Etikettarkiv: blended learning

De massiva nätkursernas roll

I det senaste numret av Göteborgs universitets personaltidning, GU-journalen, finns en kommentar av mig till förslaget att universitetet ska börja erbjuda MOOCs, massiva nätkurser. Förslaget behandlas över ett helt uppslag i GU-journalen, som också berättar om arbetet med en MOOC som lär bli den första att produceras om rektor ger klartecken. Utrymmet för min kommentar var mycket begränsat vilket gör att många nyanser går förlorade, och därför vill jag ta tillfället i akt att utveckla mina synpunkter här. Jag vill särskilt understryka att min skepsis och kritik inte är riktad mot vare sig de som arbetar med den planerade MOOC:en eller de som tagit fram förslaget; utifrån de förutsättningar de hade för sitt uppdrag har de såvitt jag kan bedöma gjort ett gott arbete och nått rimliga slutsatser. Det är väl snarare just utgångspunkterna och förutsättningarna för arbetet jag är mer tveksam till, eftersom universitetet (enligt min uppfattning) här håller på att slå in på fel väg när det gäller att möta de utmaningar den högre utbildningen står inför idag. Mer principiellt tycker jag också att det är beklagligt när ett lärosäte lägger betydande resurser på att ge kurser där syftet egentligen inte är att utbilda studenter utan att göra reklam för universitetet och dess (andra) utbildningar.

Under hösten 2012 och våren 2013 skrev jag ett antal inlägg här (och en debattartikel i Universitetsläraren) om de massiva nätkurserna. Sedan har det varit nästan tyst, vilket helt enkelt beror på att den hysteri – och det är nog befogat att tala om just en hysteri – som ett tag florerade efterhand lade sig. Även om antalet erbjudna kurser fortsatt att expandera har flera av de ursprungliga företagen bakom MOOCs ändrat inriktning mer eller mindre radikalt, bland annat på grund av att (som många kritiker förutsåg) modellen inte var ekonomiskt bärkraftig och riskkapitalisterna bakom bolagen främst är ute efter avkastning på gjorda investeringar. Det har också börjat komma alltmer data som visar att dessa kurser, vilka ofta såldes in som ett sätt att erbjuda en utbildning för människor som annars aldrig skulle fått möjligheten, i mycket hög grad visat sig fungera främst som vidareutbildning för personer som redan är högutbildade eller specialister av något slag. (Lyssna till exempel på podden Digital Campus avsnitt 105 för en diskussion om detta eller se ett av Audrey Watters många inlägg om hur MOOCs utvecklat sig.)

Kort sagt, för vissa mycket specifika syften fungerar MOOCs alldeles utmärkt som ett instrument för vidareutbildning, eller som ett gemensamt innehåll i mer småskaliga kurser där lärare och studenter både individuellt och tillsammans bearbetar detta material på olika sätt. Som jag sagt tidigare här är MOOCs alltså mer att betrakta som en form av läromedel än som en ersättning för eller konkurrent till universitetskurser i traditionell mening. De kan också fungera som stomme i distanskurser av olika slag, så länge dessa leds av lärare som kan placera innehållet i ett sammanhang som gör det begripligt för studenterna.

Med tanke på de oerhörda mängder högkvalitativt undervisningsmaterial som numera finns fritt tillgängliga på internet, med eller utan koppling till massiva nätkurser, borde den pedagogiska diskussionen inom den svenska högskolevärlden alltså främst handla om hur vi kan utnyttja detta material på bästa sätt i vår egen undervisning. En modell som ofta lyfts fram i de sammanhangen är ”flipped education” eller ”flipped classroom”, där tanken är att den lärarledda tiden används till gemensam bearbetning av ett innehåll snarare än till envägskommunikation i form av föreläsningar. Ibland talar man också om ”blended learning”, ett besläktat men mindre precist begrepp som betonar att kurser kan byggas upp med betydande inslag av såväl traditionell campusundervisning som distans- eller webbaserade moment. Även där är tanken att å ena sidan kunna utnyttja det myckna material av hög kvalitet som finns på nätet, å andra sidan använda lärartiden till det som inget annat riktigt kan ersätta: direkt studentkontakt, vare sig den sker i ett fysiskt rum eller i ett virtuellt klassrum på nätet.

När mindre och medelstora lärosäten som de svenska utsätts för den konkurrens som MOOCs och andra initiativ från toppuniversitet med starka varumärken innebär, är det viktigt att förstå att de bara mycket marginellt kan konkurrera på allvar med dessa varumärken. Den fördel de (vi) har är istället just lärarkontakten, att vi kan erbjuda en lärande gemenskap i mänsklig skala med lokal och regional förankring i ett svenskt och internationellt sammanhang. För att kunna få ut det mesta möjliga av dessa konkurrensfördelar behöver vi fundera på hur vi lägger upp undervisningen och i högre grad utnyttja gemensamt material som redan finns, alltså gå i riktning mot ”flipped classrooms” och ”blended learning”. Det är för många en stor omställning och något vi måste satsa resurser på för att utveckla.

Även om det givetvis inte finns något som säger att vi inte också kan producera MOOCs av god kvalitet, är det alltså enligt min mening en felaktig prioritering eftersom det vi verkligen behöver är ett massivt stöd till oss universitetslärare att bli mycket bättre på att integrera nätbaserat material i den ordinarie undervisningen. För att se det behöver man dock anlägga pedagogiska perspektiv på utbildningen snarare än tekniska och ekonomiska, vilka är de som från början till slut har dominerat diskussionen om MOOCs. Detta är tyvärr också helt i linje med ett större mönster där universitetsledningar snart sagt överallt börjat betrakta lärosäten som företag på en marknad istället för vad de är och borde vara: lärande gemenskaper där mötet mellan lärare och studenter är den grund allt annat vilar på.

Nätkurser utmanar – men hur?

P-O Rehnquist publicerade igår ett nytt inlägg om MOOCs, massiva nätkurser, där han argumenterade för att vi måste ta dem på allvar och att de inte kommer försvinna. Min vana trogen började jag skriva en kort kommentar som snart svällde ut till ohanterliga proportioner, och därför publicerar jag den här som ett blogginlägg istället. Eftersom det började som ett direkt svar på P-O:s text blir det förmodligen inte fullt begripligt utan att läsa hans inlägg först, så gör gärna det!

På flera enskilda punkter håller jag egentligen med P-O i huvudsak, även om det nog i fråga om nuvarande kvalitet på undervisningen och i vilka former den bedrivs är viktigt att vara medveten om att det varierar rätt mycket både mellan olika lärosäten och utbildningsområden. Inom de ämnen där antalet lärarledda timmar är minst, humsam, stämmer till exempel bilden av att allt är opersonliga storföreläsningar rätt illa bortom första terminen. (Detta är också en skillnad mot USA där stora delar av de fyra åren på college består av storskaliga grundkurser i olika ämnen medan vi i Sverige har ett system byggt på successiv fördjupning i ett eller ett par huvudämnen.)

Och visst är det så att de ekonomiska förutsättningarna är som de är och att det är något vi måste beakta i diskussionen om MOOCs, men faktum är att åtminstone på min arbetsplats håller de senaste årens förstärkningar på att få reellt genomslag i undervisningen. Till stor del sker det genom att man lägger in just mer småskaliga och studentaktiva lektionstillfällen mellan föreläsningarna och utökad individuell handledning på senare terminer. Även om det kan tyckas vara små insatser spelar de stor roll för att sätta in traditionella föreläsningar i ett sammanhang och som helhet skapa en fungerande lärandemiljö vilken, trots allt, skiljer sig rätt mycket från MOOCs som de ser ut i dagsläget.

Att det gäller ”i dagsläget” bör kanske understrykas: de massiva nätkurserna kommer säkert att utvecklas och förändras, så min skepsis rör främst de stora förhoppningar som knyts till dem i sin nuvarande form. Däremot delar jag P-O:s uppfattning att den traditionella undervisningen håller på att utmanas och att MOOCs på många sätt bara utgör början på den utvecklingen. Men då tror jag snarare att det som omtalas i denna artikel hos BBC, SPOCs (”small private online courses”), blir det som kan kullkasta den rådande ordningen. Det är ett slags halvvägs återvändande till mer traditionella distanskurser på en högre nivå eller i större skala inspirerad av MOOCs, vilket innebär att man kan dra fördel av stordrift i högre grad än i konventionella kurser samtidigt som man bevarar något av det sociala sammanhang som är så viktigt för den enskilda studentens lärande.

Som detta exempel visar behöver kritiken mot MOOCs inte nödvändigtvis handla om reflexmässig konservatism, vilket ibland antyds, utan det finns flera alternativa visioner om vart högre utbildning ska ta vägen härnäst och ingen – varken de som tror på MOOCs eller de (vi) som är mer tveksamma – vet i nuläget hur det kommer att gå. Att många tidigare omstörtande innovationer har förlöjligats när de först gjorde entré är därför inget argument som stödjer tesen att MOOCs är en sådan innovation, utan bara en generell observation vars relevans i detta fall vi ännu inte kan uttala oss om. Historiskt finns det ju för övrigt också många exempel på motsatsen, innovationer som lanserats med buller och brak och löften om att förändra världen för att sedan bara försvinna nästan spårlöst; att så är fallet är lika lite ett argument mot MOOCs då, som amerikanerna säger, ”the jury is still out”.

Det enda vi kan och bör utgå från är därför sakliga argument baserade på vad vi vet just nu, och det finns helt enkelt (ännu) inga eller få empiriska belägg för uppfattningen att MOOCs är en revolutionerande ny modell vilken ur lärandeperspektiv fungerar lika bra som eller bättre än traditionell campusutbildning. Många tror, önskar och hävdar att det kommer bli så, men här och nu finns det i princip inget underlag för den ståndpunkten. Det finns egentligen inte heller hårda data som visar på motsatsen, men utifrån vad vi vet mer allmänt om hur människor lär sig och om hur de första MOOCs har fallit ut kan man hävda att det finns viss evidens för att de fungerar för en viss typ av innehåll för en viss typ av studenter – men knappast som en allena saliggörande universalmodell. Bristen på lärarstöd gör att genomströmningen är extremt låg jämfört med traditionella kurser (från enstaka procent upp till 15–20), vilket gör att de som klarar av studierna är de allra starkaste, mest motiverade och självständiga studenterna. MOOCs lämpar sig därför bäst för fortbildning av redan studievana personer, särskilt kanske inom teknisk-naturvetenskapliga ämnen där innehållet tenderar vara mer standardiserat och mindre sammanhangs- och platsberoende än inom humsam-området.

För sådana typer av utbildning kan således massiva nätkurser fylla ett viktigt behov och nå hög kvalitet, och jag tror också att en s.k. ”blended”-modell där man följer en MOOC och varvar föreläsningarna med lärarledda seminarier etc. i mindre grupper (via distans eller campus) kan fungera väl om det görs rätt. Tanken att MOOCs i nuvarande form och i stor skala skulle kunna hantera utbildning av alla slags studenter i alla slags ämnen, däremot, finns det alltså för närvarande mycket lite eller inget empiriskt stöd för. (Jag tar tacksamt emot korrigeringar och hänvisningar till relevant material på denna punkt då jag självfallet kan ha missat något.) Samtidigt pekar det mesta på – ja, det är till och med självklart – att nätet kommer spela en allt större roll för utbildning på alla nivåer framöver. Medan vi tycks vara oense om bedömningen av MOOCs i sig, åtminstone vilken utbildningskvalitet de erbjuder, skriver jag därför gärna under på P-O Rehnquists avslutande summering: ”Ingen vet vart MOOC tar vägen, men jag menar att det finns tillräckligt många och tydliga tecken på att den traditionella högre utbildningen nu utmanas på allvar.”

Satsning på 3D: didaktik, digitalt, distans

Institutionen för historiska studier vid Göteborgs universitet inleder idag ett strategiskt utvecklingsarbete som kallas 3D. Syftet med projektet är att höja kvaliteten på utbildningen inom alla våra ämnen – antikvetenskap, arkeologi och historia – genom en satsning på didaktik med digitala inslag huvudsakligen inriktad på våra distanskurser. Jag har fått i uppdrag att ansvara för projektet, som kommer att löpa på minst ett år. Förhoppningsvis blir utfallet att vi generellt blir bättre på att använda digitala verktyg och sociala medier i undervisningen.

Tanken är att efter intern kartläggning och omvärldsanalys ta fram ett förslag på en delvis ny modell för distanskurser, som vi senast våren 2014 kan pröva på ett mindre antal utvalda kurser inom våra tre ämnen. Hur modellen kommer att se ut går i dagsläget inte att säga – det är det projektet ska utröna – men det lär inte resultera i en total och radikal omstöpning av undervisningen. Snarare blir det fråga om en grundlig översyn där vi tar ett helhetsgrepp på de nya verktyg och miljöer som har tillkommit under senare år. Sannolikt kommer slutprodukten att bli distanskurser som både innehåller mer digitala inslag och ligger närmare dagens campuskurser i upplägget – det vill säga någon form av blended learning. Faller satsningen väl ut kan modellen även tillämpas, åtminstone delvis, på campuskurser så att också de blir mer ”blended” än idag.

3D-satsningen är ett internt utvecklingsarbete, men digihist.se kommer från och med idag att fungera som en publik stödresurs för projektet. Här kommer jag att lägga ut länkar, diskussionsinlägg och andra texter som rör digitala perspektiv på forskning, undervisning och populärvetenskap. Ansatsen är alltså lite bredare än 3D som sådan och sätter därmed in den i ett sammanhang. Till bloggen hör även ett twitterkonto, @digihist, som gör det möjligt att i lite högre takt sprida länkar och annan information kopplad till projektet. (Tillägg 131003: Twitterkontot är nu inaktivt och alla blogginlägg från digihist.se har flyttats över till adressen kennethnyberg.org.)