En dag av tacksamhet

Många av oss som bor i Sverige lever på de flesta sätt ett gott liv, särskilt jämfört med hur det ser ut för större delen av världens befolkning. Ofta är det inte vår egen förtjänst, utan vi har bara haft turen att födas här eller komma hit på grund av mer eller mindre tillfälliga omständigheter. Jag har därför lite svårt att förstå de som säger sig vara ”stolta” över att de är svenskar (oavsett om de är infödda eller inflyttade). Däremot är jag oerhört tacksam över att få leva i detta – trots allt och i det stora hela – trygga, fredliga och toleranta land med frisk luft och vacker natur.

Give thanksInte ens vi som är så lyckligt lottade att vi har det bättre än de allra flesta människor som någonsin levat, går dock omkring och tänker på detta dagarna i ända. Vanligare är nog att vi oroar oss över vardagsproblem, drömmer om något annat än det vi redan har eller grämer oss över sådant vi har förlorat. Kanske är det också, av olika skäl, ofrånkomligt att det är så. Men åtminstone en dag om året borde vi försöka göra tvärtom och tänka på allt det vi har att vara tacksamma för, vare sig det är ett meningsfullt arbete, goda vänner eller en stor familj – eller bara att vi får leva ännu en dag på denna jord.

Den tanken kommer till uttryck i USA:s största helgdag, Thanksgiving, som infaller idag och firas veckan ut. Jag är inte någon stor anhängare av importen av vissa former av amerikanskt helgfirande som exempelvis Halloween, men tacksägelsedagen är en sed som förtjänar att tas efter. Och med en bild från en sådan dag i Norwood, New Jersey, för några år sedan som jag har i kärt minne önskar jag alla och envar, särskilt amerikanska släktingar och vänner, en riktigt ”Happy Thanksgiving”.

Expanding the audience

Clay Shirky drills down into the question of what MOOCs are and what they are not:

The possibility MOOCs hold out isn’t replacement; anything that could replace the traditional college experience would have to work like one, and the institutions best at working like a college are already colleges. The possibility MOOCs hold out is that the educational parts of education can be unbundled. MOOCs expand the audience for education to people ill-served or completely shut out from the current system, in the same way phonographs expanded the audience for symphonies to people who couldn’t get to a concert hall, and PCs expanded the users of computing power to people who didn’t work in big companies.

If he is right, the big question is: For how many current and potential students will MOOCs be ”good enough” to justify not attending a traditional college?

Tools, people, history

Benjamin Breen in the inaugural blog post for The Appendix, an upcoming ”journal of narrative and experimental history”:

History is shaped by the tools available for making it: cuneiform tablets tallying sheep or barley are less flexible as texts — they carry more limited forms of information, in smaller quantities, and in harder to reproduce form — than 17th century letters or printed books. By the same token, digital communication can do things that early modern technologies of writing and print can’t (for instance, web packets are at considerably less risk of falling into rivers during winter storms). History changes, and is also changed by, the technologies used to record it.

At the same time, however, history isn’t about those tools — it’s about people.

This thoughtful, well-written piece makes me look forward even more to the debut of the first issue of The Appendix on 21 December. Its very appropriate theme: ”The end?”

Om rasism och socialkonservatism

Henrik Arnstad skriver i dagens DN om betydelsen av att kalla Sverigedemokraterna vid deras rätta namn. Hur obehagligt det än är, menar han, måste vi inse att SD är ett fascistiskt parti och att det är en rörelse som växer här och nu, i Sverige och övriga Europa 2012, Jag håller med och skulle även vilja peka på en aspekt av den diskussionen som från min utsiktspunkt tycks angelägen att uppmärksamma.

SD-företrädare kallar sig ofta för socialkonservativa men är i första hand fascister och rasister, vilket är något helt annat. Att så är fallet har dock knappt påtalats i offentlig debatt eller sociala medier, där socialkonservatismen inte står särskilt högt i kurs numera (i Sverige, vill säga) och ibland nämns i samma andetag som exempelvis främlingsfientliga idéer. I ett demokratiskt samhälle som präglas av stor mångfald enligt alla upptänkliga kriterier måste dock den avgörande rågången vara den mellan demokratiska respektive odemokratiska rörelser, inte mellan sådana vars politik man sympatiserar med respektive ogillar i största allmänhet.

Alla har vi därmed ett ansvar för att tydligt markera skillnaden mellan den respekt varje demokratisk åsiktsmotståndare förtjänar i det offentliga samtalet, oavsett hur illa vi tycker om vederbörandes uppfattning, och avståndstagandet från dem som varken är demokrater eller tror på varje människas lika värde i vidare mening. Den som relativiserar rasism och fascism genom att likna dem vid andra (men demokratiska) åsiktsriktningar man har svårt för, bidrar med andra ord till sådana rörelsers legitimering som en del av det (i stark mening) normala politiska landskapet.

Till universitetens försvar

I Storbritannien har en grupp framstående forskare fått nog. Där grundas nästa vecka ett Council for the Defence of British Universities, vars syfte är att försöka återta något av det akademiska självbestämmande som på senare år förlorats till kortsiktiga marknadskrafter och politisk detaljstyrning. En av initiativtagarna är historikern Keith Thomas, som i Times Higher Education idag skriver om en utveckling som många här i Sverige kan känna igen:

Over the past two to three decades we have seen ever-increasing government regulation of academic life. It is right that in a democratic country the people’s representatives should assure themselves that public money is properly spent and that state-funded universities are actively discharging their responsibilities. But the degree of audit and accountability now demanded is excessive, inefficient and hugely wasteful of time and resources. More fundamentally, the very purpose of the university is grossly distorted by the attempt to create a market in higher education.

Det Thomas och andra vänder sig mot är inte marknadsekonomin som sådan. Att universitet och högskolor bland annat ska bidra till den ekonomiska utvecklingen är nog tvärtom självklart för de flesta. Poängen är snarare att det bidraget på sikt blir större, inte mindre, med ett fritt kunskapssökande inom såväl forskning som utbildning. Vi kan nämligen aldrig veta var de stora upptäckterna kommer att ske eller mer precist vilka tillämpade kunskaper som kommer att behövas i morgondagens samhälle. Försöken att ”tämja” universiteten genom regleringar och instrumentellt nyttotänkande är alltså kontraproduktiva, även om man är så inskränkt att man uteslutande ser dem som ett redskap för näringslivspolitik.

Häromdagen såg jag på Twitter ett citat som tillskrevs den amerikanske historikern Dan Cohen. Han sammanfattar på ett briljant sätt den enkla sanning om akademins uppgift som så många politiker, näringslivsföreträdare och utbildningsbyråkrater verkar ha så svårt att förstå: ”The whole point of a university is to produce unexpected outcomes.” Det är den synen på forskning och högre utbildning som Keith Thomas vill värna, och som även här i Sverige behöver försvaras mer än någonsin.

Of databases and narratives

These days I might describe myself as a (somewhat) old-school historian trying to better understand the implications of digital technology and social media. As such, I found this piece by Lev Manovich (part 1 of a longer article) on different ”information design patterns” or ”forms of social media” to be analytically helpful. He discusses three such patterns – the database, the timeline and the data stream – and argues that we have now arrived in the age of the latter:

I want to suggest that in social media, as it developed until now (2004–2012), database no longer rules. Instead, social media brings forward a new form: a data stream. Instead of browsing or searching a collection of objects, a user experiences the continuous flow of events. These events are typically presented as a single column. New events appearing on top push the earlier ones from the immediate view. The most important event is always the one that is about to appear next because it heightens the experience of the “data present.” All events below immediately become “old news” – still worth reading, but not in the same category.

In the light of this, a previous point in Manovich’s argument was especially interesting: his contention that the database pattern of 1990s web sites represented a break with the narrative as ”the historically dominant way of organization [sic] information”. While I’m sure one might qualify or challenge this conclusion in various ways, it seems generally valid to me. But if so, what is the data stream if not a merger of these opposing forms, a database-driven narrative or a narrative database? Put differently: ”The Narrative Strikes Back”, anyone?

While Manovich does not explicitly make that connection in this installment of his article, maybe he will get back to it in the next. Whether he does or not, I am looking forward to reading it.