Med anledning av en förfrågan från en lärarkollega har jag den senaste tiden arbetat på en text som jag kallar Om digital historia. Den är ett försök att enkelt och kortfattat beskriva några av den digitala utvecklingens konsekvenser för historievetenskaplig forskning, såväl mer principiellt som i form av konkreta exempel på digitala verktyg, resurser och metoder. Artikeln är främst avsedd som en introduktion för studenter på grundnivå, men bör också kunna läsas av andra intresserade icke-specialister.

Igår blev jag klar med en första version av texten. Den rör sig mellan högt och lågt, har stora luckor, är ofullständigt notsatt och kan rentav innehålla ett eller annat missförstånd. Men någonstans måste man börja, och jag börjar här. Det som följer nedan är alltså Om digital historia 1.0, vilken även går att ladda ner som PDF från denna sida. All konstruktiv kritik rörande innehåll, form och uppläggning mottages tacksamt, antingen som en kommentar på detta inlägg eller per e-post till kn(snabel)gu(punkt)se.

Texten kommer att uppdateras löpande och vid större revisioner publiceras ett nytt inlägg. De många noter som består av webbadresser ber jag tills vidare om överseende med – de kommer efterhand att ersättas av direktlänkar i texten.

Uppdatering 130428: Texten kommer inte att uppdateras i sin nuvarande form som jag tidigare planerat, utan istället ingå som en del i en större publikation om digital historia framöver där jag är en av författarna. Mer information kommer snart!

Uppdatering 130430: Nu finns det ett blogginlägg som presenterar det projekt om digital historia där Jessica Parland-von Essen och jag ska samarbeta framöver, och som från och med idag tar över adressen digihist.se.

* * *

Kenneth Nyberg

Om digital historia

version 1.0 (2013-01-20)^[1]

Inledning

En av de mer genomgripande förändringsprocesser som präglat tiden efter andra världskriget är den digitala revolutionen. Den började, åtminstone i det allmänna medvetandet, med datorer och programvara för affärstillämpningar och spel under 1960-tal och tidigt 1970-tal. Efterhand blev datorerna och annan elektronisk utrustning alltmer av en konsumentprodukt, en förskjutning som accelererade först med mobiltelefonernas intåg och därefter den snabba etableringen och spridningen av internet i breda kretsar under sent 1990-tal.

Sedan millennieskiftet har både hård- och mjukvara i ökande utsträckning inriktats på mobil användning genom en konvergens mellan datorer, telefoner och nya produktkategorier som spelkonsoler och surfplattor. Detta har blivit än mer uttalat under de senaste fem–sex årens explosionsartade tillväxt av sociala medier, ett samlingsbegrepp för olika nätbaserade miljöer för social interaktion och informationsspridning i realtid. Några av de mest kända exemplen på sociala medier eller nätverk är i skrivande stund Facebook, Twitter, Wikipedia och YouTube, men det är ett landskap präglat av snabb förändring. Bloggar (av weblogs) är en publiceringsform som också ofta, men inte alltid, räknas till denna kategori.

Den nya tekniken i allmänhet, och sociala medier i synnerhet, har på ett oerhört kraftfullt sätt förändrat hur många människor interagerar med omvärlden. Det handlar inte bara om att ungdomar idag använder en annan teknisk pryl för underhållning och kommunikation än de gjorde för en generation sedan, utan om en mycket mer djupgående samhällelig förändring. Genom den ständiga tillgången till information och möjligheten att omedelbart sprida nyheter eller andra data i socialt formade nätverk, skapas helt nya mönster för hur människor bygger upp sin förståelse av omvärlden och interagerar med den. Traditionella auktoriteter undermineras när informationsflödet inte kan kontrolleras på samma sätt som tidigare vilket får politiska, ekonomiska och kulturella följder: “den arabiska våren” 2011, den snabba försvagningen av konventionella massmedia – dagspress, bokutgivning, musik- och filmdistribution – och så vidare. Allt tyder på att vi sammantaget står inför en radikal omstöpning av grundläggande samhällsstrukturer som, även på relativt kort sikt, är svår att överblicka.

Denna utveckling har vid olika tidpunkter omväxlande kallats dator-, IT- eller den elektroniska revolutionen. Idag används alltmer ett begrepp som möjligen blir det mer långsiktigt gångbara: den digitala revolutionen. För historikern aktualiserar den många intressanta frågor om samhällets förändring, vart vi är på väg och hur kunskaper om det förflutna kan hjälpa oss att bättre förstå det som händer. Men hur påverkar den digitala tekniken och dess samhälleliga följder historikerna själva, deras arbetssätt och forskningens villkor? Vilka nya möjligheter uppstår och vilka nya (eller gamla) problem behöver vi förhålla oss till? Det är några av de frågor som denna kortfattade introduktion till digital historia för studenter försöker besvara.

Vad är digital historia?

I Sverige saknas ännu en mer systematisk diskussion om den digitala utvecklingens konsekvenser för historieämnet, men i USA och delar av Europa har det på senare år vuxit fram ett fält som på engelska heter digital history, digital historia. Vid det amerikanska historikerförbundets, AHA:s, årskongress 2012 lanserades detta perspektiv på bred front i form av ett stort antal digitalt inriktade sessioner.[2] På många sätt kan det nog ses som ett genombrott för dessa frågor, utan att för den skull överdriva det genomslag de hittills fått. Ändå är det tydligt vartåt tendensen pekar.

Digital historia är nära förbunden med en bredare rörelse kallad digital humaniora (digital humanities); bådadera, särskilt det senare, förkortas ofta DH. Digital humaniora är dels en generell beteckning på all humanistisk forskning som bedrivs med digitala metoder och står dels för en mindre, aktiv grupp av utövare vilka gärna definierar sig själva just som digitala humanister snarare än som historiker eller tillhöriga någon annan enskild disciplin. För dem handlar digital humaniora om mer än bara några nya metoder; det innebär istället ett visst förhållningssätt präglat av starkt samhällsengagemang, tvärvetenskaplighet och, ofta, kritik mot traditionella akademiska strukturer och praktiker inom såväl forskning som undervisning.

Bland dem som driver på utvecklingen inom området intar en miljö en särställning: Roy Rosenzweig Center for History and New Media (CHNM) vid George Mason University i Virginia. De stod bakom många av DH-sessionerna vid AHA-kongressen 2012, driver ett antal webbplatser och har utvecklat resurser för både forskning och undervisning med koppling till digital historia (i vid mening).[3] Dess föreståndare Dan Cohen är en förgrundsgestalt inom digital humaniora mer generellt, och han spelar en nyckelroll inom nätverken på området. Andra lärosäten med tydlig DH-profil är University of Nebraska-Lincoln, University of Virginia och Stanford University.

Det som ibland kallats den digitala vändningen (eng. the digital turn) inom historia och humaniora lär bli av betydligt mer genomgripande natur än både språkliga, narrativa och andra “vändningar” under de senaste år­tiondena. Den parallell som bör dras är snarare till det paradigmskifte som ägde rum på 1960- och 70-talen när de kvantitativa metoderna gjorde sitt intåg i historieämnet. Det var en utveckling som knöt an till större samhällsförändringar och som radikalt ändrade fältet men inte helt ersatte de kvalitativa metoder som funnits tidigare. De digitala metoderna innebär på liknande sätt ett nytt inslag eller dimension i forskarnas arbete, men likväl inte en förändring som kullkastar tidigare verksamhet utan en (kraftfull) vidareutveckling av något redan befintligt.

William G. Thomas har kortfattat skisserat några drag i den historia som lett fram till dagens situation. De stora socialhistoriska projekten runt 1970, med deras användning av kvantitativa metoder och datorer, spelar där en viktig roll, och 1986 bildades The Association for History and Computing (AHC) med bas vid University of London. Under 1990-talets lopp försköts tyngdpunkten i det digitala inflytandet från (stor)datorer och deras betydelse som computers i bokstavlig mening, alltså räknemaskiner, till den framväxande webben som arbetsverktyg och kommunikationskanal. Ett pionjärprojekt i det avseendet var Edward L. Ayers Valley of the Shadow, ett digitalt arkiv rörande det amerikanska inbördeskriget som lades ut på nätet med början 1993. Det var en av de allra första webbplatserna över huvud taget och erbjöd med teknikens hjälp komparativa och interaktiva drag som inte hade varit möjliga att åstadkomma i text eller andra traditionella media. Sedan dess har internet i allmänhet och webben i synnerhet blivit allt viktigare på allt fler sätt för forskarna.[4]

Konsekvenser för samhälle och forskning

Både den samhälleliga och vetenskapliga utveckling som beskrivits här har påverkat svenska historiker, men digital historia existerar inte som ett fält eller inriktning i Sverige idag.[5] Många arbetar givetvis, på olika sätt, med digitala och andra tekniska verktyg, men sällan tas ett helhetsgrepp om vad de betyder för verksamheten idag och på längre sikt. Allmänt sett tycks traditionen av teknikanvändning vara svagare i historia än i angränsande ämnen som antikvetenskap och arkeologi. På grund av språkvetenskapliga frågor knutna till latin och grekiska har till exempel antikvetare i decennier använt den mest avancerade tillgängliga tekniken för databehandling av källtexter.[6] Inom arkeologin har på liknande sätt geografiska informationssystem, GIS, länge varit ett viktigt verktyg, och där har mer generellt olika slag av teknisk utrustning spelat en större roll i forskningsarbetet än de gör i historieämnet.

Inte desto mindre är det uppenbart att även svenska historikers arbete, liksom forskningens villkor i större perspektiv, i allt högre grad påverkas av den digitala utvecklingen. Ur ett samhällsperspektiv kan exempelvis följderna för akademins hela roll bli mycket långtgående. Den mest grundläggande och omvälvande följden av den digitala utvecklingen är ju att information av alla slag sprids allt snabbare, längre, enklare och billigare. Det är med andra ord ett kommunikativt genombrott av samma dignitet i mänsklighetens historia som talet, skriften eller tryckkonsten. Medan den sistnämnda innebar en stark standardisering och därmed möjlighet till centralisering av informationsflödet, betyder den digitala tekniken att flödet decentraliseras och blir mindre kontrollerbart på både gott och ont. Det finns å ena sidan en oerhörd demokratisk kraft i en sådan utveckling, men den kan också bidra till en fragmentering i subkulturer, att osanningar och odemokratiska åsikter sprids och att fenomen som näthat får större spelrum.[7]

En annan konsekvens är att den några hundra år gamla idén om individuell upphovsrätt utmanas i en kultur där kopiering och modifiering av andras skapelser (oavsett medium) är oändligt mycket lättare än tidigare. Det är en utveckling som ibland sammanfattas under slagordet everything is a remix, och som på en mer fundamental nivå bidragit till att själva idén om ett sökande efter gemensamma ”sanningar” om verkligheten undergrävs. Istället tillskrivs mångfalden av uttryck för individuella tolkningar av världen ett egenvärde i högre grad än tidigare.

Dessa tendenser skapar en delvis helt ny situation för historiker och andra forskare att verka i. När den moderna vetenskapen växte fram var det den som stod för en kunskapsdemokratisering och utmaning mot befintliga auktoriteter, men idag är det ofta forskarna som utgör auktoriteter genom sin ställning som experter. Denna position undergrävs nu, hävdar vissa, genom att information så snabbt och enkelt går att få fram via nätet, till exempel hos Wikipedia. (Om information är detsamma som kunskap kan dock diskuteras.)[8] Å andra sidan erbjuder webben och andra digitala kanaler helt nya möjligheter för forskare att synliggöra sin verksamhet och nå ut med sina kunskaper. Det kan i bästa fall leda till att historiker får en tydligare och mer given roll i människors ögon, genom att deras arbete avdramatiseras och blir mindre svårbegripligt för utomstående. Genom den typen av kanaler kan det rentav bli möjligt för forskare att mycket enklare än hittills samarbeta med lekmän i så kallade crowdsourcing-projekt (vi återkommer till det längre fram).

När det gäller de mer konkreta följderna för forskningsarbetet kan ”digitalisering” betyda olika saker, och dess genomslag inom historieämnet består därför av flera nivåer. Den första utgörs av historikerns vardagsverktyg och handlar om användning av datorer för ordbehandling, e-postkommunikation och informationssökning via webben. Den andra nivån kretsar kring material, dels omvandling av befintliga källor i digital form och dels användning av material som från början är digitalt. Ett tredje steg rör digitala metoder, där det hänt oerhört mycket på senare år. Vissa av dem innebär att datorer används för krävande beräkningar som inte tillför något kvalitativt nytt i metodväg, medan andra kan ge resultat som tidigare inte varit möjliga att få fram. De sistnämnda gör att forskarna kan svara på helt nya frågor, vilket kan betraktas som en fjärde dimension av digitaliseringen. Till samma kategori, nya frågor och ny kunskap, räknas också det akademiska studiet – med digitala metoder eller andra – av det digitala samhället i sig. Möjligen bör man också som en helt egen, och i så fall femte och sista, aspekt se de nya former för kunskapsspridning och samverkan med det omgivande samhället som digital teknik öppnar upp.

I de följande avsnitten beskrivs, exemplifieras och diskuteras kortfattat alla dessa sidor av historieämnets digitalisering och några av de frågeställningar som är knutna till dem. De olika stegen och nivåerna behandlas dock, av hänsyn till framställningens inre logik och praktiska skäl, i en något annorlunda ordning än ovanstående.

Material

För historiker har den digitala utvecklingen betytt en grundläggande förskjutning i fråga om tillgången på material: från brist till överflöd.[9] Det gäller särskilt för dokumentationen av vår egen tid, då det produceras oöverskådliga mängder data för varje dag som går. Även för tidigare perioder – där det kanske finns relativt få källor bevarade – har dock digitaliseringen betytt att det material som finns kvar blir tillgängligt för forskningen på ett helt annat sätt.

Andra forskares skrifter, som också är ett viktigt material i historikerns arbete, blir likaledes enklare att ta del av vilket gör att det vetenskapliga samtalet om olika frågor går snabbare än förr. Om problemet tidigare varit att hitta tillräckligt mycket underlag för att kunna säga något om en historisk fråga, kommer det alltså framöver snarare att vara en fråga om hur vi ska kunna välja bland allt material.

Digitalisering av källmaterial

Digitalisering av befintligt material – vare sig det handlar om manuskript, böcker, konstverk eller andra föremål – innebär ofta att det avfotograferas och läggs på webben tillsammans med dokumentation i form av så kallade metadata (beskrivande texter, uppgifter om tillkomst/upphov och så vidare). För att maximera tillgängligheten och kunna göra sökningar i flera samlingar samtidigt är det mycket viktigt att metadata är jämförbara, varför utformningen av standardiserade sådana är en stor fråga inom ABM-sektorn (arkiv, bibliotek och museer). Även om forskarna själva ofta inte är så aktiva i den debatten är den av stor betydelse för dem och deras arbete.[10]

För böcker och andra verk som huvudsakligen består av skrift kan digitalisering också betyda att texten omvandlas till digitalt läsbara data, antingen genom inmatning i datorer eller genom att inskannade bilder av verket omvandlas till textfiler med OCR-teknik (optical character recognition). Den förra av dessa metoder är i princip jämnårig med de moderna datormaskinerna; själva uppkomsten av fältet humanities computing, en föregångare till dagens digitala humaniora, anses nämligen vara Roberto Busas projekt, påbörjat i slutet av 1940-talet, att med hjälp av datorer skapa ett sökbart index till medeltidsteologen Thomas av Aquinos samlade verk. Även om det finns en lång tradition har dock digitaliseringsarbete, av alla de slag, intensifierats mycket kraftigt runtom i världen sedan sent 1990-tal.

Fig. 1. Detalj ur Abraham Ortelius, Daniae Regni Typvs (tryckt i Antwerpen ca 1570–1580). Kartan är en av de miljontals historiska källor som numera finns lätt tillgängliga på webben för forskning och undervisning. Källa: Moravská zemská knihovna (Mähriska biblioteket i Brno), Moll’s map collection, http://mapy.mzk.cz/en/mzk03/001/060/306/2619268282 (hämtad 2013-01-15 och återgiven enligt licens CC BY-NC-ND 3.0).

Ett jätteprojekt som väckt stor uppmärksamhet på senare år är Google Books, en satsning av det privata företaget Google och ett antal bibliotek för att digitalisera många miljoner böcker och göra dem åtkomliga på webben. Projektet har efterhand lett till en komplicerad serie rättsliga tvister som rör copyright på verk där det är oklart vem som idag har rättigheterna, eller vem som juridiskt kan företräda sådana rättighetsinnehavare. Det har också uttryckts farhågor kring vilket syfte Google har med satsningen, liksom kritik mot kvaliteten på de OCR-behandlade texterna.[11] Liknande, icke-kommersiella initiativ på mer blygsam skala (och mindre omstridda) är det internationella Project Gutenberg och det nordiska Projekt Runeberg.[12]

I Sverige digitaliserades tidigt omfattande serier av det för historiker så viktiga folkbokföringsmaterialet i form av kyrkböcker och skattelängder; här har inte minst kommersiella drivkrafter kopplade till det stora intresset från släktforskare spelat en stor roll. Via Riksarkivets tjänst SVAR eller privata företag som ArkivDigital kan man ta del av dessa jättelika material mot betalning. Mycket är dock tillgängligt gratis för vem som helst som har tillgång till en internetuppkoppling, som Göteborgs universitetsbiblioteks digitala arkiv med handlingar om Svenska ostindiska kompaniet, där i princip allt material som finns bevarat – i Göteborg och på andra håll – kan studeras genom högupplösta källfoton och ett sökbart index.[13] En annan viktig källserie, Sveriges offentliga utredningar (SOU), håller på att digitaliseras av Kungliga biblioteket, där det redan idag via nätet går att söka i fulltextversioner av ett antal svenska dagstidningar med utgivningsår mellan 1645 och 2006 (med tyngdpunkt på tiden från sent 1700-tal till tidigt 1900-tal).[14]

Databaser och söktjänster

Vid Göteborgs universitet finns flera databaser med material av olika slag. En av de största är Svensk nationell datatjänst (SND), en databasportal för svensk humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning. Mer specialiserade är två databaser knutna till Institutionen för historiska studier: Svenskt hällristningsforskningsarkiv, SHFA, som innehåller omfattande dokumentation av svenska hällristningar, och Agrarhistorisk databas 1570–1805, vilken är under uppbyggnad och skall samla hittills svåråtkomlig jordbruksstatistik för de aktuella åren. Med hjälp av olika gränssnitt kan denna typ av resurser göras tillgängliga för både forskare och allmänhet.[15]

Inte bara källmaterial utan även de flesta facktidskrifter finns nu tillgängliga digitalt. De internationella titlarna nås ofta bara via betaltjänster som JSTOR och MUSE, men de två ledande svenska allmänhistoriska tidskrifterna, Historisk tidskrift och Scandia, läggs nu ut i fulltext på nätet med ca ett års fördröjning. För HT går arkivet tillbaka till 2002 nr 2, medan Scandias arkiv är komplett och innehåller varje nummer sedan starten 1928. Även den idé- och lärdomshistoriska årsskriften Lychnos är tillgänglig i fulltext från år 2005 fram till näst sista utgåva.[16]

För många arkiv, bibliotek och museer vars samlingar ännu inte digitaliserats går åtminstone deras kataloger att nå via nätet. På senare år har allt bättre portaler, där man på en och samma gång kan söka i en lång rad samlingar, utvecklats för alla typer av material. För svenskt vidkommande är några av de viktigaste sådana söktjänsterna Nationell arkivdatabas (NAD), som omfattar de allra flesta svenska arkiv, LIBRIS, söktjänst för de svenska forsknings- och universitetsbiblioteken (där man hittar snart sagt allt svenska böcker som någonsin publicerats) och Riksantikvarieämbetets Fornsök där det går att söka efter data om svenska fornlämningar.[17]

För museiföremål, såväl konstverk som (andra) historiska artefakter, finns det idag flera internationella portaler där man kan ta del av högupplösta bilder, metadata och ofta även annan dokumentation. Två av de främsta är Europeana och World Digital Library, och i Sverige är Digitalt Museum en mer begränsad motsvarighet. Rena bildsamlingar av olika slag, vare sig det är målningar, fotografier eller andra typer av illustrationer, finns det många av på nätet, där det visuella ofta utövar en stark lockelse för besökare. Allt fler museer, som exempelvis Rijksmuseum i Amsterdam och National Gallery of Art i Washington, D.C., har gjort sina samlingar tillgängliga på webben även om villkoren för användning varierar.[18]

Tillgänglighet och användning

De radikalt sänkta kostnader för att tillhandahålla material som den digitala utvecklingen fört med sig, har aktualiserat frågor om upphovsrätt och användning av text, bilder och andra media. Även offentliga institutioner har ofta varit tveksamma att släppa användningen av sina samlingar helt fri, eftersom försäljning av exempelvis bildrättigheter traditionellt har varit en viktig inkomstkälla för många av dem. På grund av hur enkelt och billigt digitala filer kan spridas har kraven på att släppa materialet fritt ökat på senare tid, särskilt för icke-kommersiell användning av sådana verk där det inte längre finns någon upphovsrätt (reglerna varierar men i de flesta fall går skyddet som mest ca 100 år tillbaka). Vissa arkiv, bibliotek och museer har börjat ge efter för dessa krav, så att alltmer av högkvalitativt material numera går att ladda ned och använda gratis för ideella ändamål som forskning och utbildning.[19] Några av de mest populära söksidorna där man kan hitta fria bilder finns hos Creative Commons, Flickr, Wikimedia Commons och Google Images.[20]

Med detta snabbt ökande överflöd av digitalt tillgängligt material kan man fundera över hur forskningen kommer att påverkas på sikt; utan tvivel kommer det att på något sätt förändra betydelsen av olika materialtyper och kanske även arkivens roll; att bibliotekens och museernas redan har förändrats kan det inte råda något tvivel om. I takt med att det blir allt vanligare och mer naturligt att använda digitalt material, är det möjligt att forskare riskerar glömma de källor som av ett eller annat skäl inte har digitaliserats. Liksom för arkivsamlingar i allmänhet gäller det ju här att någon har beslutat vad som ska sparas, och det urvalet är baserat på en viss värdering av vad som är intressant eller inte. Å andra sidan ökar digitaliseringen tillgången på otryckt material, som förut varit svårt att komma åt om man inte kunnat resa till arkivet där det förvaras, och därmed minskar kanske den skillnad som finns idag mellan tillgängligheten av tryckt och otryckt material.

En annan möjlig fördel med att alltmer material kan nås digitalt via nätet är det som på engelska kallas crowdsourcing, dvs. där ett stort antal människor gemensamt bidrar till ett projekt. Vissa enklare forskningsuppgifter, till exempel att transkribera historiska dokument till digital text, måste man inte vara forskare för att hantera, och det pågår nu ett antal projekt som tar hjälp av lekmän för den typen av uppgifter.[21] De hade inte varit omöjliga, men mycket svåra att organisera före den digitala tidsåldern.

Vid användning av digitala källor är det till sist viktigt att påpeka, att relationen mellan original och kopior förändras jämfört med annat material. Om man inte har tillgång till filinformationen är en digital kopia helt identisk med originalet på ett sätt som inte ens gäller för tryckt material. Fördelen med det är, som redan nämnts, att spridningen blir oerhört mycket enklare, snabbare och billigare. Nackdelen är att om man inte har den speciella tekniska kompetens som krävs kan det bli svårare att avgöra källans äkthet eftersom det inte finns några fysiska egenskaper alls (papper, bläck/tryck etc.) att utgå från. Även om äktheten inte är ett bekymmer blir det mer generellt också svårare att datera en digital än en pappersbaserad källa.

Metoder

Digitala forskningsmetoder kan handla om undersökning, bearbetning, presentation och spridning av material och/eller resultat. Principiellt sett kan vi skilja mellan metoder som hjälper forskaren att snabbare eller mer effektivt göra något som skulle gå även utan digitala verktyg, och sådant som blivit möjligt (eller åtminstone realistiskt) först med hjälp av sådana verktyg. I praktiken är det inte så lätt att göra den gränsdragningen helt exakt, och det går också att diskutera vad som ska ses som något kvalitativt nytt eller inte, men distinktionen är ändå viktig.

Strikt talat består metoden i en viss studie av ett helt upplägg där olika arbetssätt och resurser relateras till material, teorier och andra faktorer. I mycket av det som följer handlar det alltså inte om digitala metoder i egentlig mening utan om digitala verktyg eller resurser vilka är en del av forskares valda metod. Tyngdpunkten kommer att ligga på just forskningsmetoder, men det bör ändå nämnas att digital teknik i ökande takt genomsyrar även forskares vardagsverktyg. Historiker, liksom i princip alla människor, använder sedan länge datorutrustning för rutinmässiga uppgifter som ordbehandling, informationssökning och kommunikation.

Internet i allmänhet och e-post i synnerhet fick sålunda fäste i den akademiska världen mycket tidigt, långt innan nätet fick mer allmän spridning. Forskare har i flera decennier varit aktiva på webbaserade diskussionslistor och deras föregångare (Usenet osv.), och e-post är sedan länge viktigt för kommunikationen både i närmiljön och mellan forskare som arbetar på olika håll i världen. På senare tid har också mer kraftfulla verktyg för samarbete och kommunikation dykt upp, där inte minst Google Docs (numera Google Drive) med dess möjlighet att i realtid samarbeta om gemensamma dokument används av många.[22] Längre fram återkommer vi till betydelsen av bloggar och (andra) sociala medier som kontaktytor både mellan forskarna och mellan dem och det omgivande samhället.

Till kategorin vardagsverktyg hör också dataprogram för att hålla ordning på käll- och litteraturreferenser, där de mest spridda för närvarande är EndNote och Zotero.[23] Långtifrån alla historiker använder sådana program, men för några har de blivit ett viktigt arbetsredskap.

Några allmänna tendenser

På ett övergripande plan sammanfattar man ibland effekterna på forskningen av den digitala utvecklingen med begreppet big data. Med det menas inte i första hand stora datamaskiner utan stora datamängder. Begreppet används med skiftande innebörd i olika sammanhang, men det syftar på att det som präglar vår digitala era är – ännu en gång – det gigantiska och ständigt växande flödet av data. Det kan ses som ett problem: Hur ska vi välja? Hur ska vi orientera oss? Men datamängderna erbjuder också möjligheter att få fram mönster, och därmed ställa frågor, som inte varit möjliga förut. Och vi kan göra det genom att vi har tillgång till alltmer kraftfulla datorer som kan bearbeta materialet. Det är dessa förhållanden som, på olika sätt, ligger till grund för alla de digitala metoder som behandlas nedan.

Återigen ser vi en föregångare till dagens digitala historia i den dataintensiva och kvantitativt inriktade socialhistoria som fick ett uppsving under 1960-talets lopp och åren därefter. Det är kanske inte så förvånande att den typen av metoder först användes i befolkningsstudier och annan forskning där grundmaterialet består av siffror. Skillnaden är att detta, i någon mening, kvantitativa förhållningssätt nu tillämpas även på frågor som ofta uppfattas som kvalitativa till sin karaktär, det vill säga vi använder data till att visa på mönster i kvaliteter, egenskaper, snarare än i antal och populationer.

Därmed berör vi också en annan tendens i tiden, som inte bara fått genomslag inom digital historia utan mer generellt på en rad olika historiska forskningsfält, nämligen intresset för spatiala (rumsliga) perspektiv. När vi ska återge de kvalitativa mönstren gör vi det nämligen gärna, med stöd av de stora datamängderna och kraftfulla datorprogram, genom visualiseringar som visar hur det vi undersökt är distribuerat i rummet. Visualiseringar är, i sin tur, ytterligare en av de stora trenderna vi kan se inom digital historia och digital humaniora i övrigt. Det är, potentiellt sett, en mer radikal förändring av vad forskning handlar om än man först kan tro och jag återkommer därför till det längre fram.

Text mining

Ett av de metodologiska huvudspåren inom digital humaniora är text mining, en tillämpning av idén om ”big data” på stora textmängder (snarare än exempelvis sifferdata). Det handlar om hur man med hjälp av såväl kvalitativ som kvantitativ databehandling kan analysera stora mängder digital(iserad) text, vare sig det är historiska eller litterära källor. En enkel form av text mining är att i stora korpusdatabaser (av korpus, textsamling) söka efter frekvensen av olika ord och hur den har förändrats över tid. Det går också att studera korrelationer av olika slag, i vilka sammanhang begrepp har använts historiskt (som det avspeglas i de analyserade texterna), vilka ord som tenderar att förekomma nära varandra och så vidare.

Ett känt och omdiskuterat projekt med denna inriktning kallas Culturomics och baserar sig på de miljontals böcker som Google digitaliserat, där man genom frekvensmätningar försöker studera kulturella förändringar av olika slag.[24] Vem som helst kan också göra enkla sådana analyser i databasen genom verktyget Google Books Ngram Viewer (ofta förkortat ”Google Ngrams”). Den typen av studier kan vara mycket fruktbara, men som många har påpekat är det viktigt att fundera på vad de egentligen säger om djupare betydelser eller större historiska sammanhang och inte ”bara” om orden eller tecknen i sig.[25]

Fig. 2. Sökning i Google Ngrams som visar frekvensen av orden computer, digital och history mellan 1958 och 2008 i den engelskspråkiga delen av verktygets korpus, vilken totalt består av flera miljoner böcker på olika språk utgivna mellan 1500 och 2012. Källa: Google Books Ngram Viewer, http://books.google.com/ngrams (hämtad 2013-01-15).

I Sverige är det än så länge främst språkvetare och litteraturforskare som arbetat med ”text mining”. En viktig resurs i det sammanhanget är Språkbanken vid Göteborgs universitet, en databas med svenska texter som innehåller ca en miljard ord och sträcker sig många hundra år tillbaka men också innehåller material från ett antal svenska bloggar. Andra svenska korpusdatabaser är Litteraturbanken och Svensk prosafiktion 1800–1900. Dessa används i första hand av litteraturvetare, som i dem kan undersöka olika frågor om exempelvis sociala nätverk i texterna, hur personerna i dem rör sig i rummet och så vidare. Principiellt sett finns det inga hinder för att utnyttja sådana databaser även för mer historievetenskapliga undersökningar, även om det är viktigt att vara medveten om deras begränsningar.[26]

Visualiseringar

Datavisualisering, som med fördel kan kombineras med text mining, handlar om hur olika data och deras samband kan framställas och analyseras i visuell form. Potentiellt sett är visualisering betydligt bredare än att bara vara ett verktyg eller en metod, eftersom det i viss mån kan ses som ett helt annat sätt att utforska och gestalta verkligheten än texter i traditionell mening. Det är alltså ett samlingsbegrepp för många olika tekniker och arbetssätt, där bara några exempel kan ges här.

Två av de enklaste och vanligaste typerna av datavisualisering i historiska sammanhang är dels kartor, dels tidslinjer. De förra åskådliggör med visuella medel mönster som kan urskiljas i rummet, de senare demonstrerar tidsrelationer. Detta är dock bara början eftersom visualiseringar kan användas för att gestalta alla typer av samband, processer och strukturer, även om det vanligen rör sig om rumsliga mönster. Sådana grundar sig på spatiala databaser av olika slag, vilka i sin tur ofta skapas med hjälp av GIS, en standard för att registrera geografiska data som hittills inte använts så mycket av historiker men länge varit ett viktigt verktyg inom många andra discipliner.

Visualiseringar är särskilt värdefulla för att åskådliggöra och undersöka mycket komplexa studieobjekt med relationer och strukturer i flera dimensioner. Ett tidigt och känt exempel är projektet HyperCities, där stora mängder data om befolknings-, sociala och kulturella mönster i storstaden Los Angeles under olika perioder har bearbetats och lagts till grund för avancerade, interaktiva visualiseringar över förändringar i tid och rum. De allra senaste åren har allt fler visualiseringsprojekt av olika typer lanserats; bland dem kan nämnas Bomb Sight, brittiska riksarkivets webbplats om bombanfallen på London under Blitzen 1940–41 och Stanfords Mapping the Republic of Letters där man kan studera nätverken av tänkare och vetenskapsmän under upplysningstiden i form av interaktiva kartor över deras brevväxling.[27]

Kunskapsspridning

Många digitala humanister betraktar den förändrade relationen mellan forskare och lekmän som en av de huvudsakliga, stora konsekvenserna för akademin av den digitala utvecklingen. Dan Cohen har exempelvis propagerat för att journalistik och humanistisk forskning bör närma sig varandra i det nya medielandskapet, vilket skulle ha den goda effekten att den vetenskap som produceras blir mer tillgänglig för allmänheten och inte bara vänder sig till andra forskare.[28]

Alla delar inte uppfattningen att gränsen mellan forskning och journalistik bör luckras upp, men historiker och andra får utan tvivel helt nya möjligheter att dela med sig av forskningsresultat och annan kunskap genom den nya tekniken. Dels är det ganska tydligt att de visualiseringar som behandlats ovan inte bara har ett värde för forskarna själva, utan ofta uppfattas som mer tillgängliga för lekmän än akademiska texter. Mer allmänt faller successivt kostnaderna och arbetsinsatsen för att spela in ljud eller video, vilket gör att man kan nå ut till allmänheten med egenproducerade program. Sådana kan man sedan sprida via YouTube och Vimeo (videofilmer) eller som poddsändningar (podcasts) via tjänster som iTunes, där lyssnare och tittare kan ladda ner dem till sina mobiler, surfplattor och datorer.

Den typen av multimediaproduktioner ligger kanske inte alltid så nära till hands för historiker och andra forskare, som genom lång träning ofta är mer bekväma med att kommunicera via text. Åtminstone under en övergångsperiod (och möjligen också på längre sikt) är det därför tänkbart att andra sociala medier, som bloggar och Twitter, kommer att spela en större roll som kanaler för populärvetenskaplig kunskapsspridning. Även här kan det finnas ett motstånd bland historiker som är vana att skriva längre texter och inte gärna gör de förenklingar som begränsat utrymme ofta kräver, men tröskeln är i alla fall lägre än för ljud- och videoinspelningar.

Fig. 3. Brittiska riksarkivets visualisering av tyska bombanfall på London under Blitzen. På den interaktiva webbplatsen kan användaren zooma in och ut i kartan och ta fram data om varje registrerad träff. Bilden visar bomber i centrala London mellan den 7 oktober 1940 och den 6 juni 1941. Källa: National Archives, Bomb Sight: Mapping the WW2 bomb census, http://www.bombsight.org (hämtad 2013-01-15 och återgiven med benäget tillstånd).

Framför allt i USA börjar det förekomma, även om det fortfarande är ett ganska marginellt fenomen, att forskare också diskuterar vetenskapliga frågor sinsemellan på sina bloggar. En stor fördel är att det är en form där man snabbt och prestigelöst kan ventilera utkast till texter och preliminära resultat och få synpunkter innan de publiceras på traditionellt vis i en tryckt (eller digital) tidskrift med sträng kvalitetsgranskning. Produktionstiderna för sådana tidskrifter är ofta mycket långa, vilket gör att frågor kan hinna bli inaktuella innan en undersökning publiceras.

Kanske innebär det att vi kommer se en förskjutning där formell publicering i en tidskrift – vare sig den är tryckt eller digital – blir en slutpunkt och betraktas som arkivering av forskningsresultat, snarare än som utgångspunkt för vidare diskussion. Forskning kommer med andra ord att presenteras och debatteras redan medan den pågår, inte först när den är genomförd. Det skulle på sätt och vis innebära en återgång till 1600- och 1700-talens situation, där mycket av de vetenskapliga samtalen om pågående arbete inte fördes i tidskrifter eller böcker utan i brevväxling mellan forskarna. Dessa brev sågs ofta som helt eller halvt offentliga och lästes upp vid olika vetenskapliga sammankomster för att göra innehållet mer allmänt bekant. Som fenomen betraktat är alltså forskarbloggar, liksom så mycket annat med koppling till digital historia, en ny företeelse med gamla rötter.[29]

Slutdiskussion

Som denna korta genomgång har visat, har den digitala utvecklingen gett upphov till en mängd nya möjligheter i fråga om material och metoder för historiker. I vissa fall har dessa nya möjligheter främst betytt att ”gamla” frågor kunnat besvaras snabbare eller enklare med nya metoder, men tekniken har också öppnat vägen för utforskning av nya frågeställningar eller aspekter av historien. Det har skett på flera sätt.

För det första finns det ett gränsland mellan vad som bara är ett mer effektivt sätt att besvara en gammal fråga och helt nya studier som inte kunnat genomföras utan den digitala tekniken. Det gäller främst vissa beräkningsintensiva, kvantitativa studier inom befolknings-, social- eller agrarhistoria vilka hade varit teoretiskt möjliga men i praktiken orimliga att genomföra utan kraftfulla datorer. Detsamma kan sägas om de resultat som text mining leder till inom lingvistik och litteraturvetenskap, där själva skalan på dagens textdatabaser och de verktyg som används för att analysera dem innebär helt nya forskningsmöjligheter. En del av den kunskap vi idag har om dessa aspekter är därför en direkt följd av den tekniska utvecklingen.

För det andra innebär vissa av de nya metoderna ett kvalitativt annorlunda sätt att både studera, rekonstruera och gestalta historiska skeenden och strukturer. De visualiseringar som tidigare nämnts är kanske det tydligaste exemplet på det, särskilt de som erbjuder ett mått av interaktivitet som traditionella vetenskapliga texter inte förmår. Rumsliga relationer, förändring över tid, snabba växlingar mellan överblick och detaljgranskning blir på ett helt annat sätt tillgängliga för såväl forskare som lekmän genom användningen av multimediala verktyg vilka i sin tur bygger på digital teknik – och ofta enkel åtkomst via webben.

För det tredje ger den digitala utvecklingen i sig upphov till nya studieobjekt för historikerna. Dels kan det handla om helt nya fenomen, som de aspekter av mänskligt liv som nu utspelas på webben eller andra delar av Internet; de har redan gett upphov till en ny disciplin som kallas web science, webbvetenskap, men kommer efterhand att bli allt viktigare även för historiker.[30] Dels kan det också handla om nya sammanhang där befintliga fenomen kan studeras, till exempel hur historiebruk och förhållningssätt till historisk kunskap kommer till uttryck i dataspel eller sociala medier. Sådana miljöer är minst lika intressanta för den typen av studier som dagstidningar och läroböcker traditionellt har varit.

Det kan med andra ord inte råda någon tvekan om att digital historia erbjuder mycket av värde för dagens och morgondagens historiker. Samtidigt är det viktigt att alltid vara medveten om varför man väljer en viss form eller en viss metod. Varken traditionella eller nya arbetssätt har ett egenvärde, utan de lämpar sig mer eller mindre väl för olika syften. Hur spektakulära olika visualiseringar än är, eller hur lockande andra digitala metoder än må vara, gäller fortfarande kraven på stringens och kritiskt förhållningssätt. De nya verktygen bygger vidare på de befintliga och kompletterar dem, de ersätter dem inte.

När den amerikanska historikern Jo Guldi besökte Göteborg i december 2012 betonade hon starkt denna balans mellan å ena sidan det stora potentiella värdet av digitala metoder, å andra sidan vikten av att inte glömma de historiska frågorna. Tillfrågad om de digitala verktygen kan leda till helt ny typ av kunskap var hon ganska försiktig men menade att exempelvis Google Ngrams, om inte annat, kan användas för att generera frågor inom forskning och provocera till diskussion i undervisningssammanhang. Rätt utnyttjade kan sådana metoder också leda fram till ny kunskap som vi inte hade kunnat få på andra sätt.[31]

Vid ett seminarium i Göteborg några veckor tidigare framhöll John Nerbonne, president för European Association of Digital Humanities, att med de enorma mängder data som nu blir tillgängliga för forskningen krävs det mer än någonsin humanister som kan ställa intelligenta frågor; de kan inte ersättas av IT-specialister bara för att digital teknik spelar en allt viktigare roll. De måste dock ge upp det gamla idealet med den ensamme forskaren som sitter på sin kammare, eftersom framtidens forskning kommer att kräva arbete i större, tvärvetenskapliga grupper. Jo Guldi förklarade enkelt och koncist skälet till det: historiker har data men saknar verktygen för att bearbeta dem, medan dataspecialister och designers har verktygen men är svältfödda på data. Med andra ord är samarbete den enda vägen framåt för oss alla.[32]