Etikettarkiv: pedagogik

Massiva nätkurser, universiteten och pedagogisk förnyelse

Sedan inlägget om ”De massiva nätkursernas roll” skrevs har jag haft anledning att fundera mer kring hur sådana kurser påverkar etablerade utbildningar och lärosäten, och mer generellt hur vi som arbetar i sådana miljöer bör tänka kring pedagogisk förnyelse. Häromdagen lämnade jag in slutrapporten för ett utvecklingsprojekt vid min institution kallat 3D (för didaktik, digitalt, distans), där det finns en lägesbedömning som tar avstamp just i frågan om massiva nätkurser. Den återges nedan i en lätt bearbetad version, där vissa passager upprepar argumentationen från det ovan nämnda inlägget (och andra på samma tema) men där texten som helhet utgör en vidareutveckling av dessa resonemang.

* * *

Ett av skälen till att 3D-projektet etablerades var den intensiva uppmärksamhet som våren och sommaren 2012 ägnades åt MOOCs (Massive Open Online Courses), på svenska ”massiva nätkurser”. Dessa uppfattades på olika håll som ett stort hot respektive möjlighet att helt omvandla den högre utbildningen, genom att i massiv skala erbjuda gratis kurser av hög kvalitet från några av världens mest välrenommerade universitet. Under de två år som gått har diskussionen om MOOCs blivit mer dämpad och nyanserad, delvis i takt med att fenomenet i sig har genomgått förvandlingar och utvecklats åt lite olika håll.

Min bedömning är att massiva nätkurser troligen kommit för att stanna, åtminstone i någon form, men också att de inte i större omfattning kommer att ersätta hela kurser eller utbildningar på högskolenivå. Däremot innebär de en potentiellt sett förändrad konkurrenssituation för mindre och medelstora lärosäten, särskilt inom ämnen som till sin karaktär är mer översättbara mellan olika delar av världen: matematik, naturvetenskap, teknik och medicin. Det blir med andra ord i någon mening viktigare för ”traditionella” utbildningar att demonstrera det (mer)värde de erbjuder studenter, när gratis och till synes attraktiva kurser från världsberömda universitet tillkommer som ett möjligt alternativ när de ska välja studiegång. Mer indirekt, men tillräckligt mycket för att vi ska ta det på allvar, kan även svenska kurser och program i humanistiska ämnen påverkas av denna utveckling.

Oavsett vilka och hur stora sådana effekter blir, är det samtidigt viktigt att vara klar över på vilket sätt vi kan möta en sådan utmaning. Kan Göteborgs universitet konkurrera med Harvard, Yale och Oxford? Inom vissa mycket nischade områden kanske vi kan det, men med få undantag är det mycket osannolikt att vi kan konkurrera genom att bygga upp egna MOOCs som lockar hundratusentals utländska studenter. Det som drar dylika skaror är nämligen inte i första hand den reella kvaliteten i utbildningen utan det varumärke den är förknippad med – och i en sådan konkurrens har vi, nu och under överskådlig tid, ingen chans att vinna. Oavsett hur framgångsrika de massiva nätkurserna visar sig bli i det långa loppet, måste vi därför istället utnyttja de unika fördelar vi faktiskt har i relation till de svagheter som finns med MOOC-modellen.

Dels handlar våra fördelar om den specialiserade kompetens vi har inom små, kulturellt specifika områden som stora amerikanska lärosäten sannolikt aldrig kommer att göra massiva nätkurser om. Dels, och framför allt, måste vi bli bättre på att erbjuda studenterna det som alltid varit vår främsta tillgång, nämligen ett innehållsligt och socialt sammanhang. Idag finns det oändliga mängder högkvalitativ information eller ”stoff” tillgängligt på nätet, och MOOCs är ett försök att i massiv skala försöka organisera och tillhandahålla samlingar av sådant stoff i ett strukturerat sammanhang. Men lärandemiljön består till stor del av envägskommunikation och den saknar i sin ursprungliga form all kontakt mellan lärare och student, vilket gör att MOOCs i slutändan bara blir till ännu ett paket av stoff på nätet, ett råmaterial för lärande, ett läromedel. Inte sällan är detta innehåll av hög kvalitet, och därför bör vi fundera på hur vi i vår tur kan använda massiva nätkurser eller delar av dem som råmaterial i våra egna kurser.

Men den verkliga konkurrensfördel traditionella universitet har är alltså möjligheten att ge studenterna ett intellektuellt och socialt sammanhang för deras lärande. Det är något som MOOCs inom överskådlig tid inte kan tillhandahålla (vilket försöken med ”SPOCs” nog är ett tecken på). Sammantaget blir det därmed viktigare än någonsin att vi verkligen kan erbjuda ett sådant sammanhang, vilket det i praktiken ofta har varit si och så med. Vad det betyder är egentligen att vi måste fortsätta göra det vi alltid gjort, men ännu bättre och med öppenhet för nya metoder och verktyg. Ytterst måste målet vara att få studenterna att bli och känna sig som en del av den lärande gemenskap vår institution och, i förlängningen, universitetet är.

Detta helhetstänkande såväl innehållsligt som socialt är något vi behöver beakta när vi utformar kurser och utbildningar, vilket naturligt leder över till det som stått i fokus för 3D-projektet: användningen av digitala verktyg och sociala medier i undervisningen. Dels är det nämligen tydligt att den värld studenterna lever i när de inte studerar till stor del präglas av sådana digitala och uppkopplade miljöer, vilket är något vi som utbildningsanordnare måste förhålla oss till. Dels finns det också ur ett mer strikt pedagogiskt perspektiv starka skäl att ta tillvara de möjligheter nya digitala metoder erbjuder, utan att för den skull hemfalla i tron att tekniken är en universallösning. Det är den inte, men om den används rätt kan den bidra till mer effektiv och ändamålsenlig undervisning.

Vad detta betyder på en mer övergripande nivå för vår utbildningsverksamhet är att vi behöver lösa upp de traditionellt skarpa gränserna mellan å ena sidan campuskurser, å andra sidan distanskurser. Vi måste alltså mer slagkraftigt utnyttja de möjligheter och fördelar som campus- respektive nätbaserad undervisning erbjuder, vilket per definition också innebär att vi minimerar de svagheter och nackdelar som var och en av dessa utbildningsformer för med sig. I en på många sätt radikalt ny situation, föranledd av både digitaliseringen och samhällsutvecklingen i stort, måste vi förutsättningslöst ompröva traditionella metoder för att se vad som fortfarande håller och vad som inte längre fungerar. Detta måste självfallet göras med sans och balans; lika lite som det är ett självändamål att slå vakt om traditionella arbetssätt för att ”vi alltid gjort så” finns det ett egenvärde i att ta till sig nya metoder bara för att de är nya. Det måste alltid vara studentens lärande som står i centrum.