Denna helg är jag i Uppsala för att delta i symposiet Anders Sparrman i ny belysning, som pågår 20–22 maj med deltagande av en imponerande skara namnkunniga forskare från en rad discipliner: medicin, botanik, idéhistoria, språkvetenskap, historia och latin för att bara nämna några. Första dagen igår bjöd på mycket av intresse och jag räknar med att det fortsätter så idag.

Anders Sparrman (1748–1820) var en av Carl von Linnés mest intressanta resande lärjungar eller ”apostlar”, med ett livsöde som många — inte minst i vår tid — har fängslats av. I unga år fick han chansen att göra omfattande resor till olika delar av världen och blev berömd, framför allt som en av deltagarna i James Cooks andra världsomsegling. När han kommit hem fann han sig dock aldrig riktigt till rätta utan förde en rastlös tillvaro, blev alltmer ifrågasatt i det vetenskapliga etablissemanget och slutade sina dagar som fattigläkare i Stockholm, ensam och utblottad.

Det är i alla fall den gängse bilden, som till vissa delar började luckras upp redan för några år sedan när akademiledamoten Per Wästberg gav ut sin biografiska roman Anders Sparrmans resa. Den är en blandning av fakta och fiktion, där ett exempel på det förra är att Sparrman under de sista åren av sitt liv hade en relation med sin hushållerska och bildade familj med henne (men utan att gifta sig). Så mycket för ensamheten alltså. Vid symposiet igår framkom en del ytterligare intressanta detaljer och idag kommer Eva Björn, intendent vid Linnémuseet, att berätta om Sparrmans bouppteckning som visar att han faktiskt levde ett relativt ståndsmässigt liv ända till slutet. Visserligen gjorde dödsboet konkurs, men delvis beror det på teknikaliteter och arvingarnas manövrerande för att inte behöva ta över några skulder.

Till detta kan läggas något jag själv upptäckte när jag 2005 skrev en artikel om Anders Sparrman för Svenskt biografiskt lexikon. Det har länge varit ett etablerat och självklart faktum i litteraturen att Sparrman vid 17 års ålder reste till Kina som skeppsläkare ombord på Ostindiska kompaniets fartyg Stockholms slott. Visserligen hade han då studerat medicin i tre år men jag var tveksam till uppgiften och gjorde därför en dubbelkontroll i skeppsrullan, som finns bevarad vid Uppsala universitetsbibliotek och är tillgänglig på nätet via Göteborgs universitetsbibliotek.

Mycket riktigt, Sparrman stod upptagen som ”matros” och någon helt annan var skeppsläkare. Utan tvivel var Sparrman inte en vanlig matros som låg och skrubbade däcket; snarare fungerade han som vetenskapligt biträde och elev till kaptenen ombord, Carl Gustaf Ekeberg, som stod hans familj nära och som hade sett till att han kunde följa med på resan. Med tanke på hans medicinska studier är det dessutom möjligt eller rentav troligt att han assisterade skeppsläkaren, men det är något annat än att som 17-åring ha självständigt ansvar för sjukvården ombord.

Man kan givetvis ställa sig frågan om sådana ”detaljer” spelar någon roll, och varför forskare ska envisas med att slå hål på en så spännande och smått sorglig historia som den (påstådda) om Sparrmans liv. Visst, det kan man ju undra men för många av oss betyder inte bortrensandet av myter att människorna bakom dem blir tråkigare eller mindre levande; tvärtom känns de bara mer mänskliga och intressanta när vi kommer närmare det verkliga liv de en gång levde. Jag ser fram emot ännu en dag av nya perspektiv på Anders Sparrman här i Uppsala.