Att bli kallad rasförrädare är inget man glömmer i första taget. Det var en solig söndag för tio–elva år sedan och hela familjen var ute på promenad genom Halmstads centrum. Vi var där för att fira en födelsedag och letade efter ett ställe där vi kunde äta lunch. Det gick inte så bra, för det mesta var stängt och stan gav över huvud taget ett ganska sömnigt intryck. Min fru och jag hade kommit lite efter de andra och det var rätt glest med folk på gatorna. Någonstans bakom oss hörde jag svagt hur några gick och muttrade, men det gick inte att urskilja vad de sade och jag brydde mig inte heller. Tills en av rösterna plötsligt yttrade ett enda ord, högt och ljudligt men utan att ropa: ”Rasförrädare!” En annan lade till, lite lägre men fullt hörbart och med en ton av vämjelse: ”Det är ju sorgligt…”

Det tog en sekund eller två innan jag förstod att jag hört rätt, och min första reaktion var att kasta en blick bakåt. Där gick tre eller fyra unga män, pojkar egentligen, med kortsnaggat hår och grova kängor. Hur de såg ut i övrigt minns jag inte, bara de där kala hjässorna och kängorna. Jag vände snabbt bort blicken medan jag försökte ta in vad som just hänt. Min fru, som hade flyttat till Sverige från ett utomeuropeiskt land för bara något år sedan, förstod inte svenska så bra ännu och hade inte uppfattat något av det inträffade. Det hade inte någon annan i familjen heller eftersom de gick en bit längre fram. Under några ögonblick var jag som förlamad medan jag försökte bestämma hur jag skulle hantera situationen. Att bli antastad av ett gäng rasister på öppen gata, om också bara med ord, var inget jag hade erfarenhet av, och jag var rädd på ett sätt jag aldrig upplevt tidigare.

Efter några evighetslånga sekunder vände jag mig bakåt igen, fortfarande utan en klar idé om vad jag skulle göra – och då var gänget borta. Hur de kunde försvinna så snabbt har jag aldrig riktigt förstått, men jag antar att de för ögonblicket hade uppnått sitt syfte och inte var ute efter någon mer handgriplig konfrontation. Medan jag svepte runt med blicken för att bli säker på att det inte syntes några spår av dem saktade jag ner på stegen och kände en stor lättnad. Min fru och de andra hade fortfarande inte märkt någonting, och det hade gått så fort att jag själv nästan tvivlade på att det ens hade hänt så snart det var över. Det kändes helt enkelt overkligt, men samtidigt omtumlande på ett sällsynt obehagligt sätt.

Känslan av att ”det kan inte ha hänt på riktigt” var så stark att jag snart faktiskt blev osäker på om det hade gjort det. När väl både rädslan och lättnaden i tur och ordning hade släppt bidrog det surrealistiska i hela situationen till att jag aldrig berättade för någon – varken min fru eller någon annan – om det som hände. Jämfört med hur rasism och främlingsfientlighet drabbar många andra i det svenska samhället var ju för övrigt denna episod inte särskilt märkvärdig. (Här kunde jag skriva en hel del om den diskriminering av invandrare på arbetsmarknaden som jag också lärt mig en del om genom min fru, men avstår.) Men de senaste veckorna och månaderna har jag tänkt en hel del på den där upplevelsen av utsatthet under promenaden i Halmstad, i takt med att diskussionen har blivit allt hetare om rasismens och nazismens frammarsch i Sverige och hur den ska bekämpas.

* * *

Med Sverigedemokraternas exempellösa framgång i gårdagens riksdagsval är det en diskussion som blivit påträngande akut och för ögonblicket dominerar alla svenska medier, såväl de traditionella som de sociala. Som många andra är jag mycket oroad över att ett så uppenbart främlingsfientligt parti som SD går så starkt framåt i opinionen. Främst för att udden i dess frånstötande ideologi vänder sig mot hundratusentals, ja faktiskt miljontals, svenskar som är första, andra eller tredje generationens invandrare. Men också för att den rädsla och det hat som SD sprider omkring sig angår mig personligen och riktar sig direkt mot medlemmar av min familj. Hur mycket de än försöker visa upp en välputsad fasad utåt är det uppenbart att SD är ett parti med betydande stråk av såväl rasism som fascism och nazism. (Vilket är relaterade men inte identiska företeelser, bör kanske tilläggas; de blandas ofta ihop.)

Men just därför, just på grund av att de representerar något så avskyvärt som alla demokratiska krafter måste motarbeta, är det viktigare än någonsin att förstå vad SD faktiskt är och inte är, och framför allt vad det växande stödet för dem representerar. Jag är varken statsvetare eller expert på högerextrema rörelser och tänker därför inte ge mig in på någon djupare sådan analys, men som många kommentatorer redan framhållit är inte varje SD-väljare nödvändigtvis övertygad rasist även om partiets politik har sina rötter i en rasistisk människosyn. Av allt att döma handlar det snarare om att SD visat sig utomordentligt skickliga på att väva ihop allsköns olika typer av missnöje och misstro mot etablissemanget från ganska skilda väljargrupper. SD:s karaktär av konglomeratparti framgår inte minst av det faktum att de som röstade på dem verkar ha kommit från olika sidor av det politiska spektrat; flest är före detta moderater, näst flest tidigare socialdemokrater.

Av både principiella och personliga skäl tycker jag det är obehagligt att se hur Sverigedemokraterna får en allt starkare politisk ställning; de är ett uppenbart hot mot det demokratiska och civiliserade samhället, grundat på idén om alla människors lika värde. Men hur illa jag, och många andra, än tycker om dem kan vi bara motarbeta dem om vi förstår orsakerna till att deras stöd växer. Och då måste vi påminna oss något som de flesta av oss egentligen vet om: att den verklighet människor lever i varierar stort och att samma verklighet dessutom kan uppfattas på olika sätt. Det bidrar till att många väljare inte betraktar, eller kanske snarare inte vill se, SD som ett rasistiskt parti trots att det finns många belägg för att så är fallet; istället finns det andra motiv till att de röstar som de gör. Vilka de skälen är måste vi förstå, om vi på något sätt ska kunna eliminera SD:s politiska inflytande utan att låta deras främflingsfientliga ideologi smitta av sig på den svenska invandrings- och integrationspolitiken.

För att bekämpa de strömningar Sverigedemokraterna representerar behöver vi alltså lyfta oss över vår omedelbara, känslomässiga reflex av avsky och avståndstagande, så att vi på ett nyanserat sätt kan analysera vad som faktiskt sker bakom det som synes ske. Kan vi inte närma oss denna helt avgörande samhällsutmaning med intellektuell öppenhet och ett stort mått ödmjukhet är alla försök att möta den dömda att misslyckas. Det grundläggande felet i SD:s världsbild är att de ser på sina medmänniskor som bestående av ”vi och dom”, de goda och de onda. Impulsen att vända på steken och göra samma misstag, med SD:s väljare i rollen som de självklart men obegripligt onda, är fullt förståelig men inte det minsta konstruktiv. Liksom många andra undrar jag hur någon över huvud taget kan rösta på SD, men den fråga vi egentligen bör ställa, och ta på allvar, är varför så många gör det.