Etikettarkiv: Jessica Parland-von Essen

Så många inlägg, så lite tid…

Efter fem år som mestadels ägnats åt forskning, administration och ledningsuppdrag återvände jag i höstas till undervisning på (näranog) heltid. Att än en gång ha daglig studentkontakt och arbeta tätt ihop med många av mina kollegor, gamla som nya, har varit fantastiskt roligt. Men tillvaron som universitetslärare är också ofta rätt slitsam och pressad, med små eller obefintliga tidsmarginaler – särskilt när man är lite ringrostig och ska ta sig an den ena nya kursen efter den andra. Bland det jag inte riktigt hunnit med på samma sätt som tidigare är Tidens skiften, där det varit tystare under det gångna året än någon gång sedan jag började blogga i september 2010.

Snart hoppas jag dock kunna bli lite mer aktiv här igen, och då kanske det delvis blir i andra format än hittills. Genom åren har jag alltmer fjärmat mig från den grundregel för bloggare, framhållen av bland andra Åsa M. Larsson, som säger att det är bättre att skriva kort och ofta än långt och sällan; kanske är jag som så många andra forskare för präglad av det akademiska sättet att skriva, där det alltid finns en aspekt till att täcka in och ännu en språklig nyansering att göra innan man är ”färdig”. (Ja, denna text är också snabbt på väg åt det hållet – kanske är jag ett hopplöst fall…) Men längre och mer genomarbetat är ju faktiskt inte alltid bättre, så framöver har jag ambitionen att skriva fler korta och mer spontana inlägg av varierande karaktär här.

I det sammanhanget (och andra) ser jag min medkonspiratör i projektet Historia i en digital värld, Jessica Parland-von Essen, som en förebild. På sin blogg Essetter publicerar hon, år ut och år in, en tämligen regelbunden ström av inlägg kring de frågor som engagerar henne. Visst, ibland utvecklar de sig till små essäer likt många av mina egna texter, men ofta är de relativt korta och förmedlar koncist och kärnfullt en insikt, en observation eller en länk till någon intressant artikel, resurs eller webbplats. Utan att helt ge upp de lite längre texterna hoppas jag kunna röra mig i den riktningen och på så vis kunna bli mer aktiv igen på bloggen, även under perioder när det är svårt att finna tiden för eget skrivande.

På tal om Historia i en digital värld är förresten en bidragande orsak till att det varit så tyst här på sistone att Jessica och jag, tillsammans med alla våra fördjupningsförfattare, nyligen inlett arbetet med en reviderad version av boken. I samband med det har vi också börjat använda projektets webbplats lite mer som en blogg, med inlägg författade av både oss själva och andra. Bland annat skrev jag där i mitten av mars två rapporter från den första nordiska konferensen om digital humaniora i Oslo (som för övrigt var en oerhört intressant och lärorik tillställning på många sätt). Så visst har jag bloggat, det har bara inte varit just här…

Svenska historikermötet 2014

Svenska historikermötet 2014Den 8–10 maj avhölls 2014 års upplaga av Svenska historikermötet i Stockholm. Det var det sjätte sådana mötet i modern tappning (det förra i Göteborg 2011 har jag skrivit om här och här) och med drygt 550 anmälda deltagare var vi fler än någonsin. Att i efterhand försöka sammanfatta ett sådant evenemang är egentligen omöjligt. Dels är det svårt bara att summera alla de egna intrycken, dels kan man inte gå på mer än en eller kanske två av de tio–femton parallella sessioner som erbjuds varje pass; varje deltagare hinner därför bara med en bråkdel av alla presentationer, samtal och debatter mötet består av. Ändå kan det vara nyttigt att försöka samla några intryck och tankar från de tre dagarna i ett blogginlägg (vilket Jessica Parland-von Essen redan gjort här).

Konferensen började för min del på bästa tänkbara sätt, med en riktigt spännande paneldiskussion om mikrohistoria där bl.a. Peter Englund och Britt Liljewall deltog. De är båda historiker som jag länge haft stor respekt och beundran för, och det var väldigt roligt att här få se dem samtala med flera andra mycket kvalificerade panelmedlemmar: Annika Sandén, Bengt Kristensson Uggla och Anna Götlind (som också ansvarade för sessionen). Deras utbyte handlade om vad som kännetecknar mikrohistoria, vad den ger som annan typ av forskning kanske inte gör och varför den (därmed) kan vara värdefull. Diskussionen gick, som man kunnat förvänta, åt lite olika håll, men en central fråga var den om förhållandet mellan mikro- och makronivån och om mikrohistoriens närhet till individer och till källor är ett egenvärde eller om den alltid måste relateras till större frågor.

De flesta tyckte nog det sistnämnda, på något sätt, men exempelvis Sandén tryckte ganska starkt på att inifrånförståelsen av den enskilda människan, ”inlevelsen”, även om det inte är ett mål i sig är en mycket viktig metod för att komma åt frågor av vidare intresse. Peter Englund, som medgav att han aldrig talat om sin forskning som mikrohistoria, hävdade att han inte bekymrar sig så mycket om exakta definitioner eller etiketter så länge det han gör är fast förankrat i de historiska källorna. Han betonade också med viss skärpa att vi inte får försöka påtvinga det förflutnas människor tolkningar eller avsikter utifrån vår egen ”rationalitet”, utan vi måste försöka förstå materialet på dess egna villkor. Det var i mina ögon ett viktigt påpekande, då jag ibland upplever att många historiker idag inte riktigt arbetar utifrån ett sådant förhållningssätt.

Englunds motvilja till trots kom både denna och senare sessioner på temat mikrohistoria att rätt mycket handla om försök till avgränsningar och (åtminstone lösa) definiitoner av vad det är och inte är. Svaren gick åt lite olika håll och tenderade framhäva någon viss aspekt som för just den tillfrågade var särskilt viktig: livshistoria/biografi, underifrånperspektiv, den intensiva närläsningen av källor och så vidare. Mycket av den mikrohistoria som skrivits hittills (och betraktats som sådan) har nog haft alla dessa kännetecken i varierande mån, men om man hårdrar det tror jag att det ytterst handlar om just en typ av metod eller angreppssätt; både biografier och underifrånperspektiv kan man till exempel arbeta med också på helt andra sätt så de är inte unika för mikrohistoria.

Peter Englund och Britt Liljewall

Peter Englund (t.v.) och Britt Liljewall (vid tavlan) i panelsessionen om mikrohistoria

En annan intressant session handlade om tidigmoderna reseberättelser, och den var organiserad av en entusiastisk och kunnig grupp av doktorander och nydisputerade historiker. Eftersom jag själv en gång doktorerade på en avhandling baserad på reseskildringar tycker jag alltid att sådana ämnen är spännande, och det var också roligt att se hur otroligt mycket som hänt på detta område de senaste 10–15 åren. Särskilt påfallande var det hur sessionsdeltagarna (Lisa Hellman, Charlotta Forss, Måns Jansson, Maria Nyman och Jacob Orrje) ville komma bort från de enkla modeller av eurocentrism eller postkolonialism som länge varit förhärskande; istället betonade de komplexiteten, praktiker och kunskapens cirkulation.

Det sistnämnda är ett begrepp och ett tolkningsmönster som haft ett mycket starkt genomslag inom flera forskningsfält de senaste åren. Som analysverktyg har det visat sig mycket fruktbart men samtidigt finns det alltid något man förlorar eller väljer bort när man gör ett visst teoretiskt eller metodologiskt val, och därför frågade jag i den efterföljande sessionen vilka brister som kan finnas med detta angreppssätt. I korta och kloka svar pekade då Orrje på att modellen med ”kunskapens cirkulation” kan bli lite väl prydlig, medan Hellman menade att det man framför allt riskerar är att förlora eller förminska viktiga maktperspektiv. Det är väl ungefär vad jag också skulle ha svarat, men cirkulationstanken har samtidigt mycket att bidra med och det var denna session ett bevis på.

Efter en presentation av den nya läroboken En samtidig världshistoria, som jag lär få skäl att återkomma till här i ett senare inlägg, avslutades fredagen med en mottagning i Stockholms stadshus. Det var mycket roligt att få se denna byggnad, känd från så många Nobelmiddagar och andra sammanhang, inifrån, och att umgås med både gamla och nya historikervänner under lite ledigare former. Gyllene salen, med dess milt uttryckt märkliga blandning av historiska referenser i utsmyckningen, var helt klart ett av de mest minnesvärda inslagen under hela konferensen för min del. (Det är nog ingen slump att även Jessica har några bilder därifrån i sitt inlägg från mötet.)

Mälardrottningen

”Mälardrottningen” i Gyllene salen, Stockholms stadshus

Temat för ”mina” sessioner och den gemensamma slutdiskussionen under dag tre (lördag) var på olika sätt hur framtiden kommer att te sig för den historiska forskningen. Ett av passen handlade om förhållandet mellan historiker, studenter och arkiven och hur den relationen utvecklas framöver, bland annat som en följd av digitaliseringen. Session nummer två, den jag själv medverkade i, berörde i lite vidare och mer varierad mening frågor om den digitala utvecklingens konsekvenser för forskningen, särskilt i termer av att bevara och tillgängliggöra våra egna forskningsdata på lång sikt. Sist, och sannerligen inte minst, låg en plenarsession där frågor om publicering för historiker i framtiden ventilerades.

I alla dessa sammanhang sades mycket klokt som jag inte har möjlighet att redogöra för här, men det var påfallande hur en röd tråd slingrade sig genom dem allihop: hur historiker liksom andra universitetslärare ställs inför allt högre (och delvis motstridiga) krav, samtidigt som deras arbetsvillkor och förutsättningar att möta dessa utmaningar gradvis urholkas och blir allt sämre. Det är en oroväckande utveckling som jag också lär återvända till här på bloggen förr eller senare.

Till dess kan jag konstatera att Svenska historikermötet 2014 blev minst så givande och lärorikt som man hade kunnat hoppas, och att det säkert är många med mig som redan ser fram emot nästa möte i Sundsvall 2017. För den som vill veta mer om vad som sades i Stockholm finns det i väntan på det en Storify med Twitterflödet från konferensen, ett videoklipp från invigningen med Stockholms universitets rektor Astrid Söderbergh Widding och en intressant poddsändning med Lundadoktoranderna Kristoffer Ekberg och Björn Lundberg som spelades in under mötet. Kanske var det första podden någonsin som sände nästintill direkt från ett svenskt historikermöte, men det var säkerligen inte den sista.

Ett skrivprojekt i halvtid

Förra veckan publicerade vi – Jessica Parland-von Essen och jag – den sista planerade texten i projektet Historia i en digital värld, som jag nämnt här flera gånger tidigare. Vi skulle egentligen ha varit klara vid årsskiftet (ungefär), men eftersom det blev lite mer material än vi hade tänkt oss under resans gång sköts slutpunkten något framåt i tiden i flera omgångar – en vecka här, en vecka där. Och nu är vi alltså i hamn med första etappen, att producera ett grundmaterial för en lättillgänglig bok om digital historia som förhoppningsvis kan publiceras i digital och tryckt form i slutet av detta år eller början av nästa.

Det är verkligen bara en första etapp, för tanken har hela tiden varit att i en första omgång skriva texter som utkast – kanske inte direkt ”ofärdiga”, men utan den grad av putsning och sammanfogning som man mer eller mindre omedvetet förväntar sig av ett färdigt manus till en traditionell, tryckt bok. Genom att skriva som utkast och göra det i offentligheten, med en text eller två per vecka, blir det möjligt att få in synpunkter och kommentarer i ett skede när de fortfarande kan påverka innehållet, innan formen har blivit för fast. Vi har fått en del sådan respons och har idag gått ut med en allmän inbjudan att under en period granska både helhet och enskildheter närmare, innan vi tar itu med att skriva ihop en mer slutgiltig version av texten.

I någon mening är vi alltså halvvägs nu, och även om det är en bit kvar är det roligt att ha kommit så här långt. Detta smått unika projekt har över huvud taget varit en mycket lärorik och spännande erfarenhet: att i ”realtid” författa ett gemensamt manus av boklängd på webben, öppet för allas kritik, liknar inte riktigt något annat jag har gjort. Då och då har det varit rätt slitigt att vecka efter vecka producera texter av varierande längd, vilka visserligen inte måste vara färdiga men ändå tillräckligt genomarbetade för att släppas ut i offentligheten. Några gånger har det varit rätt pressat, men det har alltid rett ut sig tack vare att vi är två som delar på ansvaret och att samarbetet fungerat så väl; att inte vara ensam räcker ganska långt i sådana lägen.

Något annat som gjort att arbetet känts meningsfullt även när det varit tungt är att intresset för projektet sakta men mycket stadigt har blivit större och större. Med tanke på dess (trots allt) ganska snäva inriktning – den digitala utvecklingens effekter på historisk kunskapsbildning i främst Sverige och Finland – är det inte så dåligt att vi under de gångna nio månaderna haft ungefär 10 000 sidvisningar på sajten (även om vi själva kanske svarar för 1000 av dem). Från en trafik under de första månaderna på något tiotal unika besökare per dag med ungefär lika många sidvisningar (dvs. varje besökare tittade bara på en sida) gick vi i höstas till 15–20 besökare med 25–30 träffar per dag. De senaste veckorna har vi stadigt legat på 20–25 unika besökare per dag och ofta 60–70 sidvisningar; rekordet för en dag ligger på ungefär det dubbla. Med andra ord har vi allt fler besökare som läser allt fler sidor, inte bara totalt utan också per person, och det är ett glädjande tecken på att många tycker innehållet på sajten är intressant och meningsfullt.

Nu kommer vi slå av på tempot under ett par månader medan projektets första textversion ligger tillgänglig för läsning och kritik. Det känns som en välbehövlig paus efter en tämligen intensiv period med få chanser till andhämtning för någon av oss. Men helt stilla kommer det inte att vara på digihist.se under tiden, och i början av maj inleder vi nästa fas: att göra bok av alla texterna. Jag erkänner gärna att jag är traditionell nog att se fram emot just detta, att ha en hel, sammanhängande och (till synes) färdig bok som slutprodukt av allt arbete. Fast om den ”bara” blir digital eller också tar fysisk form spelar faktiskt mindre roll än det skulle gjort för bara några år sedan. För oss historiker, liksom för alla andra, blir den digitala världen allt mindre virtuell och allt mer verklig för varje dag som går.

Uppdatering 140304: Läs också Jessicas blogginlägg på Essetter om arbetet med Historia i en digital värld.

När framtiden väljs bort

Historia i en digital värld är en av de roligaste och, tror jag, viktigaste saker jag håller på med just nu. Det är svårt att med några få ord beskriva vad HDV är, men ibland kallar vi det ”ett skrivprojekt på webben” som är tänkt att så småningom bli en traditionell bok i både pappers- och digital form. ”Vi” är den finlandssvenska historikern Jessica Parland-von Essen och jag, som i drygt åtta månader lagt ut ett eller två textavsnitt per vecka om olika aspekter av ämnet digital historia. De flesta har vi skrivit själva, men ett tiotal är fördjupningsartiklar av utomstående specialister som mer ingående diskuterar teman de kan mycket om eller har särskild erfarenhet av. Den första fasen av löpande publicering närmar sig nu sitt slut och en ny tar snart vid, dominerad av revidering och redigering av alla texter.

Med ”digital historia” menar vi frågor om hur historisk kunskapsbildning, särskilt forskning, påverkas och förändras av digital teknik, webbens utveckling och sociala medier. Det är många och svåra frågor, men de utmaningar vi som arbetar med sådan kunskapsbildning ställs inför kan påfallande ofta sammanfattas med två ord: tillgänglighet och bevarande. I viss mening är det vad historikers och andra minnesarbetares uppdrag alltid har handlat om, men de antar både ny gestalt och helt nya proportioner i det digitala samhället. För att kunna slå vakt om den historiska kunskapen och de material den vilar på – för att både bevara dem och göra dem tillgängliga för kommande generationer – krävs det att vi i våra olika roller vågar tänka nytt och arbetar på nya sätt. Både individer och institutioner har, milt uttryckt, mycket skiftande förmåga till sådant nytänkande trots att vi alla vet att det är något nödvändigt och eftersträvansvärt.

Om politiker och myndigheter har någon som helst känsla för vikten av att slå vakt om vårt kulturarv och vår historia, borde de därför särskilt uppmuntra och stödja dem som förmår navigera i detta nya, okända landskap och visar vägen för andra att följa efter. På senare år har nog också medvetenheten om dessa utmaningar och betydelsen av dem ökat hos beslutsfattare, åtminstone på ett allmänt plan, och olika satsningar har inletts (om också i många fall för små och för långsamt). Men det finns också mycket nedslående exempel på motsatsen, där man väljer att inte bara bromsa en positiv utveckling utan vänder om och går åt helt fel håll. Ett sådant exempel är det besked som Brages Pressarkiv i Helsingfors nyligen fick att dess statsstöd för 2014 skulle nästan halveras, ett beslut som högst sannolikt innebär att arkivet läggs ner.

Chefen för Brages Pressarkiv heter Jessica Parland-von Essen, och med tanke på vårt nära samarbete kring Historia i en digital värld ser jag knappast på denna fråga med opartiska ögon. Just därför bör det kanske tilläggas att det inte är hon som bett mig skriva dessa rader, och vi har inte bytt många ord om det nedläggningshot som nu vilar över Brages. Men tidigare idag läste jag ett inläggJessicas blogg där hon talar om om hur hon på egen hand, under ett års tid, försökt argumentera mot de planerade nedskärningarna utan att få gehör. Det enda hoppet står därför till att andra uppmärksammar det kortsiktiga, för att inte säga rent oförnuftiga, i detta beslut.

Brages är ett litet arkiv med klippsamlingar ur finlandssvensk press som spelar en viktig roll för svenskspråkig forskning, utbildning, litteratur och annan kulturell verksamhet i Finland. Men det är inte bara en finlandssvensk kulturinstitution – om det nu inte räcker – utan också ett arkiv som i nordiskt perspektiv ligger i absolut framkant när det gäller att konstruktivt och kreativt möta den digitala utvecklingens nya problem och möjligheter, vare sig det gäller öppenhet, tillgänglighet, länkade data, nya gränssnitt eller strategier för långsiktigt bevarande. I sådana avseenden är Brages en inspiration för hela sektorn i både Finland och Sverige, och därför en institution som förtjänar mer stöd och uppmuntran – inte nedskärningar och avveckling.

Utan tvivel är det så att ansvariga myndigheter måste göra nedskärningar någonstans, men för att välja var dessa ska ske måste man också ha klart för sig vad det är man väljer bort – vad man säger nej till. Och hur jag än vänder och vrider på det kan jag inte se annat än att det man säger nej till här, det som Finlands undervisnings- och kulturministerium väljer bort, är framtiden själv.

Historia i en digital värld

Idag har Jessica Parland-von Essen och jag sjösatt ett bokprojekt kallat Historia i en digital värld. Ett annat sätt att beskriva det vore ”ett gemensamt skrivprojekt på webben”, eftersom tanken är att vi under resten av året ska skriva en serie blogginlägg som våren 2014 samlas till en liten bok i digital och, förhoppningsvis, tryckt form. Boken syftar framför allt till att ge en bred översikt, med fördjupningar på vissa punkter, över de frågor som den digitala utvecklingen väcker för oss som arbetar med historisk forskning och kunskapsförmedling.

Det kan låta som ett mycket ambitiöst projekt, men vi strävar efter att hålla omfånget på en hanterlig nivå och båda har vi dessutom skrivit en del material tidigare som vi kan utgå från (i mitt fall till exempel ”Om digital historia”). En viktig poäng med att löpande lägga ut textavsnitt är också att vi då kan få konstruktiv kritik i ett tidigt skede, och vi inbjuder även personer med specialistkunskap att bidra med korta fördjupningsartiklar. Med denna typ av öppet och gemensamt skrivande hoppas vi att resultatet blir en bättre text än om vi arbetat på ett mer traditionellt och slutet sätt.

Om det faktiskt blir så återstår att se, men bara att försöka ska bli spännande och roligt. Under alla omständigheter ser jag fram emot att samarbeta med Jessica, som länge engagerat sig i och skrivit om dessa frågor och är mer insatt i många av dem än jag. Nu gäller det bara att lista ut hur man ska få tiden att räcka till i en redan hektisk tillvaro – men det är angenäma problem för den lyckligt lottade.

Uppdatering 130502: Nu har Jessica också bloggat om sin syn på vårt gemensamma projekt, där det framgår lite mer i detalj vad det är vi hoppas göra, hur och varför. Läs gärna!

Twitter för historiker och andra nybörjare

Twitter är användbart till mycket och för många är det idag vardagsmat, men för den oinvigde är det inte helt lätt att förstå vad det är, hur man kommer igång med det och vad det kan användas till. Att förklara detta på ett pedagogiskt vis är inte det lättaste, och därför vill jag tipsa om två introduktioner till Twitter som jag tycker är riktigt bra.

En mer allmän orientering om vad Twitter är och hur man handfast kommer igång ger Jessica Parland-von Essen på sin alltid läsvärda blogg Essetter i ett inlägg som är föredömligt klart och enkelt. Hos en amerikansk historiker, Rachel Herrmann, beskrivs också några av Twitters grunddrag och dessutom resonerar hon kring hur det kan användas av just historiker (och andra historiskt intresserade). Nyhetsspridning, nätverkande och möjlighet att följa diskussioner vid konferenser är bara några exempel av nästan oändligt många tänkbara; liksom andra verktyg blir Twitter vad man gör det till.

Länken till Herrmanns blogg fick jag för övrigt via (just det) Twitter, närmare bestämt Katrina Gulliver (@katrinagulliver) som är en av de flitigaste ”twitterstorians” eller twittrande historikerna.