Frågan om massiva nätkurser och svensk högre utbildning har nyligen åter aktualiserats av en rapport från Universitetskanslersämbetet, UKÄ. Det är en nyanserad, genomtänkt utredning och slutsatserna är hoppfullt pragmatiska: med ”moocar” (som tydligen är på väg att etableras som den svenska formen av ”MOOCs”) kan svenska lärosäten nå fler studenter och utveckla sin digitala pedagogik, men formatet har sina begränsningar och det finns också juridiska frågetecken. Det gör enligt rapporten att eventuella satsningar bör hållas på en relativt blygsam andel av ordinarie anslag, och särskilt mindre högskolor bör kunna få ett riktat statligt stöd för att utveckla massiva nätkurser. Utredningen pekar också på möjligheten av ”hybridkurser” där mooc-formen kombineras med mer traditionella kursupplägg, eller där flera lärosäten kan samarbeta om moduler av mooc-typ för vissa orienterande kurser på grundnivå.

Som långvariga läsare av Tidens skiften vet har jag tidigare skrivit ett antal inlägg här om massiva nätkurser, särskilt under den inledande vågen av entusiasm i först USA och sedan Europa (inklusive Sverige) för tre-fyra år sedan. På grund av sammanhanget ägnades många av dessa texter, liksom ett debattinlägg av mig i SULF:s medlemstidning Universitetsläraren våren 2013, främst åt de svagheter och problem som var (och är) förknippade med renodlade moocar på högskolenivå. Sedan dess har diskussionen blivit betydligt mer balanserad, vilket är glädjande eftersom vi då kan resonera om de möjligheter massiva nätkurser erbjuder utan att förbise de aspekter som gör att de inte fullt ut kan ersätta konventionell högskoleutbildning (utom i specifika fall som handlar om en viss typ av innehåll och en viss typ av studenter).

På det stora hela tycker jag att det är just detta som UKÄ-rapporten gör, och jag tror att den kommer fram till kloka och rimliga slutsatser om vad det betyder för den svenska högskolesektorn. Som jag påpekar i en intervju för Universitetsläraren på nätet borde dock de massiva nätkurserna lite tydligare satts in i ett större och bredare sammanhang av den digitala utvecklingens möjligheter och utmaningar för högre utbildning. Med andra ord borde det göras en stor nationell satsning på pedagogisk utveckling med digitala verktyg och miljöer, där moocar finns med men bara är ett av flera inslag.

Även om det inte är så viktigt för mig som Universitetslärarens rubriksättning kan få det att framstå, tycker jag dessutom att vi för vissa grundläggande kursmoment av orienterande karaktär borde eftersträva mer och starkare nationell samordning mellan olika högskolor. Då kunde den fysiska undervisningstiden i högre grad läggas på bearbetande, interaktiva inslag och det som är respektive lärosätes egen styrka och specialitet. Vore det till exempel inte rätt fantastiskt om de orienterande kursmomenten i svensk historia innehöll en serie nätföreläsningar av landets absolut främsta experter på medeltida kloster, stormaktstidens statsbildning eller folkrörelsernas framväxt?