Det har redan gått fem dagar sedan AHA-kongressen i Chicago avslutades, så det är hög tid att försöka summera några av intrycken från den. Att göra det är inte helt lätt med ett så omfattande evenemang: tusentals deltagare, hundratals sessioner… Kanske ska jag också påpeka att det bara var ett par dussin av programpunkterna som behandlade digital historia, det ämne jag är intresserad av här, men ändå. (På hemsidan för Chronicle of Higher Education finns en mer allmän sammanfattning av kongressen som jag tror fångar helheten ganska väl, i den mån det alls är möjligt. För den som är verkligt intresserad har AHA samlat en mängd länkar till rapportering om kongressen här.)

En första, allmän iakttagelse är att digital historia är ett område, fält, perspektiv – ja, vad är det egentligen? – som fortfarande befinner sig i sin linda även i USA. Det är ganska tydligt att det är en relativt begränsad grupp entusiaster som driver frågorna kring DH, som det förkortas, medan flertalet historiker har ett mer ljumt intresse eller är direkt skeptiska. Åtminstone tyckte jag att det antyddes här och var i presentationerna att en sådan ”digital klyfta” (min formulering) existerar, och det är något man kan känna igen från Sverige.

Bland de aktiva som driver på utvecklingen inom det framväxande DH-fältet intar en miljö en särställning: Roy Rosenzweig Center for History and New Media vid George Mason University i Virginia. De stod för många av DH-sessionerna vid AHA-mötet, driver ett antal webbplatser och har utvecklat resurser för både forskning och undervisning (Zotero, Omeka, Digital Humanities Now, teachinghistory.org) kopplat till Digital Humanities. Dess föreståndare Dan Cohen är en förgrundsgestalt inom ”Digital History” och ”Digital Humanities” mer generellt och spelar en nyckelroll inom de nätverk som finns på området. (På Twitter nås han på @dancohen.) En annan, som jag förstår det betydligt mindre miljö men med relativt hög DH-profil, är University of Nebraska-Lincoln där Douglas Seefeldt är en av de mest synliga företrädarna genom Digital History Project och Digital History Seminar (obs. PDF!). Han använde också begreppet ”the digital turn” vid en av sina presentationer, vilket var första gången jag hörde det användas.

En reflektion i det sammanhanget kan vara att denna digitala vändning lär bli av betydligt mer genomgripande natur än både språkliga, narrativa och andra ”vändningar” man talat om de senaste årtiondena. Den parallell som bör dras är snarare till det paradigmskifte som ägde rum på 1960- och 70-talen när de kvantitativa metoderna gjorde sitt intåg i historieämnet. Det var en utveckling som kopplade till större samhällsförändringar och som radikalt ändrade fältet men inte ersatte de kvalitativa metoder som funnits tidigare. De digitala metoderna innebär på liknande sätt ett genuint nytt inslag eller dimension i historikers (och andra humanisters) arbete, men likväl inte en förändring som kullkastar tidigare verksamhet utan en (kraftfull) vidareutveckling av något redan befintligt.

Här i Sverige har historiker ännu knappt börjat diskutera dessa stora förändringar och deras konsekvenser för forskning, undervisning och populärvetenskapligt arbete. Därför är det också lätt att få ett mindervärdeskomplex i relation till de amerikanska kollegerna, där DH-frågorna verkar ha kommit upp på bordet på ett helt annat sätt. Samtidigt är det, som sagt, även där en diskussion som är under uppsegling snarare än fullt etablerad. De presentationer som gjordes i Chicago var inte heller alltid så oerhört imponerande eller sofistikerade; särskilt inom undervisningsområdet var det ett och annat inlägg som mest hade karaktären av att ”se här, man kan använda multimedia istället för traditionell undervisning”. Liksom i diskussioner inom svensk lärarutbildning och skola finns en tendens att de digitala entusiasterna fokuserar på tekniska möjligheter snarare än på att diskutera de pedagogiska överväganden som ligger till grund för valet av specifika tekniska lösningar eller metoder. Men någonstans måste man ju börja och det är bättre att på något sätt förhålla sig till tekniken än att inte göra det alls.

Ett mantra vid AHA-kongressen, som jag för övrigt också känner igen från svenska diskussioner om IT i lärarutbildningen, var vikten av att fundera över varför man väljer den form eller metod man väljer (vare sig för undervisning, forskning eller annat). Varken de traditionella eller de nya arbetssätten är ju självändamål utan lämpar sig mer eller mindre väl för olika syften. Det underströks också gång på gång, troligen som respons på den kritik som skeptiker har riktat mot vissa typer av användning av ny teknik, att de traditionella kraven på stringens, kritiskt tänkande och så vidare givetvis fortfarande gäller. De nya metoderna bygger vidare på de ”gamla” och kompletterar dem, de ersätter dem inte.

Att i detalj gå in på alla de specifika arbetssätt som behandlades vid kongressen är inte möjligt här, men för forskningens del tycktes det mig vara två teman som återkom särskilt ofta: ”text mining” och datavisualisering. Det första handlar om hur man kan genomföra såväl kvalitativ som kvantitativ databehandling och analys av stora mängder text i historiska källor (det vill säga sedan den digitaliserats). Det kan vara en fruktbar metod, men som Jessica Parland-von Essen påpekade både via Twitter (1, 2) och i ett blogginlägg är det viktigt att fundera på vad sådana analyser egentligen säger om djupare betydelser eller större historiska sammanhang och inte ”bara” om orden eller tecknen i sig.

Det andra temat, som med fördel kan kombineras med det första, handlar om hur olika data och deras samband kan framställas och analyseras i visuell form och därmed möjliggöra resultat och slutsatser som inte fullt ut kan hanteras i textform. Ett uppenbart exempel på datavisualisering är historiska kartor, men möjligheterna går mycket längre än så eftersom det egentligen rör sig om alla slags spatialiserade databaser där olika parametrar kan knytas till rumsliga mönster. Den typen av visualisering blir särskilt värdefull när man ska försöka åskådliggöra och undersöka väldigt komplexa företeelser med relationer och/eller strukturer i antingen tid eller rum (även tidslinjer är ju en form av visualisering).

En stor fråga som återkom i många diskussioner var hur dessa nya metoder och framställningsformer förhåller sig till traditionella vetenskapliga publiceringsformer. Här blev det tydligt att artiklar i peer review-granskade tidskrifter i USA är en stark norm på ett annat sätt än det (ännu) hunnit bli i Sverige. Många förespråkare för digital historia menade att det är ett problem att det enda som räknas vid meritvärdering är just traditionell peer review-publicering, och här måste en förändring komma till stånd eftersom meritering är en så starkt styrande faktor för hur historiker faktiskt arbetar. Lite paradoxalt innebär också de rådande strukturerna att äldre och etablerade forskare (professorerna) ofta är mer öppna för att pröva de nya metoderna än yngre kolleger, vilka inte ”har råd” att vara experimentella eftersom de är mycket mer beroende av meritpoäng som kan leda till fast anställning och/eller forskningsanslag.

Inom undervisningen är, på motsvarande sätt, ett stort frågetecken hur det nya digitala landskapet kommer att påverka lärobokens funktion och betydelse. Allt fler webbplatser med resurser, lektionsupplägg och länksamlingar för lärare etableras (några av dem presenterades vid kongressen, till exempel amerikanska riksarkivets DocsTeach.org och redan nämnda teachinghistory.org) och allt mer primärmaterial blir tillgängligt direkt på nätet, vilket kan bli en utmaning för den traditionella läroboken. Här är det å ena sidan uppenbart att förändringar är på gång, men ännu har de inte gått så långt som man skulle kunna tro; de allra flesta utgår fortfarande från tryckta läroböcker som en grundbult i undervisningen.

Den fundamentala fråga vi givetvis måste utgå från i dessa diskussioner, liksom annars, är vad vi egentligen vill att studenterna ska lära sig. Detta är kanske också något som behöver omprövas och omformuleras i det nya digitala landskap som växer fram. Först när vi har något slags svar på den frågan kan vi på allvar börja diskutera vilka former, metoder och verktyg som är lämpliga. Med andra ord är det, här liksom i forskningen, syftet som leder till frågan och frågan som leder till metoderna. Det är en grundförutsättning för både studenters och forskares kunskapande som inte ens den digitala revolutionen kan ändra på.