Arkeologsamfundets ordförande Björn Magnusson Staaf har en både välskriven och viktig debattartikel i DN idag om Sverigedemokraterna, kulturarvet och nationalromantiken. Läs den! Jag twittrade om detta i morse och flera bloggare har redan kommenterat artikeln, inte minst Åsa M. Larsson i ett läsvärt inlägg. Just nu har jag inte mycket mer att tillägga, men en sak är helt klar: Sverigedemokraterna lever i en tid som aldrig har funnits.
Museum i blåsväder
Säga vad man vill om Historiska museet, men det väcker i alla fall intresse och uppmärksamhet. På senare år har flera av deras utställningar kritiserats på ett sätt som inte är så vanligt i de annars stillsamma (?) historikerkretsarna och idag var det dags igen. I e-postlådan damp det ner ett pressmeddelande (pdf) från Historisk tidskrift, det främsta fackorganet för svenska historiker, där Svenska Historiska Föreningens ordförande Elisabeth Elgán menar att det behövs ”ett riktigt historiskt museum som täcker världshistorien och Sveriges plats i denna”.
Hennes kritik mot Historiska museet framfördes ursprungligen i en debattartikel i det nyligen publicerade nr 2010:3 av HT om utställningen Sveriges historia. I debattartikeln, som i sin helhet också finns tillgänglig på HT:s webbplats (pdf), skriver Elgán att utställningen är ”för lite och för sent” för ett historiskt museum som egentligen mest är arkeologiskt. I diskussionen om utställningen figurerar också mindre smickrande omdömen som ”nästan pinsamt”, ”spretar” och ”överlastat”, vilket enligt Elgán står i skarp kontrast till ”museets utomordentliga utställning Forntider”.
Jag har själv inte sett utställningen, men mycket av det Elgán skriver påminner om det intryck jag fick av den stora (och likaledes omdebatterade) Mariautställningen för något år sedan. Istället för att belysa och begripliggöra en del av vårt förflutna var den så ängsligt samtidsbespeglande att den blev direkt ahistorisk – ja, faktiskt ”nästan pinsam” (även om det är ett starkt uttryck).
Vare sig kritiken är rättvis eller inte, är Elgáns artikel läs- och tänkvärd för den som är det minsta intresserad av museerna och av deras roll för vårt förhållande till historien.
Premiär
Att inleda en nystartad blogg med någon form av introduktion eller presentation tycks vara tämligen sällsynt; sådana inslag hänvisas istället regelmässigt till den obligatoriska ”Om”-sidan. Själv kan jag dock inte motstå frestelsen att falla in i konventionerna för tryckta texter och inleda med – just det – ett slags inledning. Alltså:
Med detta inlägg börjar min nya blogg Tidens skiften. Välkommen!
Tidens skiften är ett försök till vad jag skulle vilja kalla ”en personlig historikerblogg”. I första hand är tanken att pröva bloggandet som en form för att diskutera frågor om vetenskap och samhälle ur en historikers perspektiv. Men det handlar inte om en renodlad forskarblogg, utan förhoppningen är att de mer eller mindre välgrundade inläggen i olika sakfrågor ska kunna blandas med mer personligt hållna reflektioner och kommentarer, utan att bloggen för den skull får karaktären av privat dagbok.
Att finna en sådan balans i tilltal och innehåll är kanske inte helt lätt. Inte desto mindre vill jag göra ett försök och se vad det kan ge att på detta vis kommunicera en humanists och historikers tankar om det som händer i stort och smått, ofta betraktat ur ett längre tidsperspektiv av ”då” och ”sedan”, förflutenhet och framtid.
Bland förebilderna för bloggens inriktning och tonfall finns Peter Englund (både hans tidigare och nuvarande blogg), Karin Sennefelt och Claes Carlsson-Klauzner. T. Mills Kellys edwired fick mig att på allvar börja tänka på att pröva bloggandet som kommunikationsform, och hunnen så långt kom arkeologen Åsa M. Larssons råd och tips i ämnet (”Lilla vetenskapsbloggskolan”) väl till pass.
Namnet Tidens skiften är ett försök att ringa in vad bloggen på olika sätt ska handla om. Det är också i sig ett intressant och mångtydigt uttryck, och jag tänker därför återkomma till det i ett senare inlägg.