussions on early modern information storing technologies and the use of landscapes for pinning names to nature and establishing orders and systems. It also focuses on the creation of collective and individual identities through reading and corresponding, and the role of journeys, in and between landscapes, shaping knowledge gathering and the lives of knowledge gatherers.

[The] conference aims also to offer a historiographical perspective on this process, including a discussion of pre-Linnaean natural history, and the legacy of Linnaean natural history in modern scholarship. Linnaeus’s interest in natural history was largely aimed at exploring resources at home in Sweden, or enriching domestic flora and fauna with exotic plants and animals. His taxonomy and nomenclature were of course to have more far ranging impacts than that, and as such [the book in preparation] will also offer a way of thinking of the connections between local and global and knowledge and power, and thereby contributing to current debates about the relationship between science and European expansion.

Producing a book is often a protracted affair and much work clearly remains; while the workshop resolved some issues and enhanced our understanding of others, it also raised new questions that need to be answered before we are done. Still, I think we all felt that this one, long day of conversations about the global history of Linnaean science brought us quite a bit closer to our goal. The next step, for authors and editors alike, is as expected as it is familiar to all of us: Revise and resubmit. And that, of course, has always been what both scholarship and science is all about.

Arkiven, kulturarvet och digitaliseringen

Det var ett tag sedan jag skrev om digital humaniora här, men det beror inte på att det inte finns saker att tala om. Särskilt roligt är det att se att det börjar röra på sig vid Humanistiska fakulteten i Göteborg, som den 25 september beslöt inrätta ett Centrum för digital humaniora med start den 1 januari 2015. Tidigare i år blev jag ledamot av fakultetsstyrelsen för läsåret 2014/15 genom ett fyllnadsval, och av en ren tillfällighet fick jag därför vara med om att fatta detta beslut vid mitt första ordinarie styrelsemöte – det kändes bra!

En drivande kraft i processen att bygga upp ett DH-centrum är Mats Malm, som också kommer att bli dess första föreståndare. Han har de senaste åren, tillsammans med Jenny Bergenmar och andra, hållit i ett antal fakultetsevenemang på DH-tema (två av dem har jag skrivit om här och här). Det senaste gick av stapeln den 11 november och var ett halvdagsseminarium med rubriken “Arkiven i det digitala – det digitala i arkiven”, vilket formellt arrangerades av GU:s så kallade styrkeområde Critical Heritage Studies. Programmet täckte ett ganska brett spektrum av frågor om bevarande och tillgängliggörande av arkivmaterial vid olika kulturarvsinstitutioner i en tid av digitalisering.

Mats Malm inledde med att presentera Critical Heritage Studies och seminarieserien evenemanget ingick i. Han lyfte därefter fram de nya möjligheter och perspektiv digitaliseringen för med sig, exempelvis genom förskjutningen från närläsning till det Franco Moretti kallat “fjärrläsning”, men påpekade också att det är förenat med vissa risker som inte ska underskattas. Malm knöt avslutningsvis an till ett tema som återkom flera gånger under dagen, nämligen att tillvaratagandet av de digitala möjligheterna inte främst är en teknisk utmaning utan social och etisk.

Johanna Berg från Riksarkivets samordningssekretariat Digisam var först ut av de inbjudna talarna. Hon började med att betona att de frågor svenska arkiv ställs inför i samband med digitaliseringen är i princip desamma runtom i världen, även om förutsättningar och omständigheter kan variera mellan olika länder. I grunden handlar det om ett antal spänningar eller målkonflikter mellan att skydda/bevara material och att exponera/använda det; mellan kulturskapare och användare (upphovsrättsfrågor); mellan centrum och periferi; och mellan olika nivåer inom arkiv, bibliotek och museer. Berg beskrev också Digisams uppdrag att dra ihop och samordna ett antal olika aktörer på området och de olika utmaningar det medför: ekonomiska, juridiska, tekniska, språkliga (olika begreppsapparater) och kompetensmässiga. Även hon menade att tekniken ofta inte är det svåraste, och hon avslutade med att uttrycka tillförsikt inför framtida möjligheter – “det blir bra när vi kommer dit”!

Pelle Snickars från HUMlab vid Umeå universitet tog avstamp i en diskussion om likheter och skillnader mellan traditionella och digitala arkivmaterial och vilka konsekvenser dessa får. En av hans huvudpoänger var att kulturarvsinstitutionerna behöver fundera mer på hur man kan använda deras material, alltså hur det kan bearbetas av användarna, och inte bara ge tillgång till det. Han menade att vi går “från kulturarvsdokument […] till flöden av data”, till filer som bär på “inherent information” som kan utnyttjas på olika sätt. En intressant del av Snickars presentation var att han gav en definition av digital humaniora som “att använda och bejaka digital teknologi”, inte att utgå från någon viss teori. Han betonade också vikten av att med bevarat kritiskt perspektiv kombinera kvalitativa och kvantitativa undersökningar. (DH är med andra ord inte bara en fråga om “big data”, som man ibland kanske kan tro.)

Arkiven i det digitala, 11 november 2014

Hans Jørgen Marker, Kristoffer Arvidsson, Jonathan Westin, Pelle Snickars, Johanna Berg, Maria Ljungkvist och Mats Malm.

Nästa talare, Maria Ljungkvist från Nationalmuseum, berättade om “den digitala teknikens roll i utformningen av nya Nationalmuseum”. Det blev en intressant belysning av de spänningar som kan uppstå mellan olika mål och ambitioner vid traditionsrika kulturarvsinstitutioner i den digitala världen. Ljungkvist menade att det finns en tendens till konkurrens om medel mellan fysiska och digitala satsningar eftersom det ofta är utställningar av fysiska objekt som står för mycket av intäkterna. Hon pekade också på att tillgängliggörande, upphovsrättsfrågor, digitaliseringens hantverk, metadata med mera bara är några exempel på de många olika typer av kompetenser som krävs idag. Hon underströk samtidigt, återigen, att tekniken oftast inte är problemet, och även om hon ville lyfta fram värdet av den digitala dimensionen varnade hon för risken att vi glömmer bort de objekt som inte digitaliseras.

De två följande presentationerna handlade på olika sätt om hur ett enskilt konstnärskap – Ivar Arosenius – frammanas ur arkiven med hjälp av olika digitala resurser. Jonathan Westin, GU, har följt arbetet med att digitalisera material knutet till Arosenius och då konfronterats med de frågor detta aktualiserar: om den digitala kopians relation till originalet; att den bara fångar synlig information men inte “vattenmärken, textur, lukt, djup”; att digitaliseringen inte kräver att man är på plats men gör att man kan förlora perspektiv och sammanhang – samtidigt som den faktiskt ger möjlighet att återskapa historiska rum, hur dokument har färdats genom historien och hamnat där de är idag. Kristoffer Arvidsson från Göteborgs konstmuseum berättade därefter ur sitt perspektiv om museets arbete med att föra samman material av och om Arosenius från olika håll på webben, att göra verk ur samlingarna sökbara på sin webbplats och så vidare. Det gav upphov till en utförlig diskussion med några av åhörarna om vad man vinner och förlorar på digitala kopior kontra fysiska original, där det fanns ganska skilda uppfattningar.

Den siste talaren var Hans Jørgen Marker vid Svensk Nationell Datatjänst, som redogjorde för SND:s arbete med att bevara och tillgängliggöra digitalt forskningsmaterial från humaniora, medicin och samhällsvetenskap. Hans presentation gav nyttiga inblickar i vad som krävs för långtidsbevaring av forskningsdata, något de flesta humanister (och andra forskare?) troligen inte tänker så mycket på. Marker påpekade att den stora kostnaden inte är själva bevarandet av forskningsdata i sig, utan att dokumentera den, förse den med metadata och så vidare. Även här blev det en intressant diskussion efteråt, som delvis handlade om varför humanistiska forskare bör eller ska bevara sina forskningsdata på dessa sätt, och delvis om vilken syn på vad vetenskap och forskning är som denna typ av bevarande bygger på.

Det avslutande panelsamtalet återvände till flera av de frågor som kommit upp under eftermiddagens lopp, framför allt diskussionen om likheter och skillnader mellan fysiska och digitala arkiv men också de svåra prioriteringar institutioner ställs inför med de krav som digitaliseringen medför utan att nya resurser tillförs. Som Snickars påpekade vet vi inte hur framtiden ser ut, men den lär inte bli mindre digital och därför finns ett jättelikt finansieringsbehov. En tänkvärd poäng som Westin lyfte fram är att det är viktigt att man i den digitala världen inte försöker efterlikna de fysiska arkiven för mycket, eftersom det finns vissa aspekter man aldrig kan få med. Arvidsson betonade för sin del de möjligheter den digitala tekniken ger att berätta olika, alternativa berättelser istället för bara en enda.

Sammantaget blev det en oerhört intressant och perspektivrik halvdag som gav en god bild, inbillar jag mig, av de möjligheter och utmaningar digitaliseringsprocesser vid arkiv och andra kulturarvsinstitutioner för med sig. Vad jag särskilt uppskattade var just detta att det inte bara handlade om den stora potentialen eller om de många problemen med digitaliseringen, utan att det fanns utrymme för båda dessa sidor av utvecklingen att synliggöras på ett nyanserat och balanserat sätt. För visst måste vi ta tillvara de möjligheter som den digitala tekniken erbjuder, men samtidigt ska vi inte blunda för de hinder och risker som finns på vägen mot framtidens arkiv.

Uppdatering 141219: Seminariet filmades och de inspelade presentationerna är nu tillgängliga på denna sida.

Anm: I den webbaserade boken Historia i en digital värld finns det flera avsnitt som behandlar frågor om digitalisering av arkivmaterial, tillgängliggörande och (långtids)bevarande m.m. – se särskilt kapitel 4 och kapitel 6. Boken går också att ladda ner som PDF (direktlänk, ca 5 Mb).

Ett glädjande besked – och sedan?

Igår meddelade regeringen att nedläggningshotet mot de svenska Medelhavsinstituten dras tillbaka genom att den statliga finansieringen bibehålls. Det är mycket glädjande att ansvariga politiker faktiskt tagit intryck av den massiva opinionen mot denna nedrustning av en viktig infrastruktur för gränsöverskridande humanistisk forskning och internationella kulturutbyten. Denna opinion, dess styrka och bredd över hela den politiska skalan är också hoppingivande. Trots allt finns det väldigt många i det svenska samhället som värnar om denna typ av miljöer och ser deras värde, både i ett större samhällsperspektiv och i mer snäva ekonomiska termer såsom bärare av goodwill för det svenska näringslivet genom att fungera som ett skyltfönster för “varumärket” Sverige.

(Man kan ju för övrigt fråga sig hur många miljarder den svenska exportindustrin förlorar varje år på att så många av dess företrädare saknar den bredare allmänbildning, inte minst humanistisk, som är självklar bland affärsmän och företagsledare från många andra länder både i Europa och annorstädes. Sådana former av kulturellt “kapital” fungerar som ett socialt smörjmedel och underlättar därmed byggandet av det mellanmänskliga förtroende och den tillit som varje framgångsrik affärsrelation ytterst bygger på. Men det är en annan fråga.)

Inte desto mindre är det mycket oroväckande att ett så olycksaligt förslag ens kunde framföras i en budgetproposition, särskilt när man betänker att det var en del i ett större mönster av nedrustning på en rad punkter: svenskundervisning utomlands, internationella studentutbyten, vården av svenskt fackspråk och så vidare. Den gemensamma nämnaren för dessa förslag är att de alla sparar in vad som i budgetsammanhang är struntsummor, men samtidigt slår mycket hårt mot små verksamheter av stor betydelse för Sveriges kontakter med och i omvärlden. Detta i en tid då politiska beslutsfattare som ett mantra ständigt betonar vikten av att Sverige kan hävda sig i den globala kunskapsekonomins allt hårdare konkurrens. Oförmågan att se kopplingen mellan sådana analyser och värdet av den interkulturella kompetens som språklig, historisk och annan humanistisk kunskapsbildning ger, är närmast häpnadsväckande i vad den avslöjar om ledande politikers bristande förståelse för hur världen faktiskt fungerar.

När lättnaden över att Medelhavsinstituten blir kvar har lagt sig – inte minst eftersom det verkar oklart vad som händer med övriga nedskärningsförslag – är det denna större fråga vi som humanister behöver fundera på hur vi ska tackla framöver. Hur ska vi få politiker och tjänstemän (oavsett partifärg, bör kanske tilläggas) att begripa att humanistisk forskning inte är något valbart, ett slags grädde på moset vi kan unna oss när vi har råd? Hur ska vi få dessa beslutsfattare att förstå att humaniora bokstavligt talat ofta är livsviktigt i en värld där (som jag skrev i slutet av föregående inlägg) i princip alla stora utmaningar handlar om samhälle och kultur i minst lika hög grad som om natur och teknik? Hur viktiga Medelhavsinstituten än må vara i sig själva, är det i ett sådant större perspektiv vi finner den verkliga betydelsen av både nedläggningshotet och det faktum att det nu tycks vara avvärjt.

Om miljoner och miljarder

En vecka efter det att budgetpropositionen för 2015 lades fram vet vi att förslaget att i praktiken lägga ner de svenska instituten i Rom, Aten och Istanbul bara var en del av ett större mönster som blir alltmer obehagligt och obegripligt för varje dag som går. Det mönstret handlar om “en hemmablind regering”, en budget som på punkt efter punkt monterar ner eller försvagar institutioner för humanistisk kunskapsbildning och verksamheter vilka utgör interkulturella kontaktytor för såväl Sverige i världen som världen i Sverige.

Utöver Medelhavsinstituten hotas också den svenskundervisning utomlands som till en mindre del betalas av svenska staten, och som “bedrivs på 228 universitet i 39 länder”. Det svenska studenthemmet i Paris ska läggas ner, informationsinsatser i utlandet om studier i Sverige dras in, stödet för vården av svenskt fackspråk (Terminologicentrum TNC) försvinner nästan helt och stipendier ur biståndsanslaget för studenter från biståndsländer fryser inne eftersom pengarna ska användas till flyktingmottagning istället.

Sist, men sannerligen inte minst, kommer det statliga stödet till olika trossamfund att skäras ner radikalt, från 77 miljoner idag till 45 miljoner 2018. Det är pengar som används “till stöd för flyktingfamiljer och ensamkommande barn, för projekt för religionsdialog” med mera. Den typen av verksamhet är oerhört viktig i ett mångkulturellt samhälle, särskilt när den bedrivs i sammanhang som skapar trygghet för marginaliserade och utsatta minoritetsgrupper. Hur kan tolerans, integration och interkulturell förståelse främjas av att sådant arbete omöjliggörs?

Det gör det givetvis inte, och detsamma gäller för de svenska instituten och språkundervisningen i utlandet, vilka för relativt blygsamma belopp gör Sverige – näringsliv och natur, kultur och vetenskap – synliga för omvärlden och bygger kontaktnät som bokstavligen inte går att värdera i pengar. En stor del av alla de verksamheter som nu drabbas av nedskärningar, i och utanför Sverige, är också sådana som byggts upp under lång tid och ackumulerat stort förtroendekapital hos olika intressenter. Faktum är att inte i något fall (som jag sett) har anslagsminskningarna motiverats med kritik mot institutionerna ifråga. Det är inte heller särskilt förvånande, eftersom förslagen inte är underbyggda av några utredningar eller andra form av underlag. Istället består de oftast bara av en mening eller två, begravda i ett stycke på någon av propositionens tusentals sidor, där det konstateras att “finansieringen avslutas”.

Rädda Medelhavsinstituten!

Affisch till försvar för Medelhavsinstituten (via @IdaOstenberg).

Så i vems intresse förs denna politik? Som helhet sänder förslagen så otäcka signaler att om Sverigedemokraterna hade lagt fram dem hade jag inte blivit förvånad. Men en S- och Mp-regering? Det är faktiskt smått ofattbart, svårt att förklara. Det finns de som, mer eller mindre konspiratoriskt, menar att det finns en medveten avsikt bakom det mönster som nu blivit synligt. Kanske uppfattar ansvariga politiker Medelhavsinstituten som miljöer för otidsenlig, elitistisk forskning, vilket knappast stämmer, eller att svenskundervisningen utomlands inte har någon betydelse, vilket i högsta grad kan diskuteras. Andra kritiker försöker utnyttja den upprördhet förslagen väckt till att kamma hem partipolitiska poäng på den nya regeringens påstådda bildningsförakt.

Även om det ligger något i sådana anklagelser, tror jag Olle Wästberg har rätt i sin DN-artikel: “Detta är inte partiskiljande frågor.” Kritiken har ju också varit minst lika hård från vänster– som högerhåll. Istället tror jag att förklaringen ligger i en kombination av faktorer: en budgetprocess under stark tidspress där olika prioriteringar ställs mot varandra, oerfarna – och delvis okunniga – ministrar och det svarta hål i forskningsbudgeten som kallas ESS, European Spallation Source. Det är en internationell, naturvetenskaplig/medicinsk forskningsanläggning i Lund som totalt kommer att kosta uppåt 18 miljarder kronor att bygga fram till 2025, varav Sverige åtagit sig att stå för 5,8 miljarder. Plus “vissa kostnader för drift”, som det lite svävande står i budgetpropositionen (Utgiftsområde 16, s. 195), vilket lär betyda ytterligare ett stort antal miljoner om året för svensk del.

Från regeringen har det sagts att det inte finns någon direkt koppling mellan ESS och beslutet att lägga ner Medelhavsinstituten. Det är alltså en ren tillfällighet att ökningen av medel till det förra råkar stå direkt före stycket om nedläggningen av det senare. Men om man håller den större bilden med både instituten och svenskundervisningen med mera i huvudet och dyker ner i propositionens text, blir just det sambandet tämligen tydligt. (Alla sidhänvisningar i det följande är till pdf-filen för utgiftsområde 16, “Utbildning och universitetsforskning”.)

Bortsett från att ESS under 2015 ska få ett bidrag för forskningsinfrastruktur om 50 miljoner kr (297) och ett “kapitaltillskott” om 700 miljoner (23), vilket möjligen är en del av de sedan tidigare avsatta statliga miljarderna, framgår det nämligen under rubriken “Vetenskapsrådet: Forskning och forskningsinformation” att ESS ska tillföras totalt 70 miljoner kr genom omfördelning från två andra områden. (297) Vilka är då dessa? Ja, 10 miljoner överförs från anslaget för “Särskilda utgifter för forskningsändamål”, det område där Medelhavsinstitutens bidrag om 22 miljoner dras in (308). Resterande 60 miljoner kronor tillförs ESS från anslaget för “Särskilda utgifter inom universitet och högskolor” (290), vilket händelsevis råkar vara det område som svenskundervisningen i utlandet och svenska studenthemmet i Paris tillhör. Genom att lägga ner dem frigörs 25,8 miljoner kronor per år.

Att det är en direkt koppling går givetvis inte att belägga, men det är svårt att se någon annan förklaring, särskilt som det i propositionen genomgående talas om att föreslagna neddragningar krävs för att finansiera “prioriterade satsningar” (309). ESS är uppenbarligen en sådan, liksom MAX IV-laboratoriet för “studier av materials struktur” (147) som också ligger i Lund; det kommer under 2013–2018 att kosta 1,2 miljarder i direkta statliga driftsanslag samtidigt som 250 miljoner kronor skjuts till 2015 som investeringsbidrag för nya strålrör. Staten kommer också via Lunds universitet att bidra med 250 miljoner kronor till MAX IV under perioden 2014–2018. (148)

Dessa siffror visar med stor tydlighet hur olika villkoren är för naturvetenskaplig–teknisk respektive humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning; infrastruktur för den förstnämnda får, ja den måste rentav, kosta miljarder, medan infrastruktur för den sistnämnda inte ens får kosta miljoner. Det ligger en bitter ironi i regeringens starka tro på att ESS och MAX IV “kommer ge Sverige en stor internationell synlighet” (155), samtidigt som de lägger ner några av Sveriges främsta, mest respekterade och kontaktskapande verksamheter utomlands. Genom denna ödeläggelse av välfungerande institutioner för mänskligt erfarenhetsutbyte hoppas man spara ca 50 miljoner kronor om året, medan bara bygget av ESS (exklusive drift) kommer att kosta svenska skattebetalare minst hundra gånger så mycket fram till 2025.

Varför är denna obalans ett problem inte bara för humanister och samhällsvetare utan för hela samhället? Av det enkla men uppenbarligen svårbegripliga skälet att samtliga de stora utmaningar världen står inför idag har sin grund i sociala och kulturella förhållanden i minst lika hög grad som i olösta naturvetenskapliga/tekniska problem. I det ljuset blir budgetpropositionen bara det senaste och mest oroande uttrycket för en närmast tragisk oförmåga hos våra politiska beslutsfattare, oavsett partifärg, att se det stora värdet av gränsöverskridande humanvetenskaplig kunskapsbildning. Vi kan bara hoppas att den massiva kritiken mot förslagen blir en vändpunkt i det avseendet och att det fortfarande “finns tid för en offensiv humaniorapolitik”. I annat fall är vi faktiskt mycket illa ute.

Oklart om Medelhavsinstituten

Förslaget att dra in allt statsstöd till de svenska Medelhavsinstituten har gett upphov till en storm av kritik de senaste dagarna; protesterna har vällt fram på tidningssidorna, i etermedier, på Facebook och Twitter. I skrivande stund har namninsamlingen för att bevara instituten fått över 8000 underskrifter, och Facebookgruppen har gillats av drygt 6000 personer. (Ju fler som protesterar desto bättre, så skriv gärna på uppropet och/eller gilla Facebookgruppen. Man kan också kontakta den ansvariga ministern, Helene Hellmark Knutsson, och protestera här.)

Trots det oroväckande och svårbegripliga i att förslaget ens kunde läggas fram, finns det något hoppfullt i att så många människor och organisationer har reagerat så starkt till institutens och den humanistiska forskningens försvar. Att döma av flera uttalanden under gårdagen verkar också regeringen nu vara på väg att slå till reträtt i frågan, även om faran är långtifrån över. Jag håller därför helt med min kollega Ida Östenberg, från start en av de mest drivande och synliga kritikerna mot förslaget i både traditionella och sociala medier, som i en tweet tidigare idag skrev: “Ta nu ert förnuft tillfånga och backa helt!”

Under gårdagen blev det efter hand allt svårare att följa med i den ständigt växande strömmen av blogginlägg och krönikor om Medelhavsinstituten, och därför hade jag tänkt att här samla ihop alla de länkar till sådana texter jag kunde hitta. Ett av de inlägg jag då stötte på, av Julia Habetzeder på bloggen Neapelbukten.se, visade sig dock redan innehålla en utförlig sådan lista. Den ger en bild av hur omfattande kritiken mot regeringsförslaget är, samtidigt som inte någon (såvitt jag kunnat upptäcka) har försvarat det. Inte ens den ansvariga ministern, även om hon ännu inte definitivt tagit avstånd från det.

För den som fortfarande inte förstår varför det är viktigt att bevara de svenska instituten i Rom, Aten och Istanbul – trots allt var de troligen okända för de allra flesta svenskar fram till för ungefär två dygn sedan – kan jag till sist rekommendera Ida Östenbergs debattartikel på SVT Opinion igår. Det är en engagerad, välskriven text som sakligt och koncist sammanfattar vad instituten gör och varför de är så värdefulla ur både svenskt och internationellt perspektiv. Vi kan bara hoppas att regeringen, om inte annat av politiskt egenintresse, förstår att de begått ett katastrofalt misstag och låter Medelhavsinstituten vara kvar.

Ett oanständigt förslag

Enligt den budgetproposition (pdf) som regeringen presenterade idag ska statsanslagen till de svenska forskningsinstituten i Rom, Aten och Istanbul avvecklas till och med 2017. Totalt handlar det om 22 miljoner kronor om året, en neddragning som sannolikt kommer tvinga instituten att lägga ner verksamheten eller stympa den intill oigenkännlighet. Som av en händelse omfördelas samtidigt, i föregående stycke på sidan 308 i propositionen, ytterligare 10 miljoner kronor om året till den primärt naturvetenskapliga forskningsansläggningen European Spallation Source (ESS) som just börjat byggas i Lund. Den beräknas kosta totalt drygt 1,8 miljarder euro (varav Sverige och Danmark ska stå för “nära hälften”) och få en årlig driftsbudget om 140 miljoner euro.

Svenska institutet i Rom
Svenska institutet i Rom.

De svenska “Medelhavsinstituten”, som de ofta kallas, utgör mycket viktiga internationella miljöer för humanistisk forskning och utbildning, framför allt – men långt ifrån enbart – med inriktning mot studiet av den antika Medelhavsvärldens kultur och samhällsliv. Instituten och deras verksamhet är på många sätt ett föredöme för svensk humaniora, som behöver bli mer internationell – inte mindre. Förslaget att i praktiken lägga ner dessa mötesplatser för avancerad humanistisk kunskapsbildning är därför rent obegripligt, men också mycket avslöjande för hur politiska beslutsfattare och många andra värderar olika vetenskapsområden: naturvetenskaplig och medicinsk infrastruktur får kosta miljarder, men humanistisk får inte kosta något alls. Varför är det så?

Den humanistiska forskningen i Sverige kommer att överleva utan forskningsinstituten i Rom, Aten och Istanbul, men om de läggs ner är det ett hårt slag mot viktiga delar av den. Och framför allt är det en mycket obehaglig signal om den svaga förståelsen för vilken betydelse humaniora har, särskilt i en tid då ökande främlingsfientlighet och intolerans påminner oss om vikten av att kunna betrakta vårt här och nu med distans. Mänsklig mångfald handlar inte bara om kulturella variationer i rummet, i dagens värld, utan också över tid, i det förflutna. I ett samhälle präglat av just mångfald är därför historisk och annan humanistisk kunskap inte en lyx, ett underhållande tidsfördriv (även om det kan vara det också), utan något livsviktigt. Att ständigt sätta den på undantag, att se den som oviktig i jämförelse med forskning som ger fördelar av annan – oftast ekonomisk – natur, är därför rent oanständigt.

Kanske är det möjligt att rädda Medelhavsinstituten, även om man inte ska hoppas för mycket. Reaktionerna på förslaget att dra in deras anslag har varit starka under dagen, där det snabbt startades en Facebook-grupp som på några timmar fått över tusen nästan två tusen “gilla”-markeringar. I Aftonbladet kallas det en “kulturskandal” och i Svenska Dagbladet för “en skamlig prioritering”. Blogginlägg till institutens försvar har också publicerats av Carina Burman, hos Axess och tankesmedjan Humtank. Det finns säkert fler som jag missat och det kommer otvivelaktigt mera, men vem vet om det räcker? Och även om just detta förslag dras tillbaka, vad säger det faktum att det ens kunde läggas fram om synen på humaniora i samhället utanför universiteten och kultursidorna?

Uppdatering: Förslaget diskuteras även i ett blogginlägg av Ola Wikander och i en DN-artikel av Maria Schottenius.