Etikettarkiv: Pam Fredman

Lärarutbildningsreform till högt pris

Det är inte så ofta jag skriver här om den interna ”politiken” vid Göteborgs universitet, min arbetsplats sedan decennier, men ibland går det inte att undvika – särskilt när det rör frågor som ligger mig varmt om hjärtat. Lärarutbildning är en sådan fråga och där finns det tyvärr mycket att säga just nu.

Vid GU pågår för närvarande en omfattande reform av lärarutbildningens organisation. Den innebär i korthet en förskjutning från en stark central samordning av utbildningen och bred medverkan från många olika delar av universitetet till en modell där en fakultet, den utbildningsvetenskapliga, ges det övergripande ansvaret för flertalet lärarprogram och där rollen för övriga fakulteter inte längre är lika självklar eller tydlig. Eftersom jag som historiker ägnat en stor del av mina år vid GU åt lärarutbildning i egenskap av först lärare, sedan studierektor och slutligen ordförande i den lärarutbildningsnämnd (LUN) som nu avvecklas, är det kanske inte så förvånande att jag anser reformen missriktad och befarar att den kommer marginalisera bland annat – men inte bara – de humanistiska ämnenas roll inom utbildningen.

Om detta kan man emellertid ha olika uppfattningar; båda modellerna är förenade med olika för- och nackdelar, och jag har all respekt för dem som anser att nyordningen är bättre än den hittills rådande även om jag inte håller med dem. När så stora förändringar, som inte bara påverkar viktiga verksamheter med många tusen studenter utan också hundratals anställda vid ett lärosäte, initieras och genomförs måste det dock göras omsorgsfullt och med respekt för de utmaningar och påfrestningar som omställningsprocesser av detta slag oundvikligen medför. Så har inte skett i detta fall, där en genomgripande reform av en komplicerad organisation drivits igenom på oklara grunder, utan stöd eller förankring i kollegiala organ och i ett orimligt högt tempo som gjort att befintliga strukturer börjat brytas sönder innan nya kommit på plats.

Tillsammans med Stefan Hulth, tidigare prodekan (vice ordförande) i den nämnd som föregick LUN, har jag därför ifrågasatt både processen och dess inriktning, bland annat i ett brev (pdf) till universitetets styrelse som vid ett sammanträde den 26 april (pdf) valde att lämna våra synpunkter utan åtgärd. Reformen har alltså rullat vidare och om ett par veckor träder den rent formellt i kraft, även om den på grund av de många olösta frågorna i praktiken får implementeras efter hand under resten av året. Det har varit sorgligt och smått skakande att se hur ledningen för ett stort universitet, en statlig myndighet, kan agera så ansvarslöst och med en sådan brist på respekt för sina medarbetare och deras rätt till en dräglig arbetsmiljö.

Det senaste numret av Göteborgs universitets personaltidning, GU-Journalen, innehåller både en intervju med Stefan Hulth och mig och en artikel där rektor Pam Fredman och hennes utredare Maria Jarl (LUN:s ordförande) svarar på kritiken. Det behöver kanske inte sägas att de har en annan uppfattning än vi om såväl processen som dess förväntade effekter. Vad gäller konsekvenserna kan det självfallet visa sig att de har rätt; en nyhetstext på GU:s interna webb antyder exempelvis att Utbildningsvetenskapliga fakultetens ledning inser betydelsen av samarbete med andra delar av universitetet, vilket i sig är en mycket viktig signal. Oavsett vad utfallet blir kommer det dock att ske – har redan skett – till ett mycket högt pris för många av dem som genom långvarigt engagemang och hårt arbete bidragit till att Göteborgs universitet idag har en av Sveriges största och bästa lärarutbildningar.

Till sist bör det kanske understrykas att min kritik inte riktar sig mot Utbildningsvetenskapliga fakulteten eller dess agerande under det gångna året. Istället är det universitetsledningen jag är djupt besviken på, eftersom det är den instans som har ansvaret för att se till hela universitetets – och i detta fall särskilt lärarutbildningens – bästa snarare än en enskild fakultets intressen. Rektor och kretsen kring henne ansvarar också för att beredningsprocesser och beslutsfattande, särskilt i större frågor, är väl underbyggda och förankrade samt följer etablerad praxis inom akademiska organisationer. Inte på någon av dessa punkter har ledningen tagit det ansvaret i denna för universitetet så viktiga fråga, och de har inte heller visat någon som helst förståelse för hur deras sätt att hantera den faktiskt påverkar medarbetarna på verksamhetsnivå. Det är bedrövligt i sig, och samtidigt bara ännu ett av många exempel under senare tid på att förvaltningskulturen inom GU:s centrala ledningsfunktioner tycks befinna sig i fritt fall.

Om nyttan av högre utbildning

I dagens DN finns en mycket angelägen debattartikel av Pam Fredman, rektor vid Göteborgs universitet och ordförande i SUHF (Sveriges universitets- och högskoleförbund) och Sven-Eric Liedman, professor emeritus i idé- och lärdomshistoria vid samma lärosäte. Det är ett kraftfullt ifrågasättande av den snävt nyttoinriktade syn på högre utbildning och forskning som på senare år blivit alltmer framträdande i Sverige, inte minst från regeringshåll. Läs den och sprid vidare!

Vad det handlar om är inte att ett gäng insnöade akademiker ska kunna fortsätta ägna sig åt improduktivt navelskåderi på skattebetalarnas bekostnad, utan (tror jag) något av en ödesfråga för hela vårt samhälle. Dels gäller det hur ”nyttig” kunskap kommer till och utvecklas, dels om vad ”nytta” är och slutligen om vilket samhälle vi egentligen vill ha och leva i.

Fredmans och Liedmans artikel koncentrerar sig på den första aspekten, nämligen det faktum att all erfarenhet visar att kommersiellt gångbara idéer ofta uppstår oväntat när kunskaper från helt olika (och inte sällan ”onyttiga”) områden möts och bryts mot varandra. Det gäller inte minst de verkligt stora kreativa genombrotten som ger upphov till radikalt nya teknologier och produktkategorier. Även om man, som allt fler verkar göra idag, har uppfattningen att forskning och utbildning enbart syftar till ökad ekonomisk produktivitet, är det alltså inte ändamålsenligt att enbart satsa på snävt yrkesinriktad utbildning och tillämpad forskning. Istället behöver vi en mycket bredare kunskapsbildning där även till synes ”onödiga” områden ges möjlighet att utvecklas eftersom de kan vara morgondagens tillväxtbranscher.

Förmodligen är det helt rätt av Fredman och Liedman att i första hand inrikta sig på denna punkt, då jag tror vi nått så långt i utvecklingen mot ett snävt och kortsiktigt ekonomistiskt synsätt att det inte finns någon annan väg att nå igenom till dagens tongivande opinionsbildare och politiker. Men diskussionen behöver också vidgas till att handla om vad ”nytta” är, där utgångspunkten rimligen måste vara vad som är användbart eller av godo för samhället i mycket vidare mening. Det leder i sin tur in på den fråga som nästan inte alls diskuteras idag men givetvis är den viktigaste av alla, nämligen hur det goda samhället ser ut. Svaret är långtifrån givet, även om vissa tycks tro det.