Etikettarkiv: forskarblogg

Tillbaka till Tidens skiften

Häromdagen ägnade jag några timmar åt diverse administrativa uppgifter som på olika sätt handlade om att dokumentera och synliggöra mina publikationer och andra meriterande aktiviteter på sistone. I en tid då forskare och forskning ständigt ska mätas och (ut)värderas är det ingen märklig sysselsättning, men jag är minst sagt kluven till det framhävande av jaget och de egna prestationerna som den är förknippad med. Funderingar i de banorna påminde mig om en närbesläktad fråga som jag diskuterat här tidigare, nämligen forskares närvaro, synlighet och identitet på webben och i olika sociala medier. När jag själv samlade ihop det mesta av mitt webbskrivande på denna (då nya) adress för drygt ett halvår sedan motiverade jag det bland annat så här:

I vår tid, och så vitt det går att bedöma i snabbt ökande grad framöver, förutsätter rollen som historiker att man är verksam och synlig på webben och i sociala medier. Även om jag har svårt för uttryck som att forskare måste vårda sitt varumärke – ”personal branding” – ligger det något i påståendet att vare sig man vill eller inte har man en nätidentitet. Kontrollerar man den inte själv hamnar den i händerna på andra, och det är inte säkert att resultatet blir vad man skulle önska. För en professionell historiker tror jag därför det är ganska självklart att man behöver ha en tydligt identifierbar hemvist på nätet, där man enkelt kan nås och där så mycket som möjligt av ens forskning är fritt tillgänglig för allmänhet och forskarkollegor. Genom att skriva regelbundet på sin webbplats, dvs. blogga, kan man pröva idéer och låta andra se ens textutkast medan det fortfarande är möjligt att göra ändringar i dem, och man synliggör och avdramatiserar vad forskning är genom att öppet dela med sig av vad man håller på med.

I princip fångar denna beskrivning fortfarande min syn på värdet för forskare av att ha en personlig webbplats, och av det som ibland kallas ”akademiskt bloggande”. För egen del tycker jag också att denna sajt har utvecklats på det sätt jag hade hoppats när jag gjorde min ”omstart” i höstas, och det känns bra att ha just ett tydligt, synligt hem på nätet. Till den tydligheten bidrar att webbplatsens adress, domännamnet, består av mitt eget namn, en praxis som är vanlig bland många digitala humanister i USA, Storbritannien och på andra håll.

En sak som varit svårare att vänja sig vid är att mitt namn också fungerat som titel på sajten, till skillnad från mina tidigare bloggar som alltid haft sina egna namn: Tidens skiften, Pehr Löfling, Digihist… Dels kan mer informativa benämningar av den typen rent praktiskt och språkligt många gånger vara att föredra, dels känner jag mig (som sagt) inte helt bekväm med att framhäva den egna personen alltför starkt. Slutligen har jag helt enkelt saknat namnet på en av mina tidigare bloggar och den närmaste föregångaren till denna webbplats, Tidens skiften, som fångar mycket av den ton och den inriktning jag eftersträvar här. (Med vilken framgång är en annan fråga.)

Från och med idag återuppstår alltså Tidens skiften som namn på bloggen och sajten, medan adressen fortsätter vara http://kennethnyberg.org. Den typen av uppdelning mellan namn och adress är relativt vanlig bland de digitala humanister jag nämnde ovan, och det är ett arrangemang som är mer i linje med hur jag ser på syftet med min webbplats. Och att jag ägnat ett helt blogginlägg åt vad som kan tyckas vara en obetydlig detalj, beror på att jag tror konkreta exempel som detta kan vara av intresse och ha betydelse för andra som funderat över hur de ska hantera sin närvaro och identitet på nätet. Det är frågor som bara blir allt viktigare att tänka igenom och förhålla sig till, både för forskare och andra.

Två år av bloggande – ett bokslut

I dagarna har det gått två år sedan jag sjösatte Tidens skiften och började twittra mer regelbundet. Jag hade då länge gått och funderat på både bloggande och twittrande som fenomen med en blandning av nyfikenhet och, framför allt vad gäller det sistnämnda, skepsis. Ännu idag känner jag en viss ambivalens inför Twitter trots att jag är relativt aktiv där (av skäl jag får utveckla i ett senare inlägg), men att bloggar var ett intressant format – och inte bara en modefluga – hade jag haft klart för mig sedan länge. (Tillägg 131003: Allt material från Tidens skiften finns nu på adressen http://kennethnyberg.org.)

Idag är det än mer uppenbart att just bloggen som grundform, den regelbundet uppdaterade webbsidan med en personlig röst, successivt håller på att ersätta många av de funktioner som tidningar och tidskrifter har fyllt under 1800- och 1900-talen. För oss som arbetar inom akademin tycks det också ganska klart att bloggen snart kommer att ta över den roll som vetenskapliga tidskrifter har spelat sedan forskning i modern mening växte fram. När jag började blogga och twittra var det alltså i något slags experimentellt och utforskande syfte: här var två kommunikationsformer som jag inte riktigt förstod mig på och delvis kände mig främmande inför, men som samtidigt verkade intressanta och som jag bara kunde få grepp om genom att själv pröva på dem. (Den för pedagoger välbekanta frasen ”learning by doing” gör sig påmind här.)

Under de gångna två åren har jag följaktligen experimenterat ganska friskt på området och tänkt mycket på dess möjligheter och risker. En hel del återstår för mig att lära, men det kan nu ändå vara läge att formulera några allmänna funderingar och konkreta slutsatser av mina erfarenheter. I detta inlägg är det bloggandet som står i centrum, och i ett kommande resonerar jag på liknande sätt kring twittrandet. Båda utgår helt från det jag själv upplevt och tänkt, men jag hoppas att mitt exempel kan vara av intresse även för andra – särskilt (potentiella) bloggare och twittrare. Den som vill kan hoppa över detaljerna kring mitt bloggarliv i de närmast följande styckena och gå direkt till de mer generella reflektionerna i inläggets sista del.

* * *

Mitt bloggande började alltså hösten 2010 med Tidens skiften, som jag vid starten valde att kalla ”en personlig historikerblogg”. Tanken med den var att försöka kombinera en forskarblogg, det vill säga ett forum för skrivande om och kring min forskning, med mer personligt hållna inlägg i ”blandade ämnen”. I någon mån har det också blivit så, men blandningen av ämnen har varit ganska snäv; jag har nästan enbart skrivit om sådant som har med forskning och utbildning (på olika nivåer) att göra, ofta av debatterande karaktär där jag tagit tydlig ställning i aktuella frågor.

Bland annat av det skälet, men också för att det tycktes lämpligt att mitt pågående forskningsprojekt fick en egen hemsida, skapade jag snart en särskild blogg för mitt arbete om 1700-talsbotanisten Pehr Löfling. Där försökte jag hålla en lite mer neutral ton samtidigt som inläggen kom forskaren (mig) som person betydligt närmare inpå livet, då de skildrade konferenser jag varit på och uppmärksammade mer lättsamma ämnen i anslutning till min forskning. Det blev bokstavligen talat ett slags forskarlogg där intresserade utomstående kunde få en inblick i historikerns vardag.

I början av det här året kom jag att intressera mig alltmer för digital historia och digital humaniora som fält eller perspektiv och skrev flera inlägg om det. Jag tänkte mig att det skulle bli en hel del sådana och därför lade jag snart upp en särskild blogg med egen adress, digihist.se. Till den kopplade jag även ett Twitterkonto som, på ett tydligare sätt än mitt personliga, skulle fokusera på en viss typ av innehåll: ”DH” i dubbel bemärkelse.

För ett par månader sedan tyckte jag så att det blev begränsande att bara kunna skriva på svenska, när så mycket intressanta texter på nätet skrivs på engelska. Följaktligen startade jag då raskt en engelskspråkig blogg/forskarhemsida på kennethnyberg.org, där jag utöver egna texter är ganska frikostig med korta inlägg som huvudsakligen består av länkar till eller citat ur högkvalitativt material från runtom på webben. För den som är bekant med terminologin är formatet snubblande nära en ”tumblelog” (och jodå, jag har prövat på Tumblr också).

Alla som någon gång har bloggat (och förmodligen många som inte gjort det) inser att det är närmast omöjligt att hålla fyra bloggar igång samtidigt. Det förstår jag också, och har gjort hela tiden, men jag ville mycket medvetet inte låta den insikten hindra mig från att utforska mediet, experimentera med olika grepp och se hur de fungerade (eller inte). Nu är det dock dags att, som det heter, utvärdera experimentet och se hur det föll ut. För min del kan tankarna sammanfattas ungefär som följer.

* * *

Min utgångspunkt var från första början att undersöka hur jag som forskare kunde använda bloggandet som ett verktyg för att kommunicera både med andra forskare och med det omgivande samhället. Bland dem som entusiastiskt propagerar för sociala medier och hur dessa kan användas inom akademin, lyfts bloggarna ofta fram som ett sätt att öppna upp forskningen, göra den mer tillgänglig och begriplig för omgivningen. Det ligger säkert något i det, men åtminstone i mitt fall gjorde jag inledningsvis misstaget att se bloggen som ett slags digital motsvarighet till att hålla offentliga föredrag eller skriva artiklar i populärhistoriska tidskrifter. Det var delvis en sådan tanke som låg bakom min projektblogg och efter drygt ett år kan jag konstatera att den knappt fått något genomslag alls, ens bland akademiska kollegor.

Över huvud taget tror jag det är svårt att använda bloggar för att (i någon större utsträckning) nå ut med sina forskningsresultat till en tänkt intresserad allmänhet. Åtminstone är det så om man har ett relativt smalt ämne och arbetar i en liten språkgemenskap som den svenska; det finns helt enkelt inte tillräckligt många potentiella läsare för att uppnå den kritiska massa som krävs för att det ska bli en meningsfull kanal för dialog. Inte heller är den svenska forskarvärlden så pass stor att man inom respektive specialområde kan få till ett vetenskapligt utbyte som kommer i närheten av det som internationella tidskrifter eller konferenser fortfarande kan erbjuda. Även i USA, där skalan är en helt annan och där arbetet med digital humaniora nått längre än i Sverige, tycks det vara svårt för flertalet forskare att åstadkomma en sådan kritisk massa. Det är bara en mycket liten handfull av dem, åtminstone bland historikerna, som driver bloggar där det faktiskt pågår aktiva diskussioner i kommentarfälten.

För de flesta forskare bör alltså bloggandet i första hand inte syfta till att sprida resultat i populärvetenskaplig form, även om det givetvis kan vara ett inslag bland flera. Snarare ligger värdet i att forskare som grupp, i all dess oerhörda mångfald vad gäller specialiseringar och inriktningar, blir synliga i de sociala medier där så många andra människor redan befinner sig. Dels avdramatiserar det forskarrollen och gör att det arbete vi bedriver inte upplevs som så svårbegripligt eller främmande för samhället i övrigt. Dels kan vi genom bloggandet bidra med vår sakkunskap i aktuella frågor och därmed visa att det vi gör har en relevans för samhället eller rentav är ”nyttigt”, för att nu använda ett ord som ofta förekommer (och missbrukas) i forskningspolitiska diskussioner.

Min egen erfarenhet är att den sistnämnda modellen för bloggande – den där man ger sig in i aktuella debatter snarare än att bara sprida kunskap om sin forskning – får ett helt annat genomslag. En bidragande anledning till att jag startade min projektblogg var just att Tidens skiften blivit mer av ett forum för allmän diskussion i olika ämnen än jag från början tänkt mig, och därför behövde jag en mer fokuserad plattform. Tidens skiften har dock fått betydligt fler läsare än forskarbloggen om Löfling och 1700-talets vetenskapshistoria. Även om det inte är någon jättepublik är jag alltså ganska tillfreds med hur den har utvecklat sig; den når tillräckligt många för att det ska vara meningsfullt.

Min mer konkreta slutsats av det ovan sagda är att jag fortsättningsvis kommer att koncentrera mitt bloggande till Tidens skiften. Här kommer jag att skriva om ungefär samma ämnen som hittills, men jag flyttar också över innehållet på Löflingbloggen och digihist.se hit och samlar allt på ett ställe. Ett och annat engelskspråkigt inlägg lär det trots allt bli (det är bra språkträning om inte annat) och de publiceras på kennethnyberg.org liksom tidigare. På svenska har jag dock från och med nu bara en renodlad forskarblogg, nämligen denna. Fortsättning följer…