Löflingstipendiater på resa i Venezuela

Den 20-22 maj deltog jag i ett symposium om Linnélärjungen Anders Sparrman i Uppsala, arrangerat av Svenska Linnésällskapet. Ett intressant (och lite otippat) inslag var redovisningen av en resa till Venezuela som några elever från Sundsvalls gymnasium gjorde i Pehr Löflings fotspår i februari i år. Med stipendium från Linnésällskapet och sponsring från ett antal företag tillbringade de fyra tjejerna en dryg vecka i de delar av Venezuela där Pehr Löfling en gång verkade.

En lärare följde också med, liksom Solveig Nordin Zamano som spelat en avgörande roll för att resan kunde bli av (och som är en välkänd eldsjäl i olika sammanhang med koppling till Löfling). Till höger en bild från presentationen vid symposiet som visar det entusiastiska mottagande tjejerna fick vid Colegio Loefling i Ciudad Guyana, inte långt från den plats där Löfling sägs ha dött. För den intresserade går det att läsa mer om resan på en särskild blogg, som finns på adressen http://linneprojektet.blogg.se.

Linnélärjungen Sparrman omvärderas

Anders Sparrman i ny belysningDenna helg är jag i Uppsala för att delta i symposiet Anders Sparrman i ny belysning, som pågår 20–22 maj med deltagande av en imponerande skara namnkunniga forskare från en rad discipliner: medicin, botanik, idéhistoria, språkvetenskap, historia och latin för att bara nämna några. Första dagen igår bjöd på mycket av intresse och jag räknar med att det fortsätter så idag.

Anders Sparrman (1748–1820) var en av Carl von Linnés mest intressanta resande lärjungar eller ”apostlar”, med ett livsöde som många — inte minst i vår tid — har fängslats av. I unga år fick han chansen att göra omfattande resor till olika delar av världen och blev berömd, framför allt som en av deltagarna i James Cooks andra världsomsegling. När han kommit hem fann han sig dock aldrig riktigt till rätta utan förde en rastlös tillvaro, blev alltmer ifrågasatt i det vetenskapliga etablissemanget och slutade sina dagar som fattigläkare i Stockholm, ensam och utblottad.

Per Wästberg - Anders Sparrmans resa

Det är i alla fall den gängse bilden, som till vissa delar började luckras upp redan för några år sedan när akademiledamoten Per Wästberg gav ut sin biografiska roman Anders Sparrmans resa. Den är en blandning av fakta och fiktion, där ett exempel på det förra är att Sparrman under de sista åren av sitt liv hade en relation med sin hushållerska och bildade familj med henne (men utan att gifta sig). Så mycket för ensamheten alltså. Vid symposiet igår framkom en del ytterligare intressanta detaljer och idag kommer Eva Björn, intendent vid Linnémuseet, att berätta om Sparrmans bouppteckning som visar att han faktiskt levde ett relativt ståndsmässigt liv ända till slutet. Visserligen gjorde dödsboet konkurs, men delvis beror det på teknikaliteter och arvingarnas manövrerande för att inte behöva ta över några skulder.

Till detta kan läggas något jag själv upptäckte när jag 2005 skrev en artikel om Anders Sparrman för Svenskt biografiskt lexikon. Det har länge varit ett etablerat och självklart faktum i litteraturen att Sparrman vid 17 års ålder reste till Kina som skeppsläkare ombord på Ostindiska kompaniets fartyg Stockholms slott. Visserligen hade han då studerat medicin i tre år men jag var tveksam till uppgiften och gjorde därför en dubbelkontroll i skeppsrullan, som finns bevarad vid Uppsala universitetsbibliotek och är tillgänglig på nätet via Göteborgs universitetsbibliotek.

Mycket riktigt, Sparrman stod upptagen som ”matros” och någon helt annan var skeppsläkare. Utan tvivel var Sparrman inte en vanlig matros som låg och skrubbade däcket; snarare fungerade han som vetenskapligt biträde och elev till kaptenen ombord, Carl Gustaf Ekeberg, som stod hans familj nära och som hade sett till att han kunde följa med på resan. Med tanke på hans medicinska studier är det dessutom möjligt eller rentav troligt att han assisterade skeppsläkaren, men det är något annat än att som 17-åring ha självständigt ansvar för sjukvården ombord.

Man kan givetvis ställa sig frågan om sådana ”detaljer” spelar någon roll, och varför forskare ska envisas med att slå hål på en så spännande och smått sorglig historia som den (påstådda) om Sparrmans liv. Visst, det kan man ju undra men för många av oss betyder inte bortrensandet av myter att människorna bakom dem blir tråkigare eller mindre levande; tvärtom känns de bara mer mänskliga och intressanta när vi kommer närmare det verkliga liv de en gång levde. Jag ser fram emot ännu en dag av nya perspektiv på Anders Sparrman här i Uppsala.

Datoranvändning och läsförmåga

På SVT:s hemsida kan man idag läsa om en studie av Monica Rosén, professor vid Göteborgs universitet, som visar att barn som använder dator riskerar få en sämre utveckling av läsförmågan än de som använder dator mindre. En längre artikel om Roséns resultat finns på universitetets egen hemsida, där det framgår att svenska och amerikanska barns läsförmåga har försämrats kraftigt sedan 1991, parallellt med att datoranvändningen i dessa länder har ökat. I Italien och Ungern däremot har läsförmågan inte försämrats på samma sätt och det sätts i samband med att barnen där inte använt datorer i lika hög utsträckning. Det handlar inte om att datorerna i sig är en negativ faktor utan att den tid som tillbringas framför dem minskar den tid barnen ägnar åt ”nöjesläsning”, vilket i sin tur har betydelse för utvecklingen av läsförmågan.

Med tanke på den tekniska utveckling vi ser, där barn och ungdomar ägnar allt mer tid åt datorer, mobiltelefoner och andra digitala redskap är det oroväckande resultat Monica Rosén har kommit fram till. Att läsa text är en helt avgörande nyckelkompetens i vårt samhälle och kommer säkert att fortsätta vara det under överskådlig tid, även om dess roll i relation till förmågan att ta till sig ljud, bilder och vido utan tvivel kommer att minska. Det är också andra typer av kunskap som förmedlas, och som går att förmedla, i text jämfört med audiovisuella uttryckssätt och därför är det viktigt att alla barn ges möjligheter att utveckla läsförmåga tidigt. Den tekniska utvecklingen som sådan lär vi inte kunna hejda (om vi nu skulle vilja det), men vi behöver fundera på hur de nya digitala redskapen kan användas för att främja en mycket gammal och ”analog” förmåga: att läsa och skriva.

Katalog över Löflings brevbok tillgänglig för nedladdning

Mellan maj 1751 och oktober 1754 förde Pehr Löfling bok över alla brev till och från kollegor, vänner och familj hemma i Sverige (och några andra). Denna ”Bref-bok”, som förvaras i Botaniska trädgårdens arkiv i Madrid, innehåller utkast eller sammanfattningar av de brev Löfling själv skrev och noteringar om när och från vem han själv fått brev. Totalt är det 172 poster samlade i en volym om 221 sidor text som bitvis är svårläst och oöverskådlig.

Pehr Löfling's Letter-book in the Archives of the Real Jardín Botánico in Madrid: A CatalogueEftersom materialet inte är så lättillgängligt eller bekant för forskningen sammanställde och publicerade jag för några år sedan en katalog över brevboken med titeln Pehr Löfling’s Letter-book in the Archives of the Real Jardín Botánico in Madrid: A Catalogue (2008). Denna publikation om knappt 80 sidor innehåller korta sammanfattningar av varje brev (eller notering om inkomna brev) samt vissa grunduppgifter såsom avsändare/mottagare, ort och datum. Det finns också en kort inledning med bakgrund och förklaringar, sedvanlig notapparat och ett avslutande index.

Sedan publiceringen har jag ibland fått frågan om katalogen inte kan göras tillgänglig på nätet, och från och med nu är den det. På min personliga blogg Tidens skiften har jag lagt upp en sida med den här sidan finns några av mina skrifter för nedladdning i fulltext, och brevbokskatalogen är en av dem. Filen, som innehåller hela skriften inklusive omslag, kan också laddas ned direkt genom att klicka här eller på omslagsbilden ovan (PDF, 5 Mb). (Tillägg 131003: Länkarna för nedladdning har uppdaterats med aktuella adresser.)

Den som är intresserad av att få tag på den tryckta versionen är välkommen att kontakta mig via e-post på adress enligt principen fornamn.efternamn(snabel)gu.se.

Projektblogg om Pehr Löfling igång

Uppdatering 120930: Projektbloggen som nämns nedan har nu slagits samman med Tidens skiften och allt dess innehåll flyttats över hit.

* * *

För ett halvår sedan fick jag besked om att Riksbankens Jubileumsfond (RJ) beviljat min ansökan om medel till ett forskningsprojekt kallat ”Pehr Löfling och kunskapens globalisering 1729–1756”. Av olika skäl kommer jag att inleda projektet först till hösten och då i mycket blygsam skala, men tankearbetet är givetvis igång redan nu (eller snarare sedan länge).

Det känns ganska självklart att projektet ska ha en egen blogg där arbetet dokumenteras och där mer populärvetenskapligt material om Pehr Löfling och hans värld kan samlas. Tanken är alltså att (på sikt) bygga upp en resurssida med både eget material och länkar till texter, media, webbplatser etc. som ger kunskaper om personen, tiden och företeelserna som undersöks eller berörs på olika sätt i projektet. På så sätt hoppas jag att inte bara de strikt vetenskapliga resultaten av arbetet i någon mån kan komma en bredare publik tillgodo.

Häromdagen öppnade den nya bloggen, och idag skrev jag det första ”riktiga” inlägget. Där berättar jag att en katalog över Löflings s.k. brevbok som jag publicerade 2008 nu går att ladda ned i fulltext från – var annars? – Tidens skiften. Här har jag nämligen också arbetat lite bakom kulisserna de senaste dagarna, bl.a. genom att lägga upp en särskild avdelning kallad Fulltext, där en del av mina skrifter kommer att göras tillgängliga i digitalt format. (Tillägg 131003: Fulltextlänken har uppdaterats till aktuell adress.)

Och nej, jag har inte drabbats av storhetsvansinne utan inser att efterfrågan är mycket blygsam — det handlar mer om att det ”ska finnas” såvida inte några särskilda hinder föreligger. (Tänker lite Open Access här, för dem av er som är insatta i den diskussionen.) Än så länge är det bara Löflingkatalogen och min avhandling som ligger ute, men så småningom tillkommer nog också lite artiklar m.m.

Rubrikerna på de senaste fem inläggen från Löflingbloggen syns i högerspalten här på Tidens skiften, strax ovanför min länklista. Där finns även de senaste rubrikerna från min privata och högst amatörmässiga fotoblogg Brevio.

Historikermötet i halvtid

Nyss passerade Historikermötet 2011 i Göteborg halvtid, och det har varit en intensiv dag. Många siktar nu in sig på den stora konferensmiddagen i Eriksbergshallen, som jag tyvärr går miste om eftersom jag fortfarande är lite medtagen efter att ha varit ganska ordentligt sjuk tidigare i veckan. Jag var inte heller med hela dagen idag, men tillräckligt för att känna av stämningen och att träffa på några historikervänner (och andra) från när och fjärran. Och imorgon räknar jag med att vara laddad för en heldag fylld av intressanta sessioner! Tills dess kommer här några intryck från den gångna dagen.

Stämningen i morse var febril, sessionerna började redan kl. 8 och många hade svårt att hitta i den för besökare smått labyrintiska Humanisten där det mesta äger rum. Men det syntes också många mycket synliga ljusgröna t-shirts, uniformen för de lokala funktionärer – alltifrån magisterstudenter till professorer – som förhoppningsvis kunde hjälpa alla tillrätta. Det sorlades intensivt vid kaffeborden i pauserna och det var lika roligt som alltid att återse gamla bekanta och träffa nya. En av dem var en nyantagen doktorand från Kina som jag hittills bara mejlväxlat med, men som jag nu kunde diskutera avhandlingsplaner med i livs levande livet. Hemskt roligt, och mycket passande på ett historikermöte som handlar om hur historien kan gå över och bortom de nationella ramarna.

Eftersom jag varit hemma både första halvdagen och delar av idag har det plötsligt blivit ganska viktigt att kunna följa det lilla som sägs om mötet på bloggar och Twitter, där åtminstone en liten rännil bildats nu under eftermiddagen. Som ganska ny på Twitter har jag fortfarande inte riktigt listat ut hur ”hashtags” (nyckelord, ämnesmarkörer) s.a.s. etableras, men jag föreslog för några dagar sedan #shm2011 för historikermötet. Det mer beskrivande #historikermötet verkar vara det andra använder och nu även jag själv – ännu så länge är det bara något tiotal tweets men det blir säkert fler. Dessutom har Fredrik Svanberg på Historiska museet, en aktiv twittrare, skrivit ett blogginlägg om sina intryck av första dagens keynotes och paneldiskussion igår som jag i min frånvaro var mycket tacksam över att få ta del av.

Det är du som är produkten

De senaste veckorna har varit fyllda av små incidenter och stora katastrofer vad gäller säkerhet och personlig integritet i den digitala och mobila värld där allt fler av oss lever allt större delar av våra liv. En av de mest uppmärksammade historierna handlade om hur Apple spårar iPhone-användares varje rörelse och sparar dessa data okrypterat i upp till ett år. Som så ofta visade sig flera ganska viktiga detaljer i de ursprungliga rapporterna vara felaktiga. Till att börja med var det inte ens en nyhet eftersom det varit allmänt känt i ganska vida kretsar redan i höstas, då en amerikansk säkerhetsforskare t.o.m. diskuterat just denna ”spårning” i en bok.

Viktigast var emellertid kanske det faktum att Apple inte alls samlade in uppgifterna (vilket vissa rubriker kunde ge sken av), och att uppgifterna inte bestod av positionsnoteringar för användaren utan data om mobilmaster och WiFi-nätverk i användarens närhet. Ett exempel på hur det kan se ut visas nedan, där jag i programmet iPhoneTracker fått fram en karta över uppgifterna i min iPhone, som tämligen väl visar hur min värld sett ut det senaste året: Göteborg som bas, med ett antal resor till Stockholm, London och Madrid. Och så kan man se att jag var i Härnösand den 4 december 2010 (för att vara opponent på Per Franssons doktorsavhandling)…

Så vitt jag förstår handlar det om att iPhone kontinuerligt anropar Apples databaser för att få dessa uppgifter så att användaren själv kan få så korrekta positionsangivelser som möjligt och det är data om dessa anropade mobil/WiFi-nätverk som lagras i telefonen. Okrypterat. I upp till ett år. Ingen tvekan om att det är ett problem ur integritetssynpunkt, men för att komma åt uppgifterna (vilkas extrema känslighet alltså kan debatteras) behöver ”the bad guy” fysisk tillgång till din telefon – och har han (hon?) det finns där ju oftast betydligt känsligare information att lägga vantarna på.

Eftersom det handlade om Apple och om iPhone blev det krigsrubriker, men åtminstone för mig är ett betydligt värre problem som de allra flesta tycks helt omedvetna om, den ständiga spårning in i minsta detalj som vi utsätts för när vi rör oss på nätet. Jag tror att de flesta vanliga konsumenter inte har en aning om de enorma mängder information om våra webbvanor, preferenser, sökhistorik m.m. som de stora teknikföretagen samlar på sig varenda ögonblick. Om detta publicerade journalisten Molly Wood på den amerikanska tekniksajten CNet en mycket välskriven och smått skakande artikel häromdagen. Den bör läsas i sin helhet, men några av nyckelformuleringarna lyder:

Personal information is the currency of the post-technological age, and the cost of ”free” has never been higher. Your data, on an increasingly minute and personal level, powers every Web or network-based company, from start-up to monolith. Google maintains literally acres of servers dedicated to storing your communications–from e-mail to texts to the transcripts of your voice mail; your browsing and shopping habits; your blog posts; your photos; your calendar appointments; and of course, your intensely personal search histories. [– – –] On the other side of the aisle lies Facebook, which has cleverly cajoled 500 million users (and growing) into giving up virtually all the same information for free. Profiles, Places, Deals, and of course, the ever-present Like button, which lets you easily record your preferences for everything from opinions to shoes to celebrities and bands…you can almost imagine Facebook whispering a little ”thank you” every time you click that little blue button.

Att inte vara på Facebook håller snabbt på att bli en excentricitet, men jag tror jag håller ut lite till. Det är illa nog med Apple, Google och alla andra jätteföretag som vet mycket mer om mig än jag egentligen skulle vilja.