Historisk avgång

För några timmar sedan meddelade Steve Jobs, VD för Apple, att han avgår. Att uppmärksamma detta faktum kan tyckas märkligt på en historikerblogg, om också en personlig sådan. Vad gäller inverkan på många människors vardagliga liv, kommunikation och arbete, har emellertid Jobs tveklöst gjort en “historisk” insats.

Som person har han väckt oerhört intresse genom åren och det är uppenbart att han varit en polariserande figur, men än mer uppenbar är hans exceptionella begåvning ifråga om att både driva den tekniska utvecklingen framåt och skapa intuitiva användarupplevelser präglade av en unik omedelbarhet (men också slutenhet i form av ett stängt ekosystem, vilket är en tendens som blivit allt starkare på senare tid). Särskilt tydligt är det kanske med iPad, som fått ett så kolossalt genomslag på bara drygt ett år och vars effekter på datormarknaden som helhet nu börjar bli högst kännbara.

Det kan diskuteras hur många tekniska innovationer eller lösningar Jobs själv har ansvarat för; när Apple grundades på 1970-talet var det till exempel Steve Wozniak som stod för det mesta av den tekniska expertisen. Däremot har han visat en fenomenal förmåga att närma sig design och användarupplevelser som en helhet och att dra till sig de begåvade människor som tillsammans, under hans ledning, kan skapa dessa upplevelser. Inom sitt område har därmed Steve Jobs haft en historisk betydelse som få andra i vår tid, vilket gör det värt att uppmärksamma när han lämnar den direkta ledningen för det företag han gjorde till ett av världens mest framgångsrika.

Vad som nu blir intressant är att följa hur Apple utvecklas med Tim Cook som permanent VD (vikarierat har han redan gjort i ett drygt halvår). Som John Gruber argumenterar i en av de bästa analyserna av nyheten jag hittills läst, har skiftet i praktiken redan ägt rum för länge sedan, och Jobs kommer att fortsätta som styrelseordförande i Apple. Likväl är det slutet på en epok vi ser, och därmed också början på något nytt. Vad detta nya innebär kan bara tiden utvisa.

Datoranvändning och läsförmåga

På SVT:s hemsida kan man idag läsa om en studie av Monica Rosén, professor vid Göteborgs universitet, som visar att barn som använder dator riskerar få en sämre utveckling av läsförmågan än de som använder dator mindre. En längre artikel om Roséns resultat finns på universitetets egen hemsida, där det framgår att svenska och amerikanska barns läsförmåga har försämrats kraftigt sedan 1991, parallellt med att datoranvändningen i dessa länder har ökat. I Italien och Ungern däremot har läsförmågan inte försämrats på samma sätt och det sätts i samband med att barnen där inte använt datorer i lika hög utsträckning. Det handlar inte om att datorerna i sig är en negativ faktor utan att den tid som tillbringas framför dem minskar den tid barnen ägnar åt “nöjesläsning”, vilket i sin tur har betydelse för utvecklingen av läsförmågan.

Med tanke på den tekniska utveckling vi ser, där barn och ungdomar ägnar allt mer tid åt datorer, mobiltelefoner och andra digitala redskap är det oroväckande resultat Monica Rosén har kommit fram till. Att läsa text är en helt avgörande nyckelkompetens i vårt samhälle och kommer säkert att fortsätta vara det under överskådlig tid, även om dess roll i relation till förmågan att ta till sig ljud, bilder och vido utan tvivel kommer att minska. Det är också andra typer av kunskap som förmedlas, och som går att förmedla, i text jämfört med audiovisuella uttryckssätt och därför är det viktigt att alla barn ges möjligheter att utveckla läsförmåga tidigt. Den tekniska utvecklingen som sådan lär vi inte kunna hejda (om vi nu skulle vilja det), men vi behöver fundera på hur de nya digitala redskapen kan användas för att främja en mycket gammal och “analog” förmåga: att läsa och skriva.

Det är du som är produkten

De senaste veckorna har varit fyllda av små incidenter och stora katastrofer vad gäller säkerhet och personlig integritet i den digitala och mobila värld där allt fler av oss lever allt större delar av våra liv. En av de mest uppmärksammade historierna handlade om hur Apple spårar iPhone-användares varje rörelse och sparar dessa data okrypterat i upp till ett år. Som så ofta visade sig flera ganska viktiga detaljer i de ursprungliga rapporterna vara felaktiga. Till att börja med var det inte ens en nyhet eftersom det varit allmänt känt i ganska vida kretsar redan i höstas, då en amerikansk säkerhetsforskare t.o.m. diskuterat just denna “spårning” i en bok.

Viktigast var emellertid kanske det faktum att Apple inte alls samlade in uppgifterna (vilket vissa rubriker kunde ge sken av), och att uppgifterna inte bestod av positionsnoteringar för användaren utan data om mobilmaster och WiFi-nätverk i användarens närhet. Ett exempel på hur det kan se ut visas nedan, där jag i programmet iPhoneTracker fått fram en karta över uppgifterna i min iPhone, som tämligen väl visar hur min värld sett ut det senaste året: Göteborg som bas, med ett antal resor till Stockholm, London och Madrid. Och så kan man se att jag var i Härnösand den 4 december 2010 (för att vara opponent på Per Franssons doktorsavhandling)…

Så vitt jag förstår handlar det om att iPhone kontinuerligt anropar Apples databaser för att få dessa uppgifter så att användaren själv kan få så korrekta positionsangivelser som möjligt och det är data om dessa anropade mobil/WiFi-nätverk som lagras i telefonen. Okrypterat. I upp till ett år. Ingen tvekan om att det är ett problem ur integritetssynpunkt, men för att komma åt uppgifterna (vilkas extrema känslighet alltså kan debatteras) behöver “the bad guy” fysisk tillgång till din telefon – och har han (hon?) det finns där ju oftast betydligt känsligare information att lägga vantarna på.

Eftersom det handlade om Apple och om iPhone blev det krigsrubriker, men åtminstone för mig är ett betydligt värre problem som de allra flesta tycks helt omedvetna om, den ständiga spårning in i minsta detalj som vi utsätts för när vi rör oss på nätet. Jag tror att de flesta vanliga konsumenter inte har en aning om de enorma mängder information om våra webbvanor, preferenser, sökhistorik m.m. som de stora teknikföretagen samlar på sig varenda ögonblick. Om detta publicerade journalisten Molly Wood på den amerikanska tekniksajten CNet en mycket välskriven och smått skakande artikel häromdagen. Den bör läsas i sin helhet, men några av nyckelformuleringarna lyder:

Personal information is the currency of the post-technological age, and the cost of “free” has never been higher. Your data, on an increasingly minute and personal level, powers every Web or network-based company, from start-up to monolith. Google maintains literally acres of servers dedicated to storing your communications–from e-mail to texts to the transcripts of your voice mail; your browsing and shopping habits; your blog posts; your photos; your calendar appointments; and of course, your intensely personal search histories. [– – –] On the other side of the aisle lies Facebook, which has cleverly cajoled 500 million users (and growing) into giving up virtually all the same information for free. Profiles, Places, Deals, and of course, the ever-present Like button, which lets you easily record your preferences for everything from opinions to shoes to celebrities and bands…you can almost imagine Facebook whispering a little “thank you” every time you click that little blue button.

Att inte vara på Facebook håller snabbt på att bli en excentricitet, men jag tror jag håller ut lite till. Det är illa nog med Apple, Google och alla andra jätteföretag som vet mycket mer om mig än jag egentligen skulle vilja.

Sociala medier – allvar eller trams?

Snubblade just över ett intressant blogginlägg av Fredrik Svanberg på Historiska museet: “Den twittrande, facebookande, bloggande institutionen”. Det han egentligen resonerar kring där är vanan på museer att inte signera utställningstexter med namnen på dem som (huvudsakligen) skrivit dem. Istället är de anonyma och ger s.a.s. intryck av att vara själva institutionens röst, och därmed uppfattas de i någon mening som opersonligt objektiva. Men Svanberg börjar i en annan ända och det var den inledningen som fångade mig:

Inte så sällan kan man märka hur många inte tar sociala medier på allvar. Särskilt på stora kulturinstitutioner tänker jag. Där kan finnas en nedärvd teknikmisstänksamhet kombinerad med en förkärlek för klassiska utrycksformer som boken, föredraget eller vad det nu kan vara. Är sociala medier på allvar egentligen eller bara trams?

Jag känner igen mig själv (och en hel del av min institutionella omgivning) i denna beskrivning. Trots ett stort teknik- och medieintresse i övrigt har jag hyst en viss, kanske rentav ganska stor, skepsis mot sociala medier som fenomen. Samtidigt blir de för varje dag som går allt svårare att ignorera även för dem av oss som bär på “en förkärlek för klassiska uttrycksformer”. Det är någonstans i en sådan slutsats som tanken på denna blogg föddes. Den är ett försök att pröva på en kommunikationsform som visserligen (för mig) känns ny och ovan, men samtidigt helt uppenbart inte kan avfärdas som “bara trams”.

Efter att ha läst det nämnda blogginlägget upptäckte jag f.ö. att Fredrik Svanberg är en mycket flitig twittrare. Här ligger man i lä…