De senaste två veckorna har jag varit i Bogota, Colombia, för att träffa nya och gamla forskarkolleger och göra arkivbesök för mitt projekt om Linnélärjungen Pehr Löfling. Det är min första resa till Sydamerika och en av punkterna på programmet var att (också för första gången) hålla en föreläsning på spanska för historiestudenter vid Pontificia Universidad Javeriana. Ett par dagar senare var jag inbjuden att prata på engelska om liknande frågor för en liten grupp forskare och doktorander vid Universidad de los Andes, där det bedrivs högt kvalificerad vetenskapshistorisk forskning.

Arkivarbetet har gått ungefär som jag förväntat mig, vilket både är bra och dåligt. Å ena sidan var byråkratin för att få forskartillstånd inte alls så besvärlig som jag hade befarat, och jag har genomgående fått ett både vänligt och professionellt bemötande trots min riktigt usla spanska (egentligen närmast ett slags pidgin med inkastade ord på engelska). Jag har också hittat ett antal intressanta dokument av den typ jag förväntat mig och kunnat göra kopior av dem jag inte hann läsa på plats. Å andra sidan hade jag förmodligen, någonstans, hoppats på att det skulle dyka upp oväntade och ännu mer värdefulla handlingar om jag bara sökte tillräckligt grundligt – men så blev det inte.

Från vänster till höger (klicka på bilderna för större versioner): 1. Colombias nationalbibliotek. 2. Ett exemplar av Pehr Löflings postumt utgivna bok Iter Hispanicum som tillhört den spansk-colombianske naturforskaren José Celestinos Mutis (1732–1808). Källa: Biblioteca Nacional de Colombia (Bogota), Fondos especiales, Fondo Mutis 2996. 3. Colombias riksarkiv, Archivo General de la Nación. 4. Ett dokument ur AGN:s samlingar, en skrivelse från regeringen i Madrid den 23 juli 1755 till vicekungen i Nya Granada. Källa: Archivo General de la Nación (Bogota), Sección Colonia, Fondo Virreyes, Correspondencia: Comunicaciones 1753–1757, 3,1.

Skälet till det är egentligen enkelt: i Bogota finns en del av de koloniala arkiv som är av intresse för mig men de allra viktigaste finns i Caracas, Venezuela, och dit är det just nu för farligt att åka. Även Bogota är inte helt okomplicerat att ta sig runt i på ett säkert sätt, särskilt för en europeisk besökare, men om man bara tänker sig för och planerar sina förflyttningar ordentligt så är riskerna inte mycket större där (här) än i många andra storstäder. Det tar mycket energi att ständigt behöva tänka sig för på det sättet, men om man som jag bara är på besök ett par veckor är det hanterbart.

Även om föreläsningarna kan man väl säga att utfallet blev ”blandat”. Trots veckor av förberedelser inför det spanska föredraget gick det ungefär så stolpigt och stelt som man kan förvänta sig när man inte kan språket tillräckligt bra för att tala mer fritt (jag hade förberett ett manus som jag läste upp, annars hade det aldrig gått). Studenterna tyckte nog det var en ganska underlig föreställning, men de återhämtade sig snabbt och senare blev det en bra diskussion på blandad spanska och engelska. När vi väl tvingades runda av var stämningen riktigt hög i klassrummet, men faktum kvarstår att detta inte var en av mina mer lysande pedagogiska insatser. Fast lärorikt var det!

Föreläsningen för den mer krävande publiken på Universidad de los Andes hann jag inte förbereda alls lika noggrant, och jag arbetade med den till nästan bokstavligen sista minuten. Om det funnits någon rättvisa i världen borde den ha havererat fullständigt, men istället utvecklades den till en av de bästa diskussioner jag haft om min forskning, och de stora frågor den knyter an till, på flera år. Det fanns ett antal personer i salen som arbetat eller arbetar med liknande frågor och vi hade mycket att tala om; förhoppningsvis kan jag återkomma här så småningom med en redovisning på engelska av några av de punkter vi tog upp. Det var oerhört skönt att få avsluta arbetet i Bogota på detta vis, eftersom det varit väldigt långa och bitvis ganska tunga dagar här, både på grund av all logistik kring arkivbesöken och förberedelser kopplade till föreläsningar och andra aktiviteter.

Sammantaget har det varit ett par omtumlande veckor med många intryck att smälta, och det finns mycket mer jag skulle vilja skriva om erfarenheterna av staden Bogota som sådan. Den liknar inte riktigt någon annan plats jag besökt tidigare, och det är påfallande när man rör sig även i dess centrala delar att antalet utländska turister är mycket, mycket litet. Det är för övrigt något som bidrar till att jag under hela min tid här känt mig som något av en vandrande sevärdhet varthän jag rört mig, ständigt observerad och påpassad på ett sätt som inte alltid är helt behagligt. Men sådana mer personliga upplevelser får vänta till en annan gång, eftersom det snart är dags för hemfärd och det givetvis finns nya utmaningar runt hörnet som kräver förberedelser…

Några bilder har jag dock hunnit ta i centrala Bogota mellan varven och ett litet urval återfinns i detta inlägg. Tyvärr är det inte särskilt originella motiv utan mest rena turistbilder, för i de kvarter där man kanske skulle fått de mest intressanta (och kanske mer representativa) bilderna måste man också vara som försiktigast med att vifta med dyra kameror, telefoner eller andra värdeföremål. Inte desto mindre kanske det kan ha sitt intresse att se några glimtar från en stad som få besöker trots att den sannerligen inte saknar sevärdheter. Till de mest spektakulära sådana hör det storslagna Museo del Oro, som jag kommer publicera lite fler bilder från i ett separat inlägg så snart jag hinner.