Följande text publicerades den 8 oktober 2013 som ett inlägg i debattforumet på Riksbankens Jubileumsfonds hemsida. I huvudsak är den en förkortad, lätt bearbetad version av olika textavsnitt jag skrivit för kapitel 1 i ”Historia i en digital värld”, ett projekt som bedrivs i samarbete med Jessica Parland-von Essen.
* * *
En av de stora förändringsprocesser som präglar vår tid är den utveckling som ibland kallas den digitala revolutionen. Datorer, internet, smarta mobiler och sociala medier har på några få decennier förändrat hur många människor förstår och interagerar med sin omvärld på ett oerhört kraftfullt sätt. Det handlar inte bara om att vi, särskilt ungdomar, använder andra tekniska prylar för underhållning och kommunikation än vi gjorde för en generation sedan, utan om en mycket mer djupgående samhällelig förändring. Den så kallade virtuella världen blir för allt fler människor en allt större del av den verklighet där de lever sina liv och sociala medier blir allt viktigare för nyhetsförmedling och opinionsbildning – och därmed för politik och samhällsutveckling.
För historikern aktualiserar denna utveckling många intressanta frågor om samhällets förändring, vart vi är på väg och hur kunskaper om det förflutna kan hjälpa oss att bättre förstå det som händer. Men hur påverkar den digitala tekniken och dess samhälleliga följder historikerna själva, deras arbetssätt och forskningens villkor? Vilka nya möjligheter uppstår och vilka nya (eller gamla) problem behöver vi förhålla oss till?
I Sverige saknas ännu en mer systematisk diskussion om dessa frågor, men i USA och delar av Europa har det på senare år vuxit fram ett fält som på engelska heter Digital History, digital historia. Det är nära förbundet med en bredare rörelse kallad digital humaniora (Digital Humanities); bådadera, särskilt det senare, förkortas ofta DH. Digital humaniora är dels en generell beteckning på all humanistisk forskning som bedrivs med digitala metoder och står dels för en mindre, aktiv grupp av utövare vilka gärna definierar sig själva just som digitala humanister snarare än som historiker eller tillhöriga någon annan enskild disciplin. För dem handlar digital humaniora om mer än bara några nya metoder; det innebär istället ett visst förhållningssätt präglat av starkt samhällsengagemang, tvärvetenskaplighet och, ofta, kritik mot traditionella akademiska strukturer och praktiker inom såväl forskning som undervisning.
Det som ibland kallats den digitala vändningen (the digital turn) inom historia och humaniora lär bli av betydligt mer genomgripande natur än både språkliga, narrativa och andra “vändningar” under de senaste årtiondena. Den parallell som bör dras är snarare till det paradigmskifte som ägde rum på 1960- och 70-talen när de kvantitativa metoderna gjorde sitt intåg i historieämnet. Det var en utveckling som knöt an till större samhällsförändringar och som radikalt ändrade fältet men inte helt ersatte de kvalitativa metoder som funnits tidigare. De digitala metoderna innebär på liknande sätt ett nytt inslag eller dimension i forskarnas arbete, men likväl inte en förändring som kullkastar tidigare verksamhet utan en (kraftfull) vidareutveckling av något redan befintligt.
Vi skulle kunna svara på dessa förändringar och förväntningar genom att säga att våra arbetsformer har fungerat bra i generationer och att det inte finns någon anledning att ändra på det. Det är en förståelig reaktion, särskilt inför det slag av oreflekterad teknikentusiasm där ”nytt” definitionsmässigt innebär ”bättre” än ”gammalt” oavsett de faktiska meriterna. Ställda inför den samhällsomvandling vi nu är mitt uppe i, vore dock en sådan hållning inte förenlig med den insikt vi som historiker har om att samhällen alltid förändras. Den modell vi haft för vad forskning och undervisning är må vara utmärkt på många sätt, men den har utvecklats i ett specifikt historiskt och socialt sammanhang som nu håller på att omvandlas i grunden.
Vi behöver därför på nytt ställa de fundamentala frågor som aldrig bör glömmas bort: Vad är syftet med vår verksamhet? Hur ska vi uppnå detta syfte utifrån de förutsättningar som råder idag? Vilka metoder och förhållningssätt är de mest ändamålsenliga och varför? Gör vi inte detta kommer vi sannolikt att få det allt svårare att för det omgivande samhället begripliggöra värdet av vårt arbete. På sikt, och kanske snabbare än vi tror, kan vi då uppfattas som irrelevanta av beslutsfattare och andra, vilket i förlängningen kan få mycket negativa konsekvenser.
Det ovan sagda ska inte uppfattas som ett utslag av en okritisk syn på den tekniska utvecklingen och dess samhälleliga följder; tvärtom är det ett uttryck för övertygelsen om att vi måste förhålla oss aktivt till denna utveckling för att inte överflyglas av den. De nya metoder, material och verktyg som digital historia erbjuder för nämligen inte bara med sig oanade möjligheter utan också nya risker, problem och felkällor. Det kritiska tänkandet blir alltså viktigare än någonsin, men för att kunna utöva det måste vi förstå de nya förutsättningarna, miljöerna och redskapen. Det kräver i sin tur att vi på allvar börjar diskutera hur framtidens historia ska skrivas och vilken roll vi som historiker har i en digital värld.
Kenneth Nyberg
Docent i historia vid Göteborgs universitet
För mer om digital historia se Jessica Parland-von Essens och Kenneth Nybergs webbaserade skrivprojekt Historia i en digital värld på http://digihist.se. Läs gärna också Thomas Nygrens rykande färska översiktsartikel ”Digitala material och verktyg: Möjligheter och problem utifrån exemplet spatial history” i Historisk tidskrift 2013:3, s. 474–482 (i skrivande stund ej tillgänglig på webben).