Etikettarkiv: digital historia

På DH-kurs i Victoria

I drygt tre år nu har jag mer aktivt intresserat mig för frågor om digital historia och digital humaniora, vilket det senaste året kommit till uttryck främst genom skrivandet på Historia i en digital värld tillsammans med Jessica Parland-von Essen. Hittills har det dock mest handlat om att tackla dessa frågor på en allmän nivå och från en historikers perspektiv i ganska traditionell mening, utan att egentligen förstå så mycket om den bakomliggande teknologi som det i grunden handlar om. Eftersom det är så tydligt att historisk forskning och undervisning är på väg att omvandlas mer eller mindre radikalt av de digitala metoderna och miljöerna, har jag därför länge funderat på hur jag kan komma vidare och få åtminstone en elementär förståelse också för de mer tekniska aspekterna av digital historia/humaniora.

Som en följd av de funderingarna anmälde jag mig i höstas till en veckolång intensivkurs i ”Fundamentals of Programming / Coding for Human(ist|s)” vid Digital Humanities Summer Institute i Victoria, British Columbia. DHSI är en årligen återkommande sommarskola och, i praktiken, konferens om digital humaniora som organiserats sedan början av 2000-talet. I år samlar den ca 600 deltagare i 28 olika kurser, alltifrån de mest grundläggande (som den jag går) till tämligen avancerade, specialiserade fördjupningskurser om vissa verktyg eller tekniker. Evenemanget pågår under fem dagar med ett sprängfyllt program som, utöver fem timmars reguljär undervisning varje dag, innehåller en mängd föreläsningar, seminarier, posterutställningar, kollokvier, ”unconference”-sessioner och sociala aktiviteter från tidig morgon till sen kväll.

Årets upplaga inleddes igår och den första dagen lovar mycket gott för fortsättningen. Dels var början på min kurs mycket intressant och lärorik, om också intensiv, dels kännetecknas hela evenemanget av en påfallande öppen, välkomnande och generös atmosfär där samarbete och erfarenhetsutbyte hela tiden står i centrum. Denna anda av lagarbete och ömsesidig hjälpsamhet trycker arrangörerna själva mycket starkt på i olika sammanhang, och den gör att man som nybörjare snabbt känner sig hemmastadd här. (Att både staden och University of Victoria utgör en vacker miljö, som det verkar med strålande sommarväder hela denna vecka, gör inte saken sämre.)

Att åka ända till kanadensiska västkusten för att ta en kurs i grundläggande programmering kan tyckas vara lite övermaga, men faktum är att DHSI är en ganska unik miljö. Det finns liknande sommarinstitut i bl.a. Oxford och Leipzig, men de tenderar vara lite mer tekniskt avancerade (även om det i Oxford detta år kommer att finnas en kurs/ett spår kallat ”Introduction to Digital Humanities”). I Victoria tror jag att det samlas fler deltagare med samma bakgrund som jag: humanister med å ena sidan små eller obefintliga tekniska kunskaper, å andra sidan ett stort intresse av att börja ändra på det förhållandet. En vecka är en kort tid, hur intensivt schemat än är, men när den är slut hoppas jag en smula bättre förstå vad som krävs för att jag ska kunna ta nästa steg på vägen mot att inte bara tala om utan också praktisera digital humaniora.

När framtiden väljs bort

Historia i en digital värld är en av de roligaste och, tror jag, viktigaste saker jag håller på med just nu. Det är svårt att med några få ord beskriva vad HDV är, men ibland kallar vi det ”ett skrivprojekt på webben” som är tänkt att så småningom bli en traditionell bok i både pappers- och digital form. ”Vi” är den finlandssvenska historikern Jessica Parland-von Essen och jag, som i drygt åtta månader lagt ut ett eller två textavsnitt per vecka om olika aspekter av ämnet digital historia. De flesta har vi skrivit själva, men ett tiotal är fördjupningsartiklar av utomstående specialister som mer ingående diskuterar teman de kan mycket om eller har särskild erfarenhet av. Den första fasen av löpande publicering närmar sig nu sitt slut och en ny tar snart vid, dominerad av revidering och redigering av alla texter.

Med ”digital historia” menar vi frågor om hur historisk kunskapsbildning, särskilt forskning, påverkas och förändras av digital teknik, webbens utveckling och sociala medier. Det är många och svåra frågor, men de utmaningar vi som arbetar med sådan kunskapsbildning ställs inför kan påfallande ofta sammanfattas med två ord: tillgänglighet och bevarande. I viss mening är det vad historikers och andra minnesarbetares uppdrag alltid har handlat om, men de antar både ny gestalt och helt nya proportioner i det digitala samhället. För att kunna slå vakt om den historiska kunskapen och de material den vilar på – för att både bevara dem och göra dem tillgängliga för kommande generationer – krävs det att vi i våra olika roller vågar tänka nytt och arbetar på nya sätt. Både individer och institutioner har, milt uttryckt, mycket skiftande förmåga till sådant nytänkande trots att vi alla vet att det är något nödvändigt och eftersträvansvärt.

Om politiker och myndigheter har någon som helst känsla för vikten av att slå vakt om vårt kulturarv och vår historia, borde de därför särskilt uppmuntra och stödja dem som förmår navigera i detta nya, okända landskap och visar vägen för andra att följa efter. På senare år har nog också medvetenheten om dessa utmaningar och betydelsen av dem ökat hos beslutsfattare, åtminstone på ett allmänt plan, och olika satsningar har inletts (om också i många fall för små och för långsamt). Men det finns också mycket nedslående exempel på motsatsen, där man väljer att inte bara bromsa en positiv utveckling utan vänder om och går åt helt fel håll. Ett sådant exempel är det besked som Brages Pressarkiv i Helsingfors nyligen fick att dess statsstöd för 2014 skulle nästan halveras, ett beslut som högst sannolikt innebär att arkivet läggs ner.

Chefen för Brages Pressarkiv heter Jessica Parland-von Essen, och med tanke på vårt nära samarbete kring Historia i en digital värld ser jag knappast på denna fråga med opartiska ögon. Just därför bör det kanske tilläggas att det inte är hon som bett mig skriva dessa rader, och vi har inte bytt många ord om det nedläggningshot som nu vilar över Brages. Men tidigare idag läste jag ett inläggJessicas blogg där hon talar om om hur hon på egen hand, under ett års tid, försökt argumentera mot de planerade nedskärningarna utan att få gehör. Det enda hoppet står därför till att andra uppmärksammar det kortsiktiga, för att inte säga rent oförnuftiga, i detta beslut.

Brages är ett litet arkiv med klippsamlingar ur finlandssvensk press som spelar en viktig roll för svenskspråkig forskning, utbildning, litteratur och annan kulturell verksamhet i Finland. Men det är inte bara en finlandssvensk kulturinstitution – om det nu inte räcker – utan också ett arkiv som i nordiskt perspektiv ligger i absolut framkant när det gäller att konstruktivt och kreativt möta den digitala utvecklingens nya problem och möjligheter, vare sig det gäller öppenhet, tillgänglighet, länkade data, nya gränssnitt eller strategier för långsiktigt bevarande. I sådana avseenden är Brages en inspiration för hela sektorn i både Finland och Sverige, och därför en institution som förtjänar mer stöd och uppmuntran – inte nedskärningar och avveckling.

Utan tvivel är det så att ansvariga myndigheter måste göra nedskärningar någonstans, men för att välja var dessa ska ske måste man också ha klart för sig vad det är man väljer bort – vad man säger nej till. Och hur jag än vänder och vrider på det kan jag inte se annat än att det man säger nej till här, det som Finlands undervisnings- och kulturministerium väljer bort, är framtiden själv.

Historikerna och den digitala utmaningen

Följande text publicerades den 8 oktober 2013 som ett inlägg i debattforumet på Riksbankens Jubileumsfonds hemsida. I huvudsak är den en förkortad, lätt bearbetad version av olika textavsnitt jag skrivit för kapitel 1 i ”Historia i en digital värld”, ett projekt som bedrivs i samarbete med Jessica Parland-von Essen.

* * *

En av de stora förändringsprocesser som präglar vår tid är den utveckling som ibland kallas den digitala revolutionen. Datorer, internet, smarta mobiler och sociala medier har på några få decennier förändrat hur många människor förstår och interagerar med sin omvärld på ett oerhört kraftfullt sätt. Det handlar inte bara om att vi, särskilt ungdomar, använder andra tekniska prylar för underhållning och kommunikation än vi gjorde för en generation sedan, utan om en mycket mer djupgående samhällelig förändring. Den så kallade virtuella världen blir för allt fler människor en allt större del av den verklighet där de lever sina liv och sociala medier blir allt viktigare för nyhetsförmedling och opinionsbildning – och därmed för politik och samhällsutveckling.

För historikern aktualiserar denna utveckling många intressanta frågor om samhällets förändring, vart vi är på väg och hur kunskaper om det förflutna kan hjälpa oss att bättre förstå det som händer. Men hur påverkar den digitala tekniken och dess samhälleliga följder historikerna själva, deras arbetssätt och forskningens villkor? Vilka nya möjligheter uppstår och vilka nya (eller gamla) problem behöver vi förhålla oss till?

I Sverige saknas ännu en mer systematisk diskussion om dessa frågor, men i USA och delar av Europa har det på senare år vuxit fram ett fält som på engelska heter Digital History, digital historia. Det är nära förbundet med en bredare rörelse kallad digital humaniora (Digital Humanities); bådadera, särskilt det senare, förkortas ofta DH. Digital humaniora är dels en generell beteckning på all humanistisk forskning som bedrivs med digitala metoder och står dels för en mindre, aktiv grupp av utövare vilka gärna definierar sig själva just som digitala humanister snarare än som historiker eller tillhöriga någon annan enskild disciplin. För dem handlar digital humaniora om mer än bara några nya metoder; det innebär istället ett visst förhållningssätt präglat av starkt samhällsengagemang, tvärvetenskaplighet och, ofta, kritik mot traditionella akademiska strukturer och praktiker inom såväl forskning som undervisning.

Det som ibland kallats den digitala vändningen (the digital turn) inom historia och humaniora lär bli av betydligt mer genomgripande natur än både språkliga, narrativa och andra “vändningar” under de senaste årtiondena. Den parallell som bör dras är snarare till det paradigmskifte som ägde rum på 1960- och 70-talen när de kvantitativa metoderna gjorde sitt intåg i historieämnet. Det var en utveckling som knöt an till större samhällsförändringar och som radikalt ändrade fältet men inte helt ersatte de kvalitativa metoder som funnits tidigare. De digitala metoderna innebär på liknande sätt ett nytt inslag eller dimension i forskarnas arbete, men likväl inte en förändring som kullkastar tidigare verksamhet utan en (kraftfull) vidareutveckling av något redan befintligt.

Vi skulle kunna svara på dessa förändringar och förväntningar genom att säga att våra arbetsformer har fungerat bra i generationer och att det inte finns någon anledning att ändra på det. Det är en förståelig reaktion, särskilt inför det slag av oreflekterad teknikentusiasm där ”nytt” definitionsmässigt innebär ”bättre” än ”gammalt” oavsett de faktiska meriterna. Ställda inför den samhällsomvandling vi nu är mitt uppe i, vore dock en sådan hållning inte förenlig med den insikt vi som historiker har om att samhällen alltid förändras. Den modell vi haft för vad forskning och undervisning är må vara utmärkt på många sätt, men den har utvecklats i ett specifikt historiskt och socialt sammanhang som nu håller på att omvandlas i grunden.

Vi behöver därför på nytt ställa de fundamentala frågor som aldrig bör glömmas bort: Vad är syftet med vår verksamhet? Hur ska vi uppnå detta syfte utifrån de förutsättningar som råder idag? Vilka metoder och förhållningssätt är de mest ändamålsenliga och varför? Gör vi inte detta kommer vi sannolikt att få det allt svårare att för det omgivande samhället begripliggöra värdet av vårt arbete. På sikt, och kanske snabbare än vi tror, kan vi då uppfattas som irrelevanta av beslutsfattare och andra, vilket i förlängningen kan få mycket negativa konsekvenser.

Det ovan sagda ska inte uppfattas som ett utslag av en okritisk syn på den tekniska utvecklingen och dess samhälleliga följder; tvärtom är det ett uttryck för övertygelsen om att vi måste förhålla oss aktivt till denna utveckling för att inte överflyglas av den. De nya metoder, material och verktyg som digital historia erbjuder för nämligen inte bara med sig oanade möjligheter utan också nya risker, problem och felkällor. Det kritiska tänkandet blir alltså viktigare än någonsin, men för att kunna utöva det måste vi förstå de nya förutsättningarna, miljöerna och redskapen. Det kräver i sin tur att vi på allvar börjar diskutera hur framtidens historia ska skrivas och vilken roll vi som historiker har i en digital värld.

Kenneth Nyberg

Docent i historia vid Göteborgs universitet

För mer om digital historia se Jessica Parland-von Essens och Kenneth Nybergs webbaserade skrivprojekt Historia i en digital världhttp://digihist.se. Läs gärna också Thomas Nygrens rykande färska översiktsartikel ”Digitala material och verktyg: Möjligheter och problem utifrån exemplet spatial history i Historisk tidskrift 2013:3, s. 474–482 (i skrivande stund ej tillgänglig på webben).

Gamla texter, nya verktyg

Som regelbundna läsare av bloggen vet har jag de senaste två–tre åren intresserat mig för digital historia och, i vidare mening, digital humaniora. Det har varit lärorikt och jag tror mig i dag ha ett ganska hyfsat grepp om åtminstone vissa delar av detta fält (om det nu är ett fält), särskilt då digital historia i det anglosaxiska språkområdet. Men det är ofrånkomligen en tämligen ytlig kunskap som mestadels ligger på en allmän och abstrakt nivå; några egentliga insikter om de mer påtagliga tekniska frågor och problem det i grunden ofta handlar om har jag inte. Och det börjar kännas som att det är dags att skaffa sig sådana, att närmare bekanta sig med vad det konkret innebär att som humanist arbeta med digitala metoder.

Därför blev jag mycket glad när jag av Benjamin Ekman blev inbjuden att närvara vid en workshop i Lund där ett antal projekt med sådan inriktning träffades den 13–14 juni för att dryfta frågor av gemensamt intresse. Flertalet av de representerade projekten ligger inom eller i anslutning till äldre kyrkohistoria och har sin bas i Sverige, Tyskland och England. De handlar alla, på olika sätt, om att med hjälp av databaser möjliggöra jämförelser och analyser av ett medelstort antal (några tusen eller tiotusental) äldre texter och textfragment på olika språk – till exempel grekiska, latin och arabiska – och att göra dem tillgängliga för både allmänheten och andra forskare. Gruppen bakom forskningsprogrammet Early Monasticism and Classical Paideia (MOPAI) i Lund, under ledning av Samuel Rubenson, stod som värd för workshopen.

De övriga projekt som presenterades under dagen var följande (med de rubriker som då användes och med reservation för att uppgifterna inte är helt konsekvent återgivna):

Ancient Wisdoms (SAWS, London – Anna Jordanous m.fl.)

DEBIDEM Question and Answer manuscripts (London – Ilse De Vos)

Corpus der Arabischen und Syrischen Gnomologien (CASG, Halle – Norman Wetzig m.fl.)

eTraces: Computational Aspects of Historical Text Re-use (Leipzig – Marco Büchler m.fl.)

Tidig kyrkohistoria är inte direkt mitt eget forskningsfält, men det var oerhört givande och tankeväckande att få sitta med under den första dagens överläggningar. Då presenterades respektive projekt i stora drag och vissa problem lyftes upp i en inledande diskussion som var tänkt att ligga till grund för mer specifika, tekniska samtal under den andra dagen. Kanske skulle jag stannat även för dessa, men den dag jag var med blev mer inspirerande än jag kunnat tro trots ganska höga förväntningar; den gav konkretion åt många frågor jag stött på redan tidigare, men utan att det blev så tekniskt komplicerat att jag hade problem att hänga med i vad som sades.

Efterhand som dagen fortskred blev det uppenbart att det finns vissa frågor och dilemman som tenderar återkomma i projekt av detta slag. Inget av det lär vara nytt eller okänt för den som själv arbetar med liknande forskning, men jag skulle ändå vilja lyfta fram några punkter som för en lekman tycktes väsentliga:

• Den grundläggande utmaningen består i att i en databas fånga en ibland oerhört stor komplexitet av relationer mellan olika texter och fragment, vilka tillkommit under lång tid. Hur etablerar man texternas relation till varandra, vilka sådana kopplingar är relevanta/intressanta och hur ska man klassificera och sortera olika egenskaper?

• Även i projekt som i grunden ”bara” handlar om att tillgängliggöra ett visst antal texter och metadata kring dem uppstår mängder av frågor om vilka data som är intressanta och varför. Med andra ord: att vissa aspekter eller karakteristika kan tyckas självklara att registrera medan andra inte är det, beror ju på vilken idé – uttalad eller underförstådd – man har om vad databasen och dess innehåll kommer att användas till. Vilka möjligheter och vilka begränsningar bygger man in genom sina val och antaganden om målgrupp och användningsområde?

• En viktig drivkraft bakom många projekt är de ökade möjligheter webben och digital teknik ger att just tillhandahålla material och forskningsdata i större utsträckning än tidigare. Men hur öppna ska databaserna vara? Ska vem som helst kunna gå in och ändra i innehållet (jfr Wikipedia) eller ska det finnas begränsningar och i så fall vilka? Forskare tenderar kanske att vara skeptiska mot fullständig öppenhet, men även om bara andra specialister ska ges tillgång uppstår frågor om hur man principiellt bestämmer vilka som är kvalificerade eller ej och hur man rent praktiskt löser det med åtkomsten för dessa personer.

• En annan fråga i anslutning till det, som vi känner igen från många andra sammanhang, är vilka material och metadata som det ens är tillåtet att tillgängliggöra för allmänheten med hänsyn till copyright och andra begränsningar som ligger utom forskarnas kontroll. Det var påfallande hur detta återkom gång på gång under dagen, alltså hur copyrightskyddet ofta blir ett konkret hinder för såväl samarbete forskare emellan som att tillgängliggöra resultaten av deras arbete för en bredare allmänhet.

• Slutligen fanns det också en mer teknisk problematik som dök upp flera gånger och det var den om hur resultatet av arbetet i sådana här projekt kan tas tillvara mer långsiktigt och länkas ihop. Hur goda metoder man än utvecklar i konkreta situationer är de ju inte till mycket hjälp om de är ”hemmabyggda” och inte går att förstå om fem eller tio år när någon annan vill bygga vidare på dem. Det är alltså helt avgörande att de som arbetar med liknande projekt kommunicerar med varandra, länkar ihop varandras arbete och ser till att så långt som möjligt utnyttja gemensamma standarder istället för specialbyggda lösningar. Samtidigt är detta ofta lättare sagt än gjort, eftersom varje projekt i någon mening är unikt och har sina egna utmaningar.

Text: Om digital historia (1.0)

Med anledning av en förfrågan från en lärarkollega har jag den senaste tiden arbetat på en text som jag kallar Om digital historia. Den är ett försök att enkelt och kortfattat beskriva några av den digitala utvecklingens konsekvenser för historievetenskaplig forskning, såväl mer principiellt som i form av konkreta exempel på digitala verktyg, resurser och metoder. Artikeln är främst avsedd som en introduktion för studenter på grundnivå, men bör också kunna läsas av andra intresserade icke-specialister.

Igår blev jag klar med en första version av texten. Den rör sig mellan högt och lågt, har stora luckor, är ofullständigt notsatt och kan rentav innehålla ett eller annat missförstånd. Men någonstans måste man börja, och jag börjar här. Det som följer nedan är alltså Om digital historia 1.0, vilken även går att ladda ner som PDF från denna sida. All konstruktiv kritik rörande innehåll, form och uppläggning mottages tacksamt, antingen som en kommentar på detta inlägg eller per e-post till kn(snabel)gu(punkt)se.

Texten kommer att uppdateras löpande och vid större revisioner publiceras ett nytt inlägg. De många noter som består av webbadresser ber jag tills vidare om överseende med – de kommer efterhand att ersättas av direktlänkar i texten.

Uppdatering 130428: Texten kommer inte att uppdateras i sin nuvarande form som jag tidigare planerat, utan istället ingå som en del i en större publikation om digital historia framöver där jag är en av författarna. Mer information kommer snart!

Uppdatering 130430: Nu finns det ett blogginlägg som presenterar det projekt om digital historia där Jessica Parland-von Essen och jag ska samarbeta framöver, och som från och med idag tar över adressen digihist.se.

Läs mer

Den digitala utmaningen

Tidigare idag hade vi ett seminarium om digital historia på min arbetsplats, Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet. Det var, så vitt jag vet, första gången vi anordnade ett sådant men det lär knappast bli den sista. Vi var en liten men intresserad skara som diskuterade, och alla var överens om att vi måste fortsätta samtalet i någon form.

Inför seminariet hade jag skrivit ett kort underlag med några olika ingångar till diskussionen om digital historia. Den första delen var ett försök att introducera tematiken genom att placera in den i det större sammanhang där den hör hemma, det vi med en lite vag (men uppfordrande) term kan kalla den digitala utmaningen. För att få med även den som är helt obevandrad på området, är texten skriven på en mycket elementär nivå vad gäller det tekniska, men med akademiska historiker som målgrupp. Med några mindre justeringar återges den nedan för den som tillhändelsevis är intresserad. Vid ett senare tillfälle kommer jag också att lägga ut en andra del av texten här.

* * *

En av de mer genomgripande förändringsprocesser som präglat tiden efter andra världskriget är den digitala revolutionen. Den började, åtminstone i det allmänna medvetandet, med datorer och programvara för affärstillämpningar och spel under 1960-tal och tidigt 1970-tal. Efterhand blev datorerna och annan elektronisk utrustning alltmer av en konsumentprodukt, en förskjutning som accelererade först med mobiltelefonernas intåg och därefter den snabba etableringen och spridningen av internet i breda kretsar under sent 1990-tal.

Sedan millennieskiftet har både hård- och mjukvara i ökande utsträckning inriktats på mobil användning genom en konvergens mellan datorer, telefoner och nya produktkategorier som spelkonsoler och surfplattor. Detta har blivit än mer uttalat under de senaste fem-sex årens explosionsartade tillväxt av sociala medier, en notoriskt svårdefinierbar samlingsterm för olika digitalt (ofta nät-) baserade miljöer för social interaktion och informationsspridning i realtid. Några av de mest kända exemplen på sociala medier eller nätverk är i skrivande stund Facebook, Twitter, Wikipedia och YouTube, men det är ett landskap präglat av snabb förändring. Bloggar (av weblogs) är en nätbaserad publiceringsform som av vissa, men inte alla, också räknas till denna kategori.

Den nya tekniken i allmänhet, och sociala medier i synnerhet, har på ett oerhört kraftfullt sätt förändrat hur främst yngre människor interagerar med omvärlden i vid mening. Framför allt mobiltelefoner, men också andra tekniska lösningar används dels för att upprätthålla en intensiv kommunikation med vänner och familj, dels för mediekonsumtion eller andra tjänster som i varierande utsträckning förutsätter tillgång till internet. Dessa båda användningsområden är ofta inte separata aktiviteter, utan intimt sammanvävda med varandra genom sociala medier som något av de ovan nämnda.

Två enkla statistiska uppgifter får här räcka som exempel på det genomslag som den nya tekniken och de sociala medierna har fått:

  • År 1997 använde hälften av alla svenska 15-åringar internet. Åldern vid vilken denna frekvens uppnåddes hade 2004 sjunkit till nio år. År 2011 var det hälften av alla treåringar som använde internet.
  • Tredje kvartalet 2011 skickade amerikanska ungdomar i åldern 13–17 år i genomsnitt 3 417 SMS per månad, dvs. mer än 100 om dagen. Färska svenska siffror tycks inte finnas tillgängliga och det finns anledning tro att de är något lägre än de amerikanska, men inte mycket.

Sammantaget visar dessa siffror, och många andra som skulle kunna anföras, att ungdomars (och i hög utsträckning även vuxnas) kommunikations- och medievanor genomgått mycket stora förändringar under de senaste decennierna. Det innebär också att det sammanhang i vilket vi bedriver vår forskning och, kanske framför allt, undervisning, är ett helt annat än för bara 10–15 år sedan. Allt tyder också på att den snabba omvandlingen kommer att fortsätta i oförminskad eller ökande takt framöver.

Det bör poängteras att det inte bara handlar om att ungdomar idag använder en annan teknisk pryl för underhållning och kommunikation än de gjorde för en generation sedan, utan om en mycket mer djupgående samhällelig förändring. Genom den ständiga tillgången till information och möjligheten att omedelbart sprida nyheter eller andra data i socialt formade nätverk, skapas helt nya mönster för hur människor bygger upp sin förståelse av omvärlden och interagerar med den. Traditionella auktoriteter undermineras när informationsflödet inte kan kontrolleras på samma sätt som tidigare vilket får politiska, ekonomiska och kulturella följder: ”den arabiska våren” 2011, den snabba försvagningen av konventionella massmedia – dagspress, bokutgivning, musik- och filmdistribution – och så vidare. Allt tyder på att vi sammantaget står inför en radikal omstöpning av grundläggande samhällsstrukturer som, även på relativt kort sikt, är mycket svår att överblicka.

Den utveckling som här skisserats har vid olika tidpunkter omväxlande kallats dator-, IT- eller den elektroniska revolutionen. Idag används alltmer ett begrepp som möjligen blir det mer långsiktigt gångbara: den digitala revolutionen. Grunddragen i förloppet sedan 1960-talet eller så känner de flesta till (jfr ovan), och vi ser dagligen dess avtryck i både våra privata och professionella liv: datorer, mobiltelefoner, programvara, internet med mera. Det är uppenbart att – och delvis hur – alla dessa nya företeelser påverkat vår tillvaro genom att förenkla och effektivisera vissa uppgifter och möjliggöra andra som är helt nya.

När det gäller utbildning på både högre och lägre nivåer, och i viss mån även den forskning vi bedriver, kan man dock hävda att den tekniska utvecklingen inte fått några mer fundamentala konsekvenser. Visst genomsyrar tekniken vår vardag både som forskare och lärare, men oftast inte till att göra något helt nytt utan just ”bara” som förenklande och rationaliserande hjälpmedel; kort sagt att bättre göra det vi alltid gjort. Till undantagen hör vissa typer av statistiska eller spatiala modelleringar som inte varit möjliga utan datorer, och kanske ska även PowerPoint-presentationer räknas dit (trots att de egentligen har ganska stora likheter med traditionell diabildsvisning).

Inte desto mindre har det under årtionden förutspåtts att datorerna, IT eller nätet en dag ska revolutionera undervisningen (och kanske forskningen). Gång på gång har dessa löften utfärdats men utan att infrias i nämnvärd grad. I skolan ersattes 1980-talets datorsalar av 90-talets ”IT i skolan” och 2000-talets multimediesatsningar. Under 2010-talets första år har många förhoppningar knutits till en-till-en-projekt – satsningar på att ge alla elever varsin bärbar dator, det senaste året allt oftare i form av en iPad eller annan surfplatta. Och visst har tekniken efter hand sipprat in i skolor och på universitet och kommit till allt större användning, men (återigen) sällan som något annat än komplement till befintliga arbetssätt och undervisningsformer.

De allra senaste åren har emellertid något hänt som innebär en helt ny och omfattande utmaning för hela utbildningsväsendet, och för universitetens del både som forsknings- och utbildningsinstitutioner. Förändringen kan sammanfattas med ett ord: förväntningar.

Till skillnad från de elever och studenter som lärare mötte för trettio, tjugo eller ens tio år sedan, har nämligen dagens och morgondagens studenter med sig en helt annan teknikanvändning från sitt övriga liv in i lektionssalen. Tidigare löften om teknikens möjligheter byggde på vad som rent tekniskt var möjligt att göra, inte på vad eleverna faktiskt förväntade sig av undervisningen. Idag har dock tekniken blivit så spridd och genomsyrar i så hög grad studenternas hela tillvaro, att de ser det som något självklart att deras lärare och skolor använder sig av liknande redskap. Så är ofta inte fallet, eftersom undervisningsformerna till stor del ser ut som de gjort under decennier eller århundraden.

Vi skulle kunna svara på dessa förändringar och förväntningar genom att säga att systemet har fungerat bra i generationer och att det inte finns någon anledning att ändra på det. Själv kan jag ibland känna så, särskilt inför det slags oreflekterad teknikentusiasm där ”nytt” definitionsmässigt innebär ”bättre” än ”gammalt” oavsett de faktiska meriterna. Ställda inför den samhällsomvandling vi nu är mitt uppe i, vore dock en sådan reaktion inte förenlig med den insikt vi som historiker har om att samhällen alltid förändras. Den modell vi haft för vad forskning och undervisning är må vara utmärkt på många sätt, men den har utvecklats i ett specifikt historiskt och socialt sammanhang som nu håller på att omvandlas i grunden. Det gör att vi på nytt behöver ställa oss de fundamentala frågor som egentligen aldrig bör glömmas bort: Vad är syftet med vår verksamhet? Hur ska vi uppnå detta syfte utifrån de förutsättningar som råder idag? Vilka metoder och förhållningssätt är de mest ändamålsenliga och varför?

Möjligen kommer vi då fram till att våra syften och målsättningar inte påverkas alls av de förändringar vi ser omkring oss, men om inte annat måste vi åtminstone ompröva vissa av våra arbetsformer och vid behov anpassa dem till nya förhållanden. Gör vi inte detta kommer vi sannolikt att få det allt svårare att för det omgivande samhället begripliggöra värdet av vårt arbete. På sikt, och kanske snabbare än vi tror, kan vi då uppfattas som irrelevanta av beslutsfattare och andra, vilket skulle kunna få mycket olyckliga konsekvenser.

Det ovan sagda ska inte uppfattas som att jag är odelat positiv till den tekniska utvecklingen och dess sociala följder, utan som ett uttryck för övertygelsen att vi aktivt måste förhålla oss till denna utveckling för att inte överflyglas av den. Bara om vi förstår de nya förutsättningarna, miljöerna och verktygen har vi någon som helst möjlighet att i viss mån påverka dem och bidra till en kritisk diskussion om för- och nackdelar med olika redskap och metoder.

I grova drag är det en sådan ståndpunkt som ligger till grund för det framväxande fält inom historieämnet, särskilt i USA men även på andra håll, som kallas Digital History. Det är alltså ett försök till svar på den digitala utmaningen, där nya arbets- och kommunikationsformer för historiker utvecklas men utan att de grundläggande målen för verksamheten egentligen har ändrats. Vid det amerikanska historikerförbundets årskongress 2012 lanserades DH (en förkortning som även används för Digital Humanities) på bred front, vilket erbjöd goda möjligheter att få en överblick över detta nya och svåröverskådliga fält. I nästa inlägg kommer jag att skriva mer om mina intryck från konferensen.

En inringning

(Tillägg 131003: Detta var det första inlägget på bloggen Digihist, som var aktiv mellan mars 2012 och januari 2013. Inläggen flyttades för arkivering till http://kennethnyberg.org i oktober 2013.)

Det här är en blogg om digitala, historiska och digitalhistoriska frågor. I första hand är den ett försök att, ur svenskt perspektiv och i blygsam skala, samla och dela information om resurser, miljöer och diskussioner som rör digital historia (DH).

DH är ett begrepp som ännu saknar en fast definition, men i detta sammanhang syftar digital historia på det fält som ligger i skärningspunkten mellan digital teknologi, sociala medier och vetenskaplig kunskapsbildning om människans förflutna. Tyngdpunkten ligger på DH inom akademisk forskning, undervisning och populärvetenskap, men digitalhistoriska perspektiv inom skolundervisning och annan pedagogisk verksamhet är också av intresse.

Jag tror det finns ett behov av att diskutera dessa frågor, men digihist.se är i högsta grad ett experiment som får finna sina former efterhand. Åtminstone inledningsvis är tanken att någorlunda regelbundet bevaka och kommentera intressanta DH-nyheter via blogginlägg och ett tvåspråkigt twitterflöde (engelska och svenska). Om det faller väl ut kanske någon form av länksamlingar, mer eller mindre strukturerade, så småningom byggs ut på de statiska sidorna.

Bakom bloggen står Kenneth Nyberg, docent i historia vid Göteborgs universitet. Jag är intresserad av, men (ännu) inte särskilt insatt i, DH-frågor och jag hoppas genom arbetet med bloggen kunna lära mig mer. Alla länktips och andra förslag på tänkbart innehåll är välkomna på digihist(snabel)gmail.com och @digihist på Twitter.

Om digital historia efter Chicago

Det har redan gått fem dagar sedan AHA-kongressen i Chicago avslutades, så det är hög tid att försöka summera några av intrycken från den. Att göra det är inte helt lätt med ett så omfattande evenemang: tusentals deltagare, hundratals sessioner… Kanske ska jag också påpeka att det bara var ett par dussin av programpunkterna som behandlade digital historia, det ämne jag är intresserad av här, men ändå. (På hemsidan för Chronicle of Higher Education finns en mer allmän sammanfattning av kongressen som jag tror fångar helheten ganska väl, i den mån det alls är möjligt. För den som är verkligt intresserad har AHA samlat en mängd länkar till rapportering om kongressen här.)

En första, allmän iakttagelse är att digital historia är ett område, fält, perspektiv – ja, vad är det egentligen? – som fortfarande befinner sig i sin linda även i USA. Det är ganska tydligt att det är en relativt begränsad grupp entusiaster som driver frågorna kring DH, som det förkortas, medan flertalet historiker har ett mer ljumt intresse eller är direkt skeptiska. Åtminstone tyckte jag att det antyddes här och var i presentationerna att en sådan ”digital klyfta” (min formulering) existerar, och det är något man kan känna igen från Sverige.

Bland de aktiva som driver på utvecklingen inom det framväxande DH-fältet intar en miljö en särställning: Roy Rosenzweig Center for History and New Media vid George Mason University i Virginia. De stod för många av DH-sessionerna vid AHA-mötet, driver ett antal webbplatser och har utvecklat resurser för både forskning och undervisning (Zotero, Omeka, Digital Humanities Now, teachinghistory.org) kopplat till Digital Humanities. Dess föreståndare Dan Cohen är en förgrundsgestalt inom ”Digital History” och ”Digital Humanities” mer generellt och spelar en nyckelroll inom de nätverk som finns på området. (På Twitter nås han på @dancohen.) En annan, som jag förstår det betydligt mindre miljö men med relativt hög DH-profil, är University of Nebraska-Lincoln där Douglas Seefeldt är en av de mest synliga företrädarna genom Digital History Project och Digital History Seminar (obs. PDF!). Han använde också begreppet ”the digital turn” vid en av sina presentationer, vilket var första gången jag hörde det användas.

En reflektion i det sammanhanget kan vara att denna digitala vändning lär bli av betydligt mer genomgripande natur än både språkliga, narrativa och andra ”vändningar” man talat om de senaste årtiondena. Den parallell som bör dras är snarare till det paradigmskifte som ägde rum på 1960- och 70-talen när de kvantitativa metoderna gjorde sitt intåg i historieämnet. Det var en utveckling som kopplade till större samhällsförändringar och som radikalt ändrade fältet men inte ersatte de kvalitativa metoder som funnits tidigare. De digitala metoderna innebär på liknande sätt ett genuint nytt inslag eller dimension i historikers (och andra humanisters) arbete, men likväl inte en förändring som kullkastar tidigare verksamhet utan en (kraftfull) vidareutveckling av något redan befintligt.

Här i Sverige har historiker ännu knappt börjat diskutera dessa stora förändringar och deras konsekvenser för forskning, undervisning och populärvetenskapligt arbete. Därför är det också lätt att få ett mindervärdeskomplex i relation till de amerikanska kollegerna, där DH-frågorna verkar ha kommit upp på bordet på ett helt annat sätt. Samtidigt är det, som sagt, även där en diskussion som är under uppsegling snarare än fullt etablerad. De presentationer som gjordes i Chicago var inte heller alltid så oerhört imponerande eller sofistikerade; särskilt inom undervisningsområdet var det ett och annat inlägg som mest hade karaktären av att ”se här, man kan använda multimedia istället för traditionell undervisning”. Liksom i diskussioner inom svensk lärarutbildning och skola finns en tendens att de digitala entusiasterna fokuserar på tekniska möjligheter snarare än på att diskutera de pedagogiska överväganden som ligger till grund för valet av specifika tekniska lösningar eller metoder. Men någonstans måste man ju börja och det är bättre att på något sätt förhålla sig till tekniken än att inte göra det alls.

Ett mantra vid AHA-kongressen, som jag för övrigt också känner igen från svenska diskussioner om IT i lärarutbildningen, var vikten av att fundera över varför man väljer den form eller metod man väljer (vare sig för undervisning, forskning eller annat). Varken de traditionella eller de nya arbetssätten är ju självändamål utan lämpar sig mer eller mindre väl för olika syften. Det underströks också gång på gång, troligen som respons på den kritik som skeptiker har riktat mot vissa typer av användning av ny teknik, att de traditionella kraven på stringens, kritiskt tänkande och så vidare givetvis fortfarande gäller. De nya metoderna bygger vidare på de ”gamla” och kompletterar dem, de ersätter dem inte.

Att i detalj gå in på alla de specifika arbetssätt som behandlades vid kongressen är inte möjligt här, men för forskningens del tycktes det mig vara två teman som återkom särskilt ofta: ”text mining” och datavisualisering. Det första handlar om hur man kan genomföra såväl kvalitativ som kvantitativ databehandling och analys av stora mängder text i historiska källor (det vill säga sedan den digitaliserats). Det kan vara en fruktbar metod, men som Jessica Parland-von Essen påpekade både via Twitter (1, 2) och i ett blogginlägg är det viktigt att fundera på vad sådana analyser egentligen säger om djupare betydelser eller större historiska sammanhang och inte ”bara” om orden eller tecknen i sig.

Det andra temat, som med fördel kan kombineras med det första, handlar om hur olika data och deras samband kan framställas och analyseras i visuell form och därmed möjliggöra resultat och slutsatser som inte fullt ut kan hanteras i textform. Ett uppenbart exempel på datavisualisering är historiska kartor, men möjligheterna går mycket längre än så eftersom det egentligen rör sig om alla slags spatialiserade databaser där olika parametrar kan knytas till rumsliga mönster. Den typen av visualisering blir särskilt värdefull när man ska försöka åskådliggöra och undersöka väldigt komplexa företeelser med relationer och/eller strukturer i antingen tid eller rum (även tidslinjer är ju en form av visualisering).

En stor fråga som återkom i många diskussioner var hur dessa nya metoder och framställningsformer förhåller sig till traditionella vetenskapliga publiceringsformer. Här blev det tydligt att artiklar i peer review-granskade tidskrifter i USA är en stark norm på ett annat sätt än det (ännu) hunnit bli i Sverige. Många förespråkare för digital historia menade att det är ett problem att det enda som räknas vid meritvärdering är just traditionell peer review-publicering, och här måste en förändring komma till stånd eftersom meritering är en så starkt styrande faktor för hur historiker faktiskt arbetar. Lite paradoxalt innebär också de rådande strukturerna att äldre och etablerade forskare (professorerna) ofta är mer öppna för att pröva de nya metoderna än yngre kolleger, vilka inte ”har råd” att vara experimentella eftersom de är mycket mer beroende av meritpoäng som kan leda till fast anställning och/eller forskningsanslag.

Inom undervisningen är, på motsvarande sätt, ett stort frågetecken hur det nya digitala landskapet kommer att påverka lärobokens funktion och betydelse. Allt fler webbplatser med resurser, lektionsupplägg och länksamlingar för lärare etableras (några av dem presenterades vid kongressen, till exempel amerikanska riksarkivets DocsTeach.org och redan nämnda teachinghistory.org) och allt mer primärmaterial blir tillgängligt direkt på nätet, vilket kan bli en utmaning för den traditionella läroboken. Här är det å ena sidan uppenbart att förändringar är på gång, men ännu har de inte gått så långt som man skulle kunna tro; de allra flesta utgår fortfarande från tryckta läroböcker som en grundbult i undervisningen.

Den fundamentala fråga vi givetvis måste utgå från i dessa diskussioner, liksom annars, är vad vi egentligen vill att studenterna ska lära sig. Detta är kanske också något som behöver omprövas och omformuleras i det nya digitala landskap som växer fram. Först när vi har något slags svar på den frågan kan vi på allvar börja diskutera vilka former, metoder och verktyg som är lämpliga. Med andra ord är det, här liksom i forskningen, syftet som leder till frågan och frågan som leder till metoderna. Det är en grundförutsättning för både studenters och forskares kunskapande som inte ens den digitala revolutionen kan ändra på.