Idag skulle min morfar Daniel Nilsson ha fyllt 100 år. Han gjorde ett starkt intryck på alla som lärde känna honom, och trots att det gått sjutton år sedan han lämnade oss berättar vi som är kvar fortfarande historier om (och av) honom och påminner varandra om hans många hemmasnickrade, ofta fyndiga uttryck.

Han var en stor människa med ett varmt hjärta, men framför allt minns jag honom som en gudabenådad berättare och ordkonstnär som kunde göra ödesmättad dramatik av minsta lilla anekdot. Efter alla dessa år tänker jag fortfarande ofta på honom och undrar vad han skulle ha sagt om de senaste världsnyheterna.

Bilden visar honom som jag kommer ihåg honom, sittande i sin trädgård på Kungegården några veckor efter 75-årsdagen i augusti 1995. Han finns inte längre bland oss, men minnet av honom lever i högsta grad och lär så göra i många år till.

(Ovanstående är ett inlägg från Instagram och Facebook tidigare idag som jag tyckte kunde passa även här.)