Etikettarkiv: arkivarbete

Marats brev

(Den här texten lade jag ut på Facebook igår, och den kan kanske även platsa på en forskarblogg:)

Måste bara dela med mig av ett sådant där ögonblick från arkivet som kanske inte är det viktigaste för ens forskning men som man minns ändå, för att man plötsligt och utan förvarning snubblar över något helt annat än det man egentligen är på jakt efter.

Det var på KVA:s fantastiska Centrum för vetenskapshistoria, där jag tillbringat dagen idag med att gå igenom en serie brev från Linnélärjungen Pehr Löfling till akademiens dåvarande sekreterar Pehr Wargentin. Vi pratar tidigt 1750-tal, men arkivkartongen var inte kronologiskt ordnad utan alfabetiskt efter avsändare. När jag bläddrade mig bakåt från M till L i kartongen dök plötsligt namnet ”Marat” upp på en mapp som innehöll ett enda litet, kort brev på franska. ”Marat?” tänkte jag. ”Det kan väl inte vara samme Marat som ligger död i badkaret på den där målningen som finns i varje läroboksbeskrivning av franska revolutionen man någonsin sett? Varför skulle han skriva till svenska Vetenskapsakademien?”

Death of Marat by David

”Marats död” av Jacques-Louis David, 1793 [Public domain], via Wikimedia Commons.

Men jo, det var samme Jean Paul Marat. Han var inte bara journalist och radikal politiker utan också vetenskapligt verksam under många år. I juni 1779, fjorton år innan det ödesdigra badet, skickade han en bok om eld som han skrivit till KVA jämte ett kort följebrev. Där ligger det nu i en kartong tillsammans med en massa andra brev, som en påminnelse om att gnetig svensk vardagsvetenskap och dramatisk fransk storpolitik under sent 1700-tal inte alls var skilda världar utan en och samma.

Fondo Löfling en sista gång

I skrivande stund har jag avverkat drygt två tredjedelar av min sista större arkivresa för forskningsprojektet om Pehr Löfling. Sedan jag lämnade Sevilla för två veckor sedan har jag arbetat i Botaniska trädgården i Madrid, Real Jardín Botánico, där huvuddelen av det material som Löfling lämnat efter sig finns bevarat. Genom åren har jag besökt RJB många gånger i olika sammanhang, bland annat förra våren då jag också skrev ett inlägg här. (Liksom då har det för övrigt varit tämligen kallt och regnigt, ungefär som det brukar i Madrid i mars och början av april.)

Botaniska trädgården i Madrid

Botaniska trädgården i Madrid (bild från 27 april 2007)

Denna resa är dock lite speciell eftersom det troligen inte blir någon mer vistelse vid RJB, åtminstone inte om arbetet med genomgången av ”Fondo Löfling” går som planerat. Hittills har det i princip gjort det, så om inget oförutsett inträffar kommer jag att gå i mål under de närmaste dagarna. Till stor del beror det på de goda förutsättningarna vid RJB och det stora tillmötesgåendet från arkivarierna där, något jag är evinnerligt tacksam för. Det är ett litet arkiv som inte på något sätt kan jämföras med det jättelika Archivo General de Indias, men just därför råder där en avspänd och familjär stämning som underlättar arbetet mycket. Mina tidigare besök gör dessutom att jag känner personalen väl, även om det finns en viss språkbarriär eftersom min talade spanska inte är så bra.

Liksom arkivarier överallt är de ansvariga vid RJB mycket måna om att materialet ska hanteras med försiktighet, och de vill därför gärna att man börjar med att titta på mikrofilmer om sådana finns. Men när man faktiskt behöver originalen är det bara att fråga efter dem och sedan tar det en minut eller två innan de ligger på ens bord. Samlingarna är visserligen inte så stora i antal volymer räknat, men för forskningen om en lång rad stora spanska botaniska expeditioner under 1700- och 1800-talen är det vid RJB de flesta av de avgörande källserierna finns. Det kan låta tämligen smalt, men dessa expeditioner är mycket viktiga för att förstå den spanska kolonialpolitiken under perioden, och därmed även (direkt och indirekt) för de latinamerikanska revolutionerna i början av 1800-talet.

Inom sin nisch är alltså arkivet vid RJB helt omistligt och används flitigt av forskare från hela världen, och det lånar ofta ut material ur samlingarna till utställningar vid stora internationella museer. På alla upptänkliga sätt är det därför ett privilegium att i olika omgångar få ha arbetat där, och det känns vemodigt att den fasen i min egen forskning nu går mot sitt slut. Fast ännu är det några dagar dit, och jag har ungefär en fjärdedel av samlingen kvar att gå igenom systematiskt. Totalt handlar det om mellan 3000 och 4000 sidor, vilket inte låter som så mycket, men snart sagt på varje sida finns det uppgifter av relevans för min forskning så bearbetningen blir väldigt arbetsintensiv. Delar av samlingen fotograferar jag därför av eller skriver ut kopior av från mikrofilm, för att kunna undersöka grundligare när jag kommit hem.

Linné till Löfling, 13 mars 1953

Brev från Carl von Linné till Pehr Löfling, Uppsala 13 mars 1753 (Linnaeus Correspondence nr L1554), med notering av Löflings hand att han fått det den 21 april och svarat den 14 maj (L1586). I brevet diskuterar Linné namngivningen av några arter i hans globala flora Species plantarum, som då höll på att tryckas, och meddelar att han beslutat uppkalla en av dessa efter Löfling. (Archivo del Real Jardín Botánico, CSIC, Madrid, sign. II,1,6,17, detalj. ©RJB-CSIC 2013, foto Kenneth Nyberg.)

Vid tidigare besök har jag koncentrerat mig på Löflings tid i Spanien och hans ”Bref-bok”, som jag för några år sedan utgav en katalog över (PDF, 5Mb). Denna gång har tyngdpunkten legat på hans vetenskapliga arbete i Sydamerika, bland annat de olika underlagen till Flora Cumanensis som utgavs först efter hans död. I materialet finns också en del brev som andra medlemmar av Orinoco-expeditionen skrev till Löfling under åren i Venezuela. Därutöver förekommer diverse handlingar av olika slag och i skiftande stadier av bearbetning: brottstycken av utkast till brev och vetenskapliga skrifter, kom-ihåg-listor, nedkastade beräkningar och sidor med vad som närmast får kallas klotter i form av spridda, enstaka ord och små skisser. Ett särskilt spännande inslag, även om de ofta inte har någon direkt betydelse för mina forskningsfrågor, är de många mer eller mindre ofärdiga små teckningarna, framför allt av växter och i några fall fiskar men också av (vad som ser ut som) statyer eller skulpturer.

Den nämnda Flora Cumanensis, vilken får betraktas som ett av huvudresultaten av Löflings ofullbordade arbete i spansk tjänst, utgör ungefär en femtedel av hela samlingen (närmare bestämt arkivbox 3). Den består i sin helhet av ett stort antal standardiserade artbeskrivningar av växter enligt det linneanska schemat och därför har jag vid tidigare besök aldrig tittat närmare på den. Visserligen är den på många sätt själva kärnan i Löflings verksamhet, men växtbeskrivningarna i sig innehåller lite av intresse för mina frågor som har mer av historisk inriktning. Det visade sig dock att i princip samtliga arter var försedda med en datering, och i den linneanska beskrivningen ingår normalt sett en punkt som talar om växtens geografiska utbredning eller hemvist. Eftersom mitt syfte med undersökningen till stor del handlar om att diskutera den rumsliga dimensionen av Löflings liv och verksamhet är just sådana uppgifter högintressanta för mig, och enda sättet att få överblick över dem var att samla in dessa data för samtliga arter i de två-tre olika versioner eller utkast som finns av Flora Cumanensis. Delar av manuskripten är i dåligt skick och därför bitvis svårlästa, varför jag kom att ägna närmare en vecka åt just floran och att excerpera dess hundratals tids- och rumsangivelser.

Detta ingick inte i planeringen, men samtidigt tror jag att om jag utnyttjar uppgifterna rätt kan de bli en av de mest intressanta delstudierna i min undersökning. Den närgångna kontakten med växtbeskrivningarna under flera dagar gav mig också en annan förståelse för hur dessa är uppbyggda och hur de kan variera, även om mina kunskaper i latin är tämligen begränsade. Trots att jag av och till arbetat med Linnélärjungar och deras resor i mer än tio år nu, har mitt fokus alltid legat någon annanstans än på själva det botaniska (och i viss mån zoologiska) grundmaterial de producerade. Så är det även i det nuvarande projektet, eftersom mina frågor är historiska och inte naturvetenskapliga. Ändå är det givetvis mycket viktigt för den historiska förståelsen att mer konkret bli förtrogen med hur de linneanska principerna kom till uttryck i praktiken, i Löflings och andra naturforskares dagliga arbete. Under den gångna veckan kom jag en bit längre på vägen att utveckla en sådan förtrogenhet, och det blir värdefullt för min fortsatta forskning.

Utförseltillstånd för Pehr Löflings bagage, Cádiz 28 januari 1754

Tillstånd för Pehr Löfling (”Pedro Golfin”) att föra ut bagage ur Spanien ombord på fartyget Santa Ana med destination Caracas (i verkligheten Cumaná), daterat i Cádiz den 28 januari 1754. Tillståndet gäller ”3 vanliga koffertar” med bl.a. ”fyra dussin rena skjortor och olika böcker”. (Archivo del Real Jardín Botánico, CSIC, Madrid, sign. II,2,6,2. ©RJB-CSIC 2014, foto Kenneth Nyberg.)

Under detta besök vid RJB har jag, som framgått ovan, både suttit vid mikrofilmsläsaren och arbetat med originalhandlingar av olika slag, format och i varierande skick. En del av dem har jag också fotograferat för att kunna undersöka noggrannare när jag är hemma igen. Veckorna dessförinnan, vid AGI i Sevilla, var det bara originalmaterial som gällde, men där fick jag inte fotografera utan måste istället beställa digitala kopior från arkivet. (Förhoppningsvis får jag dem i posten om en månad eller två.) Att under många och långa dagar i rad umgås med källorna på alla dessa olika sätt har väckt en del mer allmänna funderingar om förhållandet mellan, användbarheten av och tillgången till arkivmaterial i olika former. Vad är skillnaden mellan att ha en reproduktion och att kunna ta på källorna rent fysiskt?

Det är en fråga jag tänker återkomma till i ett inlägg längre fram. Men först återstår en del grävande i både RJB:s samlingar och vid andra arkiv i Madridtrakten. Fortsättning följer!

Anm: Bilder märkta ”©RJB-CSIC” publiceras här med benäget tillstånd och får ej reproduceras utan särskilt medgivande från RJB. Övrigt material i inlägget och på webbplatsen som helhet licensieras, när inget annat anges, enligt CC BY-NC 3.0.

Två veckor i Sevilla

Archivo General de Indias, SevillaIdag lämnade jag Sevilla efter nästan två veckors arbete med material i Archivo General de Indias. AGI är utan överdrift ett av världens absolut främsta arkiv, eftersom det innehåller en mycket stor del av de källor som finns kvar efter de spanska kolonialimperierna i Amerika och Asien från 1500-talet och framåt. Här finns en lång rad unika dokument kopplade till namn som Columbus och Magellan, och över huvud taget till några av de skeenden som varit allra viktigast för vår världs historia under de senaste femhundra åren. För en historiker intresserad av globala processer är både omfattningen, mångfalden och djupet i AGI:s samlingar närmast svindlande.

Att få skrapa lite på ytan av dessa oerhörda rikedomar – under mina nio arbetsdagar har jag kanske bläddrat igenom ett par–tre tusen av arkivets totalt ca 80 miljoner sidor – har varit en spännande och lärorik erfarenhet på många sätt. Genom åren har jag hört och läst mycket om AGI och det uppfyllde med råge de förväntningar jag hade, tyvärr (kanske man bör tillägga) både på gott och ont. Det material som finns där är fantastiskt, men arbetet med det är också kringskuret av mer restriktioner, säkerhetsprocedurer och tidsödande byråkrati än i något annat arkiv jag besökt (vilket visserligen inte är så många, men några stycken i olika länder har det hunnit bli). Delvis beror det säkert på en strävan efter att skydda och bevara de många dyrgriparna i samlingarna, men delvis är det också uppenbart att det handlar om en ganska föråldrad syn på både vad ett arkiv är och hur det bäst kan fullgöra sitt uppdrag. Till exempel visade det sig både kostsamt och oerhört tidskrävande att få tillstånd för att publicera bilder av det undersökta materialet, varför jag inte kan ge några smakprov ur källorna här som jag hade hoppats.

Inte desto mindre har det, som sagt, varit två ganska fantastiska veckor. Besöket vid AGI var ett led i min forskning om 1700-talsbotanisten Pehr Löfling. Han gick i spansk tjänst och reste 1754 till Cumaná i dagens Venezuela som ansvarig för den naturalhistoriska delen av en stor expedition, ledd av José de Iturriaga, där huvudsyftet var att reglera gränsen mellan spanska och portugisiska kolonier i Sydamerika. Tidigare har jag gått igenom mycket av Löflings eget material, vilket främst finns i Madrid, Stockholm, Uppsala och London. I Sevilla förvaras dock huvuddelen av de samlingar som själva expeditionen lämnat efter sig, och det är dessa jag nu tittat igenom. Dels har jag sökt spår efter Löfling i materialet, dels har syftet varit att få en förståelse för expeditionen och dess förlopp för att kunna sätta in Löfling i det större sammanhang han ingick i.

Archivo General de Indias (huvudbyggnad)

Archivo General de Indias huvudbyggnad ”La Lonja”.

Vad gäller Löflings närvaro i dokumenten visade den sig vara ganska blygsam, och även om han förekommer här och var måste jag medge att det inte var så ofta och så påtagligt som jag hade hoppats. Av de forskare som tidigare använt expeditionsarkivet har jag fått intrycket att där skulle finnas en hel del intern korrespondens mellan de olika medlemmarna, och att jag därför skulle kunna få en bild av vilken roll eller position Löfling hade inom expeditionen. Efter att ha tröskat igenom det mesta av materialet står det dock klart att det allra mesta består av räkenskaper och ekonomisk redovisning av olika slag, liksom en del brevväxling mellan expeditionsledningen och uppdragsgivarna i Madrid. Även om Löfling nämns är det ganska sporadiskt och kortfattat, och det som finns bidrar kanske mer till att belysa frågor om under vilka materiella och ekonomiska villkor han arbetade i Sydamerika än om hans relation till andra expeditionsmedlemmar eller till lokalbefolkningen.

Men även om jag inte funnit så mycket material om Löfling själv, har arbetet vid AGi inte på något sätt varit bortkastat. Dels har de källor jag gått igenom gett mig en mycket större förståelse för expeditionen och dess verksamhet i Cumaná, Guayana och Orinoco än jag kunnat få enbart genom att ta del av tidigare forskning. Dels har jag skaffat mig ytterligare erfarenhet av hur den spanska kolonialadministrationens efterlämnade källmaterial av olika slag ser ut, något jag egentligen kom i ordentlig kontakt med för första gången så sent som i höstas när jag besökte Bogotá. I min tidigare forskning har jag oftast arbetat med tryckta eller otryckta reseskildringar och personlig (fast inte nödvändigtvis privat) brevväxling, medan expeditionsarkivet i Sevilla till stor del består av räkenskaper, officiell korrespondens och bilagor i form av kungliga direktiv och rapporter från kolonialtjänstemän. Slutligen, och inte minst viktigt, har detta material helt enkelt tvingat mig bli bättre på att läsa 1700-talsspanska, vilket blir mycket värdefullt när jag snart tar itu med andra spanska källor där Löfling själv figurerar mer utförligt och där det är viktigt att verkligen behärska språket.

Archivo General de Indias (forskarhuset)

Tvärs över gatan från AGI:s huvudbyggnad finns ”La Cilla”, ett mindre hus där forskarsalen och biblioteket är inrymda sedan några år.

Några mer allmänna funderingar har närkontakten med expeditionens efterlämnade material också gett upphov till, och de kommer jag att utveckla vidare framöver. För det första är det i sig intressant att Löfling och de andra vetenskapsmännen förekommer så sällan i expeditionsarkivet. Visst, det beror på handlingarnas karaktär av räkenskaper och korrespondens mellan i första hand politiska och militära ledare; kanske är det inte så konstigt att de inte skriver så mycket om botanisk forskning utan mest diskuterar ekonomiska, administrativa och militära frågor. Men när man som jag arbetat med så kallad ”global vetenskapshistoria” i några år, ett fält där man på senare tid stark betonat det nära sambandet mellan vetenskapen och kolonial maktutövning, är det ändå tankeväckande att den naturvetenskapliga verksamheten figurerar så lite i det källmaterial de politiskt-militärt ansvariga lämnat efter sig. Det ger perspektiv på, och delvis en motvikt mot, den centrala betydelse naturalhistorien av uppenbara skäl har i det material som vetenskapsmännen själva lämnat efter sig. Det finns, som bekant, en tendens i varje historisk källa och det kan vara nyttigt att påminna sig då och då.

För det andra visar det material jag gått igenom i Sevilla så tydligt på motsättningen mellan visionen om en stark, samlad spansk centralmakts kontroll över ett vidsträckt imperium och den betydligt mer komplicerade verklighet som rådde ”där ute”, i kolonierna. Rapporter och brev avspeglar en stark hierarki där Spaniens kung står överst och amerikansk ursprungsbefolkning och afrikanska slavar står lägst, och i materialet är den förres rätt att förfoga över de senare som han behagar något självklart. Men källorna visar också på de oerhörda, ibland närmast oöverstigliga, svårigheter expeditionens medlemmar och kolonialtjänstemän på platsen har med att fullgöra sina respektive uppdrag. Över huvud taget är ett av mina starkaste intryck efter två veckors umgänge med vicekungar, garnisonskommendanter och revisorer att de enorma resurser i form av pengar, proviant och materiel som expeditionen gjorde anspråk på ofta pressade kolonialförvaltningen i Guayana till det yttersta. Det gav i sin tur upphov till friktioner och konflikter mellan olika grupperingar vilka avspeglas i guvernörers och andras rapportering hem till Madrid, där förståelsen för svårigheterna ”på fältet” dock ofta var ganska begränsad.

Denna insikt, att europeiska kolonialmakters förmåga inte alltid motsvarade deras ambitioner och att graden av kontroll inte var så stark som man lätt kan tro, har varit ett genomgående tema i mycket av de senaste årens forskning om vetenskap och kolonialism under 1700- och 1800-talen. Samtidigt ska kanske inte heller denna nyansering drivas alltför långt, särskilt inte när man diskuterar relationerna mellan exempelvis den spanska kolonialmakten å ena sidan och den amerikanska ursprungsbefolkningen å den andra. Den stora gränsdragningskommission som Löfling var en del av må ha dragits med svårigheter och spänningar av olika slag, men hur beroende den än var i sitt arbete av de insatser som indianer gjorde (med varierande grad av frivillighet) är det uppenbart vem – eller snarare vilka – som hader överhanden i fråga om både makt och resurser. Hur den relationen såg ut mer i detalj och vilken roll Löfling hade i det sammanhanget är en av de stora frågorna i mitt fortsatta arbete, och jag lär därför återkomma till den i ett eller flera framtida inlägg här.

Andinsk arkivjakt

De senaste två veckorna har jag varit i Bogota, Colombia, för att träffa nya och gamla forskarkolleger och göra arkivbesök för mitt projekt om Linnélärjungen Pehr Löfling. Det är min första resa till Sydamerika och en av punkterna på programmet var att (också för första gången) hålla en föreläsning på spanska för historiestudenter vid Pontificia Universidad Javeriana. Ett par dagar senare var jag inbjuden att prata på engelska om liknande frågor för en liten grupp forskare och doktorander vid Universidad de los Andes, där det bedrivs högt kvalificerad vetenskapshistorisk forskning.

Arkivarbetet har gått ungefär som jag förväntat mig, vilket både är bra och dåligt. Å ena sidan var byråkratin för att få forskartillstånd inte alls så besvärlig som jag hade befarat, och jag har genomgående fått ett både vänligt och professionellt bemötande trots min riktigt usla spanska (egentligen närmast ett slags pidgin med inkastade ord på engelska). Jag har också hittat ett antal intressanta dokument av den typ jag förväntat mig och kunnat göra kopior av dem jag inte hann läsa på plats. Å andra sidan hade jag förmodligen, någonstans, hoppats på att det skulle dyka upp oväntade och ännu mer värdefulla handlingar om jag bara sökte tillräckligt grundligt – men så blev det inte.

Från vänster till höger (klicka på bilderna för större versioner): 1. Colombias nationalbibliotek. 2. Ett exemplar av Pehr Löflings postumt utgivna bok Iter Hispanicum som tillhört den spansk-colombianske naturforskaren José Celestinos Mutis (1732–1808). Källa: Biblioteca Nacional de Colombia (Bogota), Fondos especiales, Fondo Mutis 2996. 3. Colombias riksarkiv, Archivo General de la Nación. 4. Ett dokument ur AGN:s samlingar, en skrivelse från regeringen i Madrid den 23 juli 1755 till vicekungen i Nya Granada. Källa: Archivo General de la Nación (Bogota), Sección Colonia, Fondo Virreyes, Correspondencia: Comunicaciones 1753–1757, 3,1.

Skälet till det är egentligen enkelt: i Bogota finns en del av de koloniala arkiv som är av intresse för mig men de allra viktigaste finns i Caracas, Venezuela, och dit är det just nu för farligt att åka. Även Bogota är inte helt okomplicerat att ta sig runt i på ett säkert sätt, särskilt för en europeisk besökare, men om man bara tänker sig för och planerar sina förflyttningar ordentligt så är riskerna inte mycket större där (här) än i många andra storstäder. Det tar mycket energi att ständigt behöva tänka sig för på det sättet, men om man som jag bara är på besök ett par veckor är det hanterbart.

Även om föreläsningarna kan man väl säga att utfallet blev ”blandat”. Trots veckor av förberedelser inför det spanska föredraget gick det ungefär så stolpigt och stelt som man kan förvänta sig när man inte kan språket tillräckligt bra för att tala mer fritt (jag hade förberett ett manus som jag läste upp, annars hade det aldrig gått). Studenterna tyckte nog det var en ganska underlig föreställning, men de återhämtade sig snabbt och senare blev det en bra diskussion på blandad spanska och engelska. När vi väl tvingades runda av var stämningen riktigt hög i klassrummet, men faktum kvarstår att detta inte var en av mina mer lysande pedagogiska insatser. Fast lärorikt var det!

Föreläsningen för den mer krävande publiken på Universidad de los Andes hann jag inte förbereda alls lika noggrant, och jag arbetade med den till nästan bokstavligen sista minuten. Om det funnits någon rättvisa i världen borde den ha havererat fullständigt, men istället utvecklades den till en av de bästa diskussioner jag haft om min forskning, och de stora frågor den knyter an till, på flera år. Det fanns ett antal personer i salen som arbetat eller arbetar med liknande frågor och vi hade mycket att tala om; förhoppningsvis kan jag återkomma här så småningom med en redovisning på engelska av några av de punkter vi tog upp. Det var oerhört skönt att få avsluta arbetet i Bogota på detta vis, eftersom det varit väldigt långa och bitvis ganska tunga dagar här, både på grund av all logistik kring arkivbesöken och förberedelser kopplade till föreläsningar och andra aktiviteter.

Sammantaget har det varit ett par omtumlande veckor med många intryck att smälta, och det finns mycket mer jag skulle vilja skriva om erfarenheterna av staden Bogota som sådan. Den liknar inte riktigt någon annan plats jag besökt tidigare, och det är påfallande när man rör sig även i dess centrala delar att antalet utländska turister är mycket, mycket litet. Det är för övrigt något som bidrar till att jag under hela min tid här känt mig som något av en vandrande sevärdhet varthän jag rört mig, ständigt observerad och påpassad på ett sätt som inte alltid är helt behagligt. Men sådana mer personliga upplevelser får vänta till en annan gång, eftersom det snart är dags för hemfärd och det givetvis finns nya utmaningar runt hörnet som kräver förberedelser…

Några bilder har jag dock hunnit ta i centrala Bogota mellan varven och ett litet urval återfinns i detta inlägg. Tyvärr är det inte särskilt originella motiv utan mest rena turistbilder, för i de kvarter där man kanske skulle fått de mest intressanta (och kanske mer representativa) bilderna måste man också vara som försiktigast med att vifta med dyra kameror, telefoner eller andra värdeföremål. Inte desto mindre kanske det kan ha sitt intresse att se några glimtar från en stad som få besöker trots att den sannerligen inte saknar sevärdheter. Till de mest spektakulära sådana hör det storslagna Museo del Oro, som jag kommer publicera lite fler bilder från i ett separat inlägg så snart jag hinner.

Svensk och global historia i spanska arkiv

Detta inlägg publicerades ursprungligenmin institutions gemensamma forskarblogg Historiska studier den 3 april 2013.

Min forskning handlar om botanisten och forskningsresanden Pehr Löfling (1729–1756), en elev till Carl von Linné som under sitt alltför korta liv hann med att arbeta i både Spanien och dagens Venezuela. Tanken med projektet är att genom Löflings livshistoria, framför allt hans vuxna år i Uppsala, Madrid och Orinoco-området, skildra hur kunskapen om naturen under 1700-talet genomgick ett slags globalisering som var mycket nära förbunden med såväl koloniala företag som den framväxande globala ekonomin. Det är en historia som i sin tur är viktig för att förstå världen som den ser ut idag, då globaliseringsprocesser av olika slag alltmer påverkar människors tillvaro.

Det mesta av det material Pehr Löfling lämnade efter sig förvaras idag i Archivo del Real Jardín Botánico (Botaniska trädgårdens arkiv) i Madrid, som jag genom åren besökt ett antal gånger i olika syften; bland annat har jag hjälpt arkivet med de engelska texterna till samlingens katalog, som finns på nätet, och för några år sedan publicerade jag en kommenterad katalog (PDF, 5Mb) över Löflings ”brevbok” där mycket av hans korrespondens för åren 1751–1754 finns bevarad. Det senaste året har mitt fokus förskjutits från denna typ av dokumentationsarbete till mer av historisk forskning i sig, alltså vad materialet berättar om Löfling och hans tid.

Linnébyst i Botaniska trädgården i Madrid

Linnébyst i Botaniska trädgården i Madrid. Bland sockelns namn på botanister återfinns ”Loeffling”.

Häromdagen kom jag hem efter den senaste vistelsen i Madrid, då jag under tre veckor gick igenom ca en tredjedel av Löflingsamlingen. Även om det inte blev några spektakulära fynd var det – som alltid – roligt och lärorikt att gå i närkamp med detta 250 år gamla material. Även för en tränad yrkeshistoriker (utom kanske de mest förhärdade) är det en speciell känsla att i sina händer hålla ett brev som Carl von Linné skrivit i Uppsala en dag i början av 1750-talet och som sedan färdats till först Madrid, därefter Venezuelas regnskogar och slutligen tillbaka till Spanien.

Delar av materialet i ”Fondo Löfling” är i bräckligt skick, med vattenskador och revor, och därför tillbringade jag större delen av tiden i Madrid med att gå igenom källorna på mikrofilm i Botaniska trädgårdens bibliotek. De sidor som var svåra eller omöjliga att tyda i det formatet fick jag sedan under de sista dagarna studera närmare i original, med förstoringsglas i högsta hugg och datorn nära till hands för att ta anteckningar. (Så sent som för fyra-fem år sedan skrev jag det mesta för hand i samband med arkivarbete, men numera är det tangentbordet som gäller; anteckningsblocket har jag fortfarande av någon anledning med mig men det används sällan eller aldrig.)

Dokument ur Löflingsamlingen i Botaniska trädgårdens arkiv i Madrid.

En dag i arkivet (bilden är arrangerad, men ändå). Mappen på bordet består av växtbeskrivningar Löfling gjorde i Uppsalatrakten 1749 och 1750 (Archivo del Real Jardín Botánico, Madrid, signum II.1.1.3). Bilden får inte reproduceras utan tillstånd från Kenneth Nyberg och RJB/CSIC.

Tre veckor i Madrid i mars låter nog i mångas öron som lite av solsemester, men riktigt så är det inte (om ändå!); vintrarna där är tämligen kalla medan somrarna är stekheta (inte sällan uppåt fyrtio grader), och det är under mars omslaget äger rum. Det betyder ofta väldigt ostadigt väder, även om det varit kyligare, regnigare och blåsigare än vanligt just detta år. En och annan solig (men sval) dag har det dock blivit, och Madrid är i mitt tycke en fantastisk stad att besöka oavsett klimat – inte minst för den historiskt intresserade. Dels är den ju en tidigare huvudstad i ett världsomspännande kolonialvälde, vilket märks på olika sätt, dels finns det på ett par timmars avstånd en lång rad (ofta välbevarade) små och medelstora städer med en historia som går hundratals eller tusentals år tillbaka i tiden: Toledo, Salamanca, Zaragoza, Córdoba…

Paraplyn på tork utanför Botaniska trädgårdens forskarhus i Madrid, mars 2013.

Paraplyn på tork utanför Botaniska trädgårdens forskarhus i Madrid, mars 2013.

Medan jag försöker utnyttja arkivet så mycket det bara går under veckorna när det har öppet, ofta följt av efterarbete med excerpter (källanteckningar) på hotellrummet, tar jag alltså varje chans att under helgerna göra exkursioner till någon av dessa städer eller till platser som på olika sätt knyter an till Löflings arbete i Spanien. Till de sistnämnda hör de kungliga slotten Escorial och Aranjuez, där han uppenbarligen vistades under kortare perioder. Även om man inte har mina väldigt speciella (vissa skulle kanske säga udda) skäl att leta upp dessa platser, är de väl värda ett besök. Kanske är det då inte så underligt att jag redan ser fram emot nästa resa till Madrid, till arkivet och till den värld som en kort tid i mitten av 1700-talet var Pehr Löflings.