Diktatorn som försvann

Ett tag såg det ut som om Muammar Gaddafi ganska raskt skulle följa Tunisiens och Egyptens stelnade despoter i spåren och sköljas bort från makten i en våg av folklig vrede (med god hjälp av vindkänsliga militärer och politiker, givetvis). De senaste dagarna har visat att han är segare, mer brutal och – om möjligt – än mer sinnesförvirrad än sina granndiktatorer, vilket gör att han kan klamra sig fast ännu en tid medan fler människoliv går till spillo och lidandet fortsätter. Inte desto mindre tycks det vara just en tidsfråga innan han tvingas ge upp och fly fältet, alternativt att någon i hans närhet hjälper honom göra permanent sorti.

Medan vi väntar på hur det ska gå i Tripoli (stora delar av övriga Libyen verkar ju redan vara i oppositionens händer) kan jag inte låta bli att tänka på Egyptens Mubarak och hur han, i min föreställningsvärld, försvann en gång redan 1986. Det var då jag som femtonåring tillbringade nästan ett halvår i Egypten tillsammans med mamma, pappa och lillebror. Några månader dessförinnan hade säkerhetsstyrkorna (eller om det var den reguljära polisen) revolterat mot Hosni Mubarak och, bland mycket annat, bränt ner det stora amerikanskägda hotellet Holiday Inn alldeles intill de berömda pyramiderna i Giza. På väg dit för ett vanligt turistbesök passerade vi de förkolnade resterna av hotellet och jag knäppte en bild som fortfarande sitter inklistrad i mitt egyptiska fotoalbum. Den bilden var något av det första jag började tänka på när nyheterna om upplopp och eldsvådor i Kairo började strömma in för några veckor sedan.

Under den tid vi vistades i Egypten märktes dock inga oroligheter av, och att Mubarak hade ett fast grepp om läget märktes inte minst på de statliga TV-nyheterna. Vi brukade titta på nyhetsutsändningarna varje kväll trots att de var på arabiska, som ingen av oss kunde mer än några ord av. Inledningen av varje nyhetsprogram var extremt förutsägbar: den handlade om vad president Mubarak hade gjort och sagt under dagen. I kanske tre månader, uppåt hundra gånger, såg vi dag ut och dag in TV-nyheterna visa bilder av Mubaraks alla förehavanden in i minsta detalj (så kändes det i alla fall). Ibland inspekterade han jordbruk eller industrianläggningar, ibland satt han vid stora mörka träbord omgiven av allvarliga män i kostym, åter andra gånger skakade han hand med besökande statsmän eller hälsade på jublande skolbarn. Och så vidare, och så vidare i det oändliga.

Så en dag, plötsligt och mycket chockerande, var den store Mubarak borta. Nyhetsuppläsarna andades (såvitt vi kunde höra) inte en stavelse om honom, och de visade helt avgjort inte några filmsekvenser med honom – eller ens en stillbild. Vad som kom istället är jag osäker på, men jag tycker mig minnas att det nu var andra, helt uppenbart mindre betydande män (och enstaka kvinnor) som förevisades när de höll viktiga möten eller gjorde studiebesök ute i verkligheten. Plus en och annan ”riktig” nyhet utifrån stora världen om naturkatastrofer, olyckor eller nedrustningssamtal. Men Mubarak hade försvunnit utan ett spår, och uttrycket ”att lysa med sin frånvaro” hade fått mycket påtaglig mening.

Allteftersom dagarna gick utan att presidenten syntes till spekulerade vi alltmer ohämmat om vad som kunde ha hänt honom. Efter tredje eller fjärde kvällen började vi tro att det måste ha inträffat en militärkupp eller att Mubarak på något annat och mycket plötsligt sätt avlägsnats från makten. Helt orimliga var inte sådana hypoteser med tanke på oroligheterna några månader tidigare. Om det skulle visa sig vara sant kunde vi som iögonenfallande utlänningar plötsligt befinna oss i ett utsatt och besvärligt läge. ”Skräckblandad förtjusning” är därför en ganska god beskrivning av den känsla med vilken vi luftade olika teorier om den politiska situationen och vad som hänt med Mubarak, den ena mer vildsint än den andra.

Men lika snabbt som presidenten försvunnit, lika plötsligt var han efter någon vecka tillbaka igen. På nytt kunde vi se honom beundra konstgödselfabriker och inviga moderna sjukhuskomplex, och än en gång upptog hans förehavanden hälften av varje nyhetsutsändning (åtminstone kändes det så). Vardagslunken infann sig återigen och jag måste erkänna att för den politiskt inte alltför bevandrade femtonåringen fanns det en viss trygghet i det. Ungefär så har också stora delar av västvärlden resonerat i många år om Mubarak: med honom visste de i alla fall vad de fick, även om det inte alltid var så spännande – eller demokratiskt, för den delen.

Det egyptiska folket visste också exakt vad de fick med sin president, och de bestämde sig en dag för att de inte ville ha mer av det han hade att erbjuda. Denna gång lär Mubaraks försvinnande vara på riktigt, och denna gång är det mycket osannolikt att han någonsin kommer tillbaka. Själv fortsätter jag grubbla över vad Egyptens starke man egentligen gjorde den där höstveckan 1986, när han utan förvarning plötsligt blev osynlig. Kanske hade han helt enkelt semester, men det är en så alldaglig förklaring att det aldrig skulle ha föresvävat en fantasifull tonåring på besök i verkligheten.

Egyptiska hågkomster

Som tonåring tillbringade jag ett halvår i Egypten, närmare bestämt i en liten stad vid Röda havet som heter Hurghada. Då var det en förvuxen fiskarby med två hotell, just på randen till sitt genombrott som turistmetropol för soltörstande européer – inte minst svenskar. Det blev ett fem månader långt äventyr, med dagliga simturer längs korallreven och ett antal svettiga sextimmarsfärder med bil genom öknen till Kairo för besök vid pyramiderna och Egyptiska museet. Sådant glömmer man inte i första taget.

Nu hör jag att det förekommit plundring vid museet där många av Egyptens största historiska skatter förvaras och ställs ut. Oroligheterna och anarkin breder ut sig alltmer i ett land som under decennier varit bland de mest stabila i arabvärlden. Men stabilt bara tack vare en hård kontroll av oliktänkande och begränsning av yttrandefriheten i en diktatorisk regims namn. En demokratisk utveckling i Egypten kan man bara välkomna, men vägen dit kan bli kostsam i både liv och andra värden. Jag hoppas att rapporterna om såväl antalet dödsoffer som förluster av historiska artefakter ska visa sig överdrivna, men är rädd att de inte är det.

Björklund ångar vidare

I den nya regeringen har utbildningsministern Jan Björklund även fått ansvar för den högre utbildningen och forskningen. Trots att han länge varit ett kärt (?) samtalsämne vid kaffeborden på svenska universitet och högskolor har det, än så länge, inte synts så många kommentarer till Björklunds nya portföljd i bloggosfären – åtminstone inte bland de historiker och andra humanister som jag försöker följa. Men när han nu oförtrutet ångar vidare inom skolpolitiken kommer det säkert att bli livlig diskussion.

Denna morgon är det religionsämnet i de nya kursplanerna för grundskolan som skapar rubriker. I en artikel i Svenska Dagbladet som jag hittade via svt.se framgår det att Björklund kört över Skolverket angående kristendomens roll inom religionsundervisningen. Kristendomen ska, enligt regeringsbeslut häromdagen, lyftas fram på bekostnad av övriga stora världsreligioner, medan Skolverket i ett tidigare förslag fördelade utrymmet mellan de olika religionerna s.a.s. mer jämlikt.

Att utbildningsministern på detta vis överprövat Skolverket kommer säkert i sig att leda till reaktioner, men samtidigt är det en fråga av ganska uppenbart politisk karaktär och i den meningen är det knappast ett otillbörligt “ministerstyre”. Givetvis kan man ha synpunkter på huruvida kristendom faktiskt ska ges en privilegierad ställning eller ej, men det är trots allt en fråga som ligger inom politikernas domän. Det blir mer problematiskt när Björklunds utbildningsdepartement exempelvis kör över Högskoleverket i frågan om ett nytt system för kvalitetssäkring och utvärdering inom högskolesektorn, när det finns ett förslag som sektorn i stort står bakom och som uppfattas vara sakligt välgrundat. Då handlar det nämligen om att politiker sätter sig över sakkunskapen av rent politiska skäl och sätter fackmyndigheternas oberoende ur spel, vilket är en påtaglig och alltmer oroande tendens inom svensk utbildnings- och forskningspolitik på senare år.

Jan Björklund talar sig regelbundet varm för betydelsen av kunskap och kvalitet, men samtidigt har han ofta visat ett uttalat ointresse för bådadera när de på något vis stått i vägen för hans personliga och politiska åsikter. Det är något för svenska universitet, högskolor och forskare att tänka på nu när Björklund blivit ansvarig även för de delarna av det svenska kunskapssamhället. Vi lär få anledning att återkomma till ämnet, är jag rädd.

Åter till kulturarvet

Såhär med några dagars distans till Björn Magnusson Staafs debattartikel i DN, vars innehåll jag till stora delar sympatiserar med, kan jag inte låta bli att återkomma till frågan om kulturarvet och Sverigedemokraterna. Tidigare i veckan skrev nämligen Claes Carlsson-Klauzner – apropå en krönika av Herman Lindqvist i Aftonbladet – att man inte helt kan bortse från att det i någon mening faktiskt finns en svensk kultur, att kulturella skillnader existerar och att dessa har en betydelse för hur vi beter oss i olika situationer: “Du går inte i bikini i Saudiarabien.”

Även om jag inte håller med om alla delar av Carlsson-Klauzners resonemang finns det (i mina ögon) mycket som är tänkvärt i hans grundläggande poäng. Jag tror t.ex. att akademiska forskare som dagligen arbetar med frågor om kulturarv, historiebruk etc. tenderar att förbise och förringa den betydelse kulturella skillnader faktiskt kan ha, just för att de som specialister har så mycket kunskap om hur komplicerade, hur relativa och hur föränderliga kulturella mönster har varit historiskt och är idag. Med sådana insikter blir det lätt att bara avfärda personer som, likt Sverigedemokraterna, slår vakt om en statisk och monolitisk uppfattning om hur “vi” och “vår” kultur har sett ut. Delvis var det väl vad jag själv gjorde i det tidigare inlägget, genom att skriva att “Sverigedemokraterna lever i en tid som aldrig har funnits”. Visserligen står jag fast vid den uppfattningen, men frågan är hur konstruktiv en sådan reaktion är och, än viktigare, varför lockar SD och deras syn på kulturarvet så många anhängare?

Som svar på det vill jag, trots allt, lyfta fram något helt annat än det Carlsson-Klauzner diskuterar. Jag tror nämligen – och detta är givetvis till stora delar ren spekulation – att orsaken till Sverigedemokraternas framgångar inte främst ligger i kulturskillnader utan att det har med större samhällsförändringar att göra. Vi glömmer lätt hur snabba och stora dessa förändringar har varit under de senaste decennierna, och hur hårt de har slagit mot vissa grupper i Sverige – såväl “etniskt svenska” som människor med rötter i andra länder. I det läget är det fullt begripligt att många försöker klamra sig fast vid det välbekanta och trygga, vid det som man tror har varit konstanterna genom alla förändringar. Man söker efter sådana konstanter och vill att de ska vara enkla och lätta att förstå.

De idéer som odlas i en sådan situation är kanske inte särskilt sanna föreställningar om “hur det var förr”, men för dem som (med rätta eller ej) känner att de blivit kvarlämnade av ett samhälle som s.a.s. gått vidare är de synliga alternativen inte så många. Att närmast reflexmässigt stämpla deras tankar som stolligheter är kanske i sig en rimlig reaktion, men det lär inte göra att Sverigedemokraternas anhängare får en mer nyanserad uppfattning om det svenska kulturarvet utan bekräftar bara deras självbild som nedtystade sanningssägare. Den fråga vi alla har anledning att fundera över är därför vad vi faktiskt kan göra för att motverka de förenklade och förvanskade bilderna av svensk historia och, framför allt, den sorgliga människosyn som de bidrar till att underbygga.

Sverigedemokraterna och kulturarvet

Arkeologsamfundets ordförande Björn Magnusson Staaf har en både välskriven och viktig debattartikel i DN idag om Sverigedemokraterna, kulturarvet och nationalromantiken. Läs den! Jag twittrade om detta i morse och flera bloggare har redan kommenterat artikeln, inte minst Åsa M. Larsson i ett läsvärt inlägg. Just nu har jag inte mycket mer att tillägga, men en sak är helt klar: Sverigedemokraterna lever i en tid som aldrig har funnits.