Etikettarkiv: läkarupprop

Att mäta kvalitet

Lollo Makdessi och Märit Halmin har startat ett ”Läkarupprop för en bättre sjukvård” som väckt stor uppmärksamhet de senaste dagarna:

Svenska läkare spenderar minst tid i Europa på sina patienter. Det beror delvis på att vårt sjukvårdssystem är uppbyggt på ekonomi och produktion i stället för på patientens behov. För att redovisa vår produktivitet åläggs vi en enorm administrativ börda som tar tid från våra patienter.

Ett system som fokuserar på produktion står ofta i motsättning till patientens bästa. Patienten är inte en produkt såsom vilken som helst på en marknad. [– – –] Enligt läkaretiken ska behovs- och människovärdesprincipen alltid gå först. I dagens system styr kostnadseffektivitetsprincipen. Vi ser de faktiska konsekvenserna av detta.

Både deras verklighetsbeskrivning och frustrationen över att den inte tas på allvar känns igen från skolan och andra offentliga verksamheter, där ansvariga politiker och tjänstemän i allt högre grad försöker mäta och utvärdera kvalitet med kvantitativa mått. På område efter område trängs professionaliteten tillbaka och ersätts av en snäv marknadslogik där okunskap och kortsiktighet premieras på den beprövade erfarenhetens och det vetenskapliga förhållningssättets bekostnad. Det blir alltmer märkbart även i den akademiska världen, och det djupt problematiska i en sådan utveckling uppmärksammas i en krönika i Universitetsläraren nr. 9/2013 av SULF:s tredje vice ordförande Helén Persson:

Den mesta forskningen finansieras med offentliga medel och då kan det tyckas rimligt att offentligheten med rätta efterfrågar forskningens samhällsnytta. Frågan om samhällsnytta är emellertid en aspekt som rymmer stor komplexitet. En del av denna komplexitet är new public management eller föreställningen att landets lärosäten drivs bäst som företag – på det att samhället får mesta möjliga återbäring på gjorda investeringar. Lärarnas oberoende hotas när den svårfångade kvaliteten omräknas till kvantifierbara värden såsom genomströmning och antal citeringar, värden som bidrar till att sänka kvaliteten i form av lägre krav på studenterna och stor reproduktion av sedan länge uppnådda forskningsresultat.

Sådana resonemang viftas inte sällan bort som uttryck för akademikers egenintresse och konservatism, eller tolkas som att de (vi) motsätter sig alla former av granskning och uppföljning. Så är det självfallet inte, och den typen av uppfattningar visar i sig en djup okunnighet om den extremt prestationsinriktade och utvärderingsintensiva tillvaro forskare lever i varenda dag av sina professionella liv. Där utgör värdering, bedömning och rangordning av de egna prestationerna en ständig följeslagare genom alla skeden av karriären; konkurrensen är stenhård och för varje år som går blir den allt tuffare på olika nivåer, vare sig det gäller doktorandantagning, anslagsansökningar eller tjänstetillsättningar. Kritisk granskning och prövning är över huvud taget en av de mest grundläggande förutsättningarna för allt vetenskapligt arbete.

Vad diskussionen egentligen handlar om, är alltså inte huruvida verksamheten vid universitet, sjukhus och skolor ska hålla hög kvalitet och ge mesta möjliga effekt för investerade skattemedel eller inte, vilket man ibland kan få intryck av. Frågan handlar i stället om vad kvalitet i denna typ av verksamheter är och hur den ska bedömas eller (om man så vill) mätas. Om vi tror att sakkunskap, beprövad erfarenhet och vetenskaplig grund faktiskt betyder något och inte bara är tomma ord, är det ganska givet att meningsfulla svar på den frågan bara kan ges av de professionella yrkesutövarna själva. Därför är det oerhört viktigt att de låter sina röster bli hörda på det sätt som läkarna gör nu. Det är ett exempel som många andra, inte minst universitetslärarna, borde ta efter.

Uppdatering 130622: Strax efter att jag publicerat ovanstående upptäckte jag att min kollega i projektet ”Historia i en digital värld”, Jessica Parland-von Essen, alldeles nyss skrivit ett blogginlägg som delvis berör samma frågor i finskt sammanhang. Hela texten är läsvärd, men avslutningen sammanfattar vad det hela ytterst handlar om:

Vad jag sörjer är att de finska universiteten sannolikt kommer att gå som stora förlorare ur detta, om inte radikala politiska åtgärder vidtas för att på riktigt göra dem mer autonoma, främja mindre enheter, avveckla projektkulturen och befria resurser från rapportering och styrning. Och ge både studerande och forskare mer tid och frihet att tänka istället för att planera och rapportera under ständig tidspress.