Arkiven, kulturarvet och digitaliseringen

Det var ett tag sedan jag skrev om digital humaniora här, men det beror inte på att det inte finns saker att tala om. Särskilt roligt är det att se att det börjar röra på sig vid Humanistiska fakulteten i Göteborg, som den 25 september beslöt inrätta ett Centrum för digital humaniora med start den 1 januari 2015. Tidigare i år blev jag ledamot av fakultetsstyrelsen för läsåret 2014/15 genom ett fyllnadsval, och av en ren tillfällighet fick jag därför vara med om att fatta detta beslut vid mitt första ordinarie styrelsemöte – det kändes bra!

En drivande kraft i processen att bygga upp ett DH-centrum är Mats Malm, som också kommer att bli dess första föreståndare. Han har de senaste åren, tillsammans med Jenny Bergenmar och andra, hållit i ett antal fakultetsevenemang på DH-tema (två av dem har jag skrivit om här och här). Det senaste gick av stapeln den 11 november och var ett halvdagsseminarium med rubriken ”Arkiven i det digitala – det digitala i arkiven”, vilket formellt arrangerades av GU:s så kallade styrkeområde Critical Heritage Studies. Programmet täckte ett ganska brett spektrum av frågor om bevarande och tillgängliggörande av arkivmaterial vid olika kulturarvsinstitutioner i en tid av digitalisering.

Mats Malm inledde med att presentera Critical Heritage Studies och seminarieserien evenemanget ingick i. Han lyfte därefter fram de nya möjligheter och perspektiv digitaliseringen för med sig, exempelvis genom förskjutningen från närläsning till det Franco Moretti kallat ”fjärrläsning”, men påpekade också att det är förenat med vissa risker som inte ska underskattas. Malm knöt avslutningsvis an till ett tema som återkom flera gånger under dagen, nämligen att tillvaratagandet av de digitala möjligheterna inte främst är en teknisk utmaning utan social och etisk.

Johanna Berg från Riksarkivets samordningssekretariat Digisam var först ut av de inbjudna talarna. Hon började med att betona att de frågor svenska arkiv ställs inför i samband med digitaliseringen är i princip desamma runtom i världen, även om förutsättningar och omständigheter kan variera mellan olika länder. I grunden handlar det om ett antal spänningar eller målkonflikter mellan att skydda/bevara material och att exponera/använda det; mellan kulturskapare och användare (upphovsrättsfrågor); mellan centrum och periferi; och mellan olika nivåer inom arkiv, bibliotek och museer. Berg beskrev också Digisams uppdrag att dra ihop och samordna ett antal olika aktörer på området och de olika utmaningar det medför: ekonomiska, juridiska, tekniska, språkliga (olika begreppsapparater) och kompetensmässiga. Även hon menade att tekniken ofta inte är det svåraste, och hon avslutade med att uttrycka tillförsikt inför framtida möjligheter – ”det blir bra när vi kommer dit”!

Pelle Snickars från HUMlab vid Umeå universitet tog avstamp i en diskussion om likheter och skillnader mellan traditionella och digitala arkivmaterial och vilka konsekvenser dessa får. En av hans huvudpoänger var att kulturarvsinstitutionerna behöver fundera mer på hur man kan använda deras material, alltså hur det kan bearbetas av användarna, och inte bara ge tillgång till det. Han menade att vi går ”från kulturarvsdokument […] till flöden av data”, till filer som bär på ”inherent information” som kan utnyttjas på olika sätt. En intressant del av Snickars presentation var att han gav en definition av digital humaniora som ”att använda och bejaka digital teknologi”, inte att utgå från någon viss teori. Han betonade också vikten av att med bevarat kritiskt perspektiv kombinera kvalitativa och kvantitativa undersökningar. (DH är med andra ord inte bara en fråga om ”big data”, som man ibland kanske kan tro.)

Arkiven i det digitala, 11 november 2014

Hans Jørgen Marker, Kristoffer Arvidsson, Jonathan Westin, Pelle Snickars, Johanna Berg, Maria Ljungkvist och Mats Malm.

Nästa talare, Maria Ljungkvist från Nationalmuseum, berättade om ”den digitala teknikens roll i utformningen av nya Nationalmuseum”. Det blev en intressant belysning av de spänningar som kan uppstå mellan olika mål och ambitioner vid traditionsrika kulturarvsinstitutioner i den digitala världen. Ljungkvist menade att det finns en tendens till konkurrens om medel mellan fysiska och digitala satsningar eftersom det ofta är utställningar av fysiska objekt som står för mycket av intäkterna. Hon pekade också på att tillgängliggörande, upphovsrättsfrågor, digitaliseringens hantverk, metadata med mera bara är några exempel på de många olika typer av kompetenser som krävs idag. Hon underströk samtidigt, återigen, att tekniken oftast inte är problemet, och även om hon ville lyfta fram värdet av den digitala dimensionen varnade hon för risken att vi glömmer bort de objekt som inte digitaliseras.

De två följande presentationerna handlade på olika sätt om hur ett enskilt konstnärskap – Ivar Arosenius – frammanas ur arkiven med hjälp av olika digitala resurser. Jonathan Westin, GU, har följt arbetet med att digitalisera material knutet till Arosenius och då konfronterats med de frågor detta aktualiserar: om den digitala kopians relation till originalet; att den bara fångar synlig information men inte ”vattenmärken, textur, lukt, djup”; att digitaliseringen inte kräver att man är på plats men gör att man kan förlora perspektiv och sammanhang – samtidigt som den faktiskt ger möjlighet att återskapa historiska rum, hur dokument har färdats genom historien och hamnat där de är idag. Kristoffer Arvidsson från Göteborgs konstmuseum berättade därefter ur sitt perspektiv om museets arbete med att föra samman material av och om Arosenius från olika håll på webben, att göra verk ur samlingarna sökbara på sin webbplats och så vidare. Det gav upphov till en utförlig diskussion med några av åhörarna om vad man vinner och förlorar på digitala kopior kontra fysiska original, där det fanns ganska skilda uppfattningar.

Den siste talaren var Hans Jørgen Marker vid Svensk Nationell Datatjänst, som redogjorde för SND:s arbete med att bevara och tillgängliggöra digitalt forskningsmaterial från humaniora, medicin och samhällsvetenskap. Hans presentation gav nyttiga inblickar i vad som krävs för långtidsbevaring av forskningsdata, något de flesta humanister (och andra forskare?) troligen inte tänker så mycket på. Marker påpekade att den stora kostnaden inte är själva bevarandet av forskningsdata i sig, utan att dokumentera den, förse den med metadata och så vidare. Även här blev det en intressant diskussion efteråt, som delvis handlade om varför humanistiska forskare bör eller ska bevara sina forskningsdata på dessa sätt, och delvis om vilken syn på vad vetenskap och forskning är som denna typ av bevarande bygger på.

Det avslutande panelsamtalet återvände till flera av de frågor som kommit upp under eftermiddagens lopp, framför allt diskussionen om likheter och skillnader mellan fysiska och digitala arkiv men också de svåra prioriteringar institutioner ställs inför med de krav som digitaliseringen medför utan att nya resurser tillförs. Som Snickars påpekade vet vi inte hur framtiden ser ut, men den lär inte bli mindre digital och därför finns ett jättelikt finansieringsbehov. En tänkvärd poäng som Westin lyfte fram är att det är viktigt att man i den digitala världen inte försöker efterlikna de fysiska arkiven för mycket, eftersom det finns vissa aspekter man aldrig kan få med. Arvidsson betonade för sin del de möjligheter den digitala tekniken ger att berätta olika, alternativa berättelser istället för bara en enda.

Sammantaget blev det en oerhört intressant och perspektivrik halvdag som gav en god bild, inbillar jag mig, av de möjligheter och utmaningar digitaliseringsprocesser vid arkiv och andra kulturarvsinstitutioner för med sig. Vad jag särskilt uppskattade var just detta att det inte bara handlade om den stora potentialen eller om de många problemen med digitaliseringen, utan att det fanns utrymme för båda dessa sidor av utvecklingen att synliggöras på ett nyanserat och balanserat sätt. För visst måste vi ta tillvara de möjligheter som den digitala tekniken erbjuder, men samtidigt ska vi inte blunda för de hinder och risker som finns på vägen mot framtidens arkiv.

Uppdatering 141219: Seminariet filmades och de inspelade presentationerna är nu tillgängliga på denna sida.

Anm: I den webbaserade boken Historia i en digital värld finns det flera avsnitt som behandlar frågor om digitalisering av arkivmaterial, tillgängliggörande och (långtids)bevarande m.m. – se särskilt kapitel 4 och kapitel 6. Boken går också att ladda ner som PDF (direktlänk, ca 5 Mb).

Åter till kulturarvet

Såhär med några dagars distans till Björn Magnusson Staafs debattartikel i DN, vars innehåll jag till stora delar sympatiserar med, kan jag inte låta bli att återkomma till frågan om kulturarvet och Sverigedemokraterna. Tidigare i veckan skrev nämligen Claes Carlsson-Klauzner – apropå en krönika av Herman Lindqvist i Aftonbladet – att man inte helt kan bortse från att det i någon mening faktiskt finns en svensk kultur, att kulturella skillnader existerar och att dessa har en betydelse för hur vi beter oss i olika situationer: ”Du går inte i bikini i Saudiarabien.”

Även om jag inte håller med om alla delar av Carlsson-Klauzners resonemang finns det (i mina ögon) mycket som är tänkvärt i hans grundläggande poäng. Jag tror t.ex. att akademiska forskare som dagligen arbetar med frågor om kulturarv, historiebruk etc. tenderar att förbise och förringa den betydelse kulturella skillnader faktiskt kan ha, just för att de som specialister har så mycket kunskap om hur komplicerade, hur relativa och hur föränderliga kulturella mönster har varit historiskt och är idag. Med sådana insikter blir det lätt att bara avfärda personer som, likt Sverigedemokraterna, slår vakt om en statisk och monolitisk uppfattning om hur ”vi” och ”vår” kultur har sett ut. Delvis var det väl vad jag själv gjorde i det tidigare inlägget, genom att skriva att ”Sverigedemokraterna lever i en tid som aldrig har funnits”. Visserligen står jag fast vid den uppfattningen, men frågan är hur konstruktiv en sådan reaktion är och, än viktigare, varför lockar SD och deras syn på kulturarvet så många anhängare?

Som svar på det vill jag, trots allt, lyfta fram något helt annat än det Carlsson-Klauzner diskuterar. Jag tror nämligen – och detta är givetvis till stora delar ren spekulation – att orsaken till Sverigedemokraternas framgångar inte främst ligger i kulturskillnader utan att det har med större samhällsförändringar att göra. Vi glömmer lätt hur snabba och stora dessa förändringar har varit under de senaste decennierna, och hur hårt de har slagit mot vissa grupper i Sverige – såväl ”etniskt svenska” som människor med rötter i andra länder. I det läget är det fullt begripligt att många försöker klamra sig fast vid det välbekanta och trygga, vid det som man tror har varit konstanterna genom alla förändringar. Man söker efter sådana konstanter och vill att de ska vara enkla och lätta att förstå.

De idéer som odlas i en sådan situation är kanske inte särskilt sanna föreställningar om ”hur det var förr”, men för dem som (med rätta eller ej) känner att de blivit kvarlämnade av ett samhälle som s.a.s. gått vidare är de synliga alternativen inte så många. Att närmast reflexmässigt stämpla deras tankar som stolligheter är kanske i sig en rimlig reaktion, men det lär inte göra att Sverigedemokraternas anhängare får en mer nyanserad uppfattning om det svenska kulturarvet utan bekräftar bara deras självbild som nedtystade sanningssägare. Den fråga vi alla har anledning att fundera över är därför vad vi faktiskt kan göra för att motverka de förenklade och förvanskade bilderna av svensk historia och, framför allt, den sorgliga människosyn som de bidrar till att underbygga.

Sverigedemokraterna och kulturarvet

Arkeologsamfundets ordförande Björn Magnusson Staaf har en både välskriven och viktig debattartikel i DN idag om Sverigedemokraterna, kulturarvet och nationalromantiken. Läs den! Jag twittrade om detta i morse och flera bloggare har redan kommenterat artikeln, inte minst Åsa M. Larsson i ett läsvärt inlägg. Just nu har jag inte mycket mer att tillägga, men en sak är helt klar: Sverigedemokraterna lever i en tid som aldrig har funnits.