Många utomstående har inte detta helt klart för sig, men som forskare idag är man mer än något annat en professionell tiggare. Svenska forskare lägger varje år ner oerhörda mängder tid och kraft på att formulera ansökningar om forskningsmedel, vilka sedan andra forskare lägger ner ytterligare arbete på att granska och skriva utlåtanden om.

Jag är nog inte ensam om att ibland tänka, att man kanske helt enkelt skulle lägga all den där tiden som nu går åt till att skriva ansökningar på att faktiskt forska istället. Men så blir det oftast inte, utan vi fortsätter att skriva och skicka in våra tiggarbrev, som ju inte bara handlar om pengar utan också om någon slags bekräftelse på att det vi gör faktiskt är värt besväret (och pengarna). Det har också jag gjort genom åren, och efterhand blivit hyfsat framgångsrik med att skrapa ihop mindre stipendier för diverse små projekt och arkivresor m.m. Men några ”riktiga” forskningspengar, alltså fullskaliga projektmedel från någon av de stora anslagsgivarna, har jag aldrig fått. Förrän igår.

Då publicerade nämligen Riksbankens Jubileumsfond (bland forskarna gemenligen känd som ”Riksbanken” eller ”RJ”) 2010 års beslut om forskningsmedel, och mitt namn fanns med på listan. Projektet som beviljades tre års finansiering heter ”Pehr Löfling och kunskapens globalisering 1729–1756”, och är en idé som jag i flera år gått och funderat på att göra forskning av. Nu får jag möjlighet att realisera idén och se hur långt den bär. Tack för det Riksbanken!