Följande text har publicerats som Kenneth Nyberg, ”Boxarupproret och Kinasvenskarna”, Historielärarnas förenings årsskrift 2013, s. 76–91.[1] Mindre avvikelser mellan denna inlämnade version och den publicerade uppsatsen (även tillgänglig här som PDF, 3 Mb) kan förekomma.

* * *

En av de stora historiska processer vi bevittnat under de senaste decennierna är det man kan kalla Kinas långa återkomst efter en drygt hundraårig period av politisk, militär och ekonomisk svaghet och förödmjukelse under utländska inkräktare. I det kinesiska samhället finns idag hos många en stark önskan om revansch gentemot både de gamla västmakterna och, kanske ännu mer, Japan. Sådana strömningar, såväl på ledarnivå som i bredare folklager, avspeglas på olika sätt i de mest vitt skilda sammanhang, alltifrån antijapanska kravaller till den monumentala satsningen på OS i Beijing 2008.

Det så kallade boxarupproret 1898–1901 utgör en av de viktigaste milstolparna i den historia om förödmjukelse som Kina nu är på väg att lämna bakom sig. De flesta svenskar har troligen ett ganska dimmigt begrepp om vad boxarupproret är, en i mängden av alla de episoder och etiketter som historien tycks full av – ungefär som Boston Tea Party eller kosackvalet. Kanske har man ett hum om vad det handlade om, men inget egentligt grepp om vad som hände, varför eller vilka följder det fick. För många är det nog svårt att alls placera in boxarupproret i tid och rum, vilket ju kan vara förståeligt med tanke på det stora avståndet till händelserna i båda dessa dimensioner.

I själva verket berördes dock en hel del svenskar högst påtagligt av det som på engelska omväxlande kallas ”the Boxer Rebellion” eller ”the Boxer Uprising”. Det var också ett skeende som i samtiden följdes mycket uppmärksamt i både Sverige och övriga västvärlden. Under de sommarmånader år 1900 då upproret kulminerade dödades många tusen kristna kineser och ungefär 230 västerlänningar, de flesta missionärer. Bland dessa fanns 56 svenskar, nästan en fjärdedel av de omkomna utlänningarna.

Detta faktum är knappast en hemlighet; det är känt bland forskare på området och väl bekant inom vissa missionskretsar, och det omnämns i förbigående i en del populärhistoriska böcker. Den som råkar slå upp ”boxarupproret” i Nationalencyklopedin eller på Wikipedia kan också läsa om denna svenska aspekt av det, för alla inblandade, tragiska förloppet.[2] Ändå är det nästan lite märkligt att svenskarnas öden under boxarupproret inte uppmärksammats mer i forskning och läroböcker. Dels är det en historia som i sig är väl värd att berättas, dels belyser den en rad intressanta frågor om europeisk kolonialism, Sveriges förhållande till andra länder och missionens roll i båda de sammanhangen.

Historisk bakgrund[1]

Under senare delen av 1800-talet var Kina ett land i djup och till synes permanent kris: alltfler kineser hade svårt att försörja sig samtidigt som korruptionen bredde ut sig och den statsapparat som var samhällets ryggrad sakta vittrade sönder. Både politiskt och ekonomiskt befann sig kejsardömet ständigt under hårt tryck från utländska makter, som i omgångar tvingade den regerande Qingdynastin att öppna rikets hamnar för handel och hela landet för kristen mission. Mot slutet av århundradet strömmade tusentals missionärer in i Kina, där de etablerade sig i de flesta större städer och många mindre. När missionärerna fick problem av olika slag stöddes de av sina regeringar gentemot de kinesiska myndigheterna. På så sätt fick de ofta betydande makt på den plats där de verkade.

Den utländska konkurrensen på många områden gjorde miljontals kineser arbetslösa, samtidigt som järnvägar, gruvor och telegraflinjer anlades utan hänsyn till traditionella föreställningar om feng shui eller förfädernas gravfrid. Missionärernas närvaro betydde att den inflytelserika ämbetsmannaklassen fick konkurrens om rollen som folkets lärare och ledare. Det bidrog till att vissa ståndspersoner försökte spela på den främlingsfientlighet västerlänningarnas framfart hade väckt till liv genom att sprida ut rykten om missionärerna, till exempel att de var politiska spioner eller rövade bort barn för att stjäla deras ögon och inre organ.

Missionärerna själva förvärrade ibland den spända situation som kunde uppstå genom att blanda sig i lokala rättstvister och där utnyttja det inflytande stödet hemifrån gav dem. Samtidigt innebar deras närvaro, som Jonathan Spence har påpekat, grundläggande utbildning för de fattigas barn och en förbättrad sjukvård på många håll.[4] Hela senare delen av 1800-talet flammade sporadiska våldsamheter upp där missionärer ibland dödades, vilket av stormakterna togs till ursäkt för att framtvinga utvidgade privilegier. Det ledde i sin tur till än större misstro mot främlingarna bland folket, och så vidare i en för kineserna ständigt nedåtgående spiral.

Utvecklingen kulminerade under 1890-talets sista år. Efter förlusten mot Japan i kriget 1894–95 öppnades till sist hela Kina definitivt för handel, mission och annan utländsk verksamhet genom fördraget i Shimonoseki. Bland västerlänningarna, som självsäkert nu såg sig som situationens herrar, började det allmänt talas om också en formell uppstyckning av det kinesiska riket.[5] Många kineser, både vanligt folk och ledande ämbetsmän, var djupt upprörda över detta och sitt lands utsatta läge, och en mängd patriotiska rörelser bildades vid denna tid. Den mest välkända och våldsamma skulle bli ”De rättvisa och harmoniska knytnävarnas sällskap”, som av utlänningarna kort och gott kallades ”boxarna”.

Upprorets förlopp

Åren före sekelskiftet 1900 växte boxarrörelsen snabbt i styrka i Shandongprovinsen, där Tyskland nyligen hade annekterat ett område runt Kiao-chow (Jiaozhou) med tämligen hårdföra metoder. I det spända läge som uppstod blev en utdragen torka den tändande gnistan för det vi nu kallar boxarupproret. När boxarna under 1899 övergick från ord till handling riktades skadegörelsen och våldet i första hand mot kristna kineser och, så småningom, utländska missionärer, men snart blev rörelsen mer allmänt främlingsfientlig. Efterhand blev målet att förstöra allt som hade med utlänningarna att göra – kyrkor, järnvägar, gruvor och så vidare – och att driva dem ut ur landet.

Vid hovet i Beijing var man mycket medveten om att udden i upproret när som helst kunde vändas mot kejsarhuset Qing, som ju inte var kineser utan manchuer och därmed också utlänningar. Under våren 1900 spred sig oroligheterna över norra Kina och kom allt närmare huvudstaden, och i juni ställde sig kretsen kring änkekejsarinnan Cixi till slut på boxarnas sida. Med deras hjälp skulle Kina försöka kasta av sig det utländska inflytandet en gång för alla – så var tanken.

Den 20 juni påbörjade regeringsstyrkor en belägring av ambassadkvarteren i Beijing, och dagen därpå beordrades provinsguvernörerna att delta i attackerna mot utlänningarna. Långt ifrån alla hörsammade befallningen, särskilt i Yangzidalen och södra Kina, men det var nu, med regeringens goda minne, som de flesta våldsdåden begicks; dittills hade det mest handlat om skadegörelse på egendom. Som Joseph Esherick framhållit skedde de flesta utlänningsmorden på di­rekt order eller anstiftan av manchuiska ämbetsmän, vilka ”beslöt sig för att använda [boxar]rörelsen för sina egna främlingsfientliga syften”.[6] I Shanxi presiderade guvernören den 9 juli personligen vid avrättningen av 44 utländska män, kvinnor och barn. Bland dem fanns en grupp svenska missionärer som med löften om beskydd hade lockats till provinshuvudstaden Taiyuan.

Västmakterna (inklusive Ryssland) och Japan sände trupper som slog sig fram till Beijing och hävde belägringen efter 55 dagar. Hovet tvingades dra tillbaka sitt stöd för boxarna, och efterhand kvästes upproret. I september 1901 träffades en överenskommelse, det så kallade Boxarprotokollet, där Kina ålades ett enormt skadestånd och en rad andra eftergifter. Upproret fick därmed också långtgående inhemska konsekvenser. De tidigare dominerande, konservativa krafterna förlorade sitt inflytande vid hovet och de följande åren genomfördes omfattande reformer och moderniseringsprogram. Men kejsarhusets prestige var nu ohjälpligt skadad, och dessa västerländskt inspirerade reformer blev en bidragande faktor till att dynastin störtades i revolutionen 1911–12.

Kinasvenskarna

Hundratals svenskar blev vittnen till, och ibland direkt delaktiga i, detta dramatiska händelseförlopp åren kring sekelskiftet 1900. Vid sidan av en gradvis ökande ström av resenärer blev alltfler sjömän, ingenjörer, affärsmän och andra svenskar permanent verksamma i kejsardömet. Många arbetade för kinesiska ämbetsverk och myndigheter eller i de stora utländska handelshusen. Från 1890 växte också antalet missionärer snabbt i takt med att flera svenska missionssällskap inledde organiserad verksamhet där i större skala.[7]

Enligt statistik från kinesiska sjötullverket fanns det 1897 totalt nästan 12 000 utlänningar i de så kallade fördragshamnarna, det dryga femtiotal städer längs kuster och floder som Kina i olika omgångar sedan 1842 tvingats öppna upp för utländsk handel och mission. År 1898 fanns det sammanlagt 369 registrerade Kinasvenskar, varav mer än hälften, 214 personer, var missionärer. Det är intressant att en klar majoritet av dem var kvinnor, och att Sverige stod för nästan en tiondel av antalet utländska protestantiska missionärer i landet vid denna tid.[8]

Den svenska missionen drabbades då och då av våldsutbrott mot utlänningar, där den värsta incidenten före 1900 var morden på missionärerna Wikholm och Johansson i Sungpu (Songbu) 1893. Boxarupproret blev dock långt värre: 41 missionärer dödades jämte 15 barn. Det var nästan en femtedel av alla svenska missionärer, och näst efter Storbritannien var Sverige därmed det land (utom Kina) som hade flest antal döda (98 respektive 56). Vid förhandlingarna efter upproret deltog dock inga svenskar eftersom Sverige saknade diplomatisk representation i Beijing, och när Boxarprotokollet undertecknades den 7 september 1901 gick bara 0,014 procent av skadeståndet, 62 820 taels (170 000 kr) av totalt 450 miljoner, till svensk-norska undersåtar.[9]

Det relativt låga skadeståndet berodde inte på ovilja från de stormakter som skötte förhandlingarna, utan på att de svenska kraven var obetydliga. Detta var enligt historikern Sven Mogård troligen fråga om ”en medveten återhållsamhet och […] en ny syn på förhållandet mellan mission och kinesiska myndigheter” både från missionssällskapens och regeringens sida; efter morden 1893 hade tonen varit betydligt hårdare.[10] Här skilde sig också den svenska reaktionen från övriga västerlänningars, där svaret på upproret istället blev än skarpare krav på kompensation för blodsutgjutelsen. I praktiken innebar också Boxarprotokollet att Kina förlorade delar av sin suveränitet till de europeiska stormakterna.

Samtida skildringar och senare forskning

Utvecklingen i Kina runt sekelskiftet 1900 följdes noga i Europa, USA och Japan, främst kanske på dagstidningarnas nyhetssidor men också i tidskrifter och böcker där ”den kinesiska frågan” ägnades mycken uppmärksamhet och analysmöda. Skälen till det djupa engagemanget var flera: dels skeendets inneboende dramatik och exotiska inramning, dels att västvärldens förbindelser med Kina nu blivit tätare och mer omfattande än någonsin tidigare – inte minst genom att många västerlänningar levde och verkade inne i landet.

Även i svenska dagstidningar gavs kinesiska nyheter stort utrymme, särskilt under sommaren 1900.[11] En del böcker publicerades också, men främst av missionärer och tillfälliga besökare eller resenärer; knappt någon av alla de svenska affärsmän och ingenjörer som vistades mer permanent i riket beskrev sina upplevelser i bokform förrän långt senare. Från 1890 till 1912 gavs det ut ett drygt trettiotal böcker och broschyrer med svenska ögonvittnesskildringar från kejsardömet. Av dessa svarade missionärer för åtminstone två tredjedelar av antalet titlar, och det var nästan bara de som mer utförligt berättade om sina erfarenheter under upproret.

Dessa missionärsskrifter är intressanta då de, som Sven Mogård och Åke Holmberg har framhållit, uppvisar en stor variations- och nyansrikedom i förhållningssättet till Kina och kineserna. Mogård menar sålunda att graden av förståelse för landets folk och kultur varierade i hög grad mellan olika missionärer, medan Holmberg påpekar den ambivalenta position de ofta intog. Å ena sidan ansåg de att kineserna behövde den moraliska uppryckning som kristnandet skulle leda till, å andra sidan var det orätt att utsätta dem för militära, kommersiella och politiska övergrepp – inte minst eftersom det orsakade främlingshat som slog tillbaka mot missionärerna.[12]

Denna mångtydighet understryks ytterligare av etnologen Anna Maria Claesson i hennes avhandling Kinesernas vänner (2001), en studie av hur berättelserna från Kina användes för att upprätthålla engagemanget hos såväl missionärer som missionsvänner hemma i Sverige.[13] Claesson anser att de svenska missionärernas framställning av kinesiska förhållanden i många fall är mer nyanserad än vad som påståtts i tidigare forskning, vilken ofta utgått från ett litet antal, ofta manliga, engelska eller amerikanska missionärer. Hon betonar också, med all rätt, att deras skrifter är särskilt intressanta av minst två skäl: ”Dels hade missionären, jämfört med andra, en god insyn i kinesiska förhållanden, dels fick hans berättelser en bred spridning.”[14]

Missionärernas berättelser om upproret[15]

I de svenska missionärernas texter beskrivs hur läget i Kina under försommaren 1900 blev allt mer spänt och rykten började cirkulera. Många förberedde sig då att fly, men inte alla hann iväg i tid utan angreps av folkmassor, boxargrupper eller ibland till och med soldater. För svensk del började oroligheterna den 27 juni i Taiyuan, Shanxis huvudstad, då en kvinnlig missionär dödades av en folkmassa. Ungefär samtidigt mördades tolv landsmän till henne i en närliggande stad. Därefter skyddades svenskarna i Taiyuan av provinsens guvernör fram till den 9 juli, då den tidigare nämnda massakern inträffade.[16]

Det som betonas i de svenska skildringarna är ofta oordningen och laglösheten, och hur utlänningarna i de små städerna i Kinas inre stod helt utan skydd den dag våldet bröt ut. Många ämbetsmän vågade inte ingripa, eller hade helt enkelt svårt att bli åtlydda när de beordrade skydd åt utlänningarna. Dessa tvingades hals över huvud fly från by till by, ofta utan mat, kläder eller pengar och ständigt med skräcken för att bli upptäckt hängande över sig. Samtidigt var det många kineser – både vanliga människor och ämbetsmän – som riskerade mycket genom att försöka hjälpa missionärerna ut till kusten, vilket var deras mål. De flesta av de överlevande samlades i Shanghai, där kvinnorna och barnen ofta tog båten vidare till Japan för att sätta sig i säkerhet.

För de mindre lyckosamma väntade, enligt missionärsskrifterna, ett ofta grymt och våldsamt slut; det är hänsynslösheten och bristen på all barmhärtighet som genomsyrar skildringarna av hur utlänningarna och deras inhemska trosfränder dödades eller misshandlades. De sistnämnda tillhörde ofta de hårdast drabbade. I en beskrivning av läget i Beijing i juni 1900 skriver Rinell och Swordson:

Boxarne rusade igenom staden, mördade de infödda kristna och brände dem lefvande i deras hem samt förstörde deras hus. [– – –] Förskräckliga syner bevittnades. Kvinnor och barn voro sönderhuggna i stycken, män genomborrade som fåglar, öron och näsor voro afhuggna och ögonen utstungna.[17]

Situationen på andra håll i landet återgavs på liknande sätt av de svenska missionärerna. Om dem som dödats i ett distrikt i landsorten, återigen i första hand kinesiska kristna, sägs följande:

Många av dessa blefvo torterade, såsom endast hedniska kineser kunna göra det. Lefvande brända, slagna till döds, sönderslitna, dränkta, sönderhuggna, nedstörtade utför bråddjup, lefvande begrafna – dessa begrepp angifva en del af det lidande, som de kristna hade att underkasta sig under boxareupproret i Kina.[18]

Det ”barbariska” i hela detta förlopp präglar många skildringar, där det också talas om de kristnas ”martyrdöd” och hur de omkomna vunnit ”martyrkronan”.[19] Men också från de allierade utländska truppernas sida fördes kampen inte sällan ”med hätskhet och barbarism”, som det står i en beskrivning.[20] Samtidigt betonas betydelsen av att missionärerna, som Kristi efterföljare, måste se på det inträffade med förlåtande blick snarare än hämndkänslor. Det bästa sättet att hedra de mördades minne vore därför att skicka nya missionärer till Kina, som kunde fortsätta arbetet att omvända ”de i hedendomens natt suckande skarorna”.[21]

Ett påfallande inslag i dessa texter är också de stora skillnaderna mellan olika delar av landet. Det är intressant eftersom det annars brukar finnas en tendens att generalisera och tala om Kina som ett odelbart helt, något som ständigt förekommer i historien om västerlänningars syn på det kinesiska riket. Så är det inte i missionärernas beskrivningar av boxarupproret, där det ges många exempel på både fientliga folkmassor och hjälpsamma kineser (även sådana som inte var kristna), och ämbetsmän som i vissa fall var helt passiva och i andra gjorde mycket för att hjälpa de flyende. Vissa myndighetspersoner deltog i mördandet, medan andra tog stora risker för att rädda liv.

August Berg berättar sålunda om hur han och hans kollegor beordrades lämna sina missionsstationer av ”polismandarinen” på orten, sedan denne inte längre kunde beskydda dem. I sig tycks det inte vara en särskilt vänlig handling men i själva verket var denne ämbetsman mycket välvillig, skriver Berg, eftersom han ”från änkekejsarinnan mottagit telegrafisk befallning att döda alla utländingar” – en order han alltså trotsade.[22] Flera andra missionärer påpekar att många lägre ämbetsmän riskerade sina egna liv för att hjälpa utlänningarna. I ett fall sägs en distriktsmagistrat ha blivit mördad i sin närmaste överordnades ämbetsresidens tillsammans med nästan hela sin familj, sammanlagt 31 personer, just av detta skäl.[23]

Sigrid Engström, som i juli 1900 tvingades fly från Hunan-provinsen ut till kusten i sällskap med två andra kvinnliga missionärer, fångar på några få rader de stora skillnaderna i hur de bemötts: ”Vi hafva varit i tillfälle att se mycken elakhet men också mycken vänlighet från kinesernas sida, icke allenast från de kristnas utan också från de oomvändas. Både af mandariner och soldater och äfven av det öfriga folket var det mången, som bevisade oss verklig vänskap.”[24]

I september 1900, när upproret i allt väsentligt hade slagits ned, sammanfattade den svenske missionären August Berg det som – ur hans perspektiv – hade hänt de senaste månaderna:

Tusentals hafva mördats på det grymmaste sätt, missionärer likaledes till ett stort men ännu okändt antal, kyrkor, skolor, sjukhus och missionsstationer hafva plundrats och nedbränts till grunden. Från Kinas alla provinser hafva européerna måst fly ned till kusten, somliga af dem jagade likt villebråd. En fanatisk pöbelhop synes på några dagars tid hafva omintetgjort mer än 80-årigt missionsarbete.[25]

Vem bar skulden?

Men kunde egentligen skulden för boxarupproret och dess tragiska konsekvenser läggas på ”en fanatisk pöbelhop”? Det var en fråga som i efterhand gav upphov till en bitvis mycket infekterad debatt i Sverige och övriga Europa, där många ansåg att en hel del av problemet utgjordes av missionärernas verksamhet, eller att denna åtminstone varit den utlösande faktorn. Den åsikten framfördes till exempel av den ryske utrikesministern och ledamöter av den tyska riksdagen. Här i Sverige höll Dagens Nyheter med, men lade till att skulden för upproret också låg hos giriga stormakter. DN drev frågan ganska hårt och gav den stort utrymme, bland annat i form av rapporter från korrespondenten Alexis Kuylenstjerna. Han ifrågasatte missionen i sig men talade varmt om missionärerna som personer.[26]

Dessa å sin sida försvarade sitt arbete i Kina och skyllde det inträffade på handelsintressen och andra utländska krafter. Det som är verkligt slående i denna jakt på syndabockar är att få egentligen lade den huvudsakliga skulden på kineserna själva som folk eller på annat sätt som ett homogent kollektiv. Istället blottar diskussionen en djup spricka mellan de olika västerländska grupperna i Kina, som visar att de på intet sätt alltid strävade åt samma håll. Tvärtom var det vanligt att missionärerna efter upproret talade om att det nu var viktigt att man lyckades nå kineserna innan den moderna västerländska kulturen gjorde det, med dess andligt fördärvande inflytande.

Enligt missionärerna Jacobson och Öberg kom själva impulsen till boxarupproret från det kinesiska hovet, där en utlänningshatande klick skulle ha beslutat sig för att försöka fördriva alla främlingar och utnyttja boxarrörelsen som en fasad att gömma sig bakom, om något skulle gå snett. Att fler inte dog än vad som ändå blev fallet, ”berodde till stor del på att många ämbetsmän voro ädla och modiga nog att trotsa regeringens befallning och ej åtlyda densamma.” Huvudansvaret var, enligt Jacobson och Öberg, helt uppenbart änkekejsarinnans och regeringens. Men bidragande faktorer var också stormakternas aggressiva expansionspolitik, tidningsskriverier om ”Kinas delning” samt ”ogudaktiga främlingars ovärdiga framfart i de öppna hamnarna, katolikernas okristliga beteende i landet [… och] kinesernas (som folk betraktade) högmod, vidskepelse och okunnighet”. Med andra ord, skulden till våldet och hatet stod att finna i snart sagt varje tänkbar orsak – utom hos den grupp de själva tillhörde, nämligen den protestantiska missionen.[27]

Ett liknande resonemang återkom hos Rinell och Swordson, som i sin bok betonade vikten av att skilja mellan olika missionsgrupper. Läkarmissionärerna var till exempel mer populära än någon annan grupp av utlänningar, medan de missionärer som sökt bearbeta ämbetsmannaklassen med sina skrifter ofta inte visat Kinas kulturella arv tillräcklig hänsyn och därmed kanske bidragit till utlänningshatet. Mer allmänt framhöll de européers och andra främlingars provocerande uppträdande på senare år, vilket lett fram till ett mycket spänt läge. Den utlösande faktorn blev sedan den svåra torkan i delar av nordöstra Kina; den ”förtvivlan” denna skapade gjorde att många vände sig mot utlänningarna och lade ansvaret på dem, något som den kinesiska regeringen tacksamt underblåste eftersom de själva annars kunde drabbas av folkets vrede. Över huvud taget ger Rinell och Swordsons långa diskussion om upprorets bakgrund ett intryck av att våldsutbrottet var fullt begripligt, om än inte försvarligt med tanke på alla de som mist liv, hälsa och egendom.[28]

Lärdomar och konsekvenser

Frågan är emellertid hur mycket västerlänningarna lärde sig av boxarupproret. Ett decennium senare, på våren 1911, upprepade nämligen ingen mindre än Sven Hedin ungefär samma tankegång om orsakerna till våldet och hatet mot utlänningarna i Kina. Hedin var tämligen entydigt kritisk mot hur européerna gång på gång hade ”inkräktat på kinesiskt område”, bland annat just under boxarupproret. Då hade

Peking erövrats och dess kejsarslott skövlats av förenade europeiska trupper. Handlingar, som strida mot folkrätten och mot allt vad heder och förnuft heter, ha begåtts mot Kina av nationer, som kalla sig framåtskridandets och kristendomens vägbrytare. Man får förlåta kineserna, om de i djupet av sin skäl [sic] hata och förakta européerna och blott bida den tid, då hämndens timme skall slå.[29]

Hedin förutsåg inte att nästa våldsutbrott i Kina skulle komma bara några månader efter att han skrev dessa rader. Men den gången riktades vreden inte i första hand mot västerlänningarna, även om många också då råkade illa ut. Istället var det den likaledes utländska dynastin Qing som var måltavla i ett genuint uppror, som snart övergick i den kinesiska revolution där själva kejsardömet kastades över ända.

Även om västerlänningarna i allmänhet inte tog lärdom av boxarupproret, finns det tecken på att många av svenskarna gjorde det. Medan man tidigare tenderat att se ned på kineserna, deras samhälle och kultur, är det tydligt hur Kinasvenskarna efter upproret präglas av en större ödmjukhet och förståelse för hur situationen kunde te sig ur ett kinesiskt perspektiv. Både missionärer och andra svenskar talade nu med mer dämpad röst än tidigare om vad som var rätt och riktigt för Kina och kineserna, vad de borde göra och inte göra. Och det måste ju trots allt ses som något positivt, mitt i allt det tragiska som ryms under etiketten ”boxarupproret” i våra läroböcker och uppslagsverk.