Kategori: Digitalt

Massiva nätkurser – vems framtid?

/ 5 kommentarer

Det senaste året har något som kallas MOOCs (Massive Open Online Courses) fått enorm uppmärksamhet i utbildningsdebatten, främst i USA och mer nyligen även i Europa. Det finns de som anser att dessa gratiskurser på nätet från ledande universitet, öppna för vem som helst, kommer att revolutionera allt vad högskoleutbildning heter. Nu senast har Anders Flodström, styrelseordförande i .SE och före detta universitetskansler, kommenterat fenomenet i ett blogginlägg där han uttrycker starka förhoppningar om att MOOCs kan vara ”en väg till ett mindre elitistiskt utbildningssystem”.

Jag har sedan i våras följt den amerikanska diskussionen om de massiva nätkurserna och bloggat om det på både engelska (1, 2, 3) och svenska, och jag är mer tveksam. Utan tvivel kommer högre (och annan) utbildning att förändras på många sätt av nätbaserade och andra digitala undervisningsformer, men vågen av entusiasm för just MOOCs är svårbegriplig. Flertalet av dem består i dagsläget av en serie videoföreläsningar utan någon som helst lärar-studentkontakt, vilken avslutas med automaträttade tester. Det är alltså en sämre version av den minst innovativa och interaktiva undervisningsformen i traditionell universitetsutbildning, baserad på tanken att lärande handlar om enkel informationsöverföring och inte om en social och kommunikativ process.

Liksom Flodström tror jag det finns mycket positiv kraft och demokratisk potential i digital teknik, sociala medier och vår växande kunskap om hur lärande kan främjas med sådana verktyg, men de idealen har inte mycket med MOOCs att göra (i alla fall inte det senaste årets våg av dem). Den rörelsen, och än mer den massmediala uppståndelsen runt den, kan snarare förklaras av välkända universitets varumärkesbyggande och amerikanska delstatspolitikers ovilja att betala de ökande kostnaderna för högre utbildning. I bakgrunden finns också ett antal riskkapitalister, ofta med kopplingar till Silicon Valley, som finansierar mycket av verksamheten och ser det som en lönsam framtida marknad.

Med allt detta sagt är MOOCs självfallet ett bättre alternativ än ingen utbildning alls, men det är nog ungefär allt man kan säga just nu. Hur, och för vem, de massiva nätkurserna egentligen ska revolutionera högskoleutbildningen diskuteras för övrigt i en intressant artikel i amerikanska Chronicle of Higher Education, en av många på senare tid. Den ger tänkvärda perspektiv, inte minst på förhoppningen om att MOOCs kan innebära en mer demokratisk utbildning och mindre elitism. Risken är nämligen att det blir tvärtom, och att de traditionella universitet som överlever revolutionen återgår till att vara elitinstitutioner för de som kan betala för sig. Det är en framtid som åtminstone jag hoppas få slippa att uppleva.

Jo Guldi om digital historia

/ 1 kommentar

För en dryg vecka sedan, den 4 december, gästades Humanistiska fakulteten av Jo Guldi från Brown University och Harvard Society of Fellows. Guldi är ett välkänt namn i de amerikanska diskussionerna om digital historia och det var därför mycket roligt att hon ville besöka oss på väg till konferensen Media Places 2012 vid HumLab i Umeå. Mats Fridlund från Institutionen för filosofi, lingvistik och vetenskapsteori hade tagit initiativet till denna halvdag, med Mats Malm från Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion och jag själv från Institutionen för historiska studier som medarrangörer.

Dels höll Guldi en öppen föreläsning, samordnad med en doktorandkurs vid FLOV, om ”Digital Methods and the Long Land War”, och efter en kort paus ett forskarseminarium med rubriken ”Mapping Time, Mapping Space”. Sammantaget utgjorde det en slags introduktion till, argumentation för och översikt över några olika metoder och verktyg inom digital historia. Ett av dessa verktyg var Paper Machines – en mjukvara för att identifiera mönster och relationer i stora mängder textbaserade data – som Guldi själv varit med och utvecklat.

Jo Guldi i Göteborg

Jo Guldi i Göteborg den 4 december. Hennes bok Roads to Power publicerades 2011.

Mitt och andras twitterflöde från evenemanget har jag samlat ihop på Storify, vilket ger en idé om vad som sades. En poäng Guldi återkom till flera gånger var å ena sidan det stora potentiella värdet av digitala metoder och å andra sidan vikten av att inte glömma de historiska frågorna. Tillfrågad om de digitala verktygen kan leda till helt ny typ av kunskap var hon ganska försiktig och betonade att exempelvis Google Ngrams, om inte annat, kan användas för att generera frågor inom forskning och provocera till diskussion i undervisningssammanhang. I rätt händer och utnyttjad på rätt sätt kan den typen av metoder också leda fram till ny kunskap som vi inte hade kunnat få på andra sätt, särskilt när vi kopplar ihop den digitala vågen med den rumsliga vändning (the spatial turn) som vi också sett inom forskningen på senare år.

Det jag tog med mig från denna eftermiddag med Guldi och som jag tyckte var så intressant, var just den nyanserade optimism hon förespråkade och som jag redan antytt ovan. Hon anser helt uppenbart att vi som historiker måste utnyttja de många nya möjligheter som digitala metoder ger oss, men är också noggrann med att betona att vi är historiker och inte dataspecialister – och det ska vi inte heller bli. Istället bör vi mycket mer än idag utveckla samarbeten med de som kan teknik, media och design; de har enligt Guldi verktygen men är ofta svältfödda på data, medan vi har mängder av data men saknar verktygen för att bearbeta dem.

En dag om digital humaniora

/ 1 kommentar

Det blev en mycket intressant temadag om digital humaniora vid Humanistiska fakulteten idag, där ett drygt 30-tal personer slöt upp för ett inledande föredrag, halvdussinet kortare presentationer och en avslutande diskussion. Jag ska här försöka summera förhandlingarna och samla ihop länkarna till de webbsidor för projekt och liknande som diskuterades under dagen. I möjligaste mån har jag utgått från min egen rapportering på Twitter, vilket gör att texten kanske inte är helt sammanhängande i alla stycken.

Sedan Mats Malm hade hälsat välkommen hölls ett inledningsanförande av John Nerbonne från European Association of Digital Humanities, vilket hade rubriken ”Digital Humanities and Text Analysis”. Nerbonne underströk bredden och variationsrikedomen i vad digital humaniora är: stilanalyser i litterära verk, Twitter i populärkulturen, parlamentsdebatter, ”culturomics” osv… Han menade att DH är ett snabbt expanderande fält som stora och välkända universitet nu satsar på. Eller som han uttryckte det på en av sina bilder: ”Prediction: DH is here to stay.” Nerbonne betonade också att med de enorma mängder data som nu blir tillgängliga för humanistisk forskning krävs det mer än någonsin humanister som kan ställa intelligenta frågor.

En punkt som Nerbonne återkom till flera gånger var att vi nu måste börja släppa idealet med den ensamme forskaren som sitter på sin kammare; framtidens forskning kräver samarbete i större grupper. Han redogjorde därefter för Morettis välkända arbete med ”distant reading”, där kvantitativa analyser genomförs på stora mängder litteratur. Ett samtida exempel på en liknande typ av studier kan ses på denna webbplats. Han tipsade också om en nederländsk sajt med visualiseringar av geografisk distribution av dialektmönster: http://www.gabmap.nl/.

John Nerbonne uttryckte stor entusiasm inför det som kallas culturomics, ett slags textanalys genomförd på miljoner böcker som Google digitaliserat för att genom frekvensmätningar säga något om kulturella förändringar. Detta har väckt stor uppmärksamhet de senaste två åren, och jag minns mycket tydligt den stora skepsis mot culturomics som fanns när några av frontfigurerna gjorde en presentation vid AHA-kongressen i januari 2012. Nerbonne nämnde också kritiken och debatten kring detta, men trodde att ”this is here to stay”; om inte annat, menade han, kan det fungera som ett bra underlag för diskussionsövningar i undervisningen.

De nästföljande två bidragen var demonstrationer av existerande databaser vid fakulteten med korpusar av text som man kan använda för olika typer av sökningar. Den första var Lars Borin från Språkbanken, som innehåller ca en miljard ord och bygger på ett material som kommer från många olika håll, bland annat ett antal svenska bloggar. Stina Otterberg och Dimitrios Kokkinakis presenterade sedan databasen ”Svensk prosafiktion 1800–1900”, som har en webbplats under utveckling på adressen http://spf1800-1900.se/. Kokkinakis underströk att utöver språkfrågor kan man använda denna typ av databaser till att kartlägga exempelvis sociala nätverk eller andra grupperingar.

Förmiddagens sista inlägg kom från Torbjörn Lager, som talade under rubriken ”Vad är webbvetenskap?” Hans svar på den frågan var att det är en tvärvetenskap med ”webben som teknologisk artefakt och socialt fenomen” som studieobjekt. Mer om webbvetenskap som disciplin går att läsa på http://webscience.org. Lager betonade starkt att webben här är just objekt för forskning, inte i första hand metod eller redskap för den (som är fallet i exempelvis e-vetenskap).

Ett inslag i föredraget som väckte viss uppmärksamhet på Twitter när jag refererade det var Lagers översiktliga historiska indelning av större kommunikationsteknologier i fyra faser: talspråk, skriftspråk, boktryckarkonst, webben. Han påpekade också att den sista av dessa, webben, fortfarande bara är ca 7000 dagar gammal. Twitterreaktionerna bestod i frågor om han glömt viktiga former som teckenspråk eller film, men jag tror att även om det var en relevant synpunkt är Lagers indelning rimlig om man tänker det sig som faser i just en informationshistoria (den är knappast unik utan varianter av den förekommer ofta i sådana här sammanhang).

Efter en välbehövlig lunchpaus inleddes andra halvan av temadagen med att Jenny Bergenmar och Leif-Jöran Olsson talade om receptionsstudier utifrån exemplet Selma Lagerlöfarkivet. En webbplats för projektet håller på att utvecklas, och arbetet är också kopplat till en större databas över kvinnliga europeiska författare, New Women Writers. Bergenmar och Olsson lyfte särskilt fram att deras arbete i hög grad byggde på principer om öppna standarder, fri programvara och ”best practices”, bland annat i syfte att så långt möjligt framtidssäkra materialet.

Mats Björkin talade därnäst under rubriken ”’Computational cultural studies’ vs digital humaniora”, där han anlade ett bredare och mer kritiskt perspektiv på hela DH-fältet och själva begreppet. Han inledde med att ställa frågan om det ens finns några analoga humanister idag, då vi ju alla använder olika former av digitala verktyg och material. I den mån andra verkade vilja lyfta fram att det händer något radikalt nytt just nu på fältet, tycktes Björkin vilja tona ner den tolkningen. Han pekade också på de problem som finns kring exempelvis hantering och lagring av data, där filformat snabbt byts ut och migrering till nya plattformar blir dyra och arbetsamma.

Över huvud taget underströk Björkin att vi behöver problematisera konsekvenserna av att använda olika plattformar, som exempelvis Nintendo Wii inom dataspel. Just dataspel eller digitala spelprodukter är för övrigt något som har skapats och använts i flera decennier, vilket ibland glöms bort i dessa sammanhang trots att de i högsta grad är av relevans för oss humanister. Liksom andra gjort under dagen betonade Björkin också vikten av att inte lämna över digital humaniora till renodlade datavetare även om deras kompetens också behövs.

Dagens sista presentation hölls av Kristian Kristiansen och handlade om ”Digital forskning” från ett i vid mening historiskt perspektiv. Han inledde med en kort historisk exposé där statens roll för arkivens tillkomst poängterades, liksom att man i exempelvis Danmark börjat lägga ut digitaliserat arkivmaterial på webben runt 1990. Sedan dess har GIS-teknik och mycket annat tillkommit inom arkeologi och andra vetenskaper (GIS handlar förenklat om att med digital teknik registrera geografisk fördelning av fynd, fyndplatser osv.). Kristiansen framhöll också att det under senare år skett en slags glidning i arkivens och museernas roll från vetenskaplig till pedagogisk, där digitalisering av dokument och föremål fått stor betydelse. Han förutspådde att detta kommer leda till (ytterligare) ett uppsving för amatörforskare, av samma typ som vi redan sett för exempelvis släktforskning.

Därefter kom Kristiansen in på infrastruktur, som de stora finansiärerna började ge pengar till runt år 2000. Infrastruktur ger helt nya möjligheter till forskning, vilket här exemplifierades med två databaser vid Institutionen för historiska studier: Agrarhistorisk databas 1570–1805 och Svenskt Hällristningsforskningsarkiv (SHFA). Vid Göteborgs universitet finns ju därtill den stora databasen Svensk nationell datatjänst (SND) för humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning. Med hjälp av olika gränssnitt kan denna typ av resurser göras tillgängliga för både forskare och allmänheten, påpekade Kristiansen, vilket ökar öppenheten och på sikt kanske bidrar till ett uppsving i prestige för humaniora.

Den avslutande diskussionen blev lite trevande, men handlade bland annat om oklarheterna kring vad ”digital humaniora” egentligen är och hur det kan definieras. Den frågan hade dykt upp redan i samband med Mats Björkins och andras föredrag, men som Björkin påpekade är definitionerna i sig kanske inte så centrala. Åtminstone för mig tycktes det dock tydligt att här finns några olika nivåer som det ändå kan finnas en viss poäng i att tydliggöra: 1) digitalisering av befintligt ”analogt” material eller på annat sätt användning av ett digitalt material, 2) digitala bearbetnings- och presentationsmetoder inom forskning (och undervisning) och 3) det akademiska studiet, med analoga eller digitala metoder, av de sociala och kulturella frågor som är direkt förknippade med det digitala samhällets framväxt. Huvuddelen av temadagen handlade om 1) och 2), men även 3) är ett mycket spännande område – inte minst för en historiker.

En sista fråga som delvis kopplar till diskussionen om vad digital humaniora är, lyftes av bland andra Mats Fridlund och handlar om i vilken mån vi just nu befinner oss i ett avgörande skede i DH:s utveckling. Digitala metoder och material har trots allt, som flera av presentationerna visade, förekommit och använts under flera decennier. De flesta närvarande, bland annat John Nerbonne och Kristian Kristiansen, menade dock att vi nu har nått en kritisk massa där alla dessa separata digitala satsningar börjar få effekter på bred front för forskningen. Och kanske undervisningen också?

Fakultetsseminarium om digital humaniora

Den 31 oktober genomförs ett heldagsseminarium om ”Digital humaniora – metodutveckling och möjligheter” vid Humanistiska fakulteten (Göteborgs universitet). Upplägget är brett; det omfattar både mer allmänna perspektiv och konkreta exempel på vad den digitala teknikens utveckling kan innebära för humanistisk forskning. John Nerbonne, president för The European Association of Digital Humanities, inleder programmet. Därefter berättar forskare från fakulteten om hur de arbetar med digitala verktyg och miljöer inom olika projekt. Det har alla förutsättningar att bli en intressant dag!

Satsning på 3D: didaktik, digitalt, distans

Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet inleder idag ett strategiskt utvecklingsarbete som kallas 3D. Syftet med projektet är att höja kvaliteten på utbildningen inom alla våra ämnen – antikvetenskap, arkeologi och historia – genom en satsning på didaktik med digitala inslag huvudsakligen inriktad på våra distanskurser. Jag har fått i uppdrag att ansvara för projektet, som kommer att löpa på minst ett år. Förhoppningsvis blir utfallet att vi generellt blir bättre på att använda digitala verktyg och sociala medier i undervisningen.

Tanken är att efter intern kartläggning och omvärldsanalys ta fram ett förslag på en delvis ny modell för distanskurser, som vi senast våren 2014 kan pröva på ett mindre antal utvalda kurser inom våra tre ämnen. Hur modellen kommer att se ut går i dagsläget inte att säga – det är det projektet ska utröna – men det lär inte resultera i en total och radikal omstöpning av undervisningen. Snarare blir det fråga om en grundlig översyn där vi tar ett helhetsgrepp på de nya verktyg och miljöer som har tillkommit under senare år. Sannolikt kommer slutprodukten att bli distanskurser som både innehåller mer digitala inslag och ligger närmare dagens campuskurser i upplägget – det vill säga någon form av blended learning. Faller satsningen väl ut kan modellen även tillämpas, åtminstone delvis, på campuskurser så att också de blir mer ”blended” än idag.

3D-satsningen är ett internt utvecklingsarbete, men digihist.se kommer från och med idag att fungera som en publik stödresurs för projektet. Här kommer jag att lägga ut länkar, diskussionsinlägg och andra texter som rör digitala perspektiv på forskning, undervisning och populärvetenskap. Ansatsen är alltså lite bredare än 3D som sådan och sätter därmed in den i ett sammanhang. Till bloggen hör även ett twitterkonto, @digihist, som gör det möjligt att i lite högre takt sprida länkar och annan information kopplad till projektet. (Tillägg 131003: Twitterkontot är nu inaktivt och alla blogginlägg från digihist.se har flyttats över till adressen kennethnyberg.org.)

Var hittar man fria bilder, ljud och filmklipp?

Igår frågade Amanda French på Twitter efter bästa sätten att få tag på media – ljud, bilder och video – som är fritt tillgängliga (”public domain”) och gratis att använda i exempelvis undervisning. Det är nog en fråga många av oss ställer sig, både som lärare och forskare, när vi ska hitta audiovisuellt material till föreläsningar och presentationer. French fick några riktigt bra svar (1, 2, 3, 4) som jag sammanfattar här:

1) Om man inte har väldigt speciella önskemål finns det en webbadress som täcker in det mesta, nämligen söksidan CC Search hos organisationen Creative Commons. (Observera att inte allt som dyker upp är helt fritt, vissa resurser kan vara begränsade till icke-kommersiell användning etc. vilket då framgår av resultaten.) Sidan bygger på en lång rad andra tjänster för musik och övrigt ljud, clipart, fotografier, övriga bilder och video.

2) En av dessa tjänster, Flickr, är särskilt populär och för den som specifikt är ute efter fotografier är det kanske enklast att gå direkt till Flickrs egen söksida; där kan man bland annat välja från början vilken typ av ”licens” (kommersiell användning eller inte osv.) man är intresserad av.

3) För bilder av alla slag, inte bara fotografier, finns en mycket kraftfull och avancerad sökfunktion på Google Images där det går att leta utifrån en mängd parametrar.

Den som känner till svenska sökmotorer för fritt tillgängliga resurser av detta slag, särskilt med inriktning på historia/kulturarv eller humaniora i vidare bemärkelse, får gärna lämna ett tips i kommentarerna.

Två år med Twitter

Ungefär samtidigt som jag startade Tidens skiften – på dagen två år sedan idag – började jag twittra. Jag var mer skeptisk till det än till bloggandet men det tycktes intressant, så jag ville trots allt pröva på det för att se vad det kunde ge. Drygt tvåtusen tweets senare känns tiden mogen att försöka summera några av erfarenheterna så långt.

Det mest påfallande med Twitter är kanske att det har en sådan förmåga att väcka starka känslor för eller emot. Många är helt oförstående inför dess värde och talar nedlåtande om den fördumning det ytliga och tanklösa twittrandet obönhörligen leder till. De flesta av dessa kritiker har obefintlig eller mycket liten egen erfarenhet som twittrare. De som har det, å andra sidan, visar inte sällan en nästan reflexmässig tendens att försvara Twitter till varje pris, och talar för sin del avfärdande om de stofiler som inte begriper hur fantastiskt detta moderna medium är.

Kanske överdriver jag nu, men i så fall inte särskilt mycket; just denna polarisering, där man anses vara ”emot” Twitter om man inte oreserverat är ”för”, har ofta slagit mig under de gångna två åren. Den entydigheten, åt ena eller andra hållet, är problematisk på flera sätt. Dels är det svårt att över huvud taget säga något bestämt om vad Twitter ”är” eftersom det betyder så många olika saker för så många olika människor; man måste därför vara försiktig då det en person kritiserar i praktiken kanske inte alls är det en annan försvarar trots att båda kallar detta ”något” för Twitter. (Det är ett av många exempel på allas vår fallenhet att ta för givet att vår egen erfarenhet är universellt giltig, vilket den oftast inte är, när vi går lös på varandra i diverse debatter.) Dels är det en märklig inställning att man måste göra ett binärt val mellan att gå med och vara absolut lojal eller också helt avstå, eftersom några andra alternativ inte finns.

Själv är jag efter två års flitig användning av Twitter fortfarande ambivalent och skulle vilja se en mer nyanserad diskussion om dess för- och nackdelar. För mig har det blivit en värdefull kommunikationsform, där man i realtid kan utbyta intressant information på ett dynamiskt och interaktivt sätt som helt bygger på samverkan mellan många människor. Samtidigt har Twitter – alltså det Twitter som jag har upplevt – uppenbara avigsidor, varav några är kopplade till formatet som sådant.

Både snabbheten och det begränsade utrymmet är sålunda inte bara en styrka utan också ett potentiellt problem, eftersom det ökar risken för förenklingar, missförstånd och ibland rena konflikter (eller späder på befintliga motsättningar). Det kan också uppstå opinionsstormar som skenar iväg på sätt som inte alltid är så konstruktiva eller genomtänkta, vilket kan få stora konsekvenser för enskilda människor. Givetvis kan man hävda, som många gör, att det inte har med Twitter som medium att göra utan ytterst handlar om dem som använder det, men det är knappast hållbart att se form och innehåll som åtskilda storheter; tvärtom påverkar de i högsta grad varandra. Det smått unika format som Twitter har, får alltså självklart betydelse för vad det kan användas till eller inte – på gott och ont.

Med allt det sagt bör det emellertid upprepas att även om formen innebär vissa ramvillkor, så är twittrandet som fenomen oerhört mångfacetterat. Ursprungligen var det tänkt som en plattform för mikrobloggar där man snabbt kunde kommunicera med varandra om vad man gjorde just då; ett slags publik sms-tjänst på webben som i alla bemärkelser var ett socialt medium. Ännu idag använder kanske de flesta twittrandet som ett sätt att umgås med vänner och bekanta, men det har också blivit ett kraftfullt verktyg för att – bland både vänner och i mer professionella nätverk – länka till intressanta texter, bilder, videos eller annat material man stött på.

Twitter är idag också en av de främsta kanalerna för att sprida nyheter, både allmänt och inom olika nischområden, och dess roll (om också omtvistad) i en serie folkliga upprorsrörelser i Mellanöstern har uppmärksammats stort. Kändisar twittrar som ett sätt att hålla kontakten med sina fans, (andra) kommersiella aktörer använder Twitter för marknadsföring, och så vidare och så vidare. Den oerhörda mångfalden av användningsområden vittnar om hur anpassningsbar denna kommunikationsform är, och att det idag är ett moget medium med alldeles egen karaktär men samtidigt många olika betydelser.

För mig har det framför allt varit enkelheten i själva formatet – offentligt delade textmeddelanden om 140 tecken vardera – som lockat tillsammans med känslan av att genom Twitterflödet ha fingret på nyhetspulsen. Det är en enkelhet som möjligen riskerar att gå förlorad nu, när företaget Twitter försöker bli mer lönsamt genom att tona ned interaktionen mellan individuella användare till förmån för konsumtion av ”promoted tweets” och multimedialt innehåll från annonsörer och affärspartners. Riktningen är tydlig: man går åt samma håll som tidigare nyhetssajter och breda sociala nätverk som Facebook har gjort, med betoning på kändisskvaller, ”trending topics” och kommersialisering av användarnas personliga data.

Ännu har vi inte märkt av denna utveckling så mycket i Sverige, som är en ganska marginell marknad för både Twitter och dess samarbetspartners. Så småningom lär dock dessa inslag bli mer påtagliga även här, vilket innebär en klar försämring för dem av oss som uppskattar det enkla – man kan rentav säga spartanska – utbyte av information som var dess grundidé. Vi kan hoppas att jag har fel, men om inte är vi många som än en gång får väga fördelarna och nackdelarna med Twitter mot varandra. För det finns både och, inte antingen eller.

Fortsatt debatt om massiva nätkurser

/ 4 kommentarer

Apropå massiva nätkurser som jag skrivit om tidigare verkar en kritisk diskussion om dem ha blossat upp på allvar i USA de senaste veckorna. Det slående med denna kritik är att den inte kommer från motståndare till ny teknik eller nätutbildningar. Istället formuleras den av några av dem som mest gått i bräschen för en utveckling av undervisningsformerna med anledning av den digitala revolutionen. (Även de personer jag refererade i det förra inlägget på temat hör, utan tvekan, till denna kategori.)

En anledning till att debatten tagit fart igen är det uppmärksammade fallet med University of Virginias avskedade ”president” (i praktiken motsv. rektor) Teresa Sullivan. Trots starkt stöd från personalen ombads hon lämna sitt uppdrag efter bara två år, eftersom styrelsen (Board of Visitors) tyckte att hon reagerade för långsamt på det hot mot UVa som de massiva nätkurserna ansågs utgöra. I själva verket är UVa en av pionjärerna inom digital humaniora och andra framåtsyftande initiativ, vilket styrelsen inte verkar ha varit medveten om.

Samtidigt är det alltså många, både inom DH-rörelsen och ledande företrädare för andra lärosäten, som är skeptiska till just de massiva nätkurserna och hur de kan tänkas omforma universitetssektorn. Med andra ord är det mycket tveksamt att det är just det tåget man bör hoppa på om man vill ligga i den digitala framkanten, men eftersom UVa:s styrelse uppenbarligen bara läser glättiga pressmeddelanden från de företag och universitet som erbjuder nätkurserna har de inte förstått detta. Företagen själva (här via BBC) menar givetvis att MOOC:s är framtiden, och det finns många försvarare av konventionell campusutbildning som befarar att de har rätt. I så fall skulle det snart vara slut med universitet och högskolor i den form vi känner dem idag.

En mycket skarp och välskriven analys som effektivt summerar argumenten för att det inte kommer att bli så står Jordan Weissmann i The Atlantic för (tipstack till @peorehnquist). Han tillhör dem som menar att lärosätena visserligen kommer att förändras på många sätt av de digitala verktygen och miljöerna, men massiva nätkurser kommer inte att konkurrera ut campuskurser inom överskådlig tid. Resonemanget är mycket övertygande, inte minst för att det är så nyanserat, och hans förutsägelser om utvecklingen framöver tycks mig vara så rimliga de kan bli utifrån det vi vet i dagsläget.

Och Teresa Sullivan? Jo, efter en massiv storm av kritik från stora delar av det akademiska USA tvingades UVa:s styrelse snällt be henne att stanna kvar på sin post, vilket hon också gjorde.

Får man twittra hur som helst?

För en månad sedan träffade jag på två olika artiklar om hur man bör twittra. Den första hette ”10 Commandments of Twitter for Academics” och fanns hos The Chronicle of Higher Education, en välkänd publikation för universitets- och högskoleanställda. Författare var Katrina Gulliver (@katrinagulliver på Twitter) som jag skrivit om tidigare. Den andra hade rubriken ”11 Ways You’re Annoying On Twitter” och hade skrivits av bloggaren Katie Heaney (@KTHeaney) på den inte fullt lika akademiska sajten BuzzFeed.com.

Trots olika tonfall och sammanhang, och på ett par punkter direkta motsägelser, fanns det vissa teman som förenade de två författarna. Framför allt betonade båda att Twitter inte är envägskommunikation utan just ett socialt medium där ömsesidighet och en personlig röst är viktig. Exempel på brott mot denna goda ton är när man enbart använder sitt konto för att marknadsföra sin senaste bok eller för att skicka vidare länkar utan att själv kommentera eller tillföra något ”mervärde” till dem. Särskilt Gulliver tryckte i sina tio bud också på vikten av att man bjuder på sig själv och släpper på allvaret ibland.

Själv har jag twittrat, mer eller mindre aktivt, i snart två år och kan utifrån den erfarenheten hålla med om vikten av ömsesidighet på ett allmänt plan. De som använder sitt konto som en slags megafon, vare sig för att prångla ut sina böcker eller på andra sätt, blir snabbt ganska ointressanta. (Även här finns det ett och annat undantag, till exempel personer som har en sådan ställning att även ett flöde av kommunikéer kan vara intressant, men det tillhör ovanligheterna.) Däremot är jag för egen del mer tveksam till kritiken mot dem som ”bara” sprider många länkar omkring sig.

Utan tvivel beror min skepsis på att stora delar av mitt eget twittrande består av antingen retweets (vidarebefordran av tweets som andra skrivit) eller länkar till innehåll som jag tycker är intressant. Ofta gör jag det dessutom med mycket korta kommentarer eller inga alls, även om jag brukar vara noggrann med att texten är informativ så att läsaren kan ta ställning till om det är värt besväret att klicka på länken. Kanske har Gulliver och Heaney rätt i att en sådan användning av mediet är ointressant för många twittrare, men delvis fångas de här i en alltför enkel uppfattning av vad Twitter ”är” – en uppfattning som förmodligen grundar sig i hur de själva använder det och vad det ger dem.

Som Gulliver själv skriver är dock Twitter vad man gör det till (”Twitter is what you make of it”), vilket med 140 miljoner aktiva användare betyder att det är väldigt, väldigt många olika saker. För vissa, kanske de flesta, är det i första hand just ett socialt medium där den personliga kontakten är det viktiga. För andra är det ett verktyg för att upprätthålla och utöka såväl privata som professionella nätverk. Åter andra ser främst Twitter som ett forum för informationsutbyte av olika slag, ett sätt att följa med i nyhetsflödet eller utvecklingen inom det egna fältet. För väldigt många drivs twittrandet förmodligen av en kombination av dessa, och andra, motiv.

Även om vissa grundläggande regler alltid är nödvändiga i ett socialt medium – i detta fall hör t.ex. konventionerna för retweets, svar, ”mentions” osv. dit – bör man alltså vara lite försiktig med påbud om vad Twitter får eller ska användas till, och därmed också hur det används. För mig till exempel är den sociala dimensionen en trevlig bonus med twittrandet som inte är oviktig, men det är inte huvudskälet till att jag ägnar mig åt det. För mig handlar det istället främst om den sistnämnda punkten ovan, Twitter som ett oslagbart nätverk för informationsutbyte – både om sådant jag arbetar med och annat som intresserar mig.

Det jag i första hand får ut av Twitter är alltså innehåll som de jag följer delar med sig av, vare sig det är deras eget material eller länkar till andras. Därför är det kanske inte heller så konstigt att mina tweets ofta har samma karaktär, dvs. att jag försöker sålla fram det allra mest intressanta ur de flöden jag följer och skickar det vidare till mina följare. Om de valt att följa mig kan jag bara anta att de tycker mitt urval ger någon form av mervärde i deras egna flöden – informativt, socialt eller av annat slag. Den dag de inte gör det hoppas jag att de slutar följa mig.

Alan Jacobs (@ayjay) är en amerikansk professor i engelsk litteratur som har en fenomenal förmåga att sålla ut och länka till högintressant material. Han har många hängivna följare, och det är sällan hans tweets inte är läs- eller sevärda på något sätt. Det var via honom jag fick länken till artikeln på Buzzfeed.com, tillsammans med en kommentar där han uttryckte sin skepsis inför försöken att reglera andras twittrande. Jacobs menar istället att det bara finns en regel, och en mycket enkel sådan: följ de personer vilkas flöden ger dig något och avfölj dem som inte gör det.

Som framgått ovan har jag samma inställning och vill bara lägga till att samma enkla konsekvenstänkande bör vägleda oss i vårt eget twittrande. Man behöver med andra ord bestämma sig för om man i första hand vill ha så många följare som möjligt, och om man är beredd att anpassa sitt beteende därefter, eller om man främst vill använda Twitter på ett visst sätt även om det betyder få följare. Olika personer kommer att prioritera olika och det är helt i sin ordning. Att försöka få andra personer att twittra så som vi tycker att de borde är emellertid ett slöseri med tid och kraft.

Häromdagen fick jag (och Alan Jacobs) ytterligare stöd för den uppfattningen i en petition som cirkulerade på nätet. Det var ”An Anarchist Constitution for Twitter” av Rebecca Greenfield (@rzgreenfield) på Atlantic wire, där Jacobs enkla princip utvecklades i ett dokument som till formen inspirerats av den amerikanska konstitutionen. Det är en petition jag gärna skriver under på. Som politisk ideologi har jag inte mycket till övers för anarkismen, men som ledstjärna för allas vårt twittrande är den det enda bud vi behöver.

Historiska facktidskrifter i fulltext

/ 3 kommentarer

I Sverige finns två större facktidskrifter för historiker, Historisk tidskrift och Scandia. De är akademiska publikationer men oftast läsliga även för lekmän, och sammantaget ger de en bra överblick över svensk historisk forskning genom uppsatser, debattartiklar och recensioner av nyutkommen litteratur. På senare år har bådas webbplatser ryckt upp sig betydligt, och särskilt Scandias hemsida uppdateras ganska regelbundet med nyheter, länkar och blogginlägg.

Ännu mer intressant är det kanske, att båda tidskrifterna på senare år har börjat göra tidigare nummer tillgängliga i fulltext på nätet. Nya nummer läggs ut ca ett år efter papperspubliceringen, vilket i skrivande stund betyder att de första häftena från 2011 nu går att läsa digitalt. För HT går fulltextarkivet tillbaka till 2002 nr 2, medan Scandias arkiv är komplett och innehåller varje nummer sedan starten 1928. Jag kan bara hoppas att HT, som givits ut sedan 1881, så småningom också gör hela samlingen tillgänglig på detta sätt. Det är en guldgruva för både historiker och alla (andra) historieintresserade.

Uppdatering 11 juni 2012: Även den idé- och lärdomshistoriska årsskriften Lychnos är tillgänglig i fulltext för åren 2005–2010; en inte alltför vågad gissning är att 2011 läggs ut så snart 2012 års utgåva har publicerats. Fulltextversionerna nås via årsskriftens webbplats (klicka på länken ”Årgångar”).