Massiva nätkurser, universiteten och pedagogisk förnyelse

Sedan inlägget om ”De massiva nätkursernas roll” skrevs har jag haft anledning att fundera mer kring hur sådana kurser påverkar etablerade utbildningar och lärosäten, och mer generellt hur vi som arbetar i sådana miljöer bör tänka kring pedagogisk förnyelse. Häromdagen lämnade jag in slutrapporten för ett utvecklingsprojekt vid min institution kallat 3D (för didaktik, digitalt, distans), där det finns en lägesbedömning som tar avstamp just i frågan om massiva nätkurser. Den återges nedan i en lätt bearbetad version, där vissa passager upprepar argumentationen från det ovan nämnda inlägget (och andra på samma tema) men där texten som helhet utgör en vidareutveckling av dessa resonemang.

* * *

Ett av skälen till att 3D-projektet etablerades var den intensiva uppmärksamhet som våren och sommaren 2012 ägnades åt MOOCs (Massive Open Online Courses), på svenska ”massiva nätkurser”. Dessa uppfattades på olika håll som ett stort hot respektive möjlighet att helt omvandla den högre utbildningen, genom att i massiv skala erbjuda gratis kurser av hög kvalitet från några av världens mest välrenommerade universitet. Under de två år som gått har diskussionen om MOOCs blivit mer dämpad och nyanserad, delvis i takt med att fenomenet i sig har genomgått förvandlingar och utvecklats åt lite olika håll.

Min bedömning är att massiva nätkurser troligen kommit för att stanna, åtminstone i någon form, men också att de inte i större omfattning kommer att ersätta hela kurser eller utbildningar på högskolenivå. Däremot innebär de en potentiellt sett förändrad konkurrenssituation för mindre och medelstora lärosäten, särskilt inom ämnen som till sin karaktär är mer översättbara mellan olika delar av världen: matematik, naturvetenskap, teknik och medicin. Det blir med andra ord i någon mening viktigare för ”traditionella” utbildningar att demonstrera det (mer)värde de erbjuder studenter, när gratis och till synes attraktiva kurser från världsberömda universitet tillkommer som ett möjligt alternativ när de ska välja studiegång. Mer indirekt, men tillräckligt mycket för att vi ska ta det på allvar, kan även svenska kurser och program i humanistiska ämnen påverkas av denna utveckling.

Oavsett vilka och hur stora sådana effekter blir, är det samtidigt viktigt att vara klar över på vilket sätt vi kan möta en sådan utmaning. Kan Göteborgs universitet konkurrera med Harvard, Yale och Oxford? Inom vissa mycket nischade områden kanske vi kan det, men med få undantag är det mycket osannolikt att vi kan konkurrera genom att bygga upp egna MOOCs som lockar hundratusentals utländska studenter. Det som drar dylika skaror är nämligen inte i första hand den reella kvaliteten i utbildningen utan det varumärke den är förknippad med – och i en sådan konkurrens har vi, nu och under överskådlig tid, ingen chans att vinna. Oavsett hur framgångsrika de massiva nätkurserna visar sig bli i det långa loppet, måste vi därför istället utnyttja de unika fördelar vi faktiskt har i relation till de svagheter som finns med MOOC-modellen.

Dels handlar våra fördelar om den specialiserade kompetens vi har inom små, kulturellt specifika områden som stora amerikanska lärosäten sannolikt aldrig kommer att göra massiva nätkurser om. Dels, och framför allt, måste vi bli bättre på att erbjuda studenterna det som alltid varit vår främsta tillgång, nämligen ett innehållsligt och socialt sammanhang. Idag finns det oändliga mängder högkvalitativ information eller ”stoff” tillgängligt på nätet, och MOOCs är ett försök att i massiv skala försöka organisera och tillhandahålla samlingar av sådant stoff i ett strukturerat sammanhang. Men lärandemiljön består till stor del av envägskommunikation och den saknar i sin ursprungliga form all kontakt mellan lärare och student, vilket gör att MOOCs i slutändan bara blir till ännu ett paket av stoff på nätet, ett råmaterial för lärande, ett läromedel. Inte sällan är detta innehåll av hög kvalitet, och därför bör vi fundera på hur vi i vår tur kan använda massiva nätkurser eller delar av dem som råmaterial i våra egna kurser.

Men den verkliga konkurrensfördel traditionella universitet har är alltså möjligheten att ge studenterna ett intellektuellt och socialt sammanhang för deras lärande. Det är något som MOOCs inom överskådlig tid inte kan tillhandahålla (vilket försöken med ”SPOCs” nog är ett tecken på). Sammantaget blir det därmed viktigare än någonsin att vi verkligen kan erbjuda ett sådant sammanhang, vilket det i praktiken ofta har varit si och så med. Vad det betyder är egentligen att vi måste fortsätta göra det vi alltid gjort, men ännu bättre och med öppenhet för nya metoder och verktyg. Ytterst måste målet vara att få studenterna att bli och känna sig som en del av den lärande gemenskap vår institution och, i förlängningen, universitetet är.

Detta helhetstänkande såväl innehållsligt som socialt är något vi behöver beakta när vi utformar kurser och utbildningar, vilket naturligt leder över till det som stått i fokus för 3D-projektet: användningen av digitala verktyg och sociala medier i undervisningen. Dels är det nämligen tydligt att den värld studenterna lever i när de inte studerar till stor del präglas av sådana digitala och uppkopplade miljöer, vilket är något vi som utbildningsanordnare måste förhålla oss till. Dels finns det också ur ett mer strikt pedagogiskt perspektiv starka skäl att ta tillvara de möjligheter nya digitala metoder erbjuder, utan att för den skull hemfalla i tron att tekniken är en universallösning. Det är den inte, men om den används rätt kan den bidra till mer effektiv och ändamålsenlig undervisning.

Vad detta betyder på en mer övergripande nivå för vår utbildningsverksamhet är att vi behöver lösa upp de traditionellt skarpa gränserna mellan å ena sidan campuskurser, å andra sidan distanskurser. Vi måste alltså mer slagkraftigt utnyttja de möjligheter och fördelar som campus- respektive nätbaserad undervisning erbjuder, vilket per definition också innebär att vi minimerar de svagheter och nackdelar som var och en av dessa utbildningsformer för med sig. I en på många sätt radikalt ny situation, föranledd av både digitaliseringen och samhällsutvecklingen i stort, måste vi förutsättningslöst ompröva traditionella metoder för att se vad som fortfarande håller och vad som inte längre fungerar. Detta måste självfallet göras med sans och balans; lika lite som det är ett självändamål att slå vakt om traditionella arbetssätt för att ”vi alltid gjort så” finns det ett egenvärde i att ta till sig nya metoder bara för att de är nya. Det måste alltid vara studentens lärande som står i centrum.

A digital humanities reality check

Last week I wrote a post in Swedish here about my initial impressions of the 2014 Digital Humanities Summer Institute at the University of Victoria. Now that it is over and a few days have passed, I thought I’d try to sum up my experience of the intense week at DHSI as well as some more general reflections. These notes are based on the course I took, ”Fundamentals of Programming” led by John Simpson; two ”Birds of a Feather sessions” I attended live and one I followed on Twitter; an ”unconference” session on open access publishing (chaired by my classmate Casey Brienza) and the keynote lectures by Aimée Morrison, Paul Arthur and Alex Gil. There were many, many more activities offered outside the regular courses, but this handful of events was all I managed to attend during the week in Victoria. (As an aside, to paraphrase a comment another attendee made on Twitter ”I can neither confirm nor deny that I just googled the phrase ’How do I move to Victoria, BC’.” The home of DHSI is clearly one of the loveliest cities I have ever had the privilege to visit.)

First of all, the programming class was tremendously good and I learned a lot in those five days. For a complete beginner the pace was quite fast, but our instructor did an outstanding job of keeping all of his 14 students on board and constantly moving forward. In just a few days we went from being introduced to some basic concepts in programming to working on different coding projects in small teams, ranging from text extraction and manipulation to geocoding analysis and writing a text adventure game. Some times it was hard to keep up and I’m still very much the beginner, but it was really valuable just to spend so much time in the command line interface day after day and to gain familiarity with it. Perhaps this familiarity and being comfortable with working in the Terminal was the most important outcome of the Institute for me personally, since it gives me the confidence to move forward and continue to learn on my own now that the DHSI is over.

Hello World

On a more general level, the out-of-class sessions I attended throughout the week were about a variety of topics but, to me, a common theme became apparent as the days went by: a sense of ”digital humanities reality check(s)”. The sessions may have been about trying to define who are digital humanists or not, about open access or graduate training, but to my mind they all seemed to return again and again to issues of finding a balance between idealism and pragmatism in promoting and implementing the digital humanities – whatever that is. And throughout all of these discussions, I couldn’t help but think that as the question of definitions is a case of ”you’re damned if you do and you’re damned if you don’t”. In other words, while many would argue that the endless debates about ”defining DH” are just a waste of time and energy it is hard to see how they can be avoided, since in order to know what we are doing we have to know what ”it” is and what it means.

It also seems clear to me that one of the main reasons for the great surge of digital humanities over the last few years has been exactly the fact that it is a very elastic, multifaceted term. It signifies many different things to different people, and when these come together it is inevitable that there will be intense and sometimes rather messy discussions about what it all means as these different groups try to figure out if and how they are a ”we” or not. So, for instance, while to some the digital humanities is rather simply just what the term implies, more or less traditional humanities scholarship that happens to be carried out with digital methods and resources, to others DH is something much more radical: a movement aiming for comprehensive and fundamental transformation of humanities research and the academic world that it is a part of. Between these extremes there is a variety of intermediate positions and priorities within the ”big tent” that the digital humanities, whether you like it or not, is today.

Reflecting on this situation and the discussions taking place within it, I cannot help but draw a comparison to a completely different, but in some ways also remarkably similar, historical context: the Reformation in sixteenth century Europe. This may seem far fetched, but there is the same widespread – albeit not universal – sense of crisis for the existing order within a well-established institution (the church/academia) on the one hand, and the same lack of consensus on how swift, deep and wide-ranging the reforms to counter it should be on the other. Some within the system don’t see the need for any internal change at all since the main problem, to them, is an unappreciative outside world who must be made to value appropriately the work we are already doing. Others feel that in essence, the basic principles of the current order are right but they are being misapplied or abused, so that what we need are some fresh ideas on how to practice what we preach. Yet others, finally, think that the whole system is corrupted beyond repair, in urgent need of being reimagined and rebuilt from the ground up. Everyone, of course, are deeply convinced that their view is the right one, and the outcome is a clash of competing visions that can be both invigorating and frustrating to witness up close.

My own position in all of this is firmly located somewhere in the middle, or perhaps even on the outskirts of the whole debate. To the question being raised in one of the DHSI sessions, ”Are we all digital humanists now?”, I would reply that on the one hand it is completely obvious that the answer is yes, in the sense that all humanists work with digital materials and methods and will increasingly come to rely on such in years to come. On the other it is equally apparent that the answer is no, for reasons already suggested above: many academics in the humanities do not subscribe at all to the agenda of those who most fervently self-identify as digital humanists and who see DH as something much more than merely a new methodology. One of the reasons why DHSI is such an interesting environment is, in fact, that it draws together people ranging from one extreme of this spectrum to the other, which makes for lively and diverse exchanges of ideas.

Ray Siemens

DHSI’s director, Ray Siemens, at one of the closing sessions of the 2014 Institute.

Having said that, I thought there were in some of the discussions a tendency to make unnecessarily sharp distinctions between ”us” (as in progressive, innovative digital humanists) and ”them” (as in conservative, traditional academics); to reproduce such polarizing dichotomies of ”we and they” is rarely a constructive way to move forward. It should also be remembered that the world of the digital humanities is not free from hierarchies or other forms of inequality; they just look different and are based on other criteria than in some other parts of academia. Perhaps this is, at least in some respects, more apparent to someone like me, in several ways something of an outsider looking in at the community of (self-identified) digital humanists. Generally speaking I see many intriguing opportunities and much potential worth exploring in digital sources and methods, but there are also many aspects of ”traditional” scholarship that I think are important to preserve and/or to build on for the future. That makes me approach the more ”radical” DH ideas and their proponents with an ambivalence that may best be characterized as a sceptical sense of sympathy. It also makes me think that we have many bridges to build in the years ahead, and that is ultimately what DHSI is all about.

På DH-kurs i Victoria

I drygt tre år nu har jag mer aktivt intresserat mig för frågor om digital historia och digital humaniora, vilket det senaste året kommit till uttryck främst genom skrivandet på Historia i en digital värld tillsammans med Jessica Parland-von Essen. Hittills har det dock mest handlat om att tackla dessa frågor på en allmän nivå och från en historikers perspektiv i ganska traditionell mening, utan att egentligen förstå så mycket om den bakomliggande teknologi som det i grunden handlar om. Eftersom det är så tydligt att historisk forskning och undervisning är på väg att omvandlas mer eller mindre radikalt av de digitala metoderna och miljöerna, har jag därför länge funderat på hur jag kan komma vidare och få åtminstone en elementär förståelse också för de mer tekniska aspekterna av digital historia/humaniora.

Som en följd av de funderingarna anmälde jag mig i höstas till en veckolång intensivkurs i ”Fundamentals of Programming / Coding for Human(ist|s)” vid Digital Humanities Summer Institute i Victoria, British Columbia. DHSI är en årligen återkommande sommarskola och, i praktiken, konferens om digital humaniora som organiserats sedan början av 2000-talet. I år samlar den ca 600 deltagare i 28 olika kurser, alltifrån de mest grundläggande (som den jag går) till tämligen avancerade, specialiserade fördjupningskurser om vissa verktyg eller tekniker. Evenemanget pågår under fem dagar med ett sprängfyllt program som, utöver fem timmars reguljär undervisning varje dag, innehåller en mängd föreläsningar, seminarier, posterutställningar, kollokvier, ”unconference”-sessioner och sociala aktiviteter från tidig morgon till sen kväll.

Årets upplaga inleddes igår och den första dagen lovar mycket gott för fortsättningen. Dels var början på min kurs mycket intressant och lärorik, om också intensiv, dels kännetecknas hela evenemanget av en påfallande öppen, välkomnande och generös atmosfär där samarbete och erfarenhetsutbyte hela tiden står i centrum. Denna anda av lagarbete och ömsesidig hjälpsamhet trycker arrangörerna själva mycket starkt på i olika sammanhang, och den gör att man som nybörjare snabbt känner sig hemmastadd här. (Att både staden och University of Victoria utgör en vacker miljö, som det verkar med strålande sommarväder hela denna vecka, gör inte saken sämre.)

Att åka ända till kanadensiska västkusten för att ta en kurs i grundläggande programmering kan tyckas vara lite övermaga, men faktum är att DHSI är en ganska unik miljö. Det finns liknande sommarinstitut i bl.a. Oxford och Leipzig, men de tenderar vara lite mer tekniskt avancerade (även om det i Oxford detta år kommer att finnas en kurs/ett spår kallat ”Introduction to Digital Humanities”). I Victoria tror jag att det samlas fler deltagare med samma bakgrund som jag: humanister med å ena sidan små eller obefintliga tekniska kunskaper, å andra sidan ett stort intresse av att börja ändra på det förhållandet. En vecka är en kort tid, hur intensivt schemat än är, men när den är slut hoppas jag en smula bättre förstå vad som krävs för att jag ska kunna ta nästa steg på vägen mot att inte bara tala om utan också praktisera digital humaniora.