Enligt den budgetproposition (pdf) som regeringen presenterade idag ska statsanslagen till de svenska forskningsinstituten i Rom, Aten och Istanbul avvecklas till och med 2017. Totalt handlar det om 22 miljoner kronor om året, en neddragning som sannolikt kommer tvinga instituten att lägga ner verksamheten eller stympa den intill oigenkännlighet. Som av en händelse omfördelas samtidigt, i föregående stycke på sidan 308 i propositionen, ytterligare 10 miljoner kronor om året till den primärt naturvetenskapliga forskningsansläggningen European Spallation Source (ESS) som just börjat byggas i Lund. Den beräknas kosta totalt drygt 1,8 miljarder euro (varav Sverige och Danmark ska stå för ”nära hälften”) och få en årlig driftsbudget om 140 miljoner euro.

De svenska ”Medelhavsinstituten”, som de ofta kallas, utgör mycket viktiga internationella miljöer för humanistisk forskning och utbildning, framför allt – men långt ifrån enbart – med inriktning mot studiet av den antika Medelhavsvärldens kultur och samhällsliv. Instituten och deras verksamhet är på många sätt ett föredöme för svensk humaniora, som behöver bli mer internationell – inte mindre. Förslaget att i praktiken lägga ner dessa mötesplatser för avancerad humanistisk kunskapsbildning är därför rent obegripligt, men också mycket avslöjande för hur politiska beslutsfattare och många andra värderar olika vetenskapsområden: naturvetenskaplig och medicinsk infrastruktur får kosta miljarder, men humanistisk får inte kosta något alls. Varför är det så?

Den humanistiska forskningen i Sverige kommer att överleva utan forskningsinstituten i Rom, Aten och Istanbul, men om de läggs ner är det ett hårt slag mot viktiga delar av den. Och framför allt är det en mycket obehaglig signal om den svaga förståelsen för vilken betydelse humaniora har, särskilt i en tid då ökande främlingsfientlighet och intolerans påminner oss om vikten av att kunna betrakta vårt här och nu med distans. Mänsklig mångfald handlar inte bara om kulturella variationer i rummet, i dagens värld, utan också över tid, i det förflutna. I ett samhälle präglat av just mångfald är därför historisk och annan humanistisk kunskap inte en lyx, ett underhållande tidsfördriv (även om det kan vara det också), utan något livsviktigt. Att ständigt sätta den på undantag, att se den som oviktig i jämförelse med forskning som ger fördelar av annan – oftast ekonomisk – natur, är därför rent oanständigt.

Kanske är det möjligt att rädda Medelhavsinstituten, även om man inte ska hoppas för mycket. Reaktionerna på förslaget att dra in deras anslag har varit starka under dagen, där det snabbt startades en Facebook-grupp som på några timmar fått över tusen nästan två tusen ”gilla”-markeringar. I Aftonbladet kallas det en ”kulturskandal” och i Svenska Dagbladet för ”en skamlig prioritering”. Blogginlägg till institutens försvar har också publicerats av Carina Burman, hos Axess och tankesmedjan Humtank. Det finns säkert fler som jag missat och det kommer otvivelaktigt mera, men vem vet om det räcker? Och även om just detta förslag dras tillbaka, vad säger det faktum att det ens kunde läggas fram om synen på humaniora i samhället utanför universiteten och kultursidorna?

Uppdatering: Förslaget diskuteras även i ett blogginlägg av Ola Wikander och i en DN-artikel av Maria Schottenius.