Etikettarkiv: internationalisering

Om miljoner och miljarder

En vecka efter det att budgetpropositionen för 2015 lades fram vet vi att förslaget att i praktiken lägga ner de svenska instituten i Rom, Aten och Istanbul bara var en del av ett större mönster som blir alltmer obehagligt och obegripligt för varje dag som går. Det mönstret handlar om ”en hemmablind regering”, en budget som på punkt efter punkt monterar ner eller försvagar institutioner för humanistisk kunskapsbildning och verksamheter vilka utgör interkulturella kontaktytor för såväl Sverige i världen som världen i Sverige.

Utöver Medelhavsinstituten hotas också den svenskundervisning utomlands som till en mindre del betalas av svenska staten, och som ”bedrivs på 228 universitet i 39 länder”. Det svenska studenthemmet i Paris ska läggas ner, informationsinsatser i utlandet om studier i Sverige dras in, stödet för vården av svenskt fackspråk (Terminologicentrum TNC) försvinner nästan helt och stipendier ur biståndsanslaget för studenter från biståndsländer fryser inne eftersom pengarna ska användas till flyktingmottagning istället.

Sist, men sannerligen inte minst, kommer det statliga stödet till olika trossamfund att skäras ner radikalt, från 77 miljoner idag till 45 miljoner 2018. Det är pengar som används ”till stöd för flyktingfamiljer och ensamkommande barn, för projekt för religionsdialog” med mera. Den typen av verksamhet är oerhört viktig i ett mångkulturellt samhälle, särskilt när den bedrivs i sammanhang som skapar trygghet för marginaliserade och utsatta minoritetsgrupper. Hur kan tolerans, integration och interkulturell förståelse främjas av att sådant arbete omöjliggörs?

Det gör det givetvis inte, och detsamma gäller för de svenska instituten och språkundervisningen i utlandet, vilka för relativt blygsamma belopp gör Sverige – näringsliv och natur, kultur och vetenskap – synliga för omvärlden och bygger kontaktnät som bokstavligen inte går att värdera i pengar. En stor del av alla de verksamheter som nu drabbas av nedskärningar, i och utanför Sverige, är också sådana som byggts upp under lång tid och ackumulerat stort förtroendekapital hos olika intressenter. Faktum är att inte i något fall (som jag sett) har anslagsminskningarna motiverats med kritik mot institutionerna ifråga. Det är inte heller särskilt förvånande, eftersom förslagen inte är underbyggda av några utredningar eller andra form av underlag. Istället består de oftast bara av en mening eller två, begravda i ett stycke på någon av propositionens tusentals sidor, där det konstateras att ”finansieringen avslutas”.

Rädda Medelhavsinstituten!

Affisch till försvar för Medelhavsinstituten (via @IdaOstenberg).

Så i vems intresse förs denna politik? Som helhet sänder förslagen så otäcka signaler att om Sverigedemokraterna hade lagt fram dem hade jag inte blivit förvånad. Men en S- och Mp-regering? Det är faktiskt smått ofattbart, svårt att förklara. Det finns de som, mer eller mindre konspiratoriskt, menar att det finns en medveten avsikt bakom det mönster som nu blivit synligt. Kanske uppfattar ansvariga politiker Medelhavsinstituten som miljöer för otidsenlig, elitistisk forskning, vilket knappast stämmer, eller att svenskundervisningen utomlands inte har någon betydelse, vilket i högsta grad kan diskuteras. Andra kritiker försöker utnyttja den upprördhet förslagen väckt till att kamma hem partipolitiska poäng på den nya regeringens påstådda bildningsförakt.

Även om det ligger något i sådana anklagelser, tror jag Olle Wästberg har rätt i sin DN-artikel: ”Detta är inte partiskiljande frågor.” Kritiken har ju också varit minst lika hård från vänster– som högerhåll. Istället tror jag att förklaringen ligger i en kombination av faktorer: en budgetprocess under stark tidspress där olika prioriteringar ställs mot varandra, oerfarna – och delvis okunniga – ministrar och det svarta hål i forskningsbudgeten som kallas ESS, European Spallation Source. Det är en internationell, naturvetenskaplig/medicinsk forskningsanläggning i Lund som totalt kommer att kosta uppåt 18 miljarder kronor att bygga fram till 2025, varav Sverige åtagit sig att stå för 5,8 miljarder. Plus ”vissa kostnader för drift”, som det lite svävande står i budgetpropositionen (Utgiftsområde 16, s. 195), vilket lär betyda ytterligare ett stort antal miljoner om året för svensk del.

Från regeringen har det sagts att det inte finns någon direkt koppling mellan ESS och beslutet att lägga ner Medelhavsinstituten. Det är alltså en ren tillfällighet att ökningen av medel till det förra råkar stå direkt före stycket om nedläggningen av det senare. Men om man håller den större bilden med både instituten och svenskundervisningen med mera i huvudet och dyker ner i propositionens text, blir just det sambandet tämligen tydligt. (Alla sidhänvisningar i det följande är till pdf-filen för utgiftsområde 16, ”Utbildning och universitetsforskning”.)

Bortsett från att ESS under 2015 ska få ett bidrag för forskningsinfrastruktur om 50 miljoner kr (297) och ett ”kapitaltillskott” om 700 miljoner (23), vilket möjligen är en del av de sedan tidigare avsatta statliga miljarderna, framgår det nämligen under rubriken ”Vetenskapsrådet: Forskning och forskningsinformation” att ESS ska tillföras totalt 70 miljoner kr genom omfördelning från två andra områden. (297) Vilka är då dessa? Ja, 10 miljoner överförs från anslaget för ”Särskilda utgifter för forskningsändamål”, det område där Medelhavsinstitutens bidrag om 22 miljoner dras in (308). Resterande 60 miljoner kronor tillförs ESS från anslaget för ”Särskilda utgifter inom universitet och högskolor” (290), vilket händelsevis råkar vara det område som svenskundervisningen i utlandet och svenska studenthemmet i Paris tillhör. Genom att lägga ner dem frigörs 25,8 miljoner kronor per år.

Att det är en direkt koppling går givetvis inte att belägga, men det är svårt att se någon annan förklaring, särskilt som det i propositionen genomgående talas om att föreslagna neddragningar krävs för att finansiera ”prioriterade satsningar” (309). ESS är uppenbarligen en sådan, liksom MAX IV-laboratoriet för ”studier av materials struktur” (147) som också ligger i Lund; det kommer under 2013–2018 att kosta 1,2 miljarder i direkta statliga driftsanslag samtidigt som 250 miljoner kronor skjuts till 2015 som investeringsbidrag för nya strålrör. Staten kommer också via Lunds universitet att bidra med 250 miljoner kronor till MAX IV under perioden 2014–2018. (148)

Dessa siffror visar med stor tydlighet hur olika villkoren är för naturvetenskaplig–teknisk respektive humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning; infrastruktur för den förstnämnda får, ja den måste rentav, kosta miljarder, medan infrastruktur för den sistnämnda inte ens får kosta miljoner. Det ligger en bitter ironi i regeringens starka tro på att ESS och MAX IV ”kommer ge Sverige en stor internationell synlighet” (155), samtidigt som de lägger ner några av Sveriges främsta, mest respekterade och kontaktskapande verksamheter utomlands. Genom denna ödeläggelse av välfungerande institutioner för mänskligt erfarenhetsutbyte hoppas man spara ca 50 miljoner kronor om året, medan bara bygget av ESS (exklusive drift) kommer att kosta svenska skattebetalare minst hundra gånger så mycket fram till 2025.

Varför är denna obalans ett problem inte bara för humanister och samhällsvetare utan för hela samhället? Av det enkla men uppenbarligen svårbegripliga skälet att samtliga de stora utmaningar världen står inför idag har sin grund i sociala och kulturella förhållanden i minst lika hög grad som i olösta naturvetenskapliga/tekniska problem. I det ljuset blir budgetpropositionen bara det senaste och mest oroande uttrycket för en närmast tragisk oförmåga hos våra politiska beslutsfattare, oavsett partifärg, att se det stora värdet av gränsöverskridande humanvetenskaplig kunskapsbildning. Vi kan bara hoppas att den massiva kritiken mot förslagen blir en vändpunkt i det avseendet och att det fortfarande ”finns tid för en offensiv humaniorapolitik”. I annat fall är vi faktiskt mycket illa ute.

Forskning som räknas

Bo Rothstein, professor i statsvetensap vid Göteborgs universitet, är en flitig debattör i frågor som rör forskning och forskningspolitik. Jag har stor respekt för honom (till exempel har jag citerat honom i ett tidigare inlägg) och uppskattar särskilt att han så konsekvent står upp för och försvarar den fria forskningen. Det är viktigt i en tid då många tycks anse att universitet och högskolor i första hand ska vara utbildningsfabriker eller syssla med produktutveckling för det svenska näringslivet.

Jag håller också i princip med Rothstein om att svensk forskning, framför allt inom humaniora och samhällsvetenskap, behöver bli mer internationellt gångbar och i högre grad bidra till den bredare vetenskapliga utvecklingen på global nivå. Detta är hans verkliga hjärtefråga, där han gång efter annan har kritiserat både sitt eget universitet och svenska forskare mer generellt för provinsialism och bristande vetenskaplig kvalitet.

Ibland tycker jag dock att han går väl långt och blir alltför generaliserande. Särskilt har jag reagerat på att han inte verkar inse hur förutsättningarna skiljer sig åt mellan olika vetenskapsområden och hur detta faktum påverkar frågan om forskningens internationalisering. Det senaste exemplet är en debattartikel i Dagens Nyheter igår, med den typiskt rothsteinska rubriken ”Svensk samhällsforskning är alldeles för provinsiell” (när jag såg rubriken var det inte svårt att gissa vem författaren var).

Artikelns utgångspunkt är Vetenskapsrådets uppdrag att fördela anslag till ”forskning av högsta vetenskapliga kvalitet”, vilket Rothstein med någon liten brasklapp menar kan mätas genom antalet internationella citeringar. I databasen Google Scholar har han tagit fram citeringstal för de 63 forskare inom humaniora och samhällsvetenskap som i 2012 års stora utlysning från Vetenskapsrådet fick anslag överstigande 3 miljoner kronor. Rothstein konstaterar att drygt hälften av dem ”saknar […] internationell exponering av sin forskning” eftersom de citerats mindre än 150 gånger. Slutsatsen blir därmed att VR inte lever upp till direktiven och att även de mest framgångsrika svenska forskarna inom humaniora och samhällsvetenskap inte håller måttet internationellt sett.

Ur mitt perspektiv finns det många frågetecken och problem med denna artikel. För att inte göra en lång text ännu längre, tänker jag här inte gå närmare in på den konkreta granskning av VR:s anslagsfördelning som Rothstein genomfört. Den ger visserligen upphov till en lång rad funderingar om Google Scholars representativitet och tillförlitlighet, varför gränsen för internationellt genomslag ska anses gå vid ett citeringstal om 150 och så vidare, men de får lämnas därhän. (Många av dem tar Arne Jarrick från VR upp i sin replik till Rothstein.) Istället tänker jag koncentrera mig på den mer principiella fråga som artikeln aktualiserar, nämligen vad som är vetenskaplig kvalitet och hur vi bedömer det.

Att all forskning ska vara av högsta kvalitet är det väl knappast någon som ifrågasätter, men förutsättningarna att få internationellt genomslag liksom vilka former det tar sig varierar stort mellan olika discipliner. Åtminstone inom de delar av humanistisk forskning jag själv har erfarenhet av är det inte möjligt att generalisera resultat på det sätt som Rothstein kanske är van vid från sin egen forskning, och som han anser vara en så självklar måttstock för allt vetenskapligt arbete:

Forskning är i grunden universell till sin natur, det vill säga de problem som man som forskare analyserar har en bäring bortom tid och plats. Selma Lagerlöf och August Strindberg må vara svenska författare men innebörden av deras litterära verk måste ha allmängiltig bäring om det skall räknas som litteraturvetenskap. Studieobjektet ”svensk barnomsorg i ett genusperspektiv” må vara lokalt men de teorier man prövar och de metoder man använder måste vara generella. Det finns därför ingen motsättning mellan en forskning som främst studerar svenska förhållanden och forskningens universella karaktär.

Jag instämmer i att all forskning i princip ska ha ”en bäring bortom tid och plats”, men resten av citatet avslöjar Rothsteins bristande förståelse för vad mycket (inte all) humanistisk forskning handlar om och syftar till. Generaliserbarhet kan betyda olika saker inom olika discipliner; enskilda studier kan följaktligen ses som pusselbitar för att förstå lagmässiga regelbundenheter, statistiska mönster eller större historiska processer, men i kommunikationen forskare emellan är de senare inte lika universellt översättningsbara som de förra. Rothstein verkar vara helt omedveten om dessa distinktioner, vilket får konsekvenser för hans mer övergripande resonemang.

Även en historisk studie som använder sig av mer generella teorier och metoder väcker till exempel begränsat internationellt intresse om den empiriskt fokuserar på svenska förhållanden. Det skulle knappast vara en tillfredsställande lösning på detta ”problem” om vi övergick till att enbart skriva artiklar på engelska om principiella teoretiska och metodologiska frågor, och samtidigt lämnade svensk historieskrivning i händerna på okunniga amatörförfattare och revisionistiska sverigedemokrater. Som Håkan Boström skriver i Dagens Nyheter idag i en kommentar till Rothsteins artikel:

Men det är viktigt att göra en distinktion mellan att forska i syfte att förstå hur svensk barnomsorg kan fungera bättre med hjälp av dessa verktyg och att forska på svensk barnomsorg i syfte att utveckla verktygen – det vill säga teorierna och metoderna. Det är det sistnämnda, inte det förstnämnda, som belönas med internationella citeringar. [– – –]

Inom humanistiska ämnen som historia och språk borde det unika snarare än det universella stå i förgrunden. Vem ska ägna sig åt förståelsen för svensk historia, språk och litteratur om inte svenska forskare gör det? Att den typen av undersökningar sedan inte får så stor internationell uppmärksamhet är ganska naturligt. Men de har självfallet ett värde ändå.

Jag instämmer fullständigt i detta, trots att jag själv på senare år alltmer börjat inrikta mig mot forskning om global historia där jag skriver på engelska. Kanske är det inte så konstigt om Rothstein tycker att god vetenskap är den typ av forskning som han själv och hans kolleger bedriver. Ändå är det beklagligt och lite märkligt att han inte verkar inse att vetenskapens villkor på andra områden ser annorlunda ut, eller att man kan uppfatta forskningskvalitet på andra sätt än han själv gör.

Han är emellertid inte ensam om att ha en så förenklad – vill man vara elak kan man säga provinsiell – syn på vad humanvetenskaplig forskning är eller bör vara. Kåre Bremer, rektor vid Stockholms universitet och i grunden botanist, har i ett blogginlägg kommenterat Rothsteins debattartikel i gillande ordalag:

Även om forskningen behandlar svenska fenomen och företeelser måste den vara av sådant intresse att den kan uppmärksammas internationellt. Det är också ofta fallet men jag menar att många forskare inom humaniora-samhällsvetenskap skulle kunna intensifiera sin internationella publicering utan att för den skull behöva ändra sin forskningsinriktning.

Symtomatiskt nog anför Bremer därefter ett exempel från nationalekonomi för att illustrera sin poäng. Det är knappast en slump; snarare visar det bara ännu en gång hur diskussionen präglas av referensramar från vissa vetenskapliga discipliner vilka antas vara självklara normer också för alla andra. Och om dessa normer inte redan råder där bör de göra det, för annars är det inte riktig vetenskap.

Avslutningsvis bör jag kanske ännu en gång understryka att jag givetvis håller med både Rothstein och Bremer om att forskning ska hålla högsta kvalitet. Det är emellertid varken självklart hur kvalitet definieras, vilken vikt internationellt genomslag ska anses ha eller hur vi ska mäta det och andra faktorer på ett rimligt sätt. Även om citeringar skulle vara ett bra mått finns det till exempel stora skillnader mellan olika ämnen ifråga om förutsättningar att få internationellt genomslag i form av citeringar. Det måste man ta hänsyn till när man bestämmer sig för vilken forskning som ska räknas eller inte.

Uppdatering 19 augusti: Sedan jag skrev ovanstående har ytterligare ett par repliker på Rothsteins debattartikel publicerats. Både Björn Hammarfelt och Gustaf Nelhans ifrågasätter möjligheterna att bedöma forskningskvalitet med den typ av citeringsmätning Rothstein använt sig av. De tar också upp några av de rent metodologiska problem – med citeringar i allmänhet och Google Scholar i synnerhet – som jag av utrymmesskäl bara nämnde som hastigast i mitt inlägg.

Uppdatering 21 augusti: I en kort slutreplik på DN Debatt idag skriver Bo Rothstein att han inte menat att citeringar på ett enkelt sätt kan användas för att mäta forskningskvalitet, utan att han velat peka på att det inom vissa ämnen (historia nämns uttryckligen) utvecklats en kultur där internationell publicering inte alls värderas. Jag tror också att exempelvis vi historiker måste bli mycket bättre på den punkten och håller alltså delvis med, men Rothstein verkar fortfarande inte inse att det generellt sett är svårare för en svensk historiker att bli internationellt publicerad än för en svensk statsvetare. Skälen till det har med ämnet historia (oavsett land) att göra, inte med svenska historiker, och detsamma gäller säkert vissa andra humanistiska discipliner.