Kategori: Digitalt

Massiva nätkurser och Digital Campus

/ 4 kommentarer

På senare tid har så kallade massiva nätkurser (”Massive Open Online Courses” eller MOOC:s) fått en hel del uppmärksamhet inom diskussionen om framtidens utbildning. Bland annat startade flera privata företag inriktade på sådana kurser i USA förra året, när välkända professorer lämnade sina prestigeuniversitet och startade eget. Några av dessa stora universitet har också gjort eller är på väg att göra egna, synnerligen massiva satsningar, nu senast MIT och Harvard i ett storslaget samarbete kallat edX. I en artikel på Ny Tekniks hemsida kan man läsa om edX och där finns också en översikt över några av de fristående aktörerna.

Med tanke på entusiasmen kring dessa initiativ – tydligt närvarande i exempelvis Ny Teknik-artikeln – kan det vara på sin plats att tipsa om podcasten Digital Campus. Den produceras vid Center for History and New Media vid George Mason University i USA och inriktar sig på ”how digital media and technology are affecting learning, teaching, and scholarship at colleges, universities, libraries, and museums”. I de senaste avsnitten, särskilt nr 83 och 86, har de s.k. MOOC:s diskuterats tämligen utförligt och med viss skepsis till både själva upplägget och den praktiska genomförbarheten.

Eftersom flera av deltagarna i podcasten själva har anmält sig till kurserna, som i ett par fall ännu inte kommit igång trots att de skulle startat i januari 2012, är det särskilt intressant att höra hur man som student upplever dessa kurser. Ett intryck är för det första att de inte är så innovativa till formen, eftersom det egentligen handlar om en ganska traditionell distansutbildning. När detta faktum för det andra kopplas till den massiva mängden studenter, bokstavligen hundratusentals i några fall, resulterar det i en undervisning som både är opersonlig och föga interaktiv. Då är inte mycket vunnet jämfört med den konventionella universitetsutbildning i campusform som MOOC:s var tänkta att utgöra ett nytt och spännande alternativ till.

Det betyder givetvis inte att nätkurser, massiva eller andra, inte har en framtid eller att de inte kan komma att slå ut konventionella lärosäten på sikt. Däremot kommer det nog inte att gå fullt så snabbt och enkelt som vissa ibland tycks tro. Det visar också, än en gång, att den nya tekniken i sig inte innebär en revolution utan att det avgörande alltid är det sociala (i detta fall pedagogiska) sammanhang den sätts in i.

Oavsett om man delar den tveksamhet inför MOOC:s som uttrycks på Digital Campus, är det en podcast som varmt kan rekommenderas eftersom diskussionen där – i denna och andra frågor – är nyanserad, initierad och eftertänksam.

Vad är Digital History?

/ 1 kommentar

Som en andra och sista del av det underlag jag skrev för DH-seminariet den 22 mars kommer här en lätt reviderad version av ett inlägg jag ursprungligen skrev för min personliga blogg Tidens skiften (publicerat den 13 januari). Det är ett försök att ringa in några huvuddrag i diskussionen om ”Digital History” i USA, baserat på mina intryck från en amerikansk historikerkongress tidigare i år.

Det var den 5–8 januari som American Historical Association höll sitt 126th Annual Meeting i Chicago, där jag hade möjlighet att närvara vid ett knappt tiotal sessioner om digital historia. På hemsidan för Chronicle of Higher Education finns en mer allmän sammanfattning av kongressen som jag tror fångar helheten ganska väl (i den mån det alls är möjligt). För den som är verkligt intresserad har AHA samlat en mängd länkar till rapportering om kongressen här.

Den digitala vändningen

En första, allmän iakttagelse är att digital historia är ett område, fält, perspektiv – ja, vad är det egentligen? – som fortfarande befinner sig i sin linda även i USA. Det är ganska tydligt att det är en relativt begränsad grupp entusiaster som driver frågorna kring DH, medan flertalet historiker har ett mer ljumt intresse eller är direkt skeptiska. Åtminstone tyckte jag att det antyddes här och var i presentationerna att en sådan ”digital klyfta” (min formulering) existerar, och det är något som känns igen från Sverige.

Bland de aktiva som driver på utvecklingen inom det framväxande DH-fältet intar en miljö en särställning: Roy Rosenzweig Center for History and New Media vid George Mason University i Virginia. De stod för många av DH-sessionerna vid AHA-mötet, driver ett antal webbplatser och har utvecklat resurser för både forskning och undervisning (Zotero, Omeka, Digital Humanities Now, teachinghistory.org) kopplat till Digital Humanities. Dess föreståndare Dan Cohen är en förgrundsgestalt inom Digital History, och Digital Humanities mer generellt, och han spelar en nyckelroll inom de nätverk som finns på området. (På Twitter nås han på @dancohen.) En annan, betydligt mindre miljö med relativt hög DH-profil är University of Nebraska-Lincoln där Douglas Seefeldt är en av företrädarna genom Digital History Project och Digital History Seminar (obs. PDF). Första gången jag hörde begreppet the digital turn var när Seefeldt använde det vid en av sina presentationer under AHA-kongressen.

Denna digitala vändning lär bli av betydligt mer genomgripande natur än både språkliga, narrativa och andra vändningar man talat om de senaste år­tiondena. Den parallell som bör dras är snarare till det paradigmskifte som ägde rum på 1960- och 70-talen när de kvantitativa metoderna gjorde sitt intåg i historieämnet. Det var en utveckling som knöt an till större samhällsförändringar och som radikalt ändrade fältet men inte helt ersatte de kvalitativa metoder som funnits tidigare. De digitala metoderna innebär på liknande sätt ett genuint nytt inslag eller dimension i historikers (och andra humanisters) arbete, men likväl inte en förändring som kullkastar tidigare verksamhet utan en (kraftfull) vidareutveckling av något redan befintligt.

I Sverige har historiker ännu knappt börjat diskutera dessa förändringar och deras konsekvenser för forskning, undervisning och populärvetenskapligt arbete. Därför är det också lätt att utveckla mindervärdeskomplex i relation till de amerikanska kollegerna, där DH-frågorna verkar ha kommit upp på bordet på ett helt annat sätt. Samtidigt är det, som sagt, även där en diskussion som är under uppsegling snarare än fullt etablerad. De presentationer som gjordes i Chicago var inte alltid så sofistikerade eller imponerande; särskilt inom undervisningsområdet var det ett och annat inlägg som mest hade karaktären av att ”se här, man kan använda multimedia istället för traditionella föreläsningar”. Liksom i diskussioner inom svensk lärarutbildning och skola finns en tendens att de digitala entusiasterna fokuserar på tekniska möjligheter snarare än på att diskutera de pedagogiska överväganden som ligger till grund för valet av specifika tekniska lösningar eller metoder. Likväl är det självfallet bättre att på något sätt förhålla sig till tekniken än att inte göra det alls.

Ett mantra vid AHA-kongressen, som jag för övrigt också känner igen från svenska diskussioner om IT i lärarutbildningen, var vikten av att fundera över varför man väljer en viss form eller metod (vare sig för undervisning, forskning eller annat). Varken de traditionella eller de nya arbetssätten har ett egenvärde utan de lämpar sig mer eller mindre väl för olika syften. Det underströks också gång på gång, troligen som respons på den kritik som skeptiker har riktat mot vissa typer av teknikanvändning, att de traditionella kraven på stringens, kritiskt tänkande med mera givetvis fortfarande gäller. De nya metoderna bygger vidare på de gamla och kompletterar dem, de ersätter dem inte.

Forskningsfrågor

Att i detalj gå in på alla de konkreta arbetssätt som behandlades vid kongressen är inte möjligt här, men för forskningens del tycktes det mig vara två teman som återkom särskilt ofta: text mining (TM) och datavisualisering. Det förra handlar om hur man med hjälp av såväl kvalitativ som kvantitativ databehandling kan analysera stora mängder text i historiska källor (sedan den digitaliserats). Det kan vara en fruktbar metod, men som Jessica Parland-von Essen påpekade både via Twitter (1, 2) och i ett blogginlägg är det viktigt att fundera på vad sådana analyser egentligen säger om djupare betydelser eller större historiska sammanhang och inte bara om orden eller tecknen i sig.

Det andra temat, som med fördel kan kombineras med det första, handlar om hur olika data och deras samband kan framställas och analyseras i visuell form och därmed möjliggöra resultat och slutsatser som inte fullt ut kan gestaltas i textform. Ett uppenbart exempel på datavisualisering är historiska kartor, men möjligheterna går mycket längre än så eftersom det egentligen rör sig om alla slags spatialiserade databaser där olika parametrar kan knytas till rumsliga mönster. Den typen av visualisering blir särskilt värdefull när man ska försöka åskådliggöra och undersöka mycket komplexa företeelser med relationer och/ eller strukturer i tid eller rum (även tidslinjer är ju en form av visualisering).

En stor fråga som återkom i många diskussioner var hur dessa nya metoder och framställningsformer förhåller sig till traditionella vetenskapliga publiceringsformer. Här blev det tydligt att artiklar i referee-granskade tidskrifter (peer review) i USA är en stark norm på ett annat sätt än det (ännu) hunnit bli i Sverige. Många förespråkare för digital historia menade att det är ett problem att det enda som räknas vid meritvärdering är traditionell peer review-publicering, och här måste en förändring komma till stånd eftersom meritering är en så starkt styrande faktor för hur historiker faktiskt arbetar. Lite paradoxalt innebär också de rådande strukturerna att äldre och etablerade forskare (professorerna) ofta är mer öppna för att pröva de nya metoderna än yngre kolleger, vilka inte har råd att vara experimentella eftersom de är mycket mer beroende av meritpoäng som kan leda till fast anställning och/eller forskningsanslag.

Undervisningsfrågor

Inom undervisningen är, på motsvarande sätt, ett stort frågetecken hur det nya digitala landskapet kommer att påverka lärobokens funktion och betydelse. Allt fler webbplatser med resurser, lektionsupplägg och länksamlingar för lärare etableras; några av dem presenterades vid kongressen, till exempel amerikanska riksarkivets DocsTeach.org och teachinghistory.org. Allt mer primärmaterial blir också tillgängligt direkt på nätet, vilket kan bli en utmaning för den traditionella läroboken om många lärare väljer att bygga upp sin undervisning på fallstudier eller elevcentrerat lärande istället för på den fasta struktur handböckerna erbjuder. Här är det visserligen uppenbart att förändringar är på gång, men ännu har de inte gått så långt som man skulle kunna tro; de allra flesta utgår fortfarande från tryckta läroböcker som grund för sin undervisning.

Användningen av nätet och sociala medier i undervisningen börjar bli en annan brännande fråga. Här finns flera aspekter, dels hur lärarens roll och auktoritet utmanas genom att studenter på nätet kan kontrollera påståenden och resonemang under pågående föreläsning, dels hur sociala medier kan fungera som mer eller mindre viktiga verktyg i studenternas lärprocess. Ofta kan kommersiella tjänster som Facebook, Google eller Twitter erbjuda stor flexibilitet och tillgänglighet, men samtidigt uppstår då frågor om gränsdragningen mellan privat och offentligt, hur företagen bakom kan använda studenternas personliga data och så vidare.

Den fundamentala fråga vi givetvis måste utgå från i alla dessa diskussioner, liksom annars, är vad vi egentligen vill att studenterna ska lära sig. Detta är kanske också något som behöver omprövas och omformuleras i det nya digitala landskap som växer fram. Är till exempel – enkelt uttryckt – den tydliga kunskapsstruktur som läroböcker mer än något annat bidrar med ett lärandemål i sig, eller bara ett hjälpmedel för att uppnå andra mål? Först när vi har något slags svar på den frågan kan vi på allvar börja diskutera vilka former, metoder och verktyg som är lämpliga. Med andra ord är det, här liksom i vår forskning, syftet som leder till frågan och frågan som leder till metoderna. Det är en grundförutsättning för både studenters och forskares kunskapande som inte ens den digitala revolutionen kan ändra på.

En avslutande fundering om genomslag

En sak noterade jag särskilt när jag följde twitterflödet med hashtag #AHA2012 under eftermiddagen den 6 januari: trots att flödet var ganska betydande, rörde nästan samtliga tweets (åtminstone 85-90%) någon av de tre sessioner som handlade om digitala verktyg, online-lärande etc. Med tanke på att det totalt pågick 60 (!) parallella sessioner vid samma tidpunkt betyder det att i princip allt twittrande var knutet till den lilla grupp av sessioner som rörde teknikanvändning. I den betydligt större grupp av historiker som hörde på presentationer i andra ämnen verkar Twitter däremot ha nästan obefintligt genomslag – med andra ord inte så annorlunda mot hur det är i Sverige.

Den digitala utmaningen

/ 3 kommentarer

Tidigare idag hade vi ett seminarium om digital historia på min arbetsplats, Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet. Det var, så vitt jag vet, första gången vi anordnade ett sådant men det lär knappast bli den sista. Vi var en liten men intresserad skara som diskuterade, och alla var överens om att vi måste fortsätta samtalet i någon form.

Inför seminariet hade jag skrivit ett kort underlag med några olika ingångar till diskussionen om digital historia. Den första delen var ett försök att introducera tematiken genom att placera in den i det större sammanhang där den hör hemma, det vi med en lite vag (men uppfordrande) term kan kalla den digitala utmaningen. För att få med även den som är helt obevandrad på området, är texten skriven på en mycket elementär nivå vad gäller det tekniska, men med akademiska historiker som målgrupp. Med några mindre justeringar återges den nedan för den som tillhändelsevis är intresserad. Vid ett senare tillfälle kommer jag också att lägga ut en andra del av texten här.

* * *

En av de mer genomgripande förändringsprocesser som präglat tiden efter andra världskriget är den digitala revolutionen. Den började, åtminstone i det allmänna medvetandet, med datorer och programvara för affärstillämpningar och spel under 1960-tal och tidigt 1970-tal. Efterhand blev datorerna och annan elektronisk utrustning alltmer av en konsumentprodukt, en förskjutning som accelererade först med mobiltelefonernas intåg och därefter den snabba etableringen och spridningen av internet i breda kretsar under sent 1990-tal.

Sedan millennieskiftet har både hård- och mjukvara i ökande utsträckning inriktats på mobil användning genom en konvergens mellan datorer, telefoner och nya produktkategorier som spelkonsoler och surfplattor. Detta har blivit än mer uttalat under de senaste fem-sex årens explosionsartade tillväxt av sociala medier, en notoriskt svårdefinierbar samlingsterm för olika digitalt (ofta nät-) baserade miljöer för social interaktion och informationsspridning i realtid. Några av de mest kända exemplen på sociala medier eller nätverk är i skrivande stund Facebook, Twitter, Wikipedia och YouTube, men det är ett landskap präglat av snabb förändring. Bloggar (av weblogs) är en nätbaserad publiceringsform som av vissa, men inte alla, också räknas till denna kategori.

Den nya tekniken i allmänhet, och sociala medier i synnerhet, har på ett oerhört kraftfullt sätt förändrat hur främst yngre människor interagerar med omvärlden i vid mening. Framför allt mobiltelefoner, men också andra tekniska lösningar används dels för att upprätthålla en intensiv kommunikation med vänner och familj, dels för mediekonsumtion eller andra tjänster som i varierande utsträckning förutsätter tillgång till internet. Dessa båda användningsområden är ofta inte separata aktiviteter, utan intimt sammanvävda med varandra genom sociala medier som något av de ovan nämnda.

Två enkla statistiska uppgifter får här räcka som exempel på det genomslag som den nya tekniken och de sociala medierna har fått:

  • År 1997 använde hälften av alla svenska 15-åringar internet. Åldern vid vilken denna frekvens uppnåddes hade 2004 sjunkit till nio år. År 2011 var det hälften av alla treåringar som använde internet.
  • Tredje kvartalet 2011 skickade amerikanska ungdomar i åldern 13–17 år i genomsnitt 3 417 SMS per månad, dvs. mer än 100 om dagen. Färska svenska siffror tycks inte finnas tillgängliga och det finns anledning tro att de är något lägre än de amerikanska, men inte mycket.

Sammantaget visar dessa siffror, och många andra som skulle kunna anföras, att ungdomars (och i hög utsträckning även vuxnas) kommunikations- och medievanor genomgått mycket stora förändringar under de senaste decennierna. Det innebär också att det sammanhang i vilket vi bedriver vår forskning och, kanske framför allt, undervisning, är ett helt annat än för bara 10–15 år sedan. Allt tyder också på att den snabba omvandlingen kommer att fortsätta i oförminskad eller ökande takt framöver.

Det bör poängteras att det inte bara handlar om att ungdomar idag använder en annan teknisk pryl för underhållning och kommunikation än de gjorde för en generation sedan, utan om en mycket mer djupgående samhällelig förändring. Genom den ständiga tillgången till information och möjligheten att omedelbart sprida nyheter eller andra data i socialt formade nätverk, skapas helt nya mönster för hur människor bygger upp sin förståelse av omvärlden och interagerar med den. Traditionella auktoriteter undermineras när informationsflödet inte kan kontrolleras på samma sätt som tidigare vilket får politiska, ekonomiska och kulturella följder: ”den arabiska våren” 2011, den snabba försvagningen av konventionella massmedia – dagspress, bokutgivning, musik- och filmdistribution – och så vidare. Allt tyder på att vi sammantaget står inför en radikal omstöpning av grundläggande samhällsstrukturer som, även på relativt kort sikt, är mycket svår att överblicka.

Den utveckling som här skisserats har vid olika tidpunkter omväxlande kallats dator-, IT- eller den elektroniska revolutionen. Idag används alltmer ett begrepp som möjligen blir det mer långsiktigt gångbara: den digitala revolutionen. Grunddragen i förloppet sedan 1960-talet eller så känner de flesta till (jfr ovan), och vi ser dagligen dess avtryck i både våra privata och professionella liv: datorer, mobiltelefoner, programvara, internet med mera. Det är uppenbart att – och delvis hur – alla dessa nya företeelser påverkat vår tillvaro genom att förenkla och effektivisera vissa uppgifter och möjliggöra andra som är helt nya.

När det gäller utbildning på både högre och lägre nivåer, och i viss mån även den forskning vi bedriver, kan man dock hävda att den tekniska utvecklingen inte fått några mer fundamentala konsekvenser. Visst genomsyrar tekniken vår vardag både som forskare och lärare, men oftast inte till att göra något helt nytt utan just ”bara” som förenklande och rationaliserande hjälpmedel; kort sagt att bättre göra det vi alltid gjort. Till undantagen hör vissa typer av statistiska eller spatiala modelleringar som inte varit möjliga utan datorer, och kanske ska även PowerPoint-presentationer räknas dit (trots att de egentligen har ganska stora likheter med traditionell diabildsvisning).

Inte desto mindre har det under årtionden förutspåtts att datorerna, IT eller nätet en dag ska revolutionera undervisningen (och kanske forskningen). Gång på gång har dessa löften utfärdats men utan att infrias i nämnvärd grad. I skolan ersattes 1980-talets datorsalar av 90-talets ”IT i skolan” och 2000-talets multimediesatsningar. Under 2010-talets första år har många förhoppningar knutits till en-till-en-projekt – satsningar på att ge alla elever varsin bärbar dator, det senaste året allt oftare i form av en iPad eller annan surfplatta. Och visst har tekniken efter hand sipprat in i skolor och på universitet och kommit till allt större användning, men (återigen) sällan som något annat än komplement till befintliga arbetssätt och undervisningsformer.

De allra senaste åren har emellertid något hänt som innebär en helt ny och omfattande utmaning för hela utbildningsväsendet, och för universitetens del både som forsknings- och utbildningsinstitutioner. Förändringen kan sammanfattas med ett ord: förväntningar.

Till skillnad från de elever och studenter som lärare mötte för trettio, tjugo eller ens tio år sedan, har nämligen dagens och morgondagens studenter med sig en helt annan teknikanvändning från sitt övriga liv in i lektionssalen. Tidigare löften om teknikens möjligheter byggde på vad som rent tekniskt var möjligt att göra, inte på vad eleverna faktiskt förväntade sig av undervisningen. Idag har dock tekniken blivit så spridd och genomsyrar i så hög grad studenternas hela tillvaro, att de ser det som något självklart att deras lärare och skolor använder sig av liknande redskap. Så är ofta inte fallet, eftersom undervisningsformerna till stor del ser ut som de gjort under decennier eller århundraden.

Vi skulle kunna svara på dessa förändringar och förväntningar genom att säga att systemet har fungerat bra i generationer och att det inte finns någon anledning att ändra på det. Själv kan jag ibland känna så, särskilt inför det slags oreflekterad teknikentusiasm där ”nytt” definitionsmässigt innebär ”bättre” än ”gammalt” oavsett de faktiska meriterna. Ställda inför den samhällsomvandling vi nu är mitt uppe i, vore dock en sådan reaktion inte förenlig med den insikt vi som historiker har om att samhällen alltid förändras. Den modell vi haft för vad forskning och undervisning är må vara utmärkt på många sätt, men den har utvecklats i ett specifikt historiskt och socialt sammanhang som nu håller på att omvandlas i grunden. Det gör att vi på nytt behöver ställa oss de fundamentala frågor som egentligen aldrig bör glömmas bort: Vad är syftet med vår verksamhet? Hur ska vi uppnå detta syfte utifrån de förutsättningar som råder idag? Vilka metoder och förhållningssätt är de mest ändamålsenliga och varför?

Möjligen kommer vi då fram till att våra syften och målsättningar inte påverkas alls av de förändringar vi ser omkring oss, men om inte annat måste vi åtminstone ompröva vissa av våra arbetsformer och vid behov anpassa dem till nya förhållanden. Gör vi inte detta kommer vi sannolikt att få det allt svårare att för det omgivande samhället begripliggöra värdet av vårt arbete. På sikt, och kanske snabbare än vi tror, kan vi då uppfattas som irrelevanta av beslutsfattare och andra, vilket skulle kunna få mycket olyckliga konsekvenser.

Det ovan sagda ska inte uppfattas som att jag är odelat positiv till den tekniska utvecklingen och dess sociala följder, utan som ett uttryck för övertygelsen att vi aktivt måste förhålla oss till denna utveckling för att inte överflyglas av den. Bara om vi förstår de nya förutsättningarna, miljöerna och verktygen har vi någon som helst möjlighet att i viss mån påverka dem och bidra till en kritisk diskussion om för- och nackdelar med olika redskap och metoder.

I grova drag är det en sådan ståndpunkt som ligger till grund för det framväxande fält inom historieämnet, särskilt i USA men även på andra håll, som kallas Digital History. Det är alltså ett försök till svar på den digitala utmaningen, där nya arbets- och kommunikationsformer för historiker utvecklas men utan att de grundläggande målen för verksamheten egentligen har ändrats. Vid det amerikanska historikerförbundets årskongress 2012 lanserades DH (en förkortning som även används för Digital Humanities) på bred front, vilket erbjöd goda möjligheter att få en överblick över detta nya och svåröverskådliga fält. I nästa inlägg kommer jag att skriva mer om mina intryck från konferensen.

En inringning

(Tillägg 131003: Detta var det första inlägget på bloggen Digihist, som var aktiv mellan mars 2012 och januari 2013. Inläggen flyttades för arkivering till https://kennethnyberg.org i oktober 2013.)

Det här är en blogg om digitala, historiska och digitalhistoriska frågor. I första hand är den ett försök att, ur svenskt perspektiv och i blygsam skala, samla och dela information om resurser, miljöer och diskussioner som rör digital historia (DH).

DH är ett begrepp som ännu saknar en fast definition, men i detta sammanhang syftar digital historia på det fält som ligger i skärningspunkten mellan digital teknologi, sociala medier och vetenskaplig kunskapsbildning om människans förflutna. Tyngdpunkten ligger på DH inom akademisk forskning, undervisning och populärvetenskap, men digitalhistoriska perspektiv inom skolundervisning och annan pedagogisk verksamhet är också av intresse.

Jag tror det finns ett behov av att diskutera dessa frågor, men digihist.se är i högsta grad ett experiment som får finna sina former efterhand. Åtminstone inledningsvis är tanken att någorlunda regelbundet bevaka och kommentera intressanta DH-nyheter via blogginlägg och ett tvåspråkigt twitterflöde (engelska och svenska). Om det faller väl ut kanske någon form av länksamlingar, mer eller mindre strukturerade, så småningom byggs ut på de statiska sidorna.

Bakom bloggen står Kenneth Nyberg, docent i historia vid Göteborgs universitet. Jag är intresserad av, men (ännu) inte särskilt insatt i, DH-frågor och jag hoppas genom arbetet med bloggen kunna lära mig mer. Alla länktips och andra förslag på tänkbart innehåll är välkomna på digihist(snabel)gmail.com och @digihist på Twitter.

Twitter för historiker och andra nybörjare

Twitter är användbart till mycket och för många är det idag vardagsmat, men för den oinvigde är det inte helt lätt att förstå vad det är, hur man kommer igång med det och vad det kan användas till. Att förklara detta på ett pedagogiskt vis är inte det lättaste, och därför vill jag tipsa om två introduktioner till Twitter som jag tycker är riktigt bra.

En mer allmän orientering om vad Twitter är och hur man handfast kommer igång ger Jessica Parland-von Essen på sin alltid läsvärda blogg Essetter i ett inlägg som är föredömligt klart och enkelt. Hos en amerikansk historiker, Rachel Herrmann, beskrivs också några av Twitters grunddrag och dessutom resonerar hon kring hur det kan användas av just historiker (och andra historiskt intresserade). Nyhetsspridning, nätverkande och möjlighet att följa diskussioner vid konferenser är bara några exempel av nästan oändligt många tänkbara; liksom andra verktyg blir Twitter vad man gör det till.

Länken till Herrmanns blogg fick jag för övrigt via (just det) Twitter, närmare bestämt Katrina Gulliver (@katrinagulliver) som är en av de flitigaste ”twitterstorians” eller twittrande historikerna.

När vi inte vill veta mer

Intressant reportage av Pamela Paul i New York Times idag om hur det blir allt svårare att värja sig för det vi inte vill veta om varandra. I takt med att hela webben integreras alltmer direkt med sociala medier som Facebook och Twitter, kan ”vänner” av mycket skiftande slag dyka upp i de mest oväntade sammanhang:

Last month, Google announced that posts from its Google Plus member profiles would be sprawled across the company’s search results. Searching for the phrase ”yellow bikini,” for example, you might see a snapshot of your former English teacher on the beach in Aruba. A Google spokesman asserts that the program is designed to combat ”the faceless Web.”

The faceless Web, seriously? More like the Web of too many faces.

Artikeln knyter an till den uppluckring av gränserna mellan privat och offentligt, och mellan olika sociala sfärer i en människas liv, som de sociala medierna för med sig. Många av oss tar sådana gränser för givna, men de är historiskt sett en relativt ny företeelse. Bara tiden kan utvisa om det kommer en motreaktion eller om den ”privata offentligheten” fortsätter sin frammarsch.

Det finns starka krafter, inte minst kommersiella, som talar för det senare.

Surfplattor, pennor och pedagogik

/ 4 kommentarer

Debatten om surfplattornas vara eller inte vara i skolan har nu blivit hett politiskt stoff. Sedan Jan Björklund förra veckan ifrågasatte ett projekt med plattor i Sollentuna ansåg ett par moderata ungdomspolitiker ”att han gjort sitt” som utbildningsminister, medan (s)tatsvetaren Ulf Bjereld skrev att han riskerade börja uppfattas som ”skolpolitikens Kapten Stofil”. Ett par dagar senare gick ett antal kommunala (fp)-politiker i svaromål (om de försvarade Björklund är mer oklart), genom att deklarera att de fullt ut är med på framtidståget och satsar på datorer likaväl som pennor i skolan.

Som jag skrev på Twitter delar jag oron för att Björklund inte förstått vidden och djupet av de tekniska och sociala förändringar som just nu pågår och hur det kommer att påverka hela utbildningsväsendet framöver. Likväl ser jag en uppenbar risk för att hans kritiker hamnar i det andra diket, åtminstone de som inte andas en stavelse om hur mycket arbete som krävs för att tillvarata den nya tekniken i skolan. Självfallet ska varje barn och ungdom ha tillgång till en dator, läs- eller surfplatta, men därmed är ”problemet” inte löst – inte på långa vägar. Tekniken ger oerhörda möjligheter, men för att dessa ska kunna realiseras krävs ett massivt stöd till alla lärare och förskollärare som ska förändra hela sitt sätt att arbeta. Detsamma gäller skolledare, lärarutbildare och andra inom utbildningsväsendet i en jättelik omställning som är svår men nödvändig.

En viktig aspekt i sammanhanget är att tekniken förändras så oerhört snabbt, samtidigt som ”en-till-en-projekt” – satsningar på en egen dator eller surfplatta till varje elev – är omfattande företag vilka kräver tid för planering och genomförande i stor skala. När de väl är igång kommer nästa teknikvåg och så börjar den mödosamma processen om. Det betyder att nästan ofattbart mycket tid går åt till ren logistik och samordning, att utbilda både lärare och elever på själva hårdvaran och så vidare. Eftersom vi behöver minska friktionen och allt kringarbete så mycket det bara går inför en uppgift som är svår nog ändå, är det tveksamt om denna typ av satsningar är bästa vägen att gå – hur tacksamma de än kan vara i ett politiskt debattklimat där det är viktigare att framstå som handlingskraftig och ”uppdaterad” än att finna långsiktiga lösningar.

Därför vill jag varmt rekommendera ett blogginlägg av läraren Marie Linder  (tipstack till Pernilla Tejera) som är något av det klokaste jag läst om ny teknik i skolan. Hennes ”anspråksfulla förslag” är att vi satsar på BYOD (Bring your own device), alltså att elever tar med sig de datorer, surfplattor eller smartphones som de redan har in i undervisningen. De som inte har någon användbar ”pryl” får låna en av skolan, men enligt Linder är det inte så många som man skulle kunna tro. Genom att det (oftast) är de egna prylarna som används blir tröskeln minimal för eleverna att ta sig över, och därmed även behovet av support från (och teknisk kompetens hos) lärarna. Linder diskuterar också konkret och nyanserat ett antal andra aspekter, både möjligheter och risker, med detta arbetssätt.

BYOD-modellen gör att lärare och elever i högre grad kan fokusera på lärandet med hjälp av ny teknik snarare än tekniken i sig. Det massiva stödet till alla lärare (och lärarutbildare) behövs fortfarande, men det är det som är själva poängen: den verkliga utmaningen är pedagogisk, inte teknisk, och det är därför den vi borde diskutera. Frågan är varken ”om” eller ”vad”, utan ”hur”.

Nio inställda tweets om iPads i skolan

/ 1 kommentar

Efter ett inslag i Aktuellt igår kväll uppstod en diskussion på Twitter om för- och nackdelar med iPads i skolan, där jag deltog på ett litet hörn i ett vänskapligt utbyte med @ulfdalnas. Det fanns dock vissa drag i debatten på annat håll som resulterade i följande korta funderingar. Först skrev jag dem som en serie tweets, men blev i sista stund tveksam till hur en sådan litania skulle uppfattas i det koncisa medium Twitter är. Ändå kanske de kan ha något intresse och därför läggs de ut här istället i befintligt skick.

Observera att de nio punkterna inte vänder sig mot någon enskild person eller specifikt inlägg i Twitter-diskussionen. Som jag hoppas framgår, är det intressanta för mig i första hand sakfrågan (ny teknik i skolan) och i andra hand de lärdomar jag drog av denna lilla episod, framför allt hur svårt det är att formulera sig i komplicerade frågor på 140 tecken utan att missförstås (eller missförstå andra). Pulsen och snabbheten är Twitters lockelse, även för mig, men i vissa lägen ska man nog motstå frestelsen och sova på saken till nästa morgon… (riktat mot mig själv, inte någon annan!).

Uppdatering: I punkt två menar jag nog ”möjligheter” snarare än ”fördelar”, och ”risker” snarare än ”nackdelar”. Eller något ditåt. Poängen är att den som i princip är positiv till något tenderar att inte i onödan dra fram de negativa aspekterna av saken, medan den som huvudsakligen är negativ inte opåkallat visar på de positiva sidorna – särskilt i ett medium med begränsat utrymme. Det leder till att man lätt uppfattar den som har en annan ståndpunkt som mindre nyanserad än en själv, vilket öppnar upp för det som sägs i punkt tre.

* * *

Blir ngt matt inför twitterflödet om iPad i skolan, som uppvisar klassiskt debattmönster men i högt uppskruvad takt. 1/9

Snabb polarisering mellan förespråkare av ny teknik som främst betonar fördelar, och skeptiker som främst ser nackdelar. 2/9

Båda ”sidor” övertolkar gärna försök till nyansering som bagatellisering av de egna argumenten – men själv är man nyanserad. 3/9

Det inbillar jag mig också vara (med eller utan rätt), men att vara nyanserad på mindre än 140 tecken är en verklig utmaning. 4/9

Därför här min uppfattning på betydligt fler tecken än så (ber om ursäkt om det bryter mot god Twitter-ton): 5/9

a) Det är uppenbart att skola/förskola/lärarutbildning måste bli bättre på digitalt lärande, bl.a. genom ny teknik – gärna iPads! 6/9

b) Det är lika uppenbart att tekniken i sig är ett redskap med tveksamt egenvärde; det måste finnas en tanke med hur den används. 7/9

c) I faktisk praktik har tyvärr ofta satsningar på ny teknik missat på den sistnämnda punkten, som också är den svåraste. 8/9

d) Slutsatsen av det är inte att vi ska avstå från sådana satsningar – de är nödvändiga – utan att vi genomför dem bättre och klokare. 9/9

Om digital historia efter Chicago

/ 1 kommentar

Det har redan gått fem dagar sedan AHA-kongressen i Chicago avslutades, så det är hög tid att försöka summera några av intrycken från den. Att göra det är inte helt lätt med ett så omfattande evenemang: tusentals deltagare, hundratals sessioner… Kanske ska jag också påpeka att det bara var ett par dussin av programpunkterna som behandlade digital historia, det ämne jag är intresserad av här, men ändå. (På hemsidan för Chronicle of Higher Education finns en mer allmän sammanfattning av kongressen som jag tror fångar helheten ganska väl, i den mån det alls är möjligt. För den som är verkligt intresserad har AHA samlat en mängd länkar till rapportering om kongressen här.)

En första, allmän iakttagelse är att digital historia är ett område, fält, perspektiv – ja, vad är det egentligen? – som fortfarande befinner sig i sin linda även i USA. Det är ganska tydligt att det är en relativt begränsad grupp entusiaster som driver frågorna kring DH, som det förkortas, medan flertalet historiker har ett mer ljumt intresse eller är direkt skeptiska. Åtminstone tyckte jag att det antyddes här och var i presentationerna att en sådan ”digital klyfta” (min formulering) existerar, och det är något man kan känna igen från Sverige.

Bland de aktiva som driver på utvecklingen inom det framväxande DH-fältet intar en miljö en särställning: Roy Rosenzweig Center for History and New Media vid George Mason University i Virginia. De stod för många av DH-sessionerna vid AHA-mötet, driver ett antal webbplatser och har utvecklat resurser för både forskning och undervisning (Zotero, Omeka, Digital Humanities Now, teachinghistory.org) kopplat till Digital Humanities. Dess föreståndare Dan Cohen är en förgrundsgestalt inom ”Digital History” och ”Digital Humanities” mer generellt och spelar en nyckelroll inom de nätverk som finns på området. (På Twitter nås han på @dancohen.) En annan, som jag förstår det betydligt mindre miljö men med relativt hög DH-profil, är University of Nebraska-Lincoln där Douglas Seefeldt är en av de mest synliga företrädarna genom Digital History Project och Digital History Seminar (obs. PDF!). Han använde också begreppet ”the digital turn” vid en av sina presentationer, vilket var första gången jag hörde det användas.

En reflektion i det sammanhanget kan vara att denna digitala vändning lär bli av betydligt mer genomgripande natur än både språkliga, narrativa och andra ”vändningar” man talat om de senaste årtiondena. Den parallell som bör dras är snarare till det paradigmskifte som ägde rum på 1960- och 70-talen när de kvantitativa metoderna gjorde sitt intåg i historieämnet. Det var en utveckling som kopplade till större samhällsförändringar och som radikalt ändrade fältet men inte ersatte de kvalitativa metoder som funnits tidigare. De digitala metoderna innebär på liknande sätt ett genuint nytt inslag eller dimension i historikers (och andra humanisters) arbete, men likväl inte en förändring som kullkastar tidigare verksamhet utan en (kraftfull) vidareutveckling av något redan befintligt.

Här i Sverige har historiker ännu knappt börjat diskutera dessa stora förändringar och deras konsekvenser för forskning, undervisning och populärvetenskapligt arbete. Därför är det också lätt att få ett mindervärdeskomplex i relation till de amerikanska kollegerna, där DH-frågorna verkar ha kommit upp på bordet på ett helt annat sätt. Samtidigt är det, som sagt, även där en diskussion som är under uppsegling snarare än fullt etablerad. De presentationer som gjordes i Chicago var inte heller alltid så oerhört imponerande eller sofistikerade; särskilt inom undervisningsområdet var det ett och annat inlägg som mest hade karaktären av att ”se här, man kan använda multimedia istället för traditionell undervisning”. Liksom i diskussioner inom svensk lärarutbildning och skola finns en tendens att de digitala entusiasterna fokuserar på tekniska möjligheter snarare än på att diskutera de pedagogiska överväganden som ligger till grund för valet av specifika tekniska lösningar eller metoder. Men någonstans måste man ju börja och det är bättre att på något sätt förhålla sig till tekniken än att inte göra det alls.

Ett mantra vid AHA-kongressen, som jag för övrigt också känner igen från svenska diskussioner om IT i lärarutbildningen, var vikten av att fundera över varför man väljer den form eller metod man väljer (vare sig för undervisning, forskning eller annat). Varken de traditionella eller de nya arbetssätten är ju självändamål utan lämpar sig mer eller mindre väl för olika syften. Det underströks också gång på gång, troligen som respons på den kritik som skeptiker har riktat mot vissa typer av användning av ny teknik, att de traditionella kraven på stringens, kritiskt tänkande och så vidare givetvis fortfarande gäller. De nya metoderna bygger vidare på de ”gamla” och kompletterar dem, de ersätter dem inte.

Att i detalj gå in på alla de specifika arbetssätt som behandlades vid kongressen är inte möjligt här, men för forskningens del tycktes det mig vara två teman som återkom särskilt ofta: ”text mining” och datavisualisering. Det första handlar om hur man kan genomföra såväl kvalitativ som kvantitativ databehandling och analys av stora mängder text i historiska källor (det vill säga sedan den digitaliserats). Det kan vara en fruktbar metod, men som Jessica Parland-von Essen påpekade både via Twitter (1, 2) och i ett blogginlägg är det viktigt att fundera på vad sådana analyser egentligen säger om djupare betydelser eller större historiska sammanhang och inte ”bara” om orden eller tecknen i sig.

Det andra temat, som med fördel kan kombineras med det första, handlar om hur olika data och deras samband kan framställas och analyseras i visuell form och därmed möjliggöra resultat och slutsatser som inte fullt ut kan hanteras i textform. Ett uppenbart exempel på datavisualisering är historiska kartor, men möjligheterna går mycket längre än så eftersom det egentligen rör sig om alla slags spatialiserade databaser där olika parametrar kan knytas till rumsliga mönster. Den typen av visualisering blir särskilt värdefull när man ska försöka åskådliggöra och undersöka väldigt komplexa företeelser med relationer och/eller strukturer i antingen tid eller rum (även tidslinjer är ju en form av visualisering).

En stor fråga som återkom i många diskussioner var hur dessa nya metoder och framställningsformer förhåller sig till traditionella vetenskapliga publiceringsformer. Här blev det tydligt att artiklar i peer review-granskade tidskrifter i USA är en stark norm på ett annat sätt än det (ännu) hunnit bli i Sverige. Många förespråkare för digital historia menade att det är ett problem att det enda som räknas vid meritvärdering är just traditionell peer review-publicering, och här måste en förändring komma till stånd eftersom meritering är en så starkt styrande faktor för hur historiker faktiskt arbetar. Lite paradoxalt innebär också de rådande strukturerna att äldre och etablerade forskare (professorerna) ofta är mer öppna för att pröva de nya metoderna än yngre kolleger, vilka inte ”har råd” att vara experimentella eftersom de är mycket mer beroende av meritpoäng som kan leda till fast anställning och/eller forskningsanslag.

Inom undervisningen är, på motsvarande sätt, ett stort frågetecken hur det nya digitala landskapet kommer att påverka lärobokens funktion och betydelse. Allt fler webbplatser med resurser, lektionsupplägg och länksamlingar för lärare etableras (några av dem presenterades vid kongressen, till exempel amerikanska riksarkivets DocsTeach.org och redan nämnda teachinghistory.org) och allt mer primärmaterial blir tillgängligt direkt på nätet, vilket kan bli en utmaning för den traditionella läroboken. Här är det å ena sidan uppenbart att förändringar är på gång, men ännu har de inte gått så långt som man skulle kunna tro; de allra flesta utgår fortfarande från tryckta läroböcker som en grundbult i undervisningen.

Den fundamentala fråga vi givetvis måste utgå från i dessa diskussioner, liksom annars, är vad vi egentligen vill att studenterna ska lära sig. Detta är kanske också något som behöver omprövas och omformuleras i det nya digitala landskap som växer fram. Först när vi har något slags svar på den frågan kan vi på allvar börja diskutera vilka former, metoder och verktyg som är lämpliga. Med andra ord är det, här liksom i forskningen, syftet som leder till frågan och frågan som leder till metoderna. Det är en grundförutsättning för både studenters och forskares kunskapande som inte ens den digitala revolutionen kan ändra på.

”Digital history” på amerikansk jättekonferens

Denna helg är jag i Chicago för att delta i ”The 126th Annual Meeting of the American Historical Association”, ett gigantiskt evenemang för fackhistoriker, arkivarier, lärare och andra med historisk anknytning. Dels är det en traditionell vetenskaplig konferens som täcker in hela fältet och lite till, dels en bokmässa och slutligen ett slags ”arbetsmarknadsdagar” där mängder av jobbintervjuer genomförs i anslutning till de olika sessionerna. Det är lätt att bli lite matt när man ser det väloljade maskineriet i aktion och när man rör sig bland tusentals och åter tusentals deltagare, men framför allt är det inspirerande och lärorikt.

Själv är jag inte här för att lägga fram någon uppsats, utan för att ett stort tema vid årets upplaga av AHA-konferensen är ”digital history”. Sammanlagt är det ett par dussin sessioner och andra inslag (av många hundra) som fått samlingsrubriken ”The Future is Here: Digital Methods in Research and Teaching in History”. Här finns allt, från workshops med konkreta exempel på hur man kan arbeta digitalt som forskare och lärare till paneldiskussioner om framtiden för ”digital humanities” i vidare mening, hur utvecklingen påverkar den traditionella läroboken med mera.

Allt detta är frågor som snabbt håller på att bli centrala för historiker och för humaniora mer allmänt, så det ska bli mycket intressant att få möjlighet att fundera på och lära sig mer om ämnet de närmaste dagarna. Eftersom många av sessionerna ligger parallellt går det inte att vara med på allt som rör det digitala temat, men med noggrann planering och mycket springande hoppas jag kunna delta vid ett tiotal pass. Schemat blir späckat och jag hinner kanske inte blogga så mycket mellan varven, men om tekniken fungerar kommer det att bli lite rapportering via Twitter under resans gång.