Åter till kulturarvet

Såhär med några dagars distans till Björn Magnusson Staafs debattartikel i DN, vars innehåll jag till stora delar sympatiserar med, kan jag inte låta bli att återkomma till frågan om kulturarvet och Sverigedemokraterna. Tidigare i veckan skrev nämligen Claes Carlsson-Klauzner – apropå en krönika av Herman Lindqvist i Aftonbladet – att man inte helt kan bortse från att det i någon mening faktiskt finns en svensk kultur, att kulturella skillnader existerar och att dessa har en betydelse för hur vi beter oss i olika situationer: “Du går inte i bikini i Saudiarabien.”

Även om jag inte håller med om alla delar av Carlsson-Klauzners resonemang finns det (i mina ögon) mycket som är tänkvärt i hans grundläggande poäng. Jag tror t.ex. att akademiska forskare som dagligen arbetar med frågor om kulturarv, historiebruk etc. tenderar att förbise och förringa den betydelse kulturella skillnader faktiskt kan ha, just för att de som specialister har så mycket kunskap om hur komplicerade, hur relativa och hur föränderliga kulturella mönster har varit historiskt och är idag. Med sådana insikter blir det lätt att bara avfärda personer som, likt Sverigedemokraterna, slår vakt om en statisk och monolitisk uppfattning om hur “vi” och “vår” kultur har sett ut. Delvis var det väl vad jag själv gjorde i det tidigare inlägget, genom att skriva att “Sverigedemokraterna lever i en tid som aldrig har funnits”. Visserligen står jag fast vid den uppfattningen, men frågan är hur konstruktiv en sådan reaktion är och, än viktigare, varför lockar SD och deras syn på kulturarvet så många anhängare?

Som svar på det vill jag, trots allt, lyfta fram något helt annat än det Carlsson-Klauzner diskuterar. Jag tror nämligen – och detta är givetvis till stora delar ren spekulation – att orsaken till Sverigedemokraternas framgångar inte främst ligger i kulturskillnader utan att det har med större samhällsförändringar att göra. Vi glömmer lätt hur snabba och stora dessa förändringar har varit under de senaste decennierna, och hur hårt de har slagit mot vissa grupper i Sverige – såväl “etniskt svenska” som människor med rötter i andra länder. I det läget är det fullt begripligt att många försöker klamra sig fast vid det välbekanta och trygga, vid det som man tror har varit konstanterna genom alla förändringar. Man söker efter sådana konstanter och vill att de ska vara enkla och lätta att förstå.

De idéer som odlas i en sådan situation är kanske inte särskilt sanna föreställningar om “hur det var förr”, men för dem som (med rätta eller ej) känner att de blivit kvarlämnade av ett samhälle som s.a.s. gått vidare är de synliga alternativen inte så många. Att närmast reflexmässigt stämpla deras tankar som stolligheter är kanske i sig en rimlig reaktion, men det lär inte göra att Sverigedemokraternas anhängare får en mer nyanserad uppfattning om det svenska kulturarvet utan bekräftar bara deras självbild som nedtystade sanningssägare. Den fråga vi alla har anledning att fundera över är därför vad vi faktiskt kan göra för att motverka de förenklade och förvanskade bilderna av svensk historia och, framför allt, den sorgliga människosyn som de bidrar till att underbygga.

Sociala medier – allvar eller trams?

Snubblade just över ett intressant blogginlägg av Fredrik Svanberg på Historiska museet: “Den twittrande, facebookande, bloggande institutionen”. Det han egentligen resonerar kring där är vanan på museer att inte signera utställningstexter med namnen på dem som (huvudsakligen) skrivit dem. Istället är de anonyma och ger s.a.s. intryck av att vara själva institutionens röst, och därmed uppfattas de i någon mening som opersonligt objektiva. Men Svanberg börjar i en annan ända och det var den inledningen som fångade mig:

Inte så sällan kan man märka hur många inte tar sociala medier på allvar. Särskilt på stora kulturinstitutioner tänker jag. Där kan finnas en nedärvd teknikmisstänksamhet kombinerad med en förkärlek för klassiska utrycksformer som boken, föredraget eller vad det nu kan vara. Är sociala medier på allvar egentligen eller bara trams?

Jag känner igen mig själv (och en hel del av min institutionella omgivning) i denna beskrivning. Trots ett stort teknik- och medieintresse i övrigt har jag hyst en viss, kanske rentav ganska stor, skepsis mot sociala medier som fenomen. Samtidigt blir de för varje dag som går allt svårare att ignorera även för dem av oss som bär på “en förkärlek för klassiska uttrycksformer”. Det är någonstans i en sådan slutsats som tanken på denna blogg föddes. Den är ett försök att pröva på en kommunikationsform som visserligen (för mig) känns ny och ovan, men samtidigt helt uppenbart inte kan avfärdas som “bara trams”.

Efter att ha läst det nämnda blogginlägget upptäckte jag f.ö. att Fredrik Svanberg är en mycket flitig twittrare. Här ligger man i lä…

Sverigedemokraterna och kulturarvet

Arkeologsamfundets ordförande Björn Magnusson Staaf har en både välskriven och viktig debattartikel i DN idag om Sverigedemokraterna, kulturarvet och nationalromantiken. Läs den! Jag twittrade om detta i morse och flera bloggare har redan kommenterat artikeln, inte minst Åsa M. Larsson i ett läsvärt inlägg. Just nu har jag inte mycket mer att tillägga, men en sak är helt klar: Sverigedemokraterna lever i en tid som aldrig har funnits.

Museum i blåsväder

Säga vad man vill om Historiska museet, men det väcker i alla fall intresse och uppmärksamhet. På senare år har flera av deras utställningar kritiserats på ett sätt som inte är så vanligt i de annars stillsamma (?) historikerkretsarna och idag var det dags igen. I e-postlådan damp det ner ett pressmeddelande (pdf) från Historisk tidskrift, det främsta fackorganet för svenska historiker, där Svenska Historiska Föreningens ordförande Elisabeth Elgán menar att det behövs “ett riktigt historiskt museum som täcker världshistorien och Sveriges plats i denna”.

Hennes kritik mot Historiska museet framfördes ursprungligen i en debattartikel i det nyligen publicerade nr 2010:3 av HT om utställningen Sveriges historia. I debattartikeln, som i sin helhet också finns tillgänglig på HT:s webbplats (pdf), skriver Elgán att utställningen är “för lite och för sent” för ett historiskt museum som egentligen mest är arkeologiskt. I diskussionen om utställningen figurerar också mindre smickrande omdömen som “nästan pinsamt”, “spretar” och “överlastat”, vilket enligt Elgán står i skarp kontrast till “museets utomordentliga utställning Forntider”.

Jag har själv inte sett utställningen, men mycket av det Elgán skriver påminner om det intryck jag fick av den stora (och likaledes omdebatterade) Mariautställningen för något år sedan. Istället för att belysa och begripliggöra en del av vårt förflutna var den så ängsligt samtidsbespeglande att den blev direkt ahistorisk – ja, faktiskt “nästan pinsam” (även om det är ett starkt uttryck).

Vare sig kritiken är rättvis eller inte, är Elgáns artikel läs- och tänkvärd för den som är det minsta intresserad av museerna och av deras roll för vårt förhållande till historien.

Premiär

Att inleda en nystartad blogg med någon form av introduktion eller presentation tycks vara tämligen sällsynt; sådana inslag hänvisas istället regelmässigt till den obligatoriska “Om”-sidan. Själv kan jag dock inte motstå frestelsen att falla in i konventionerna för tryckta texter och inleda med – just det – ett slags inledning. Alltså:

Med detta inlägg börjar min nya blogg Tidens skiften. Välkommen!

Tidens skiften är ett försök till vad jag skulle vilja kalla “en personlig historikerblogg”. I första hand är tanken att pröva bloggandet som en form för att diskutera frågor om vetenskap och samhälle ur en historikers perspektiv. Men det handlar inte om en renodlad forskarblogg, utan förhoppningen är att de mer eller mindre välgrundade inläggen i olika sakfrågor ska kunna blandas med mer personligt hållna reflektioner och kommentarer, utan att bloggen för den skull får karaktären av privat dagbok.

Att finna en sådan balans i tilltal och innehåll är kanske inte helt lätt. Inte desto mindre vill jag göra ett försök och se vad det kan ge att på detta vis kommunicera en humanists och historikers tankar om det som händer i stort och smått, ofta betraktat ur ett längre tidsperspektiv av “då” och “sedan”, förflutenhet och framtid.

Bland förebilderna för bloggens inriktning och tonfall finns Peter Englund (både hans tidigare och nuvarande blogg), Karin Sennefelt och Claes Carlsson-Klauzner. T. Mills Kellys edwired fick mig att på allvar börja tänka på att pröva bloggandet som kommunikationsform, och hunnen så långt kom arkeologen Åsa M. Larssons råd och tips i ämnet (“Lilla vetenskapsbloggskolan“) väl till pass.

Namnet Tidens skiften är ett försök att ringa in vad bloggen på olika sätt ska handla om. Det är också i sig ett intressant och mångtydigt uttryck, och jag tänker därför återkomma till det i ett senare inlägg.