Datoranvändning och läsförmåga

På SVT:s hemsida kan man idag läsa om en studie av Monica Rosén, professor vid Göteborgs universitet, som visar att barn som använder dator riskerar få en sämre utveckling av läsförmågan än de som använder dator mindre. En längre artikel om Roséns resultat finns på universitetets egen hemsida, där det framgår att svenska och amerikanska barns läsförmåga har försämrats kraftigt sedan 1991, parallellt med att datoranvändningen i dessa länder har ökat. I Italien och Ungern däremot har läsförmågan inte försämrats på samma sätt och det sätts i samband med att barnen där inte använt datorer i lika hög utsträckning. Det handlar inte om att datorerna i sig är en negativ faktor utan att den tid som tillbringas framför dem minskar den tid barnen ägnar åt “nöjesläsning”, vilket i sin tur har betydelse för utvecklingen av läsförmågan.

Med tanke på den tekniska utveckling vi ser, där barn och ungdomar ägnar allt mer tid åt datorer, mobiltelefoner och andra digitala redskap är det oroväckande resultat Monica Rosén har kommit fram till. Att läsa text är en helt avgörande nyckelkompetens i vårt samhälle och kommer säkert att fortsätta vara det under överskådlig tid, även om dess roll i relation till förmågan att ta till sig ljud, bilder och vido utan tvivel kommer att minska. Det är också andra typer av kunskap som förmedlas, och som går att förmedla, i text jämfört med audiovisuella uttryckssätt och därför är det viktigt att alla barn ges möjligheter att utveckla läsförmåga tidigt. Den tekniska utvecklingen som sådan lär vi inte kunna hejda (om vi nu skulle vilja det), men vi behöver fundera på hur de nya digitala redskapen kan användas för att främja en mycket gammal och “analog” förmåga: att läsa och skriva.

Historikermötet i halvtid

Nyss passerade Historikermötet 2011 i Göteborg halvtid, och det har varit en intensiv dag. Många siktar nu in sig på den stora konferensmiddagen i Eriksbergshallen, som jag tyvärr går miste om eftersom jag fortfarande är lite medtagen efter att ha varit ganska ordentligt sjuk tidigare i veckan. Jag var inte heller med hela dagen idag, men tillräckligt för att känna av stämningen och att träffa på några historikervänner (och andra) från när och fjärran. Och imorgon räknar jag med att vara laddad för en heldag fylld av intressanta sessioner! Tills dess kommer här några intryck från den gångna dagen.

Stämningen i morse var febril, sessionerna började redan kl. 8 och många hade svårt att hitta i den för besökare smått labyrintiska Humanisten där det mesta äger rum. Men det syntes också många mycket synliga ljusgröna t-shirts, uniformen för de lokala funktionärer – alltifrån magisterstudenter till professorer – som förhoppningsvis kunde hjälpa alla tillrätta. Det sorlades intensivt vid kaffeborden i pauserna och det var lika roligt som alltid att återse gamla bekanta och träffa nya. En av dem var en nyantagen doktorand från Kina som jag hittills bara mejlväxlat med, men som jag nu kunde diskutera avhandlingsplaner med i livs levande livet. Hemskt roligt, och mycket passande på ett historikermöte som handlar om hur historien kan gå över och bortom de nationella ramarna.

Eftersom jag varit hemma både första halvdagen och delar av idag har det plötsligt blivit ganska viktigt att kunna följa det lilla som sägs om mötet på bloggar och Twitter, där åtminstone en liten rännil bildats nu under eftermiddagen. Som ganska ny på Twitter har jag fortfarande inte riktigt listat ut hur “hashtags” (nyckelord, ämnesmarkörer) s.a.s. etableras, men jag föreslog för några dagar sedan #shm2011 för historikermötet. Det mer beskrivande #historikermötet verkar vara det andra använder och nu även jag själv – ännu så länge är det bara något tiotal tweets men det blir säkert fler. Dessutom har Fredrik Svanberg på Historiska museet, en aktiv twittrare, skrivit ett blogginlägg om sina intryck av första dagens keynotes och paneldiskussion igår som jag i min frånvaro var mycket tacksam över att få ta del av.

Spetsutbildning med bredd

För ett par veckor sedan skrev Henrik Brändén på sin alltid läsvärda blogg om en ny humanistisk “spetsutbildning” vid Göteborgs universitet med fokus på argumentationsträning och läsning av klassiska västerländska texter utifrån idéhistoriska, filosofiska, litteratur- och språkvetenskapliga (med flera) perspektiv. Häromdagen uppmärksammades också detta kandidatprogram i “liberal arts” i Göteborgs-Posten av Elin Grelsson, som kallar det en “otidsenlig och djärv satsning”. Det är det sannerligen, och jag håller med både Brändén och Grelsson om att det är beklagligt att vi lever i en tid när man inte ser det samhälleliga värdet av bildning och träning i ett fritänkande, kritiskt granskande förhållningssätt.

Något som då bör understrykas är att bildning och träning i argumentation och kritisk textanalys inte bara har ett egenvärde, utan att det är högst “nyttiga” egenskaper på dagens arbetsmarknad oavsett om man siktar på privat eller offentlig sektor. När det talas om “anställningsbarhet” eller “nytta” idag har man dock ofta en så snäv förståelse av dessa begrepp att det närmast gränsar till ren enfald. Åtminstone är det så i Sverige, medan man i många andra länder förstår värdet av just dessa mer generiska (men högst användbara) kompetenser hos sina anställda i en föränderlig värld.

Till exempel är USA, det stora föredömet för många av dem som ivrigast förespråkar snävt näringslivsanpassade utbildningar, ett av de länder där idén om “liberal arts” är som starkast inom högre utbildning. Man kan säga mycket annat kritiskt om det amerikanska utbildningsväsendet, men i detta med svenska mått mätt extremt nytto- och affärsinriktade samhälle är det samtidigt en självklarhet att den bästa grunden för ett långt och produktivt yrkesliv är en brett hållen utbildning med tyngdpunkt inom ett visst område (en “major”) men utan en hårt driven specialisering. För om utbildningen blir för specialiserad, blir den också snabbt omodern – och då är den ju fullständigt onyttig.

Björklund ångar vidare

I den nya regeringen har utbildningsministern Jan Björklund även fått ansvar för den högre utbildningen och forskningen. Trots att han länge varit ett kärt (?) samtalsämne vid kaffeborden på svenska universitet och högskolor har det, än så länge, inte synts så många kommentarer till Björklunds nya portföljd i bloggosfären – åtminstone inte bland de historiker och andra humanister som jag försöker följa. Men när han nu oförtrutet ångar vidare inom skolpolitiken kommer det säkert att bli livlig diskussion.

Denna morgon är det religionsämnet i de nya kursplanerna för grundskolan som skapar rubriker. I en artikel i Svenska Dagbladet som jag hittade via svt.se framgår det att Björklund kört över Skolverket angående kristendomens roll inom religionsundervisningen. Kristendomen ska, enligt regeringsbeslut häromdagen, lyftas fram på bekostnad av övriga stora världsreligioner, medan Skolverket i ett tidigare förslag fördelade utrymmet mellan de olika religionerna s.a.s. mer jämlikt.

Att utbildningsministern på detta vis överprövat Skolverket kommer säkert i sig att leda till reaktioner, men samtidigt är det en fråga av ganska uppenbart politisk karaktär och i den meningen är det knappast ett otillbörligt “ministerstyre”. Givetvis kan man ha synpunkter på huruvida kristendom faktiskt ska ges en privilegierad ställning eller ej, men det är trots allt en fråga som ligger inom politikernas domän. Det blir mer problematiskt när Björklunds utbildningsdepartement exempelvis kör över Högskoleverket i frågan om ett nytt system för kvalitetssäkring och utvärdering inom högskolesektorn, när det finns ett förslag som sektorn i stort står bakom och som uppfattas vara sakligt välgrundat. Då handlar det nämligen om att politiker sätter sig över sakkunskapen av rent politiska skäl och sätter fackmyndigheternas oberoende ur spel, vilket är en påtaglig och alltmer oroande tendens inom svensk utbildnings- och forskningspolitik på senare år.

Jan Björklund talar sig regelbundet varm för betydelsen av kunskap och kvalitet, men samtidigt har han ofta visat ett uttalat ointresse för bådadera när de på något vis stått i vägen för hans personliga och politiska åsikter. Det är något för svenska universitet, högskolor och forskare att tänka på nu när Björklund blivit ansvarig även för de delarna av det svenska kunskapssamhället. Vi lär få anledning att återkomma till ämnet, är jag rädd.