Som tonåring tillbringade jag ett halvår i Egypten, närmare bestämt i en liten stad vid Röda havet som heter Hurghada. Då var det en förvuxen fiskarby med två hotell, just på randen till sitt genombrott som turistmetropol för soltörstande européer – inte minst svenskar. Det blev ett fem månader långt äventyr, med dagliga simturer längs korallreven och ett antal svettiga sextimmarsfärder med bil genom öknen till Kairo för besök vid pyramiderna och Egyptiska museet. Sådant glömmer man inte i första taget.

Nu hör jag att det förekommit plundring vid museet där många av Egyptens största historiska skatter förvaras och ställs ut. Oroligheterna och anarkin breder ut sig alltmer i ett land som under decennier varit bland de mest stabila i arabvärlden. Men stabilt bara tack vare en hård kontroll av oliktänkande och begränsning av yttrandefriheten i en diktatorisk regims namn. En demokratisk utveckling i Egypten kan man bara välkomna, men vägen dit kan bli kostsam i både liv och andra värden. Jag hoppas att rapporterna om såväl antalet dödsoffer som förluster av historiska artefakter ska visa sig överdrivna, men är rädd att de inte är det.