Egyptiska hågkomster

Som tonåring tillbringade jag ett halvår i Egypten, närmare bestämt i en liten stad vid Röda havet som heter Hurghada. Då var det en förvuxen fiskarby med två hotell, just på randen till sitt genombrott som turistmetropol för soltörstande européer – inte minst svenskar. Det blev ett fem månader långt äventyr, med dagliga simturer längs korallreven och ett antal svettiga sextimmarsfärder med bil genom öknen till Kairo för besök vid pyramiderna och Egyptiska museet. Sådant glömmer man inte i första taget.

Nu hör jag att det förekommit plundring vid museet där många av Egyptens största historiska skatter förvaras och ställs ut. Oroligheterna och anarkin breder ut sig alltmer i ett land som under decennier varit bland de mest stabila i arabvärlden. Men stabilt bara tack vare en hård kontroll av oliktänkande och begränsning av yttrandefriheten i en diktatorisk regims namn. En demokratisk utveckling i Egypten kan man bara välkomna, men vägen dit kan bli kostsam i både liv och andra värden. Jag hoppas att rapporterna om såväl antalet dödsoffer som förluster av historiska artefakter ska visa sig överdrivna, men är rädd att de inte är det.

Landskapet som lärobok

Per Fransson, "Landskapet som lärobok"För en knapp vecka sedan, den 4 december, disputerade Per Fransson vid Mittuniversitetet (Härnösand) på sin avhandling Landskapet som lärobok: Regionalitet och medborgarfostran i Jämtland kring sekelskiftet 1900 (Sekel Bokförlag). Jag var – för första gången – opponent och disputationen utvecklade sig till ett intressant samtal om förhållandet mellan regional identitetsbildning och samhällelig integration på nationell nivå under en period när det jämtländska och svenska samhället befann sig i mycket snabb omvandling. Eftersom jag förväntas skriva en recension för Historisk tidskrift är det förmodligen inte lämpligt att skriva mer här och nu, men även om det finns (och jag har framfört) ett antal invändningar är det en läsvärd avhandling om ett spännande ämne.

För den som vill veta mer finns förlagets presentation här, och boken går att ladda ned i fulltext här (PDF).

Det kommer mera

Internets allfarvägar är kantade med ivrigt igångsatta och snart insomnade bloggprojekt, men trots tystnaden här den senaste tiden är Tidens skiften inte ett exempel på det – åtminstone inte än så länge.

När jag drog igång bloggen för ett par månader sedan var det efter en ganska lång tids funderande på dess inriktning och tilltal (jfr första inlägget), och jag var helt inställd på att kunna uppdatera den någorlunda regelbundet. Tidpunkten var emellertid – för att uttrycka det milt – inte särskilt väl vald eftersom jag strax därpå gick in i en av de mest arbetsintensiva perioder jag varit med om. Framför allt de senaste veckorna har av olika skäl varit helt extrema, vilket gjort att det blivit en längre paus i skrivandet här (och ganska sporadiskt med Twitter-uppdateringarna också för den delen).

Framöver hoppas jag få en något mer “normal” tillvaro igen, med åtminstone något litet utrymme för så frivola aktiviteter som bloggande och twittrande. Med andra ord: det kommer mera.

Pehr Löfling och kunskapens globalisering

För den som till äventyrs är intresserad kommer här en populärvetenskaplig sammanfattning av det kommande forskningsprojekt som jag nyligen beviljades medel för av Riksbankens Jubileumsfond. Projektet har titeln “Pehr Löfling och kunskapens globalisering 1729–1756” och sammanfattningen lyder:

Syftet med projektet är att utifrån den svenske botanikern Pehr Löflings (1729–1756) livshistoria undersöka den linneanska botanikens genomslag i Europa och dess användning i koloniala företag ur ett globalhistoriskt perspektiv.

Löfling kom att verka i både Spanien och Venezuela i början av den period som enligt många historiker var ett avgörande skede i utvecklingen mot dagens globalisera(n)de värld, dvs. 1700-talets andra hälft. Ett av dess kännetecken var en kunskapsglobalisering till stor del dikterad av européer, där den linneanska systematiken allmänt anses ha spelat en nyckelroll för relationen mellan vetenskap och kolonialism. Pehr Löflings liv och resor ger unika möjligheter att analysera, diskutera och knyta ihop olika aspekter och nivåer i denna tidiga våg av kunskapsglobalisering.

Dels var han med och formulerade principerna för den linneanska botaniken, dels bidrog han till att sprida och etablera dem i Europa, och slutligen fick han som få andra möjlighet att tillämpa de linneanska idéerna i en kolonial miljö där de både utmanade och utmanades av inhemska kunskapssystem. Projektet handlar därför framför allt om de möten som uppstod mellan Löfling och den linneanska systematiken, mellan honom som linneansk ”apostel” och det spanska vetenskapssamhället samt mellan honom som europeisk vetenskapsman och de amerikanska ursprungsinvånarna.

Så småningom hoppas jag kunna lägga upp en särskild sida på bloggen om min Löflingforskning, men för nu får detta räcka.

Ett tiggarbrev som gick hem

Många utomstående har inte detta helt klart för sig, men som forskare idag är man mer än något annat en professionell tiggare. Svenska forskare lägger varje år ner oerhörda mängder tid och kraft på att formulera ansökningar om forskningsmedel, vilka sedan andra forskare lägger ner ytterligare arbete på att granska och skriva utlåtanden om.

Jag är nog inte ensam om att ibland tänka, att man kanske helt enkelt skulle lägga all den där tiden som nu går åt till att skriva ansökningar på att faktiskt forska istället. Men så blir det oftast inte, utan vi fortsätter att skriva och skicka in våra tiggarbrev, som ju inte bara handlar om pengar utan också om någon slags bekräftelse på att det vi gör faktiskt är värt besväret (och pengarna). Det har också jag gjort genom åren, och efterhand blivit hyfsat framgångsrik med att skrapa ihop mindre stipendier för diverse små projekt och arkivresor m.m. Men några “riktiga” forskningspengar, alltså fullskaliga projektmedel från någon av de stora anslagsgivarna, har jag aldrig fått. Förrän igår.

Då publicerade nämligen Riksbankens Jubileumsfond (bland forskarna gemenligen känd som “Riksbanken” eller “RJ”) 2010 års beslut om forskningsmedel, och mitt namn fanns med på listan. Projektet som beviljades tre års finansiering heter “Pehr Löfling och kunskapens globalisering 1729–1756”, och är en idé som jag i flera år gått och funderat på att göra forskning av. Nu får jag möjlighet att realisera idén och se hur långt den bär. Tack för det Riksbanken!

Björklund ångar vidare

I den nya regeringen har utbildningsministern Jan Björklund även fått ansvar för den högre utbildningen och forskningen. Trots att han länge varit ett kärt (?) samtalsämne vid kaffeborden på svenska universitet och högskolor har det, än så länge, inte synts så många kommentarer till Björklunds nya portföljd i bloggosfären – åtminstone inte bland de historiker och andra humanister som jag försöker följa. Men när han nu oförtrutet ångar vidare inom skolpolitiken kommer det säkert att bli livlig diskussion.

Denna morgon är det religionsämnet i de nya kursplanerna för grundskolan som skapar rubriker. I en artikel i Svenska Dagbladet som jag hittade via svt.se framgår det att Björklund kört över Skolverket angående kristendomens roll inom religionsundervisningen. Kristendomen ska, enligt regeringsbeslut häromdagen, lyftas fram på bekostnad av övriga stora världsreligioner, medan Skolverket i ett tidigare förslag fördelade utrymmet mellan de olika religionerna s.a.s. mer jämlikt.

Att utbildningsministern på detta vis överprövat Skolverket kommer säkert i sig att leda till reaktioner, men samtidigt är det en fråga av ganska uppenbart politisk karaktär och i den meningen är det knappast ett otillbörligt “ministerstyre”. Givetvis kan man ha synpunkter på huruvida kristendom faktiskt ska ges en privilegierad ställning eller ej, men det är trots allt en fråga som ligger inom politikernas domän. Det blir mer problematiskt när Björklunds utbildningsdepartement exempelvis kör över Högskoleverket i frågan om ett nytt system för kvalitetssäkring och utvärdering inom högskolesektorn, när det finns ett förslag som sektorn i stort står bakom och som uppfattas vara sakligt välgrundat. Då handlar det nämligen om att politiker sätter sig över sakkunskapen av rent politiska skäl och sätter fackmyndigheternas oberoende ur spel, vilket är en påtaglig och alltmer oroande tendens inom svensk utbildnings- och forskningspolitik på senare år.

Jan Björklund talar sig regelbundet varm för betydelsen av kunskap och kvalitet, men samtidigt har han ofta visat ett uttalat ointresse för bådadera när de på något vis stått i vägen för hans personliga och politiska åsikter. Det är något för svenska universitet, högskolor och forskare att tänka på nu när Björklund blivit ansvarig även för de delarna av det svenska kunskapssamhället. Vi lär få anledning att återkomma till ämnet, är jag rädd.

Åter till kulturarvet

Såhär med några dagars distans till Björn Magnusson Staafs debattartikel i DN, vars innehåll jag till stora delar sympatiserar med, kan jag inte låta bli att återkomma till frågan om kulturarvet och Sverigedemokraterna. Tidigare i veckan skrev nämligen Claes Carlsson-Klauzner – apropå en krönika av Herman Lindqvist i Aftonbladet – att man inte helt kan bortse från att det i någon mening faktiskt finns en svensk kultur, att kulturella skillnader existerar och att dessa har en betydelse för hur vi beter oss i olika situationer: “Du går inte i bikini i Saudiarabien.”

Även om jag inte håller med om alla delar av Carlsson-Klauzners resonemang finns det (i mina ögon) mycket som är tänkvärt i hans grundläggande poäng. Jag tror t.ex. att akademiska forskare som dagligen arbetar med frågor om kulturarv, historiebruk etc. tenderar att förbise och förringa den betydelse kulturella skillnader faktiskt kan ha, just för att de som specialister har så mycket kunskap om hur komplicerade, hur relativa och hur föränderliga kulturella mönster har varit historiskt och är idag. Med sådana insikter blir det lätt att bara avfärda personer som, likt Sverigedemokraterna, slår vakt om en statisk och monolitisk uppfattning om hur “vi” och “vår” kultur har sett ut. Delvis var det väl vad jag själv gjorde i det tidigare inlägget, genom att skriva att “Sverigedemokraterna lever i en tid som aldrig har funnits”. Visserligen står jag fast vid den uppfattningen, men frågan är hur konstruktiv en sådan reaktion är och, än viktigare, varför lockar SD och deras syn på kulturarvet så många anhängare?

Som svar på det vill jag, trots allt, lyfta fram något helt annat än det Carlsson-Klauzner diskuterar. Jag tror nämligen – och detta är givetvis till stora delar ren spekulation – att orsaken till Sverigedemokraternas framgångar inte främst ligger i kulturskillnader utan att det har med större samhällsförändringar att göra. Vi glömmer lätt hur snabba och stora dessa förändringar har varit under de senaste decennierna, och hur hårt de har slagit mot vissa grupper i Sverige – såväl “etniskt svenska” som människor med rötter i andra länder. I det läget är det fullt begripligt att många försöker klamra sig fast vid det välbekanta och trygga, vid det som man tror har varit konstanterna genom alla förändringar. Man söker efter sådana konstanter och vill att de ska vara enkla och lätta att förstå.

De idéer som odlas i en sådan situation är kanske inte särskilt sanna föreställningar om “hur det var förr”, men för dem som (med rätta eller ej) känner att de blivit kvarlämnade av ett samhälle som s.a.s. gått vidare är de synliga alternativen inte så många. Att närmast reflexmässigt stämpla deras tankar som stolligheter är kanske i sig en rimlig reaktion, men det lär inte göra att Sverigedemokraternas anhängare får en mer nyanserad uppfattning om det svenska kulturarvet utan bekräftar bara deras självbild som nedtystade sanningssägare. Den fråga vi alla har anledning att fundera över är därför vad vi faktiskt kan göra för att motverka de förenklade och förvanskade bilderna av svensk historia och, framför allt, den sorgliga människosyn som de bidrar till att underbygga.

Sociala medier – allvar eller trams?

Snubblade just över ett intressant blogginlägg av Fredrik Svanberg på Historiska museet: “Den twittrande, facebookande, bloggande institutionen”. Det han egentligen resonerar kring där är vanan på museer att inte signera utställningstexter med namnen på dem som (huvudsakligen) skrivit dem. Istället är de anonyma och ger s.a.s. intryck av att vara själva institutionens röst, och därmed uppfattas de i någon mening som opersonligt objektiva. Men Svanberg börjar i en annan ända och det var den inledningen som fångade mig:

Inte så sällan kan man märka hur många inte tar sociala medier på allvar. Särskilt på stora kulturinstitutioner tänker jag. Där kan finnas en nedärvd teknikmisstänksamhet kombinerad med en förkärlek för klassiska utrycksformer som boken, föredraget eller vad det nu kan vara. Är sociala medier på allvar egentligen eller bara trams?

Jag känner igen mig själv (och en hel del av min institutionella omgivning) i denna beskrivning. Trots ett stort teknik- och medieintresse i övrigt har jag hyst en viss, kanske rentav ganska stor, skepsis mot sociala medier som fenomen. Samtidigt blir de för varje dag som går allt svårare att ignorera även för dem av oss som bär på “en förkärlek för klassiska uttrycksformer”. Det är någonstans i en sådan slutsats som tanken på denna blogg föddes. Den är ett försök att pröva på en kommunikationsform som visserligen (för mig) känns ny och ovan, men samtidigt helt uppenbart inte kan avfärdas som “bara trams”.

Efter att ha läst det nämnda blogginlägget upptäckte jag f.ö. att Fredrik Svanberg är en mycket flitig twittrare. Här ligger man i lä…