Kategori: Digitalt

Text mining och topic modeling – något för historiker?

Häromdagen deltog jag i ett seminarium vid Göteborgs universitet om de möjligheter som nya digitala material och metoder kan öppna för humanistisk forskning. Framför allt handlade det om digitaliserade korpusar (textsamlingar), särskilt sådana med skönlitteratur, och de olika analyser man kan göra av sådana i form av ”text mining”, kulturomik och ”topic modeling”. Det är inte helt enkelt att förklara dessa begrepp, särskilt som jag själv inte är insatt i de tekniska detaljerna, men i grund och botten rör det sig om olika sätt att söka efter mönster, relationer och samband i stora mängder text. En (på vissa sätt!) relativt enkel variant är Google NGrams, där man kan studera hur förekomsten av ord och uttryck förändrats över tid (en slags frekvensmätning); en annan är att analysera personrelationer eller sociala nätverk i romaner; och en tredje är topic models, där man med hjälp av algoritmer försöker identifiera ”topics”, ämnen eller teman, i texter och hur olika ord knyts till dem.

Jag är lite bekant med dessa metoder sedan tidigare, bland annat genom arbetet med ”Historia i en digital värld”, men här diskuterades och demonstrerades de mer handfast utifrån en rad projekt och resurser hemmahörande vid GU: Språkbanken, Svensk Nationell Datatjänst, Litteraturbanken, Svensk prosafiktion 1800–1900, kulturomikprojektet med flera. Som redan namnen antyder är flertalet av dessa satsningar förankrade i litteraturvetenskapliga eller språkvetenskapliga ansatser, och det finns i varierande grad kopplingar till den starka traditionen av datalingvistik vid GU. Vid seminariet deltog också forskare från bland annat historia, ekonomisk historia, vetenskapsteori och idéhistoria, och den mångfalden av perspektiv bidrog till att det blev en lärorik dag med intressanta diskussioner. Det gav upphov till många funderingar om hur vi kan gå vidare med denna typ av arbetssätt, och det följande är ett försök att summera de tankarna utifrån en historikers perspektiv.

För det första är det uppenbart att tekniken på detta område liksom andra öppnar nya, stora möjligheter men att vi fortfarande är rätt osäkra på vilka dessa möjligheter är eller hur vi kommer att utnyttja dem framöver. Mycket av det som demonstrerades vid seminariet var intressant, men ur min synvinkel kanske främst som redskap för att få uppslag, orientera sig i material och hitta fruktbara ingångar snarare än som egentliga metoder för att empiriskt besvara forskningsfrågor i sig. Jag tror att man här också, trots den upplösning av disciplingränser som nu pågår, bör påpeka den skillnad i fokus som ofta finns mellan historiskt inriktade forskare å ena sidan och litteratur- respektive språkvetare å den andra. I någon mening (och givetvis förenklat) är texter mer av objekt i sig för de senares intresse, medan de förra i högre grad använder dem som spår, avspeglingar eller belägg för de processer eller företeelser de egentligen är ute efter att förstå.

Det gör att tekniska möjligheter som för språk- och litteraturvetare ses som direkt kopplade till deras centrala frågeställningar (topics, relationer mellan romanfigurer, narrativa strukturer eller vad det nu kan vara) visserligen kan vara av intresse för historiker men i de flesta fall bara är ett första steg. Och hur viktigt det steget är i relation till forskningsprocessen som helhet beror i mycket hög grad på hur representativt materialet är för samhället i stort, eller den del(mängd) av samhället undersökningen gäller, eftersom det är det som för historiker avgör forskningens vidare relevans. Denna skillnad mellan disciplinerna tror jag är en viktig anledning till många av de synpunkter som kom från de mer historiskt inriktade forskarna vid seminariet, och som kanske kunde uppfattas som kritiska till digitala metoder mer generellt (vilket jag inte tror att de var).

För det andra, och delvis som en direkt följd av det nyss sagda, tror jag att det vi som historiker främst behöver för att dessa metoder ska bli mer allmänt användbara är mer digitalt material. Åtminstone på svensk botten är det som digitaliserats hittills ganska begränsat och därtill med rätt fläckvis spridning, en följd av att mer eller mindre lokala initiativ och diverse slumpmässiga faktorer varit styrande. Just eftersom det för historiker är så viktigt att alltid kunna visa vad det vi påstår är representativt för eller inte, är denna ojämna täckning ett svårt hinder för att använda digitala textkorpusar som huvudsakligt källmaterial med de metoder som diskuterades vid seminariet. Vissa mycket specifika frågor kan givetvis undersökas, till exempel de som nämndes om hur borgerlig livsstil och konsumtion ”skapades” av borgerliga hem i 1800- och 1900-talens litteratur, men för att få mer allmän bäring för historisk forskning behövs helt enkelt mer material. Ju mer desto bättre, och hellre mindre utsnitt med bättre/tydligare täckning än stora svep med några få nedslag.

Ur det perspektivet är de väl avvägda och regelbundna nedslag som t.ex. Svensk prosafiktion 1800–1900 bygger på en bra kompromiss, och ett första steg skulle kunna vara att den databasen förtätas genom att fler utsnitt läggs till. En möjlighet vore att lägga till ett eller två år före/efter de nuvarande nedslagen (1800, 1820, 1840, 1860, 1880, 1900), en annan att minska intervallet mellan dem från tjugo till tio år. Personligen skulle jag gärna se att man dessutom lade till fler källkategorier, i första hand reseskildringar, biografier och memoarer. Just de materialtyperna skulle förmodligen vara av intresse för historiker mer generellt, samtidigt som de ju har stor relevans även för litteratur- och språkvetare. För samtliga källtyper vore det också värdefullt om de kunde kompletteras bakåt i tiden, till åtminstone 1750 eller 1700, men det är kanske ett mer långsiktigt mål.

För det tredje bygger mycket av dessa tankar på den rätt ytliga förståelse jag fortfarande har av dessa metoders tillämpning. Det känns fortfarande som att jag, trots stort intresse för frågorna under flera år, egentligen aldrig sett konkreta exempel på omfattande användning av denna typ av tekniker i reguljärt, vardagligt vetenskapligt arbete. För min del skulle det därför, på en mer handfast och kortsiktig nivå, vara mycket intressant om vi framöver kunde ordna seminarier där humanistiska forskare – med historisk, litteratur- eller språkvetenskaplig inriktning – berättar om hur de använt dessa metoder i sin forskning och vilka för- och nackdelar de ser med dem.

Å andra sidan skulle jag gärna delta i workshops med mer utpräglat teknisk inriktning där vi gick igenom hur topic models och liknande konstrueras, alltså vilka val som måste göras och hur de påverkar utfallet när man ”trycker på knappen”. Som påpekades vid seminariet finns det många underliggande sådana parametrar vilkas effekt på resultatet vi som forskare inte riktigt förstår, och det tror jag vi behöver göra om vi ska kunna använda denna typ av metoder på ett effektivt sätt.

Sammanfattningsvis tror jag alltså att vi måste förstå de digitala metodernas användning i forskning både från forsknings- och teknikhållet för att kunna utnyttja dem fullt ut. Men framför allt behöver vi mycket mer material, och därför måste vi också diskutera vad vi kan göra för att få till stånd en snabbare takt i digitaliseringen av svenskt källmaterial av alla typer.

Historikerna och den digitala utmaningen

Följande text publicerades den 8 oktober 2013 som ett inlägg i debattforumet på Riksbankens Jubileumsfonds hemsida. I huvudsak är den en förkortad, lätt bearbetad version av olika textavsnitt jag skrivit för kapitel 1 i ”Historia i en digital värld”, ett projekt som bedrivs i samarbete med Jessica Parland-von Essen.

* * *

En av de stora förändringsprocesser som präglar vår tid är den utveckling som ibland kallas den digitala revolutionen. Datorer, internet, smarta mobiler och sociala medier har på några få decennier förändrat hur många människor förstår och interagerar med sin omvärld på ett oerhört kraftfullt sätt. Det handlar inte bara om att vi, särskilt ungdomar, använder andra tekniska prylar för underhållning och kommunikation än vi gjorde för en generation sedan, utan om en mycket mer djupgående samhällelig förändring. Den så kallade virtuella världen blir för allt fler människor en allt större del av den verklighet där de lever sina liv och sociala medier blir allt viktigare för nyhetsförmedling och opinionsbildning – och därmed för politik och samhällsutveckling.

För historikern aktualiserar denna utveckling många intressanta frågor om samhällets förändring, vart vi är på väg och hur kunskaper om det förflutna kan hjälpa oss att bättre förstå det som händer. Men hur påverkar den digitala tekniken och dess samhälleliga följder historikerna själva, deras arbetssätt och forskningens villkor? Vilka nya möjligheter uppstår och vilka nya (eller gamla) problem behöver vi förhålla oss till?

I Sverige saknas ännu en mer systematisk diskussion om dessa frågor, men i USA och delar av Europa har det på senare år vuxit fram ett fält som på engelska heter Digital History, digital historia. Det är nära förbundet med en bredare rörelse kallad digital humaniora (Digital Humanities); bådadera, särskilt det senare, förkortas ofta DH. Digital humaniora är dels en generell beteckning på all humanistisk forskning som bedrivs med digitala metoder och står dels för en mindre, aktiv grupp av utövare vilka gärna definierar sig själva just som digitala humanister snarare än som historiker eller tillhöriga någon annan enskild disciplin. För dem handlar digital humaniora om mer än bara några nya metoder; det innebär istället ett visst förhållningssätt präglat av starkt samhällsengagemang, tvärvetenskaplighet och, ofta, kritik mot traditionella akademiska strukturer och praktiker inom såväl forskning som undervisning.

Det som ibland kallats den digitala vändningen (the digital turn) inom historia och humaniora lär bli av betydligt mer genomgripande natur än både språkliga, narrativa och andra “vändningar” under de senaste årtiondena. Den parallell som bör dras är snarare till det paradigmskifte som ägde rum på 1960- och 70-talen när de kvantitativa metoderna gjorde sitt intåg i historieämnet. Det var en utveckling som knöt an till större samhällsförändringar och som radikalt ändrade fältet men inte helt ersatte de kvalitativa metoder som funnits tidigare. De digitala metoderna innebär på liknande sätt ett nytt inslag eller dimension i forskarnas arbete, men likväl inte en förändring som kullkastar tidigare verksamhet utan en (kraftfull) vidareutveckling av något redan befintligt.

Vi skulle kunna svara på dessa förändringar och förväntningar genom att säga att våra arbetsformer har fungerat bra i generationer och att det inte finns någon anledning att ändra på det. Det är en förståelig reaktion, särskilt inför det slag av oreflekterad teknikentusiasm där ”nytt” definitionsmässigt innebär ”bättre” än ”gammalt” oavsett de faktiska meriterna. Ställda inför den samhällsomvandling vi nu är mitt uppe i, vore dock en sådan hållning inte förenlig med den insikt vi som historiker har om att samhällen alltid förändras. Den modell vi haft för vad forskning och undervisning är må vara utmärkt på många sätt, men den har utvecklats i ett specifikt historiskt och socialt sammanhang som nu håller på att omvandlas i grunden.

Vi behöver därför på nytt ställa de fundamentala frågor som aldrig bör glömmas bort: Vad är syftet med vår verksamhet? Hur ska vi uppnå detta syfte utifrån de förutsättningar som råder idag? Vilka metoder och förhållningssätt är de mest ändamålsenliga och varför? Gör vi inte detta kommer vi sannolikt att få det allt svårare att för det omgivande samhället begripliggöra värdet av vårt arbete. På sikt, och kanske snabbare än vi tror, kan vi då uppfattas som irrelevanta av beslutsfattare och andra, vilket i förlängningen kan få mycket negativa konsekvenser.

Det ovan sagda ska inte uppfattas som ett utslag av en okritisk syn på den tekniska utvecklingen och dess samhälleliga följder; tvärtom är det ett uttryck för övertygelsen om att vi måste förhålla oss aktivt till denna utveckling för att inte överflyglas av den. De nya metoder, material och verktyg som digital historia erbjuder för nämligen inte bara med sig oanade möjligheter utan också nya risker, problem och felkällor. Det kritiska tänkandet blir alltså viktigare än någonsin, men för att kunna utöva det måste vi förstå de nya förutsättningarna, miljöerna och redskapen. Det kräver i sin tur att vi på allvar börjar diskutera hur framtidens historia ska skrivas och vilken roll vi som historiker har i en digital värld.

Kenneth Nyberg

Docent i historia vid Göteborgs universitet

För mer om digital historia se Jessica Parland-von Essens och Kenneth Nybergs webbaserade skrivprojekt Historia i en digital värld på http://digihist.se. Läs gärna också Thomas Nygrens rykande färska översiktsartikel ”Digitala material och verktyg: Möjligheter och problem utifrån exemplet spatial history” i Historisk tidskrift 2013:3, s. 474–482 (i skrivande stund ej tillgänglig på webben).

Nätkurser utmanar – men hur?

P-O Rehnquist publicerade igår ett nytt inlägg om MOOCs, massiva nätkurser, där han argumenterade för att vi måste ta dem på allvar och att de inte kommer försvinna. Min vana trogen började jag skriva en kort kommentar som snart svällde ut till ohanterliga proportioner, och därför publicerar jag den här som ett blogginlägg istället. Eftersom det började som ett direkt svar på P-O:s text blir det förmodligen inte fullt begripligt utan att läsa hans inlägg först, så gör gärna det!

På flera enskilda punkter håller jag egentligen med P-O i huvudsak, även om det nog i fråga om nuvarande kvalitet på undervisningen och i vilka former den bedrivs är viktigt att vara medveten om att det varierar rätt mycket både mellan olika lärosäten och utbildningsområden. Inom de ämnen där antalet lärarledda timmar är minst, humsam, stämmer till exempel bilden av att allt är opersonliga storföreläsningar rätt illa bortom första terminen. (Detta är också en skillnad mot USA där stora delar av de fyra åren på college består av storskaliga grundkurser i olika ämnen medan vi i Sverige har ett system byggt på successiv fördjupning i ett eller ett par huvudämnen.)

Och visst är det så att de ekonomiska förutsättningarna är som de är och att det är något vi måste beakta i diskussionen om MOOCs, men faktum är att åtminstone på min arbetsplats håller de senaste årens förstärkningar på att få reellt genomslag i undervisningen. Till stor del sker det genom att man lägger in just mer småskaliga och studentaktiva lektionstillfällen mellan föreläsningarna och utökad individuell handledning på senare terminer. Även om det kan tyckas vara små insatser spelar de stor roll för att sätta in traditionella föreläsningar i ett sammanhang och som helhet skapa en fungerande lärandemiljö vilken, trots allt, skiljer sig rätt mycket från MOOCs som de ser ut i dagsläget.

Att det gäller ”i dagsläget” bör kanske understrykas: de massiva nätkurserna kommer säkert att utvecklas och förändras, så min skepsis rör främst de stora förhoppningar som knyts till dem i sin nuvarande form. Däremot delar jag P-O:s uppfattning att den traditionella undervisningen håller på att utmanas och att MOOCs på många sätt bara utgör början på den utvecklingen. Men då tror jag snarare att det som omtalas i denna artikel hos BBC, SPOCs (”small private online courses”), blir det som kan kullkasta den rådande ordningen. Det är ett slags halvvägs återvändande till mer traditionella distanskurser på en högre nivå eller i större skala inspirerad av MOOCs, vilket innebär att man kan dra fördel av stordrift i högre grad än i konventionella kurser samtidigt som man bevarar något av det sociala sammanhang som är så viktigt för den enskilda studentens lärande.

Som detta exempel visar behöver kritiken mot MOOCs inte nödvändigtvis handla om reflexmässig konservatism, vilket ibland antyds, utan det finns flera alternativa visioner om vart högre utbildning ska ta vägen härnäst och ingen – varken de som tror på MOOCs eller de (vi) som är mer tveksamma – vet i nuläget hur det kommer att gå. Att många tidigare omstörtande innovationer har förlöjligats när de först gjorde entré är därför inget argument som stödjer tesen att MOOCs är en sådan innovation, utan bara en generell observation vars relevans i detta fall vi ännu inte kan uttala oss om. Historiskt finns det ju för övrigt också många exempel på motsatsen, innovationer som lanserats med buller och brak och löften om att förändra världen för att sedan bara försvinna nästan spårlöst; att så är fallet är lika lite ett argument mot MOOCs då, som amerikanerna säger, ”the jury is still out”.

Det enda vi kan och bör utgå från är därför sakliga argument baserade på vad vi vet just nu, och det finns helt enkelt (ännu) inga eller få empiriska belägg för uppfattningen att MOOCs är en revolutionerande ny modell vilken ur lärandeperspektiv fungerar lika bra som eller bättre än traditionell campusutbildning. Många tror, önskar och hävdar att det kommer bli så, men här och nu finns det i princip inget underlag för den ståndpunkten. Det finns egentligen inte heller hårda data som visar på motsatsen, men utifrån vad vi vet mer allmänt om hur människor lär sig och om hur de första MOOCs har fallit ut kan man hävda att det finns viss evidens för att de fungerar för en viss typ av innehåll för en viss typ av studenter – men knappast som en allena saliggörande universalmodell. Bristen på lärarstöd gör att genomströmningen är extremt låg jämfört med traditionella kurser (från enstaka procent upp till 15–20), vilket gör att de som klarar av studierna är de allra starkaste, mest motiverade och självständiga studenterna. MOOCs lämpar sig därför bäst för fortbildning av redan studievana personer, särskilt kanske inom teknisk-naturvetenskapliga ämnen där innehållet tenderar vara mer standardiserat och mindre sammanhangs- och platsberoende än inom humsam-området.

För sådana typer av utbildning kan således massiva nätkurser fylla ett viktigt behov och nå hög kvalitet, och jag tror också att en s.k. ”blended”-modell där man följer en MOOC och varvar föreläsningarna med lärarledda seminarier etc. i mindre grupper (via distans eller campus) kan fungera väl om det görs rätt. Tanken att MOOCs i nuvarande form och i stor skala skulle kunna hantera utbildning av alla slags studenter i alla slags ämnen, däremot, finns det alltså för närvarande mycket lite eller inget empiriskt stöd för. (Jag tar tacksamt emot korrigeringar och hänvisningar till relevant material på denna punkt då jag självfallet kan ha missat något.) Samtidigt pekar det mesta på – ja, det är till och med självklart – att nätet kommer spela en allt större roll för utbildning på alla nivåer framöver. Medan vi tycks vara oense om bedömningen av MOOCs i sig, åtminstone vilken utbildningskvalitet de erbjuder, skriver jag därför gärna under på P-O Rehnquists avslutande summering: ”Ingen vet vart MOOC tar vägen, men jag menar att det finns tillräckligt många och tydliga tecken på att den traditionella högre utbildningen nu utmanas på allvar.”

Historikermötet och den digitala glömskan

Idag förberedde jag publiceringen av ett inlägg av Sara Ellis Nilsson på institutionsbloggen Historiska studier som jag ansvarar för, vilket gav mig anledning att leta upp webbplatsen för nästa historikermöte (det i Stockholm 2014). Svenska historikermötet arrangeras sedan 1999 vart tredje år och är den överlägset största, regelbundet återkommande sammankomsten för svensk historisk forskning i bred bemärkelse; de senaste mötena har haft uppåt 500 deltagare. För den historiska kunskapsbildningen i Sverige, och än mer för forskarna på området, är de en viktig institution. För disciplinen historias eget minne, det vi kallar historiografi, är det därför angeläget att dokumentationen av historikermötets olika upplagor genom åren bevaras och är så tillgänglig som möjligt. Ju mer desto bättre, men bara själva programmet för varje möte och abstracts till presentationerna har ett stort värde.

De flesta historiker (kanske inte alla) skulle säkert hålla med om detta, och jag måste erkänna att jag tog för givet att denna information fanns enkelt sökbar på webben; åtminstone de senaste mötena har haft egna hemsidor, knutna till värdinstitutionen, med program, praktisk information och så vidare. Historiker har ju (eller borde ha) en särskild medvetenhet om vikten av arkivering och långsiktigt bevarande, och jag förmodade därför att dessa webbplatser fanns samlade någonstans, t.ex. på den (för mig) ganska självskrivna adressen historikermotet.se. När jag sökte på denna visade det sig dock att den domänen inte ens var registrerad, vilket jag tror säger något om svenska historikers förståelse för webben och dess betydelse i vår alltmer digitala värld.

File Not Found Uppsala 2005

Men det var trots allt en detalj; det blir värre. Jag har nog inte tänkt riktigt på det tidigare även om jag varit medveten om det, men respektive historikermöte brukar ha en hemsida knuten till den egna värdinstitutionens (universitetets) webbplats. Det betyder att de är en del av dennas struktur och, rent tekniskt, en del av lärosätets publiceringssystem. När systemet eller webbplatsen görs om, vilket inträffar med viss regelbundenhet på initiativ från centralt håll, raderas (bokstavligen) den befintliga strukturen och allt börjar från noll. Om ingen då tänker på den där gamla hemsidan för konferensen vi höll för åtta år sedan, försvinner den alltså utan spår. Det är vad som verkar ha hänt med webbplatserna för historikermötena i Lund 2008 och Uppsala 2005, och möjligen med dem i Örebro 2002 och Linköping 1999 (om de någonsin haft några; åtminstone vid en snabb sökning dyker inga länkar upp). Sidan för mötet i Göteborg 2011 finns kvar, men vad händer när Göteborgs universitet gör om sin webbplats nästa gång? Risken är att mönstret upprepas. (Det behöver kanske inte sägas, men udden i detta inlägg riktar sig alltså inte mot arrangörerna av tidigare möten; det handlar om ett större ansvar som vi alla delar.)

Visst finns det större världsproblem än detta, men jag tycker att Svenska Historiska Föreningen som ansvarar för Historikermötet borde fundera på hur vi både ska kunna bevara dokumentationen från varje möte och göra den tillgänglig på nätet. Kanske finns sådant material lokalt sparat i föreningens arkiv, kanske rentav i digital form på en dator någonstans. Men med tanke på den möda som utan tvivel lagts ner genom åren på att skapa de hemsidor där all grundinformation finns, är det synd att de efter några år bara försvinner från webben och därmed ur vårt digitala minne. Rent tekniskt kan det säkert göras på olika sätt, men det handlar inte om några jättelika webbplatser så det borde vara relativt enkelt att lösa. Det borde också vara självklart att allt detta material samlas och arkiveras på adressen historikermotet.se, eller åtminstone att det där finns länkar till respektive mötes hemsida eller arkiv.

Det sista jag gjorde innan jag publicerade detta inlägg var därför att själv registrera domänen historikermotet.se, som jag gärna överlåter till Svenska Historiska Föreningen om och när de tar tag i frågan. Under tiden ska jag där, så snart det bara går, lägga upp länkar till de tidigare och kommande historikermöten som – än så länge – finns kvar i vårt digitala minne.

Error! Lund 2008

Uppdatering 5 september: Stora delar av materialet från historikermötena 2005 och 2008 går att komma åt via The Wayback Machine på Internet Archive, som arkiverar ”alla” (?) sajter på nätet med vissa intervall. Allt sparas dock inte och hur mycket som går att komma åt beror på hur de ursprungliga webbplatserna är uppbyggda (statiska sidor eller databaser etc.), och det är ju inte säkert att Internet Archive alltid finns kvar heller. Mycket av poängen med inlägget kvarstår alltså: vi behöver själva ta ansvar för att bevara ett material som åtminstone för svenska historiker har ett stort intresse och – vem vet? – i framtiden kan bli viktigt underlag för spännande forskning.

Uppdatering 7 september: På www.historikermotet.se finns nu länkar till de historikermöten, både svenska och nordiska, som jag hittills lyckats hitta på webben eller Internet Archive. Finns det fler? Lämna en kommentar eller mejla mig på kn(snabel)gu(punkt)se!

Gamla texter, nya verktyg

Som regelbundna läsare av bloggen vet har jag de senaste två–tre åren intresserat mig för digital historia och, i vidare mening, digital humaniora. Det har varit lärorikt och jag tror mig i dag ha ett ganska hyfsat grepp om åtminstone vissa delar av detta fält (om det nu är ett fält), särskilt då digital historia i det anglosaxiska språkområdet. Men det är ofrånkomligen en tämligen ytlig kunskap som mestadels ligger på en allmän och abstrakt nivå; några egentliga insikter om de mer påtagliga tekniska frågor och problem det i grunden ofta handlar om har jag inte. Och det börjar kännas som att det är dags att skaffa sig sådana, att närmare bekanta sig med vad det konkret innebär att som humanist arbeta med digitala metoder.

Därför blev jag mycket glad när jag av Benjamin Ekman blev inbjuden att närvara vid en workshop i Lund där ett antal projekt med sådan inriktning träffades den 13–14 juni för att dryfta frågor av gemensamt intresse. Flertalet av de representerade projekten ligger inom eller i anslutning till äldre kyrkohistoria och har sin bas i Sverige, Tyskland och England. De handlar alla, på olika sätt, om att med hjälp av databaser möjliggöra jämförelser och analyser av ett medelstort antal (några tusen eller tiotusental) äldre texter och textfragment på olika språk – till exempel grekiska, latin och arabiska – och att göra dem tillgängliga för både allmänheten och andra forskare. Gruppen bakom forskningsprogrammet Early Monasticism and Classical Paideia (MOPAI) i Lund, under ledning av Samuel Rubenson, stod som värd för workshopen.

De övriga projekt som presenterades under dagen var följande (med de rubriker som då användes och med reservation för att uppgifterna inte är helt konsekvent återgivna):

Ancient Wisdoms (SAWS, London – Anna Jordanous m.fl.)

DEBIDEM Question and Answer manuscripts (London – Ilse De Vos)

Corpus der Arabischen und Syrischen Gnomologien (CASG, Halle – Norman Wetzig m.fl.)

eTraces: Computational Aspects of Historical Text Re-use (Leipzig – Marco Büchler m.fl.)

Tidig kyrkohistoria är inte direkt mitt eget forskningsfält, men det var oerhört givande och tankeväckande att få sitta med under den första dagens överläggningar. Då presenterades respektive projekt i stora drag och vissa problem lyftes upp i en inledande diskussion som var tänkt att ligga till grund för mer specifika, tekniska samtal under den andra dagen. Kanske skulle jag stannat även för dessa, men den dag jag var med blev mer inspirerande än jag kunnat tro trots ganska höga förväntningar; den gav konkretion åt många frågor jag stött på redan tidigare, men utan att det blev så tekniskt komplicerat att jag hade problem att hänga med i vad som sades.

Efterhand som dagen fortskred blev det uppenbart att det finns vissa frågor och dilemman som tenderar återkomma i projekt av detta slag. Inget av det lär vara nytt eller okänt för den som själv arbetar med liknande forskning, men jag skulle ändå vilja lyfta fram några punkter som för en lekman tycktes väsentliga:

• Den grundläggande utmaningen består i att i en databas fånga en ibland oerhört stor komplexitet av relationer mellan olika texter och fragment, vilka tillkommit under lång tid. Hur etablerar man texternas relation till varandra, vilka sådana kopplingar är relevanta/intressanta och hur ska man klassificera och sortera olika egenskaper?

• Även i projekt som i grunden ”bara” handlar om att tillgängliggöra ett visst antal texter och metadata kring dem uppstår mängder av frågor om vilka data som är intressanta och varför. Med andra ord: att vissa aspekter eller karakteristika kan tyckas självklara att registrera medan andra inte är det, beror ju på vilken idé – uttalad eller underförstådd – man har om vad databasen och dess innehåll kommer att användas till. Vilka möjligheter och vilka begränsningar bygger man in genom sina val och antaganden om målgrupp och användningsområde?

• En viktig drivkraft bakom många projekt är de ökade möjligheter webben och digital teknik ger att just tillhandahålla material och forskningsdata i större utsträckning än tidigare. Men hur öppna ska databaserna vara? Ska vem som helst kunna gå in och ändra i innehållet (jfr Wikipedia) eller ska det finnas begränsningar och i så fall vilka? Forskare tenderar kanske att vara skeptiska mot fullständig öppenhet, men även om bara andra specialister ska ges tillgång uppstår frågor om hur man principiellt bestämmer vilka som är kvalificerade eller ej och hur man rent praktiskt löser det med åtkomsten för dessa personer.

• En annan fråga i anslutning till det, som vi känner igen från många andra sammanhang, är vilka material och metadata som det ens är tillåtet att tillgängliggöra för allmänheten med hänsyn till copyright och andra begränsningar som ligger utom forskarnas kontroll. Det var påfallande hur detta återkom gång på gång under dagen, alltså hur copyrightskyddet ofta blir ett konkret hinder för såväl samarbete forskare emellan som att tillgängliggöra resultaten av deras arbete för en bredare allmänhet.

• Slutligen fanns det också en mer teknisk problematik som dök upp flera gånger och det var den om hur resultatet av arbetet i sådana här projekt kan tas tillvara mer långsiktigt och länkas ihop. Hur goda metoder man än utvecklar i konkreta situationer är de ju inte till mycket hjälp om de är ”hemmabyggda” och inte går att förstå om fem eller tio år när någon annan vill bygga vidare på dem. Det är alltså helt avgörande att de som arbetar med liknande projekt kommunicerar med varandra, länkar ihop varandras arbete och ser till att så långt som möjligt utnyttja gemensamma standarder istället för specialbyggda lösningar. Samtidigt är detta ofta lättare sagt än gjort, eftersom varje projekt i någon mening är unikt och har sina egna utmaningar.

En intensiv MOOC-vecka

/ 1 kommentar

Den senaste dryga veckan har fenomenet MOOC (massive open online courses), massiva nätkurser, ägnats mer uppmärksamhet i svenska medier – såväl gamla som nya – än kanske någonsin förr. Mycket i denna plötsliga våg av debattartiklar och blogginlägg följde mönster som numera är väl kända och som jag skrivit om här flera gånger (1, 2, 3, 4, 5), men det förekom också en del nya och intressanta inslag som förtjänar vidare spridning.

Nedan har jag därför samlat ett antal länkar av ganska skiftande karaktär vilka som helhet ger en hyfsat perspektivrik bild av var MOOC-frågan står just nu, i första hand på svensk botten. Det bör sägas att jag upptäckt många av texterna via P-O Rehnquists Twitterflöde, som bevakar ämnet väl ur ett strategiskt bransch- och marknadsperspektiv.

• Gunnar Karlsson m.fl.: ”Universiteten som försvann” (debattartikel i Svenska Dagbladet 19 maj)

• Ebba Ossiannilsson: ”Sverige går närmast motvalls mot omvärlden när det gäller IT i utbildning” (debattartikel i Sydsvenskan 19 maj)

• P-O Rehnquist: ”Vad MOOC egentligen handlar om” (blogginlägg 20 maj)

• ”Vägskäl för högre utbildning” (osignerad krönika i Skånskan 20 maj)

• ”Överlever högskolan globala nätkurser?” (beskrivning av seminarium på KTH 22 maj)

• ”KI först i Sverige med Massive Open Online Courses (MOOC)” (pressmeddelande från Karolinska Institutet 22 maj)

• P. J. Anders Linder: ”Ska högskolan dela cd:ns öde?” (ledare i Svenska Dagbladet 26 maj)

• Lena Adamson och Anders Flodström: ”The Global Virtual University ­ a Way to a Less Elitist, Elite Education” (PDF, ett odaterat paper för ”Innovation for Jobs Summit 2013”)

För egen del har jag inte så mycket att tillägga till diskussionen utöver synpunkter som jag redan framfört i olika sammanhang. Ett par aspekter som dock tål att betonas skrev jag om på Twitter i går i en serie inlägg som återges nedan i oförändrad form. Jag skulle gärna utveckla resonemanget i en mer sammanhängande, löpande text, men det hinns inte med just nu och huvudpunkterna bör ändå vara begripliga. Jag tror också att de kan tjäna som en välbehövlig motvikt mot en del av de andra texter jag länkat till ovan.

Några av formuleringarna är lite skarpa och i en mer genomarbetad text hade jag kanske inte uttryckt mig just så, men i detta fall får lagt kort ligga. Den bitvis vassa tonen tycker jag också i princip är motiverad, då ett påfallande drag i mycket av det som skrivs om MOOCs är oförmågan eller oviljan att ens beröra de många och välbelagda problem, risker och nackdelar som finns med modellen. (Jfr punkt 10 nedan.) Att sådana finns betyder inte att massiva nätkurser inte har ett värde eller kan bli viktiga inslag i högre utbildning, men det betyder att vi här, som alltid, bör förhålla oss konstruktivt kritiska så att vi ser både möjligheter och begränsningar.

* * *

1) Gång på gång upprepas som ett mantra att MOOCs från Stanford, Harvard etc. är av ”hög kvalitet” – utan ett spår av belägg eller evidens.

2) De som är insatta i amerikansk högre utb. vet att toppuniversitetens grundutb. ofta är tämligen medioker medan forskarutb. håller hög klass.

3) Det som istället drar studenter dit är de nätverk de öppnar upp – och de får man inte del av i en MOOC… På många sätt ett cyniskt spel.

4) Detta spel lånar sig nu många svenska debattörer åt när de utan spår av kritisk hållning bidrar till marknadsföringen av amerikanska MOOCs.

5) Istället borde vi se på MOOCs som ett potentiellt högklassigt *innehåll* i campus- eller distanskurser med faktisk lärarkontakt.

6) Ska kanske tillägga än en gång: för motiverade och redan högutbildade personer är MOOCs ofta alldeles utmärkta som vidareutbildning.

7) För flertalet studenter, särskilt de utan studieovana etc. innebär MOOCs att de lämnas åt sitt öde – så mycket för ”breddad rekrytering”.

8) Bortsett från rent pedagogiska frågor är MOOCs i amerikanskt sammanhang del av en politisk & ekonomisk attack på offentlig högre utbildning.

9) Det finns en reell risk att allmännyttiga lärosäten knäcks av privata företag utan spår av långsiktighet eller samhällsintresse. Är det bra?

10) Nästan inget av detta framkommer i en svensk ”debatt” där alla de (många) skälen till skepsis mot MOOCs möts med en öronbedövande tystnad.

Mina sista tweets berör en aspekt som också tas upp i en debattartikel i University World News den 25 maj av Irene Ogrizek: ”MOOCs undermine the public higher education sector”. Den läste jag först sedan jag skrivit ovanstående, men resonemangen är delvis likartade och (givetvis) mer utvecklade. Inte minst är det denna större fråga om konsekvenserna på längre sikt som gör det svårt att förstå den till synes oreserverade entusiasm så många utbildningsdebattörer visar inför de massiva nätkurserna.

Uppdatering 130531: Läs gärna också Aaron Badys uppgörelse med retoriken bakom MOOCs, ”The MOOC bubble and the attack on public education”.

Historia i en digital värld

Idag har Jessica Parland-von Essen och jag sjösatt ett bokprojekt kallat Historia i en digital värld. Ett annat sätt att beskriva det vore ”ett gemensamt skrivprojekt på webben”, eftersom tanken är att vi under resten av året ska skriva en serie blogginlägg som våren 2014 samlas till en liten bok i digital och, förhoppningsvis, tryckt form. Boken syftar framför allt till att ge en bred översikt, med fördjupningar på vissa punkter, över de frågor som den digitala utvecklingen väcker för oss som arbetar med historisk forskning och kunskapsförmedling.

Det kan låta som ett mycket ambitiöst projekt, men vi strävar efter att hålla omfånget på en hanterlig nivå och båda har vi dessutom skrivit en del material tidigare som vi kan utgå från (i mitt fall till exempel ”Om digital historia”). En viktig poäng med att löpande lägga ut textavsnitt är också att vi då kan få konstruktiv kritik i ett tidigt skede, och vi inbjuder även personer med specialistkunskap att bidra med korta fördjupningsartiklar. Med denna typ av öppet och gemensamt skrivande hoppas vi att resultatet blir en bättre text än om vi arbetat på ett mer traditionellt och slutet sätt.

Om det faktiskt blir så återstår att se, men bara att försöka ska bli spännande och roligt. Under alla omständigheter ser jag fram emot att samarbeta med Jessica, som länge engagerat sig i och skrivit om dessa frågor och är mer insatt i många av dem än jag. Nu gäller det bara att lista ut hur man ska få tiden att räcka till i en redan hektisk tillvaro – men det är angenäma problem för den lyckligt lottade.

Uppdatering 130502: Nu har Jessica också bloggat om sin syn på vårt gemensamma projekt, där det framgår lite mer i detalj vad det är vi hoppas göra, hur och varför. Läs gärna!

Debattinlägg om massiva nätkurser

/ 2 kommentarer

Idag publicerades nr 4/2013 av Universitetsläraren på nätet. Den innehåller bland annat en debattartikel av mig om massiva nätkurser, vilken delvis är nyskriven och delvis bygger på tidigare inlägg här samt kommentarer jag gjort på P-O Rehnquists blogg. Grunddragen i resonemanget är alltså desamma som i tidigare texter, men här uttrycks de i längre och mer genomarbetad form. Tyvärr finns det i nätversionen av artikeln flera korrekturfel som tycks ha tillkommit under publiceringsprocessen. Med benäget bistånd återger jag därför originaltexten i dess helhet nedan.

* * *

Är massiva nätkurser framtiden?

Sedan hösten 2011 har något som kallas MOOC (Massive Open Online Courses) väckt enorm uppmärksamhet, främst i USA och mer nyligen även i Europa. De senaste månaderna har diskussionen nått Sverige, bland annat i form av en stort uppslagen artikel i Universitetsläraren nr 2/2013 (”Sverige kan halka efter inom öppen utbildningskultur”). Där och i andra sammanhang uttrycks förhoppningen och övertygelsen att de massiva nätkurserna kommer att revolutionera allt vad högskoleutbildning heter genom att höja kvaliteten, bredda rekryteringen och öka effektiviteten. Och fort kommer det att gå; hoppar inte Sverige på tåget snart, helst genast, så lämnar det perrongen utan oss och vi kommer aldrig att hinna ikapp.

Efter att nära ha följt den amerikanska diskussionen om MOOC i åtminstone ett år är jag betydligt mer tveksam till dessa profetior och till fenomenet som sådant. Det är jag inte ensam om, men de många och högljudda kritiska rösterna i USA verkar inte ha lyckats ta sig över Atlanten i samma utsträckning som förespråkarnas. Och det är kanske inte så konstigt, med tanke på de sistnämndas resurser och hur effektivt de lyckats skapa intrycket i utbildningspolitiska kretsar lite varstans att nu är det massiva nätkurser som gäller – det är där framtiden finns.

​Här liksom annars är det dock värt besväret att stanna upp och ställa den enkla frågan: ”Vad har egentligen hänt?” Jo, några dussin av de rikaste och mest kända universiteten i USA och England har skrivit på kontrakt med en handfull nystartade, vinstdrivande utbildningsföretag om att erbjuda gratis kurser i massiv skala på nätet. Ofta finansieras satsningarna delvis av riskkapitalister från Silicon Valley, vilka ser MOOC som en lockande framtida marknad.

För universitetsledningarna handlar det om att göra starka varumärken ännu starkare, medan amerikanska politiker hoppas kunna kompensera för – och kanske delvis dölja – de senaste årens drastiska nedskärningar i offentliga anslag till högre utbildning. Det är däremot fortfarande lite oklart hur MOOC-bolagen egentligen ska generera intäkter. Åtminstone delvis kommer de troligen att följa receptet från Facebook och andra sociala medier: användarna, det vill säga studenterna, är inte företagens kunder utan den produkt som säljs till någon annan i form av deras personliga data.

Och själva kurserna då? Ja, oftast består de av några hundra tusen studenter med nätåtkomst, en litteraturlista, en serie videoföreläsningar och standardiserade tester vilka rättas av datorprogram. Alternativt används ett system där studenterna bedömer varandra, alltså ett slags peer review, men de första försöken med den modellen har till stor del havererat. Skälen är flera: studenterna kan eller vill inte lägga ner det arbete bedömningarna kräver, de har bristande språkkunskaper eller svårt att kommunicera inbördes av andra anledningar. Och av de tusentals som registrerat sig på kurserna har bara några procent – vanligen fem-tio, ibland kanske femton – faktiskt slutfört studierna. Ett så massivt bortfall omöjliggör för övrigt alla utbildningsinslag som bygger på att studenterna arbetar i mindre grupper då omsättningen i dessa hela tiden är mycket stor.

Det paradigmskifte så många talar om är alltså, menar jag, inte pedagogiskt utan i första hand ekonomisk-politiskt, där själva grundidén går ut på att uppnå skalfördelar genom att helt eliminera inslagen av lärar-studentinteraktion. (Lärarnas tid är ju den ändliga och kostsamma resursen i sammanhanget.) Detta ses inte som något större problem eftersom utbildning, enligt den logik som ofta anförs, bara handlar om en så effektiv distribution som möjligt av ett innehåll, ett ”stoff”, från person A till person B. Det är ingen slump att ”content delivery” är en fras som ofta hörs i dessa sammanhang.

MOOC-konceptet bygger därmed på premissen att en students personliga kontakt med en lärare inte har något som helst värde för pedagogisk kvalitet. Det är naturligtvis en tillåten ståndpunkt, men det bör understrykas att den går stick i stäv mot den syn på kvalitet i högre utbildning som annars anses självklar: lärandet som en dialog, där närvaron – i någon form – av en vetenskapligt/konstnärligt aktiv och pedagogiskt skicklig lärare har avgörande betydelse. Att vår undervisning i dag inte alltid ser ut så är en annan sak och illustrerar egentligen bara min poäng: att ett ideal vi normalt sett strävar efter att uppnå här tycks vara helt irrelevant.

Allra mest oroande för oss som faktiskt tror på vikten av interaktion mellan lärare och student, är risken att den plötsliga vågen av MOOC-entusiasm minskar utrymmet för det genuina nytänkande kring undervisningsfrågor som digitala metoder faktiskt möjliggör. Min skepsis handlar nämligen inte, som man skulle kunna tro, om någon allmän teknikfientlighet utan om just de massiva nätkurserna av de senaste årens modell, deras drivkrafter och konsekvenser.

Och visst finns det en mycket stor och viktig fördel med MOOC, en radikal potential som ingen kan förneka: de kan nå många som i dag över huvud taget inte har råd med en traditionell utbildning och därför saknar alternativ. Kanske är denna aspekt skäl nog att välkomna utvecklingen, särskilt i ett globalt perspektiv, men det är viktigt att man har klart för sig att det är just där som det innovativa ligger – kvantitet, inte kvalitet.

Möjligen står vi alltså inför en revolution, men om den når även Sverige kan följden mycket väl bli att långt färre studenter än i dag får tillgång till de traditionella campusutbildningar som alla berörda – inklusive riskkapitalisterna bakom MOOC-bolagen – anser överlägsna om man bara har råd att betala för dem. Risken är därmed påtaglig att förhoppningarna om en mer demokratisk utbildningskultur helt kommer på skam, och att de av dagens lärosäten som överlever revolutionen åter blir elitinstitutioner för dem som kan betala för sig. Det är en framtid som åtminstone jag hoppas slippa få uppleva.

Kenneth Nyberg
Docent i historia, Göteborgs universitet

Mer om MOOC

/ 1 kommentar

Lite oplanerat skriver jag nu ännu ett inlägg om massiva nätkurser, eftersom detta fenomen under de senaste veckorna verkar ha fått sitt definitiva genombrott också i den svenska debatten. Häromdagen meddelade Lunds universitet att de ska satsa på denna typ av öppna kurser på nätet och den nyheten har fått stort genomslag i olika riksmedier (SvD, GP, Sydsvenskan) liksom i SULF:s medlemstidning Universitetsläraren. Tidigare idag publicerade så P-O Rehnquist på sin alltid läsvärda blogg ett inlägg med rubriken ”Ska vi bry oss om MOOC?”. Jag hade tänkt skriva en kort kommentar till det direkt på bloggen, men föga förvånande svällde det ut och jag publicerar det därför här.

P-O är, liksom många andra av dem som deltar i svenska högskolepolitiska diskussioner, överlag positiv till de massiva nätkurserna (men utan att ta till de brösttoner som ibland förekommer, vilket jag är tacksam för). Själv är jag, som framgått både här och i tidigare kommentarer på P-O:s blogg, betydligt mer tveksam av olika skäl och skulle möjligen svara ”Ja, tyvärr” på frågan om vi ska bry oss om MOOC. Samtidigt är jag inte fullt så avvisande till dem som ett sådant svar skulle ge sken av, och som påpekas i en artikel P-O länkar till finns det – här som annars – en påtaglig risk att diskussionen blir alltför enkelspårigt svartvit. Själv har jag nog tenderat att betona det negativa alltför mycket i takt med att den (å andra sidan) fullständigt okritiska vågen av MOOC-entusiasm har letat sig över Atlanten och nått Sverige, och det är förmodligen inte heller helt lyckat.

Självfallet har alltså förespråkarna rätt i att det finns många möjligheter och mycket som är lockande i denna företeelse, framför allt då möjligheten att människor som idag inte har råd med någon utbildning alls får tillgång till kurser från erkänt framstående lärosäten. För dem som ”bara” vill bilda sig och kanske redan har en god utbildning i botten som gör att de är relativt självständiga är det också något positivt, även om de allra flesta kurserna hittills inte varit i humanistiska ämnen utan inriktade på (ofta tillämpad) datavetenskap och teknik. Min skepsis handlar väl därför framför allt om risken, som inte tycks helt avlägsen, att MOOC börjar uppfattas inte bara som ett komplement eller andrahandsalternativ utan som en ersättning för en konventionell universitetsutbildning – eller för den delen traditionella distanskurser, som trots bristen på fysisk kontakt faktiskt ofta innehåller betydande inslag av lärar-studentinteraktion av andra slag. Det jag är ute efter här och kritisk mot är alltså främst de massiva nätkursernas karaktär av envägskommunikation (generellt sett, det finns undantag).

Jag menar också att man, oavsett de möjligheter som öppnar sig, måste vara medveten om bakgrunden till åtminstone de stora amerikanska MOOC-initiativen, vilka drivs av rent affärsmässiga intressen från såväl lärosäten som investerare. Eftersom själva kurserna är gratis måste företagen som erbjuder dem få in intäkter på annat sätt, och det ligger mycket nära till hands (även om jag nu spekulerar) att företagen börjar sälja studenternas personliga data ungefär som sociala medier (med Facebook som främsta exempel) gör. Mer principiellt tycker jag också, alldeles bortsett från vilka nya grupper MOOC kan nå, att det är märkligt att betydelsen av lärarledd tid, av kontakt mellan lärare och student och mellan student och student, som är en så självklar fråga i alla andra högskolepolitiska diskussioner, här är som bortblåst. Återigen, det problemet blir framför allt aktuellt om man börjar se detta som ett seriöst alternativ till traditionell utbildning snarare än som ett komplement – och det är detta som redan börjat ske på vissa håll i USA.

Ytterligare en anledning till tveksamhet har att göra med några punkter kring genomförande som kanske är barnsjukdomar och kommer att rätta till sig, men som ändå bör nämnas. När det talas om de enorma deltagarsiffrorna för vissa massiva nätkurser ska man komma ihåg att de flesta har extremt låga genomströmningstal, från 2-3 procent upp till kanske 10-15 eller (i bästa fall och inte i de största kurserna) 20 procent. Visserligen kan det ändå betyda att flera tusen personer går en kurs, men den stora omsättningen av studenter gör det svårt att få inslag som kräver studentsamarbete att fungera samtidigt som det oftast inte finns någon lärarkontakt alls inbyggd i kursen. Det gör att studenten ofta helt enkelt blir sittande ensam med sina videoföreläsningar och inlämningsuppgifter.

Avslutningsvis, och kanske mest av allt, har jag svårt att se hur man kan betrakta MOOC som baserade på ett mer studentcentrerat lärande då det om något är precis tvärtom: allt bygger på en enkelriktad förmedling av ett innehåll från läraren till studenten, utan möjlighet till någon form av reell interaktion. För vissa typer av innehåll och vissa grupper av studerande är detta inte något problem, men för svaga studenter eller för kurser som handlar att utveckla kritiskt tänkande och analysförmåga duger det helt enkelt inte. Om någon då säger att ”det är det väl inte någon som tror” är jag rädd för att det är just dit vi är på väg – och kanske snabbare än vi tror.

Text: Om digital historia (1.0)

/ 2 kommentarer

Med anledning av en förfrågan från en lärarkollega har jag den senaste tiden arbetat på en text som jag kallar Om digital historia. Den är ett försök att enkelt och kortfattat beskriva några av den digitala utvecklingens konsekvenser för historievetenskaplig forskning, såväl mer principiellt som i form av konkreta exempel på digitala verktyg, resurser och metoder. Artikeln är främst avsedd som en introduktion för studenter på grundnivå, men bör också kunna läsas av andra intresserade icke-specialister.

Igår blev jag klar med en första version av texten. Den rör sig mellan högt och lågt, har stora luckor, är ofullständigt notsatt och kan rentav innehålla ett eller annat missförstånd. Men någonstans måste man börja, och jag börjar här. Det som följer nedan är alltså Om digital historia 1.0, vilken även går att ladda ner som PDF från denna sida. All konstruktiv kritik rörande innehåll, form och uppläggning mottages tacksamt, antingen som en kommentar på detta inlägg eller per e-post till kn(snabel)gu(punkt)se.

Texten kommer att uppdateras löpande och vid större revisioner publiceras ett nytt inlägg. De många noter som består av webbadresser ber jag tills vidare om överseende med – de kommer efterhand att ersättas av direktlänkar i texten.

Uppdatering 130428: Texten kommer inte att uppdateras i sin nuvarande form som jag tidigare planerat, utan istället ingå som en del i en större publikation om digital historia framöver där jag är en av författarna. Mer information kommer snart!

Uppdatering 130430: Nu finns det ett blogginlägg som presenterar det projekt om digital historia där Jessica Parland-von Essen och jag ska samarbeta framöver, och som från och med idag tar över adressen digihist.se.

Fortsätt läsa →