Pehr Löfling och kunskapens globalisering

För den som till äventyrs är intresserad kommer här en populärvetenskaplig sammanfattning av det kommande forskningsprojekt som jag nyligen beviljades medel för av Riksbankens Jubileumsfond. Projektet har titeln “Pehr Löfling och kunskapens globalisering 1729–1756” och sammanfattningen lyder:

Syftet med projektet är att utifrån den svenske botanikern Pehr Löflings (1729–1756) livshistoria undersöka den linneanska botanikens genomslag i Europa och dess användning i koloniala företag ur ett globalhistoriskt perspektiv.

Löfling kom att verka i både Spanien och Venezuela i början av den period som enligt många historiker var ett avgörande skede i utvecklingen mot dagens globalisera(n)de värld, dvs. 1700-talets andra hälft. Ett av dess kännetecken var en kunskapsglobalisering till stor del dikterad av européer, där den linneanska systematiken allmänt anses ha spelat en nyckelroll för relationen mellan vetenskap och kolonialism. Pehr Löflings liv och resor ger unika möjligheter att analysera, diskutera och knyta ihop olika aspekter och nivåer i denna tidiga våg av kunskapsglobalisering.

Dels var han med och formulerade principerna för den linneanska botaniken, dels bidrog han till att sprida och etablera dem i Europa, och slutligen fick han som få andra möjlighet att tillämpa de linneanska idéerna i en kolonial miljö där de både utmanade och utmanades av inhemska kunskapssystem. Projektet handlar därför framför allt om de möten som uppstod mellan Löfling och den linneanska systematiken, mellan honom som linneansk ”apostel” och det spanska vetenskapssamhället samt mellan honom som europeisk vetenskapsman och de amerikanska ursprungsinvånarna.

Så småningom hoppas jag kunna lägga upp en särskild sida på bloggen om min Löflingforskning, men för nu får detta räcka.

Åter till kulturarvet

Såhär med några dagars distans till Björn Magnusson Staafs debattartikel i DN, vars innehåll jag till stora delar sympatiserar med, kan jag inte låta bli att återkomma till frågan om kulturarvet och Sverigedemokraterna. Tidigare i veckan skrev nämligen Claes Carlsson-Klauzner – apropå en krönika av Herman Lindqvist i Aftonbladet – att man inte helt kan bortse från att det i någon mening faktiskt finns en svensk kultur, att kulturella skillnader existerar och att dessa har en betydelse för hur vi beter oss i olika situationer: “Du går inte i bikini i Saudiarabien.”

Även om jag inte håller med om alla delar av Carlsson-Klauzners resonemang finns det (i mina ögon) mycket som är tänkvärt i hans grundläggande poäng. Jag tror t.ex. att akademiska forskare som dagligen arbetar med frågor om kulturarv, historiebruk etc. tenderar att förbise och förringa den betydelse kulturella skillnader faktiskt kan ha, just för att de som specialister har så mycket kunskap om hur komplicerade, hur relativa och hur föränderliga kulturella mönster har varit historiskt och är idag. Med sådana insikter blir det lätt att bara avfärda personer som, likt Sverigedemokraterna, slår vakt om en statisk och monolitisk uppfattning om hur “vi” och “vår” kultur har sett ut. Delvis var det väl vad jag själv gjorde i det tidigare inlägget, genom att skriva att “Sverigedemokraterna lever i en tid som aldrig har funnits”. Visserligen står jag fast vid den uppfattningen, men frågan är hur konstruktiv en sådan reaktion är och, än viktigare, varför lockar SD och deras syn på kulturarvet så många anhängare?

Som svar på det vill jag, trots allt, lyfta fram något helt annat än det Carlsson-Klauzner diskuterar. Jag tror nämligen – och detta är givetvis till stora delar ren spekulation – att orsaken till Sverigedemokraternas framgångar inte främst ligger i kulturskillnader utan att det har med större samhällsförändringar att göra. Vi glömmer lätt hur snabba och stora dessa förändringar har varit under de senaste decennierna, och hur hårt de har slagit mot vissa grupper i Sverige – såväl “etniskt svenska” som människor med rötter i andra länder. I det läget är det fullt begripligt att många försöker klamra sig fast vid det välbekanta och trygga, vid det som man tror har varit konstanterna genom alla förändringar. Man söker efter sådana konstanter och vill att de ska vara enkla och lätta att förstå.

De idéer som odlas i en sådan situation är kanske inte särskilt sanna föreställningar om “hur det var förr”, men för dem som (med rätta eller ej) känner att de blivit kvarlämnade av ett samhälle som s.a.s. gått vidare är de synliga alternativen inte så många. Att närmast reflexmässigt stämpla deras tankar som stolligheter är kanske i sig en rimlig reaktion, men det lär inte göra att Sverigedemokraternas anhängare får en mer nyanserad uppfattning om det svenska kulturarvet utan bekräftar bara deras självbild som nedtystade sanningssägare. Den fråga vi alla har anledning att fundera över är därför vad vi faktiskt kan göra för att motverka de förenklade och förvanskade bilderna av svensk historia och, framför allt, den sorgliga människosyn som de bidrar till att underbygga.

Sverigedemokraterna och kulturarvet

Arkeologsamfundets ordförande Björn Magnusson Staaf har en både välskriven och viktig debattartikel i DN idag om Sverigedemokraterna, kulturarvet och nationalromantiken. Läs den! Jag twittrade om detta i morse och flera bloggare har redan kommenterat artikeln, inte minst Åsa M. Larsson i ett läsvärt inlägg. Just nu har jag inte mycket mer att tillägga, men en sak är helt klar: Sverigedemokraterna lever i en tid som aldrig har funnits.

Museum i blåsväder

Säga vad man vill om Historiska museet, men det väcker i alla fall intresse och uppmärksamhet. På senare år har flera av deras utställningar kritiserats på ett sätt som inte är så vanligt i de annars stillsamma (?) historikerkretsarna och idag var det dags igen. I e-postlådan damp det ner ett pressmeddelande (pdf) från Historisk tidskrift, det främsta fackorganet för svenska historiker, där Svenska Historiska Föreningens ordförande Elisabeth Elgán menar att det behövs “ett riktigt historiskt museum som täcker världshistorien och Sveriges plats i denna”.

Hennes kritik mot Historiska museet framfördes ursprungligen i en debattartikel i det nyligen publicerade nr 2010:3 av HT om utställningen Sveriges historia. I debattartikeln, som i sin helhet också finns tillgänglig på HT:s webbplats (pdf), skriver Elgán att utställningen är “för lite och för sent” för ett historiskt museum som egentligen mest är arkeologiskt. I diskussionen om utställningen figurerar också mindre smickrande omdömen som “nästan pinsamt”, “spretar” och “överlastat”, vilket enligt Elgán står i skarp kontrast till “museets utomordentliga utställning Forntider”.

Jag har själv inte sett utställningen, men mycket av det Elgán skriver påminner om det intryck jag fick av den stora (och likaledes omdebatterade) Mariautställningen för något år sedan. Istället för att belysa och begripliggöra en del av vårt förflutna var den så ängsligt samtidsbespeglande att den blev direkt ahistorisk – ja, faktiskt “nästan pinsam” (även om det är ett starkt uttryck).

Vare sig kritiken är rättvis eller inte, är Elgáns artikel läs- och tänkvärd för den som är det minsta intresserad av museerna och av deras roll för vårt förhållande till historien.