Etikettarkiv: Massiva nätkurser

Balanserat om massiva nätkurser

Frågan om massiva nätkurser och svensk högre utbildning har nyligen åter aktualiserats av en rapport från Universitetskanslersämbetet, UKÄ. Det är en nyanserad, genomtänkt utredning och slutsatserna är hoppfullt pragmatiska: med ”moocar” (som tydligen är på väg att etableras som den svenska formen av ”MOOCs”) kan svenska lärosäten nå fler studenter och utveckla sin digitala pedagogik, men formatet har sina begränsningar och det finns också juridiska frågetecken. Det gör enligt rapporten att eventuella satsningar bör hållas på en relativt blygsam andel av ordinarie anslag, och särskilt mindre högskolor bör kunna få ett riktat statligt stöd för att utveckla massiva nätkurser. Utredningen pekar också på möjligheten av ”hybridkurser” där mooc-formen kombineras med mer traditionella kursupplägg, eller där flera lärosäten kan samarbeta om moduler av mooc-typ för vissa orienterande kurser på grundnivå.

Som långvariga läsare av Tidens skiften vet har jag tidigare skrivit ett antal inlägg här om massiva nätkurser, särskilt under den inledande vågen av entusiasm i först USA och sedan Europa (inklusive Sverige) för tre-fyra år sedan. På grund av sammanhanget ägnades många av dessa texter, liksom ett debattinlägg av mig i SULF:s medlemstidning Universitetsläraren våren 2013, främst åt de svagheter och problem som var (och är) förknippade med renodlade moocar på högskolenivå. Sedan dess har diskussionen blivit betydligt mer balanserad, vilket är glädjande eftersom vi då kan resonera om de möjligheter massiva nätkurser erbjuder utan att förbise de aspekter som gör att de inte fullt ut kan ersätta konventionell högskoleutbildning (utom i specifika fall som handlar om en viss typ av innehåll och en viss typ av studenter).

På det stora hela tycker jag att det är just detta som UKÄ-rapporten gör, och jag tror att den kommer fram till kloka och rimliga slutsatser om vad det betyder för den svenska högskolesektorn. Som jag påpekar i en intervju för Universitetsläraren på nätet borde dock de massiva nätkurserna lite tydligare satts in i ett större och bredare sammanhang av den digitala utvecklingens möjligheter och utmaningar för högre utbildning. Med andra ord borde det göras en stor nationell satsning på pedagogisk utveckling med digitala verktyg och miljöer, där moocar finns med men bara är ett av flera inslag.

Även om det inte är så viktigt för mig som Universitetslärarens rubriksättning kan få det att framstå, tycker jag dessutom att vi för vissa grundläggande kursmoment av orienterande karaktär borde eftersträva mer och starkare nationell samordning mellan olika högskolor. Då kunde den fysiska undervisningstiden i högre grad läggas på bearbetande, interaktiva inslag och det som är respektive lärosätes egen styrka och specialitet. Vore det till exempel inte rätt fantastiskt om de orienterande kursmomenten i svensk historia innehöll en serie nätföreläsningar av landets absolut främsta experter på medeltida kloster, stormaktstidens statsbildning eller folkrörelsernas framväxt?

Massiva nätkurser, universiteten och pedagogisk förnyelse

Sedan inlägget om ”De massiva nätkursernas roll” skrevs har jag haft anledning att fundera mer kring hur sådana kurser påverkar etablerade utbildningar och lärosäten, och mer generellt hur vi som arbetar i sådana miljöer bör tänka kring pedagogisk förnyelse. Häromdagen lämnade jag in slutrapporten för ett utvecklingsprojekt vid min institution kallat 3D (för didaktik, digitalt, distans), där det finns en lägesbedömning som tar avstamp just i frågan om massiva nätkurser. Den återges nedan i en lätt bearbetad version, där vissa passager upprepar argumentationen från det ovan nämnda inlägget (och andra på samma tema) men där texten som helhet utgör en vidareutveckling av dessa resonemang.

* * *

Ett av skälen till att 3D-projektet etablerades var den intensiva uppmärksamhet som våren och sommaren 2012 ägnades åt MOOCs (Massive Open Online Courses), på svenska ”massiva nätkurser”. Dessa uppfattades på olika håll som ett stort hot respektive möjlighet att helt omvandla den högre utbildningen, genom att i massiv skala erbjuda gratis kurser av hög kvalitet från några av världens mest välrenommerade universitet. Under de två år som gått har diskussionen om MOOCs blivit mer dämpad och nyanserad, delvis i takt med att fenomenet i sig har genomgått förvandlingar och utvecklats åt lite olika håll.

Min bedömning är att massiva nätkurser troligen kommit för att stanna, åtminstone i någon form, men också att de inte i större omfattning kommer att ersätta hela kurser eller utbildningar på högskolenivå. Däremot innebär de en potentiellt sett förändrad konkurrenssituation för mindre och medelstora lärosäten, särskilt inom ämnen som till sin karaktär är mer översättbara mellan olika delar av världen: matematik, naturvetenskap, teknik och medicin. Det blir med andra ord i någon mening viktigare för ”traditionella” utbildningar att demonstrera det (mer)värde de erbjuder studenter, när gratis och till synes attraktiva kurser från världsberömda universitet tillkommer som ett möjligt alternativ när de ska välja studiegång. Mer indirekt, men tillräckligt mycket för att vi ska ta det på allvar, kan även svenska kurser och program i humanistiska ämnen påverkas av denna utveckling.

Oavsett vilka och hur stora sådana effekter blir, är det samtidigt viktigt att vara klar över på vilket sätt vi kan möta en sådan utmaning. Kan Göteborgs universitet konkurrera med Harvard, Yale och Oxford? Inom vissa mycket nischade områden kanske vi kan det, men med få undantag är det mycket osannolikt att vi kan konkurrera genom att bygga upp egna MOOCs som lockar hundratusentals utländska studenter. Det som drar dylika skaror är nämligen inte i första hand den reella kvaliteten i utbildningen utan det varumärke den är förknippad med – och i en sådan konkurrens har vi, nu och under överskådlig tid, ingen chans att vinna. Oavsett hur framgångsrika de massiva nätkurserna visar sig bli i det långa loppet, måste vi därför istället utnyttja de unika fördelar vi faktiskt har i relation till de svagheter som finns med MOOC-modellen.

Dels handlar våra fördelar om den specialiserade kompetens vi har inom små, kulturellt specifika områden som stora amerikanska lärosäten sannolikt aldrig kommer att göra massiva nätkurser om. Dels, och framför allt, måste vi bli bättre på att erbjuda studenterna det som alltid varit vår främsta tillgång, nämligen ett innehållsligt och socialt sammanhang. Idag finns det oändliga mängder högkvalitativ information eller ”stoff” tillgängligt på nätet, och MOOCs är ett försök att i massiv skala försöka organisera och tillhandahålla samlingar av sådant stoff i ett strukturerat sammanhang. Men lärandemiljön består till stor del av envägskommunikation och den saknar i sin ursprungliga form all kontakt mellan lärare och student, vilket gör att MOOCs i slutändan bara blir till ännu ett paket av stoff på nätet, ett råmaterial för lärande, ett läromedel. Inte sällan är detta innehåll av hög kvalitet, och därför bör vi fundera på hur vi i vår tur kan använda massiva nätkurser eller delar av dem som råmaterial i våra egna kurser.

Men den verkliga konkurrensfördel traditionella universitet har är alltså möjligheten att ge studenterna ett intellektuellt och socialt sammanhang för deras lärande. Det är något som MOOCs inom överskådlig tid inte kan tillhandahålla (vilket försöken med ”SPOCs” nog är ett tecken på). Sammantaget blir det därmed viktigare än någonsin att vi verkligen kan erbjuda ett sådant sammanhang, vilket det i praktiken ofta har varit si och så med. Vad det betyder är egentligen att vi måste fortsätta göra det vi alltid gjort, men ännu bättre och med öppenhet för nya metoder och verktyg. Ytterst måste målet vara att få studenterna att bli och känna sig som en del av den lärande gemenskap vår institution och, i förlängningen, universitetet är.

Detta helhetstänkande såväl innehållsligt som socialt är något vi behöver beakta när vi utformar kurser och utbildningar, vilket naturligt leder över till det som stått i fokus för 3D-projektet: användningen av digitala verktyg och sociala medier i undervisningen. Dels är det nämligen tydligt att den värld studenterna lever i när de inte studerar till stor del präglas av sådana digitala och uppkopplade miljöer, vilket är något vi som utbildningsanordnare måste förhålla oss till. Dels finns det också ur ett mer strikt pedagogiskt perspektiv starka skäl att ta tillvara de möjligheter nya digitala metoder erbjuder, utan att för den skull hemfalla i tron att tekniken är en universallösning. Det är den inte, men om den används rätt kan den bidra till mer effektiv och ändamålsenlig undervisning.

Vad detta betyder på en mer övergripande nivå för vår utbildningsverksamhet är att vi behöver lösa upp de traditionellt skarpa gränserna mellan å ena sidan campuskurser, å andra sidan distanskurser. Vi måste alltså mer slagkraftigt utnyttja de möjligheter och fördelar som campus- respektive nätbaserad undervisning erbjuder, vilket per definition också innebär att vi minimerar de svagheter och nackdelar som var och en av dessa utbildningsformer för med sig. I en på många sätt radikalt ny situation, föranledd av både digitaliseringen och samhällsutvecklingen i stort, måste vi förutsättningslöst ompröva traditionella metoder för att se vad som fortfarande håller och vad som inte längre fungerar. Detta måste självfallet göras med sans och balans; lika lite som det är ett självändamål att slå vakt om traditionella arbetssätt för att ”vi alltid gjort så” finns det ett egenvärde i att ta till sig nya metoder bara för att de är nya. Det måste alltid vara studentens lärande som står i centrum.

De massiva nätkursernas roll

I det senaste numret av Göteborgs universitets personaltidning, GU-journalen, finns en kommentar av mig till förslaget att universitetet ska börja erbjuda MOOCs, massiva nätkurser. Förslaget behandlas över ett helt uppslag i GU-journalen, som också berättar om arbetet med en MOOC som lär bli den första att produceras om rektor ger klartecken. Utrymmet för min kommentar var mycket begränsat vilket gör att många nyanser går förlorade, och därför vill jag ta tillfället i akt att utveckla mina synpunkter här. Jag vill särskilt understryka att min skepsis och kritik inte är riktad mot vare sig de som arbetar med den planerade MOOC:en eller de som tagit fram förslaget; utifrån de förutsättningar de hade för sitt uppdrag har de såvitt jag kan bedöma gjort ett gott arbete och nått rimliga slutsatser. Det är väl snarare just utgångspunkterna och förutsättningarna för arbetet jag är mer tveksam till, eftersom universitetet (enligt min uppfattning) här håller på att slå in på fel väg när det gäller att möta de utmaningar den högre utbildningen står inför idag. Mer principiellt tycker jag också att det är beklagligt när ett lärosäte lägger betydande resurser på att ge kurser där syftet egentligen inte är att utbilda studenter utan att göra reklam för universitetet och dess (andra) utbildningar.

Under hösten 2012 och våren 2013 skrev jag ett antal inlägg här (och en debattartikel i Universitetsläraren) om de massiva nätkurserna. Sedan har det varit nästan tyst, vilket helt enkelt beror på att den hysteri – och det är nog befogat att tala om just en hysteri – som ett tag florerade efterhand lade sig. Även om antalet erbjudna kurser fortsatt att expandera har flera av de ursprungliga företagen bakom MOOCs ändrat inriktning mer eller mindre radikalt, bland annat på grund av att (som många kritiker förutsåg) modellen inte var ekonomiskt bärkraftig och riskkapitalisterna bakom bolagen främst är ute efter avkastning på gjorda investeringar. Det har också börjat komma alltmer data som visar att dessa kurser, vilka ofta såldes in som ett sätt att erbjuda en utbildning för människor som annars aldrig skulle fått möjligheten, i mycket hög grad visat sig fungera främst som vidareutbildning för personer som redan är högutbildade eller specialister av något slag. (Lyssna till exempel på podden Digital Campus avsnitt 105 för en diskussion om detta eller se ett av Audrey Watters många inlägg om hur MOOCs utvecklat sig.)

Kort sagt, för vissa mycket specifika syften fungerar MOOCs alldeles utmärkt som ett instrument för vidareutbildning, eller som ett gemensamt innehåll i mer småskaliga kurser där lärare och studenter både individuellt och tillsammans bearbetar detta material på olika sätt. Som jag sagt tidigare här är MOOCs alltså mer att betrakta som en form av läromedel än som en ersättning för eller konkurrent till universitetskurser i traditionell mening. De kan också fungera som stomme i distanskurser av olika slag, så länge dessa leds av lärare som kan placera innehållet i ett sammanhang som gör det begripligt för studenterna.

Med tanke på de oerhörda mängder högkvalitativt undervisningsmaterial som numera finns fritt tillgängliga på internet, med eller utan koppling till massiva nätkurser, borde den pedagogiska diskussionen inom den svenska högskolevärlden alltså främst handla om hur vi kan utnyttja detta material på bästa sätt i vår egen undervisning. En modell som ofta lyfts fram i de sammanhangen är ”flipped education” eller ”flipped classroom”, där tanken är att den lärarledda tiden används till gemensam bearbetning av ett innehåll snarare än till envägskommunikation i form av föreläsningar. Ibland talar man också om ”blended learning”, ett besläktat men mindre precist begrepp som betonar att kurser kan byggas upp med betydande inslag av såväl traditionell campusundervisning som distans- eller webbaserade moment. Även där är tanken att å ena sidan kunna utnyttja det myckna material av hög kvalitet som finns på nätet, å andra sidan använda lärartiden till det som inget annat riktigt kan ersätta: direkt studentkontakt, vare sig den sker i ett fysiskt rum eller i ett virtuellt klassrum på nätet.

När mindre och medelstora lärosäten som de svenska utsätts för den konkurrens som MOOCs och andra initiativ från toppuniversitet med starka varumärken innebär, är det viktigt att förstå att de bara mycket marginellt kan konkurrera på allvar med dessa varumärken. Den fördel de (vi) har är istället just lärarkontakten, att vi kan erbjuda en lärande gemenskap i mänsklig skala med lokal och regional förankring i ett svenskt och internationellt sammanhang. För att kunna få ut det mesta möjliga av dessa konkurrensfördelar behöver vi fundera på hur vi lägger upp undervisningen och i högre grad utnyttja gemensamt material som redan finns, alltså gå i riktning mot ”flipped classrooms” och ”blended learning”. Det är för många en stor omställning och något vi måste satsa resurser på för att utveckla.

Även om det givetvis inte finns något som säger att vi inte också kan producera MOOCs av god kvalitet, är det alltså enligt min mening en felaktig prioritering eftersom det vi verkligen behöver är ett massivt stöd till oss universitetslärare att bli mycket bättre på att integrera nätbaserat material i den ordinarie undervisningen. För att se det behöver man dock anlägga pedagogiska perspektiv på utbildningen snarare än tekniska och ekonomiska, vilka är de som från början till slut har dominerat diskussionen om MOOCs. Detta är tyvärr också helt i linje med ett större mönster där universitetsledningar snart sagt överallt börjat betrakta lärosäten som företag på en marknad istället för vad de är och borde vara: lärande gemenskaper där mötet mellan lärare och studenter är den grund allt annat vilar på.

Nätkurser utmanar – men hur?

P-O Rehnquist publicerade igår ett nytt inlägg om MOOCs, massiva nätkurser, där han argumenterade för att vi måste ta dem på allvar och att de inte kommer försvinna. Min vana trogen började jag skriva en kort kommentar som snart svällde ut till ohanterliga proportioner, och därför publicerar jag den här som ett blogginlägg istället. Eftersom det började som ett direkt svar på P-O:s text blir det förmodligen inte fullt begripligt utan att läsa hans inlägg först, så gör gärna det!

På flera enskilda punkter håller jag egentligen med P-O i huvudsak, även om det nog i fråga om nuvarande kvalitet på undervisningen och i vilka former den bedrivs är viktigt att vara medveten om att det varierar rätt mycket både mellan olika lärosäten och utbildningsområden. Inom de ämnen där antalet lärarledda timmar är minst, humsam, stämmer till exempel bilden av att allt är opersonliga storföreläsningar rätt illa bortom första terminen. (Detta är också en skillnad mot USA där stora delar av de fyra åren på college består av storskaliga grundkurser i olika ämnen medan vi i Sverige har ett system byggt på successiv fördjupning i ett eller ett par huvudämnen.)

Och visst är det så att de ekonomiska förutsättningarna är som de är och att det är något vi måste beakta i diskussionen om MOOCs, men faktum är att åtminstone på min arbetsplats håller de senaste årens förstärkningar på att få reellt genomslag i undervisningen. Till stor del sker det genom att man lägger in just mer småskaliga och studentaktiva lektionstillfällen mellan föreläsningarna och utökad individuell handledning på senare terminer. Även om det kan tyckas vara små insatser spelar de stor roll för att sätta in traditionella föreläsningar i ett sammanhang och som helhet skapa en fungerande lärandemiljö vilken, trots allt, skiljer sig rätt mycket från MOOCs som de ser ut i dagsläget.

Att det gäller ”i dagsläget” bör kanske understrykas: de massiva nätkurserna kommer säkert att utvecklas och förändras, så min skepsis rör främst de stora förhoppningar som knyts till dem i sin nuvarande form. Däremot delar jag P-O:s uppfattning att den traditionella undervisningen håller på att utmanas och att MOOCs på många sätt bara utgör början på den utvecklingen. Men då tror jag snarare att det som omtalas i denna artikel hos BBC, SPOCs (”small private online courses”), blir det som kan kullkasta den rådande ordningen. Det är ett slags halvvägs återvändande till mer traditionella distanskurser på en högre nivå eller i större skala inspirerad av MOOCs, vilket innebär att man kan dra fördel av stordrift i högre grad än i konventionella kurser samtidigt som man bevarar något av det sociala sammanhang som är så viktigt för den enskilda studentens lärande.

Som detta exempel visar behöver kritiken mot MOOCs inte nödvändigtvis handla om reflexmässig konservatism, vilket ibland antyds, utan det finns flera alternativa visioner om vart högre utbildning ska ta vägen härnäst och ingen – varken de som tror på MOOCs eller de (vi) som är mer tveksamma – vet i nuläget hur det kommer att gå. Att många tidigare omstörtande innovationer har förlöjligats när de först gjorde entré är därför inget argument som stödjer tesen att MOOCs är en sådan innovation, utan bara en generell observation vars relevans i detta fall vi ännu inte kan uttala oss om. Historiskt finns det ju för övrigt också många exempel på motsatsen, innovationer som lanserats med buller och brak och löften om att förändra världen för att sedan bara försvinna nästan spårlöst; att så är fallet är lika lite ett argument mot MOOCs då, som amerikanerna säger, ”the jury is still out”.

Det enda vi kan och bör utgå från är därför sakliga argument baserade på vad vi vet just nu, och det finns helt enkelt (ännu) inga eller få empiriska belägg för uppfattningen att MOOCs är en revolutionerande ny modell vilken ur lärandeperspektiv fungerar lika bra som eller bättre än traditionell campusutbildning. Många tror, önskar och hävdar att det kommer bli så, men här och nu finns det i princip inget underlag för den ståndpunkten. Det finns egentligen inte heller hårda data som visar på motsatsen, men utifrån vad vi vet mer allmänt om hur människor lär sig och om hur de första MOOCs har fallit ut kan man hävda att det finns viss evidens för att de fungerar för en viss typ av innehåll för en viss typ av studenter – men knappast som en allena saliggörande universalmodell. Bristen på lärarstöd gör att genomströmningen är extremt låg jämfört med traditionella kurser (från enstaka procent upp till 15–20), vilket gör att de som klarar av studierna är de allra starkaste, mest motiverade och självständiga studenterna. MOOCs lämpar sig därför bäst för fortbildning av redan studievana personer, särskilt kanske inom teknisk-naturvetenskapliga ämnen där innehållet tenderar vara mer standardiserat och mindre sammanhangs- och platsberoende än inom humsam-området.

För sådana typer av utbildning kan således massiva nätkurser fylla ett viktigt behov och nå hög kvalitet, och jag tror också att en s.k. ”blended”-modell där man följer en MOOC och varvar föreläsningarna med lärarledda seminarier etc. i mindre grupper (via distans eller campus) kan fungera väl om det görs rätt. Tanken att MOOCs i nuvarande form och i stor skala skulle kunna hantera utbildning av alla slags studenter i alla slags ämnen, däremot, finns det alltså för närvarande mycket lite eller inget empiriskt stöd för. (Jag tar tacksamt emot korrigeringar och hänvisningar till relevant material på denna punkt då jag självfallet kan ha missat något.) Samtidigt pekar det mesta på – ja, det är till och med självklart – att nätet kommer spela en allt större roll för utbildning på alla nivåer framöver. Medan vi tycks vara oense om bedömningen av MOOCs i sig, åtminstone vilken utbildningskvalitet de erbjuder, skriver jag därför gärna under på P-O Rehnquists avslutande summering: ”Ingen vet vart MOOC tar vägen, men jag menar att det finns tillräckligt många och tydliga tecken på att den traditionella högre utbildningen nu utmanas på allvar.”

En intensiv MOOC-vecka

Den senaste dryga veckan har fenomenet MOOC (massive open online courses), massiva nätkurser, ägnats mer uppmärksamhet i svenska medier – såväl gamla som nya – än kanske någonsin förr. Mycket i denna plötsliga våg av debattartiklar och blogginlägg följde mönster som numera är väl kända och som jag skrivit om här flera gånger (1, 2, 3, 4, 5), men det förekom också en del nya och intressanta inslag som förtjänar vidare spridning.

Nedan har jag därför samlat ett antal länkar av ganska skiftande karaktär vilka som helhet ger en hyfsat perspektivrik bild av var MOOC-frågan står just nu, i första hand på svensk botten. Det bör sägas att jag upptäckt många av texterna via P-O Rehnquists Twitterflöde, som bevakar ämnet väl ur ett strategiskt bransch- och marknadsperspektiv.

• Gunnar Karlsson m.fl.: ”Universiteten som försvann” (debattartikel i Svenska Dagbladet 19 maj)

• Ebba Ossiannilsson: ”Sverige går närmast motvalls mot omvärlden när det gäller IT i utbildning” (debattartikel i Sydsvenskan 19 maj)

• P-O Rehnquist: ”Vad MOOC egentligen handlar om” (blogginlägg 20 maj)

”Vägskäl för högre utbildning” (osignerad krönika i Skånskan 20 maj)

”Överlever högskolan globala nätkurser?” (beskrivning av seminarium på KTH 22 maj)

”KI först i Sverige med Massive Open Online Courses (MOOC)” (pressmeddelande från Karolinska Institutet 22 maj)

• P. J. Anders Linder: ”Ska högskolan dela cd:ns öde?” (ledare i Svenska Dagbladet 26 maj)

• Lena Adamson och Anders Flodström: ”The Global Virtual University ­ a Way to a Less Elitist, Elite Education” (PDF, ett odaterat paper för ”Innovation for Jobs Summit 2013”)

För egen del har jag inte så mycket att tillägga till diskussionen utöver synpunkter som jag redan framfört i olika sammanhang. Ett par aspekter som dock tål att betonas skrev jag om på Twitter i går i en serie inlägg som återges nedan i oförändrad form. Jag skulle gärna utveckla resonemanget i en mer sammanhängande, löpande text, men det hinns inte med just nu och huvudpunkterna bör ändå vara begripliga. Jag tror också att de kan tjäna som en välbehövlig motvikt mot en del av de andra texter jag länkat till ovan.

Några av formuleringarna är lite skarpa och i en mer genomarbetad text hade jag kanske inte uttryckt mig just så, men i detta fall får lagt kort ligga. Den bitvis vassa tonen tycker jag också i princip är motiverad, då ett påfallande drag i mycket av det som skrivs om MOOCs är oförmågan eller oviljan att ens beröra de många och välbelagda problem, risker och nackdelar som finns med modellen. (Jfr punkt 10 nedan.) Att sådana finns betyder inte att massiva nätkurser inte har ett värde eller kan bli viktiga inslag i högre utbildning, men det betyder att vi här, som alltid, bör förhålla oss konstruktivt kritiska så att vi ser både möjligheter och begränsningar.

* * *

1) Gång på gång upprepas som ett mantra att MOOCs från Stanford, Harvard etc. är av ”hög kvalitet” – utan ett spår av belägg eller evidens.

2) De som är insatta i amerikansk högre utb. vet att toppuniversitetens grundutb. ofta är tämligen medioker medan forskarutb. håller hög klass.

3) Det som istället drar studenter dit är de nätverk de öppnar upp – och de får man inte del av i en MOOC… På många sätt ett cyniskt spel.

4) Detta spel lånar sig nu många svenska debattörer åt när de utan spår av kritisk hållning bidrar till marknadsföringen av amerikanska MOOCs.

5) Istället borde vi se på MOOCs som ett potentiellt högklassigt *innehåll* i campus- eller distanskurser med faktisk lärarkontakt.

6) Ska kanske tillägga än en gång: för motiverade och redan högutbildade personer är MOOCs ofta alldeles utmärkta som vidareutbildning.

7) För flertalet studenter, särskilt de utan studieovana etc. innebär MOOCs att de lämnas åt sitt öde – så mycket för ”breddad rekrytering”.

8) Bortsett från rent pedagogiska frågor är MOOCs i amerikanskt sammanhang del av en politisk & ekonomisk attack på offentlig högre utbildning.

9) Det finns en reell risk att allmännyttiga lärosäten knäcks av privata företag utan spår av långsiktighet eller samhällsintresse. Är det bra?

10) Nästan inget av detta framkommer i en svensk ”debatt” där alla de (många) skälen till skepsis mot MOOCs möts med en öronbedövande tystnad.

Mina sista tweets berör en aspekt som också tas upp i en debattartikel i University World News den 25 maj av Irene Ogrizek: ”MOOCs undermine the public higher education sector”. Den läste jag först sedan jag skrivit ovanstående, men resonemangen är delvis likartade och (givetvis) mer utvecklade. Inte minst är det denna större fråga om konsekvenserna på längre sikt som gör det svårt att förstå den till synes oreserverade entusiasm så många utbildningsdebattörer visar inför de massiva nätkurserna.

Uppdatering 130531: Läs gärna också Aaron Badys uppgörelse med retoriken bakom MOOCs, ”The MOOC bubble and the attack on public education”.

Debattinlägg om massiva nätkurser

Idag publicerades nr 4/2013 av Universitetsläraren på nätet. Den innehåller bland annat en debattartikel av mig om massiva nätkurser, vilken delvis är nyskriven och delvis bygger på tidigare inlägg här samt kommentarer jag gjort på P-O Rehnquists blogg. Grunddragen i resonemanget är alltså desamma som i tidigare texter, men här uttrycks de i längre och mer genomarbetad form. Tyvärr finns det i nätversionen av artikeln flera korrekturfel som tycks ha tillkommit under publiceringsprocessen. Med benäget bistånd återger jag därför originaltexten i dess helhet nedan.

* * *

Är massiva nätkurser framtiden?

Sedan hösten 2011 har något som kallas MOOC (Massive Open Online Courses) väckt enorm uppmärksamhet, främst i USA och mer nyligen även i Europa. De senaste månaderna har diskussionen nått Sverige, bland annat i form av en stort uppslagen artikel i Universitetsläraren nr 2/2013 (”Sverige kan halka efter inom öppen utbildningskultur”). Där och i andra sammanhang uttrycks förhoppningen och övertygelsen att de massiva nätkurserna kommer att revolutionera allt vad högskoleutbildning heter genom att höja kvaliteten, bredda rekryteringen och öka effektiviteten. Och fort kommer det att gå; hoppar inte Sverige på tåget snart, helst genast, så lämnar det perrongen utan oss och vi kommer aldrig att hinna ikapp.

Efter att nära ha följt den amerikanska diskussionen om MOOC i åtminstone ett år är jag betydligt mer tveksam till dessa profetior och till fenomenet som sådant. Det är jag inte ensam om, men de många och högljudda kritiska rösterna i USA verkar inte ha lyckats ta sig över Atlanten i samma utsträckning som förespråkarnas. Och det är kanske inte så konstigt, med tanke på de sistnämndas resurser och hur effektivt de lyckats skapa intrycket i utbildningspolitiska kretsar lite varstans att nu är det massiva nätkurser som gäller – det är där framtiden finns.

​Här liksom annars är det dock värt besväret att stanna upp och ställa den enkla frågan: ”Vad har egentligen hänt?” Jo, några dussin av de rikaste och mest kända universiteten i USA och England har skrivit på kontrakt med en handfull nystartade, vinstdrivande utbildningsföretag om att erbjuda gratis kurser i massiv skala på nätet. Ofta finansieras satsningarna delvis av riskkapitalister från Silicon Valley, vilka ser MOOC som en lockande framtida marknad.

För universitetsledningarna handlar det om att göra starka varumärken ännu starkare, medan amerikanska politiker hoppas kunna kompensera för – och kanske delvis dölja – de senaste årens drastiska nedskärningar i offentliga anslag till högre utbildning. Det är däremot fortfarande lite oklart hur MOOC-bolagen egentligen ska generera intäkter. Åtminstone delvis kommer de troligen att följa receptet från Facebook och andra sociala medier: användarna, det vill säga studenterna, är inte företagens kunder utan den produkt som säljs till någon annan i form av deras personliga data.

Och själva kurserna då? Ja, oftast består de av några hundra tusen studenter med nätåtkomst, en litteraturlista, en serie videoföreläsningar och standardiserade tester vilka rättas av datorprogram. Alternativt används ett system där studenterna bedömer varandra, alltså ett slags peer review, men de första försöken med den modellen har till stor del havererat. Skälen är flera: studenterna kan eller vill inte lägga ner det arbete bedömningarna kräver, de har bristande språkkunskaper eller svårt att kommunicera inbördes av andra anledningar. Och av de tusentals som registrerat sig på kurserna har bara några procent – vanligen fem-tio, ibland kanske femton – faktiskt slutfört studierna. Ett så massivt bortfall omöjliggör för övrigt alla utbildningsinslag som bygger på att studenterna arbetar i mindre grupper då omsättningen i dessa hela tiden är mycket stor.

Det paradigmskifte så många talar om är alltså, menar jag, inte pedagogiskt utan i första hand ekonomisk-politiskt, där själva grundidén går ut på att uppnå skalfördelar genom att helt eliminera inslagen av lärar-studentinteraktion. (Lärarnas tid är ju den ändliga och kostsamma resursen i sammanhanget.) Detta ses inte som något större problem eftersom utbildning, enligt den logik som ofta anförs, bara handlar om en så effektiv distribution som möjligt av ett innehåll, ett ”stoff”, från person A till person B. Det är ingen slump att ”content delivery” är en fras som ofta hörs i dessa sammanhang.

MOOC-konceptet bygger därmed på premissen att en students personliga kontakt med en lärare inte har något som helst värde för pedagogisk kvalitet. Det är naturligtvis en tillåten ståndpunkt, men det bör understrykas att den går stick i stäv mot den syn på kvalitet i högre utbildning som annars anses självklar: lärandet som en dialog, där närvaron – i någon form – av en vetenskapligt/konstnärligt aktiv och pedagogiskt skicklig lärare har avgörande betydelse. Att vår undervisning i dag inte alltid ser ut så är en annan sak och illustrerar egentligen bara min poäng: att ett ideal vi normalt sett strävar efter att uppnå här tycks vara helt irrelevant.

Allra mest oroande för oss som faktiskt tror på vikten av interaktion mellan lärare och student, är risken att den plötsliga vågen av MOOC-entusiasm minskar utrymmet för det genuina nytänkande kring undervisningsfrågor som digitala metoder faktiskt möjliggör. Min skepsis handlar nämligen inte, som man skulle kunna tro, om någon allmän teknikfientlighet utan om just de massiva nätkurserna av de senaste årens modell, deras drivkrafter och konsekvenser.

Och visst finns det en mycket stor och viktig fördel med MOOC, en radikal potential som ingen kan förneka: de kan nå många som i dag över huvud taget inte har råd med en traditionell utbildning och därför saknar alternativ. Kanske är denna aspekt skäl nog att välkomna utvecklingen, särskilt i ett globalt perspektiv, men det är viktigt att man har klart för sig att det är just där som det innovativa ligger – kvantitet, inte kvalitet.

Möjligen står vi alltså inför en revolution, men om den når även Sverige kan följden mycket väl bli att långt färre studenter än i dag får tillgång till de traditionella campusutbildningar som alla berörda – inklusive riskkapitalisterna bakom MOOC-bolagen – anser överlägsna om man bara har råd att betala för dem. Risken är därmed påtaglig att förhoppningarna om en mer demokratisk utbildningskultur helt kommer på skam, och att de av dagens lärosäten som överlever revolutionen åter blir elitinstitutioner för dem som kan betala för sig. Det är en framtid som åtminstone jag hoppas slippa få uppleva.

Kenneth Nyberg
Docent i historia, Göteborgs universitet

Mer om MOOC

Lite oplanerat skriver jag nu ännu ett inlägg om massiva nätkurser, eftersom detta fenomen under de senaste veckorna verkar ha fått sitt definitiva genombrott också i den svenska debatten. Häromdagen meddelade Lunds universitet att de ska satsa på denna typ av öppna kurser på nätet och den nyheten har fått stort genomslag i olika riksmedier (SvD, GP, Sydsvenskan) liksom i SULF:s medlemstidning Universitetsläraren. Tidigare idag publicerade så P-O Rehnquist på sin alltid läsvärda blogg ett inlägg med rubriken ”Ska vi bry oss om MOOC?”. Jag hade tänkt skriva en kort kommentar till det direkt på bloggen, men föga förvånande svällde det ut och jag publicerar det därför här.

P-O är, liksom många andra av dem som deltar i svenska högskolepolitiska diskussioner, överlag positiv till de massiva nätkurserna (men utan att ta till de brösttoner som ibland förekommer, vilket jag är tacksam för). Själv är jag, som framgått både här och i tidigare kommentarer på P-O:s blogg, betydligt mer tveksam av olika skäl och skulle möjligen svara ”Ja, tyvärr” på frågan om vi ska bry oss om MOOC. Samtidigt är jag inte fullt så avvisande till dem som ett sådant svar skulle ge sken av, och som påpekas i en artikel P-O länkar till finns det – här som annars – en påtaglig risk att diskussionen blir alltför enkelspårigt svartvit. Själv har jag nog tenderat att betona det negativa alltför mycket i takt med att den (å andra sidan) fullständigt okritiska vågen av MOOC-entusiasm har letat sig över Atlanten och nått Sverige, och det är förmodligen inte heller helt lyckat.

Självfallet har alltså förespråkarna rätt i att det finns många möjligheter och mycket som är lockande i denna företeelse, framför allt då möjligheten att människor som idag inte har råd med någon utbildning alls får tillgång till kurser från erkänt framstående lärosäten. För dem som ”bara” vill bilda sig och kanske redan har en god utbildning i botten som gör att de är relativt självständiga är det också något positivt, även om de allra flesta kurserna hittills inte varit i humanistiska ämnen utan inriktade på (ofta tillämpad) datavetenskap och teknik. Min skepsis handlar väl därför framför allt om risken, som inte tycks helt avlägsen, att MOOC börjar uppfattas inte bara som ett komplement eller andrahandsalternativ utan som en ersättning för en konventionell universitetsutbildning – eller för den delen traditionella distanskurser, som trots bristen på fysisk kontakt faktiskt ofta innehåller betydande inslag av lärar-studentinteraktion av andra slag. Det jag är ute efter här och kritisk mot är alltså främst de massiva nätkursernas karaktär av envägskommunikation (generellt sett, det finns undantag).

Jag menar också att man, oavsett de möjligheter som öppnar sig, måste vara medveten om bakgrunden till åtminstone de stora amerikanska MOOC-initiativen, vilka drivs av rent affärsmässiga intressen från såväl lärosäten som investerare. Eftersom själva kurserna är gratis måste företagen som erbjuder dem få in intäkter på annat sätt, och det ligger mycket nära till hands (även om jag nu spekulerar) att företagen börjar sälja studenternas personliga data ungefär som sociala medier (med Facebook som främsta exempel) gör. Mer principiellt tycker jag också, alldeles bortsett från vilka nya grupper MOOC kan nå, att det är märkligt att betydelsen av lärarledd tid, av kontakt mellan lärare och student och mellan student och student, som är en så självklar fråga i alla andra högskolepolitiska diskussioner, här är som bortblåst. Återigen, det problemet blir framför allt aktuellt om man börjar se detta som ett seriöst alternativ till traditionell utbildning snarare än som ett komplement – och det är detta som redan börjat ske på vissa håll i USA.

Ytterligare en anledning till tveksamhet har att göra med några punkter kring genomförande som kanske är barnsjukdomar och kommer att rätta till sig, men som ändå bör nämnas. När det talas om de enorma deltagarsiffrorna för vissa massiva nätkurser ska man komma ihåg att de flesta har extremt låga genomströmningstal, från 2-3 procent upp till kanske 10-15 eller (i bästa fall och inte i de största kurserna) 20 procent. Visserligen kan det ändå betyda att flera tusen personer går en kurs, men den stora omsättningen av studenter gör det svårt att få inslag som kräver studentsamarbete att fungera samtidigt som det oftast inte finns någon lärarkontakt alls inbyggd i kursen. Det gör att studenten ofta helt enkelt blir sittande ensam med sina videoföreläsningar och inlämningsuppgifter.

Avslutningsvis, och kanske mest av allt, har jag svårt att se hur man kan betrakta MOOC som baserade på ett mer studentcentrerat lärande då det om något är precis tvärtom: allt bygger på en enkelriktad förmedling av ett innehåll från läraren till studenten, utan möjlighet till någon form av reell interaktion. För vissa typer av innehåll och vissa grupper av studerande är detta inte något problem, men för svaga studenter eller för kurser som handlar att utveckla kritiskt tänkande och analysförmåga duger det helt enkelt inte. Om någon då säger att ”det är det väl inte någon som tror” är jag rädd för att det är just dit vi är på väg – och kanske snabbare än vi tror.

Massiva nätkurser – vems framtid?

Det senaste året har något som kallas MOOCs (Massive Open Online Courses) fått enorm uppmärksamhet i utbildningsdebatten, främst i USA och mer nyligen även i Europa. Det finns de som anser att dessa gratiskurser på nätet från ledande universitet, öppna för vem som helst, kommer att revolutionera allt vad högskoleutbildning heter. Nu senast har Anders Flodström, styrelseordförande i .SE och före detta universitetskansler, kommenterat fenomenet i ett blogginlägg där han uttrycker starka förhoppningar om att MOOCs kan vara ”en väg till ett mindre elitistiskt utbildningssystem”.

Jag har sedan i våras följt den amerikanska diskussionen om de massiva nätkurserna och bloggat om det på både engelska (1, 2, 3) och svenska, och jag är mer tveksam. Utan tvivel kommer högre (och annan) utbildning att förändras på många sätt av nätbaserade och andra digitala undervisningsformer, men vågen av entusiasm för just MOOCs är svårbegriplig. Flertalet av dem består i dagsläget av en serie videoföreläsningar utan någon som helst lärar-studentkontakt, vilken avslutas med automaträttade tester. Det är alltså en sämre version av den minst innovativa och interaktiva undervisningsformen i traditionell universitetsutbildning, baserad på tanken att lärande handlar om enkel informationsöverföring och inte om en social och kommunikativ process.

Liksom Flodström tror jag det finns mycket positiv kraft och demokratisk potential i digital teknik, sociala medier och vår växande kunskap om hur lärande kan främjas med sådana verktyg, men de idealen har inte mycket med MOOCs att göra (i alla fall inte det senaste årets våg av dem). Den rörelsen, och än mer den massmediala uppståndelsen runt den, kan snarare förklaras av välkända universitets varumärkesbyggande och amerikanska delstatspolitikers ovilja att betala de ökande kostnaderna för högre utbildning. I bakgrunden finns också ett antal riskkapitalister, ofta med kopplingar till Silicon Valley, som finansierar mycket av verksamheten och ser det som en lönsam framtida marknad.

Med allt detta sagt är MOOCs självfallet ett bättre alternativ än ingen utbildning alls, men det är nog ungefär allt man kan säga just nu. Hur, och för vem, de massiva nätkurserna egentligen ska revolutionera högskoleutbildningen diskuteras för övrigt i en intressant artikel i amerikanska Chronicle of Higher Education, en av många på senare tid. Den ger tänkvärda perspektiv, inte minst på förhoppningen om att MOOCs kan innebära en mer demokratisk utbildning och mindre elitism. Risken är nämligen att det blir tvärtom, och att de traditionella universitet som överlever revolutionen återgår till att vara elitinstitutioner för de som kan betala för sig. Det är en framtid som åtminstone jag hoppas få slippa att uppleva.