I premiäravsnittet av The Archives Podcast, en ny podd av frilansjournalisten Teres Hallman, försöker jag kort förklara varI Carl von Linnés historiska insats egentligen bestod och varför den fick ett sådant genomslag. Den som till äventyrs lyssnar får sig dessutom till livs en mer eller mindre förvirrad jämförelse mellan Linné och Steve Jobs (som det faktiskt ligger mer i än man kunde tro – jag måste skriva mer om det där någon gång…).
I den skälvande bukten
Alla har vi våra drömmar. Som jag skrev i ett inlägg här för några år sedan har en av mina länge varit ”att en dag få se blåval, det största djur som någonsin funnits”. Under den gångna sommaren gick den i uppfyllelse på Island, en på många sätt sagolik ö där det ibland kan kännas osäkert var gränsen går mellan dröm och verklighet. Men åtminstone när jag sitter och bläddrar i mina bilder känner jag mig någorlunda säker på att det de visar faktiskt ägt rum, att dessa möten med havets jättar är minnen och inte längre (bara) en dröm.
Det kraftfulla utblåset från en blåval syns på långt håll. I bakgrunden ön Flatey utanför Islands nordkust.
I Europa finns det inte många platser att åka till för den som vill se blåval, men Skjálfandibukten på Islands nordkust är en av dem. (Namnet, ”den skälvande bukten”, har den fått efter de många jordskalven i området.) Dess näringsrika vatten drar till sig många marina däggdjur av varierande storlek under sommarmånaderna, främst knölvalar, vikvalar och delfiner men ibland även blåvalar eller späckhuggare. Inte ens om man tar en av de många valskådningsturer som anordnas i Skjálfandi under högsäsong är emellertid chansen särskilt stor att sikta just blåval; i genomsnitt ligger den någonstans mellan tio och femton procent.
Ett sista utblås och sedan höjer blåvalen ryggen lite högre över ytan ett ögonblick innan den dyker ner i djupet.
På denna bild ses blåvalens typiska, spräckliga blågrå teckning och, längst till vänster, blåshålet.
Blåval i Skjálfandi-bukten, juli 2015, med rester av det senaste blåset fortfarande hängande i luften.
Strax ovanför blåshålet på denna blåval skymtar resterna av det senaste utblåset.
På denna bild syns drygt hälften av blåvalens längd. Denna individ är kanske 20–25 meter, men blåvalar kan bli över 30 meter långa och väga upp till nära 200 ton.
Stjärtfenan på en blåval ögonblicket innan den dyker i jakten på mat. Blåvalar lyfter vanligen inte sina stjärtfenor lika högt i luften som t.ex. knölvalar.
I somras bestämde jag mig för att, tillsammans med några andra, ändå göra ett försök. Vi begav oss då till Húsavík, den lilla staden på Skjálfandis östra sida som de senaste decennierna blivit ett centrum för den isländska valturismen. Under några intensiva, mestadels kalla och småregniga dagar där blev det sammanlagt nio turer (!) och uppåt trettio timmar ute på havet. Sällan har jag känt mig så blöt och frusen som under dessa långa dagar, men det var det värt. Vid ett tillfälle såg vi en grupp om tre eller fyra blåvalar på lite håll i strålande solsken, och under en annan tur i tämligen uselt väder uppenbarade sig en ensam individ nära vår båt.
De var alla relativt små, ”bara” ca 22 till 25 meter långa och kanske 100–130 ton tunga medan fullvuxna blåvalar kan bli över 30 meter och väga närmare 200 ton. Men ändå, att på kilometerlångt avstånd se deras höga, raka utblås och sedan på nära håll följa deras rörelser längs ytan, höra ljudet av och känna (den inte särskilt behagliga) lukten av deras andning – det kan inte riktigt jämföras med något annat jag varit med om.
En knölval bryter havsytan i Skjálfandi-bukten utanför Húsavík, norra Island.
Blåsande knölval i Skjálfandi-bukten. De vita bröstfenorna kan urskiljas alldeles under ytan.
Knölval i Skjálfandi-bukten sekunderna innan den höjer stjärtfenan i luften och inleder sitt dyk.
Två knölvalar, en större och en mindre, simmar sidledes nära ytan med bröstfenorna högt i luften utanför Húsavík på Islands nordkust.
En knölval kommer upp till ytan alldeles bredvid vår båt under en valskådningstur i juli 2015. Närmare än så här kommer man inte!
Dykande knölval bara några hundra meter från Húsavíks hamn.
Hamnen i Húsavík, som de senaste decennierna blivit ett centrum för den isländska valturismen.
Hoppande vitnosdelfin strax utanför Skjálfandi-buktens mynning i juli 2015.
Vikval vid havsytan utanför Reykjavík, juni 2015. Till vänster ses stjärtfenan, till höger blåshålet.
Blåvalarna var höjdpunkten under de drygt fyra dygnen i Húsavík eftersom de är så sällsynta, men vi såg också en eller flera knölvalar på snart sagt varje tur. Några gånger stötte vi dessutom på stora flockar av lekfulla, hoppande vitnosdelfiner, och sista dagen blev det en avstickare till Lundey strax norr om Húsavík, en ö där hundratusentals lunnefåglar häckar på somrarna. Några vikvalar såg jag aldrig till i Skjálfandi, men till slut blev det faktiskt ett möte även med dem – fast inte vid nordkusten utan i Faxaflói-viken utanför Reykjavík. Där kunde jag nämligen inte motstå frestelsen att göra en sista båttur, bara några timmar innan det var dags att lämna sagornas ö för att åka hem till verkligheten igen.
Två vitnosdelfiner och en lunnefågel med den isländska kusten i bakgrunden.
A historian on teaching and technology
Recently I was interviewed by the University of Gothenburg staff magazine, GU-Journalen. They sought a historian’s perspective on how digitisation, understood very broadly, will affect teaching and learning in higher education. The only sensible response I could give to that question, of course, was that a) it really depends and b) no one actually knows. But in the course of elaborating on those basic themes, I also had the chance to comment on some of the recent debates about teaching and technology in relation to Massive Open Online Courses (MOOCs), traditional distance-based education, Active Learning Spaces, and so on.
For those who may be interested, the conversation has now been published in both the original Swedish (web page at Issuu / PDF, 5 Mb) and an English translation (web page at Issue / PDF, 600 Kb). I should point out (again) that I talk here not as a specialist on educational research, but rather as a historian with an interest in digital humanities who has followed (and sometimes engaged in) ”ed tech” debates, especially those about MOOCs a few years ago; some blog posts, mostly in Swedish but also some in English, on that topic can be found here. Even though I am always a little uncomfortable at seeing statements I made verbally and ”in haste,” as it were, presented as text on a page, on the whole I think the interview reflects accurately not only what I said but also what I think about these interesting and very complicated issues.
Från Tolvfors till Orinoco
Den sista publikation jag skrev inom det forskningsprojekt om Pehr Löfling (1729–1756) som avslutades i våras var en sammanfattande artikel för Historielärarnas förenings årsskrift med titeln ”Från Tolvfors till Orinoco. Linnélärjungen Pehr Löflings resa och den globala historien”. Som jag misstänkte blev den också en av de första att publiceras; medan ett knippe uppsatser som skrivits tidigare befinner sig i olika skeden av redigerings- och utgivningsprocessen kom HLFÅ 2015 från trycket i början av sommaren.
Liksom förra gången jag medverkade i årsskriften har redaktören Bengt Nilson vänligt nog låtit mig göra hela texten fritt tillgänglig här, för vilket jag är mycket tacksam. Särskilt roligt är det att Botaniska trädgårdens arkiv i Madrid också har gett tillstånd att återge ett antal intressanta bilder ur Löflingsamlingen som förvaras där – muchas gracias!
Dels kan man läsa uppsatsen på en sida här på sajten som ren text, dels går den att ladda ner som PDF (ca 3 Mb). Båda versionerna är illustrerade, men av tekniska skäl kan det finnas vissa mindre skillnader mellan de två ifråga om bildbeskärning etc.
Jag tar gärna detta tillfälle i akt att slå ett slag för HLFÅ, som förtjänar att läsas av fler både inom och utom fackhistorikernas krets. Som jag skrev för två år sedan:
HLFÅ, som den vanligen kallas, är en av de äldsta regelbundet utkommande publikationerna med bred historisk inriktning i Sverige. Den riktar sig i första hand till verksamma historielärare men också andra med historiskt intresse, och utöver ett antal artiklar innehåller varje utgåva ett stort antal recensioner. HLFÅ är egentligen ganska unik då flertalet artiklar i den är författade av aktiva historiker och försedda med notapparat etc., samtidigt som den vänder sig till en bredare publik än mer renodlade fackpublikationer som Historisk tidskrift och Scandia.
I det system som tillmäts allt större betydelse i den svenska akademiska världen numera, ger det bokstavligt talat flest poäng att publicera sig på engelska i sammanhang där läsarna är ett fåtal specialister inom det egna ämnet. Jag har några sådana publikationer under utgivning också och är glad för dem, men inte minst genom kopplingen till skolan lär artikeln i HLFÅ få ett betydligt större genomslag (”impact”) utanför forskarsamhället. För mig är det ytterst det som räknas, och jag önskar att fler resonerade så. (Så fick jag sagt det också. Igen.)
Research project on Pehr Löfling concluded
Much of my research during the last few years has focused on the eighteenth century botanist and traveller Pehr Löfling, a student of Carl Linnaeus. I am not yet done with him, I think, but last week I submitted the final report on ”Pehr Löfling and the globalization of knowledge, 1729–1756”, a project that ran from 2011 to 2014 and was funded by the Riksbankens Jubileumsfond. Below is the English version of the report’s summary of objectives and outcomes, followed by the list of publications resulting, directly or indirectly, from the project.
Over the next month or two I will reorganise a now defunct Swedish-language research blog on Löfling into a permanent project archive with a variety of documentation and resources. While most of the information will be in Swedish, I plan to include a few pages of overviews on Löfling and the project in English, as well as an extensive list of references and links to related material in Swedish, Spanish and English.
* * *
Objectives and outcomes
The overall objective of this project has been to use the life and travels of Swedish botanist Pehr Löfling (1729–1756), who worked in Spain and South America in the 1750s, to explore and analyse the early wave of knowledge globalisation that Linnaean botany represented. The research has focused on three encounters in the “life geography” of Löfling: between him as a young student and Linnaean taxonomy, between him as a Linnaean “apostle” and the world of Spanish science, and between him as a European (colonial) scientist and indigenous American populations.
In essence, this basic premise has not changed as the project has run its course, although over time I have revised parts of the theoretical framework. In the application I used ideas about centre/periphery and the relationship between concepts like local, national and global to organise the contexts in which Löfling moved. While they were never meant to be applied uncritically, in view of recent discussions within the global history of science about the “circulation of knowledge” and “go-betweens” these notions grew increasingly problematic and have been gradually toned down.
This shift aligns well with my own previous work on the global travels of Linnaeus’s students, where I have challenged what I call Linnaeus’s perspective on these journeys and argued that they should be understood in a broader context where there were many stakeholders with different motives. One of the main results of the project has been an example of this in practice as Löfling, during his time in Spain and South America, did not only try to lay the foundations for a future career by cementing his relationship with Linnaeus and other key figures in Sweden, but also actively worked to make himself known to internationally prominent botanists. Meanwhile, in Madrid he did everything he could to build trust and good relations with Spanish scientists and politicians, on whom he depended for the journey to Cumana and Guayana that might be decisive for his prospects as a naturalist.
The second major finding concerns Löfling’s role in the process by which Linnaean natural history evolved from a national enterprise – albeit one with global roots, as it were – into an endeavour on a European and eventually global scale, often in the service of colonialism. Based on both primary and secondary sources I have been able to significantly deepen our understanding of the implications of a previously known simple fact: that Löfling was one of the first examples of this development. Before any other Linnaean traveller he took part in an actively ongoing colonisation operation, that of the Spanish empire in Cumana province. In the close examination of this aspect of his life and work, I have also been able to engage the discussion about the go-betweens and their role in the global circulation of knowledge, arguing that depending on circumstances European scientists like Löfling could also clearly assume such a role.
The third and last main conclusion also relates to Löfling’s position as a quintessential middleman, situated as he was at the intersection of multiple traditions, cultures and identities in Madrid as well as New Andalusia. Analysing this position by the use of letters written to various types of recipients – family, friends, Linnaeus and other Swedish benefactors, Spanish botanists and officials – I have been able to show how Löfling’s identity was continually being renegotiated based on changing situation(s) and relations. In him, loyalties based on nationality, ethnicity and religious belief were often deeply connected to and entangled with his strong sense of what it meant to be a Linnaean botanist. Thus, qualities that he associated with ‘other’ (and competing) traditions of natural history he also ascribed, to some extent, to the Spanish as a nation; and in his mind this latter category was, in turn, closely associated with the inherent ‘otherness’ of their predominant religion, Roman Catholicism.
In the course of the project new questions have arisen that point to the broader context of Löfling and his work. Firstly, it would be interesting to relate the study of Löfling in more detail to the other stakeholders in his journey and their varying motives, and to explore what this says about the relationship between science, colonialism and politics during the eighteenth century. Such issues have been touched upon within the project, but could be developed significantly based on both primary sources and an extensive literature in Spanish that is rarely cited in Swedish- or even English-language scholarship. Secondly, the work on Löfling has made me more aware of the little-known history of Spanish-Swedish relations from a colonial perspective. A study of the repeated Swedish efforts throughout much of the eighteenth century to acquire a colony from Spain in the Caribbean or on the South American coast could be a very interesting contribution to the globalisation of Swedish history.
Publications
Main publications
1) Kenneth Nyberg, ”Forskare är också människor: Om global historia och forskarbiografiers värde,” in Henrik Alexandersson, Alexander Andreeff & Annika Bünz (eds.), Med hjärta och hjärna: En vänbok till professor Elisabeth Arwill-Nordbladh (Göteborg: Institutionen för historiska studier, Göteborgs universitet, 2014), pp. 65–74; available online at https://kennethnyberg.org/forskare-ar-ocksa-manniskor/ (accessed 23 March 2015).
2) Kenneth Nyberg, ”Från Tolvfors till Orinoco: Pehr Löflings resa och den globala historien,” Historielärarnas förenings årsskrift 2015 (forthcoming, summer 2015), c. 10 pp.
3) Kenneth Nyberg & Manuel Lucena Giraldo, ”Lives of useful curiosity: The global legacy of Pehr Löfling in the long eighteenth century,” in Hanna Hodacs, Kenneth Nyberg & Stéphane Van Damme (eds.), Empire of Nature: A global history of Linnaean science in the long eighteenth century (forthcoming, spring 2016), c. 25 pp.
4) Kenneth Nyberg, ”A world of distinctions: Pehr Löfling and the meaning of difference,” in Magdalena Naum & Fredrik Ekengren (eds.), Encountering the ‘Other’: Ethnic diversity, culture and travel in early modern Sweden (forthcoming, spring 2016), c. 25 pp.
5) Kenneth Nyberg, ”Linnaeus’s apostles and the globalization of knowledge,” in Pat Manning (ed.), Works of Nature (forthcoming, spring 2016), c. 22 pp.
Other project-related publications
6) Kenneth Nyberg, ”Anders Sparrman – konturer av en livshistoria,” in Gunnar Broberg, David Dunér & Roland Moberg (eds.), Anders Sparrman: Linnean, världsresenär, fattigläkare (Uppsala: Svenska Linnésällskapet, 2012), pp. 13–34.
7) Kenneth Nyberg, [review of] ”Torkel Stålmarck, Ostindiefararen Carl Gustav Ekeberg 1716–1784, Acta Regiae Societatis Scientiarum et Litterarum Gothoburgensis, Humaniora 44 (Göteborg: Kungl. Vetenskaps- och Vitterhets-Samhället, 2012). 94 s.,” Sjuttonhundratal 2013, pp. 235–237.
8) Kenneth Nyberg, [review of] ”Gösta Kjellin och Johanna Enckell, Sissi-Jaakko. En klassresa i svenskt 1700-tal (Helsingfors: Schildts 2011). 176 s.,” Historisk tidskrift 2013:1, pp. 93–95.
9) Kenneth Nyberg, ”Anders Sparrman och Stilla havets utforskning,” in Katarina Streiffert Eikeland & Madelaine Miller (eds.), En maritim värld – från stenåldern till idag (Lindome: Bricoleur Press, 2013), pp. 186–192. [Textbook chapter.]
10) Kenneth Nyberg, ”En linneansk forskarkarriär i ett globalt perspektiv: [Review of] Marie-Christine Skuncke, Carl Peter Thunberg – Botanist and Physician: Career-building across the oceans in the eighteenth century (Uppsala: Swedish Collegium for Advanced Study, 2014),” Respons 2014:6, pp. 62–64.
11) Kenneth Nyberg, ”En linneansk karriär [review of Marie-Christine Skuncke, Carl Peter Thunberg – Botanist and Physician: Career-building across the oceans in the eighteenth century (Uppsala: Swedish Collegium for Advanced Study, 2014)],” Svenska Linnésällskapets årsskrift 2014, pp. 161–163.
12) Hanna Hodacs, Kenneth Nyberg & Stéphane Van Damme, ”Introduction,” in Hodacs, Nyberg & Van Damme (eds.), Empire of Nature: A global history of Linnaean science in the long eighteenth century (forthcoming, spring 2016), c. 30 pp.
Löflingprojektet går i mål
Vid lunchtid i onsdags tryckte jag bokstavligt talat på knappen och skickade in slutredovisningen för mitt forskningsprojekt om 1700-talsbotanisten Pehr Löfling till finansiären, Riksbankens Jubileumsfond. Några dagar senare blev jag klar med den sista publikationen som skrivits inom projektet, en översiktlig artikel för Historielärarnas förenings årsskrift 2015 om Löflings livsresa ur globalhistoriskt perspektiv.
Jag är fortfarande långtifrån färdig med Löfling och allt det material jag samlat in genom åren, men det projekt som jag skrev om här första gången hösten 2010 som ”ett tiggarbrev som gick hem” är nu alltså definitivt avslutat. När jag hämtat andan lite kanske jag återkommer med några funderingar kring detta faktum och vad som väntar härnäst, men till dess följer nedan den del av min redovisning till RJ som sammanfattar forskningens syfte och vunna resultat.
* * *
Syftet med projektet har varit att utifrån den svenske botanisten Pehr Löflings (1729–1756) livsgeografi undersöka den linneanska botanikens genomslag i Europa och få en bättre förståelse för dess användning i koloniala företag ur ett globalhistoriskt perspektiv. Tanken var att göra detta genom att studera de möten som uppstod mellan Löfling och den linneanska systematiken i Uppsala, mellan honom som linneansk ”apostel” och det spanska vetenskapssamhället i Madrid samt mellan honom som europeisk vetenskapsman och ursprungsinvånarna i dagens Venezuela.
I grunden har denna inriktning inte ändrats under arbetets gång, även om jag efter hand i viss mån har reviderat projektets teoretiska utgångspunkter. Framför allt rör det resonemangen i ansökan kring centrum/periferi och relationen mellan nivåer och begrepp som lokal, national och global, vilka var ett sätt för mig att strukturera de sammanhang Löfling rörde sig i. Dessa perspektiv var aldrig avsedda att användas okritiskt, men i relation till senare års forskningsdiskussion inom den globala vetenskapshistorien om ”circulation of knowledge” (kunskapsflöden) och ”go-betweens” (mellanhänder) blev de alltmer problematiska och har därför tonats ner.
Den förskjutningen ligger helt i linje med min egen tidigare forskning om de s.k. Linnélärjungarnas utomeuropeiska resor, där jag ifrågasatt den starka fokuseringen på Linné som individ och hävdat att dessa resor borde ses i ett bredare sammanhang av många olika aktörer – främst resenärerna själva – med skiftande motiv. Ett första resultat av projektet är att jag nu kunnat undersöka ett exempel på detta, genom att följa hur Pehr Löfling i Spanien och Sydamerika inte bara försökte lägga grunden till en framtida karriär genom att befästa sin relation till Linné och andra nyckelpersoner i Sverige, utan också genom att aktivt söka göra sitt namn bekant för internationellt ledande botanister. I Madrid arbetade han samtidigt målmedvetet för att bygga upp goda relationer till de spanska forskare och politiker han var beroende av, för att kunna göra den resa till Cumana och Guayana som kunde bli avgörande för hans framtidsutsikter som naturalhistoriker.
Det andra huvudresultatet rör Löflings roll i den förändringsprocess där linneansk naturalhistoria utvecklades från ett utpräglat nationellt projekt – om också med globala rötter – till ett företag på europeisk och global nivå, ofta i kolonialismens tjänst. Genom arkivstudier och det forskningssammanhang projektet placerats in i, har jag kunnat fördjupa kunskapen om något som i allmänna termer var bekant sedan tidigare, nämligen att Löfling var ett av de första exemplen på denna utveckling genom sin medverkan i ett mycket aktivt pågående kolonisationsföretag. I redovisningen av hur detta konkret gick till har jag också kunnat bidra till diskussionen om de så kallade ”go-betweens” i de globala kunskapsflödena; jag menar att även europeiska vetenskapsmän som Löfling på ett utpräglat sätt kunde få en sådan roll i vissa lägen.
Ett tredje spår knyter an till Löflings position som just mellanhand, placerad i skärningspunkten mellan olika traditioner, kulturer och identiteter i såväl Madrid som Nya Andalusien. Denna position och källornas karaktär, framför allt hans många brev till olika kategorier av mottagare – familj, ungdomsvänner, lärare och ”gynnare” i Sverige, spanska kolleger och myndighetspersoner – har gjort det möjligt att undersöka hur hans identitet kontinuerligt omförhandlades allt efter situation och relation(er). De grupptillhörigheter som forskningen på senare år oftast varit intresserad av, såsom nationella, etniska och religiösa, förekom på olika sätt hos Löfling, men de var ofta direkt kopplade till hans självidentifikation som en linneansk botanist. De egenskaper han förknippade med ”andra” naturalhistoriska traditioner tillskrev han sålunda också i viss mån spanjorerna som folk eller nation, en kategori som i sin tur var oupplösligt förbunden med den för honom främmande katolicismen.
Arbetet har också gett upphov till nya frågor kring Löflings verksamhet i ett större perspektiv. För det första skulle det vara intressant att mer djupgående relatera studien av honom till andra intressenter i hans resa och deras motiv, och vad detta säger om förhållandet mellan vetenskap, kolonialism och politik under 1700-talet. Ansatser åt det hållet har gjorts inom projektet, men det kunde utvecklas betydligt med ytterligare källstudier och genom att sammanföra den omfattande spanska litteraturen – bland ”internationella” (dvs. engelskspråkiga) forskare ofta relativt okänd – med den på svenska och engelska. För det andra har projektet gjort mig mer förtrogen med de spansk-svenska relationernas historia ur ett kolonialt perspektiv. En studie av de långvariga svenska ansträngningarna att förvärva en koloni från Spanien i Karibien eller på Sydamerikas kust, skulle kunna bli ett mycket intressant bidrag till Sveriges globala historia.
Att byta röst
Sociala medier är i dag en viktig dimension av hur människor kommunicerar med varandra, hur de tar del av nyheter, utbyter information, deltar i opinionsbildning, bygger professionella nätverk med mera. Sociala medier är alltså en samhällskraft att räkna med, och för många enskilda människor – inte alla, men många – utgör närvaron och aktiviteterna där en betydande del av hur de är och blir en del av samhället i stort och smått. För mig har särskilt Twitter kommit att få stor betydelse både personligt och yrkesmässigt, även om jag efter hand också känt mig alltmer kluven inför vissa sidor av att vara synlig och aktiv där.
För några månader sedan läste jag så ett blogginlägg av Boone Gorges med rubriken ”Goodbye to Twitter”. Det var inte första gången jag såg en text av den typen, där en dittills flitig användare av tjänsten X eller Y förklarar att de bestämt sig för att sluta och resonerar om varför. Ja, det har väl till och med blivit något av en egen genre sedan de sociala medierna fick sitt verkligt breda genombrott för något tiotal år sedan. Men i Gorges inlägg kände jag igen många av mina egna funderingar kring Twitter, vad det ger och vad det kostar, och min tilltagande känsla under det senaste året att priset håller på att bli för högt.
Utöver det han tar upp, som jag i snart sagt allt kan skriva under på och därför inte tänker upprepa här, tillkommer en växande olust inför det många gånger polemiska eller rent aggressiva tilltalet i delar av mitt flöde. Det korta formatet och höga tempot på Twitter gör att man måste vara extra försiktig för att inte trassla in sig i snabbt eskalerande, ömsesidiga kedjor av missförstånd som ibland spårar ur helt. Alla klarar inte av den utmaningen (även jag har varit där), vilket särskilt i upphetsade lägen leder till ett underskott av eftertänksamhet och generositet i utbytet. Sedan i somras har jag därför av och till funderat på att helt enkelt göra som Gorges och logga ut från Twitter för gott.
Men. Samtidigt är det på många sätt är en fantastisk kanal för att hålla sig informerad om vad som händer i världen och att göra sin röst hörd i frågor man är engagerad i (även om genomslaget är tämligen blygsamt för de flesta av oss vanliga dödliga). Vad Twitter ”är”, hur man upplever det och vad man får ut av det beror också – som jag skrivit om tidigare – på vilka man följer och har som följare. Det förstnämnda kan man påverka själv, det sistnämnda bestäms i hög grad av vad man själv twittrar om (och hur). En möjlighet som slagit mig har därför varit att göra en omstart under nytt användarnamn och med delvis annan inriktning på det egna twittrandet, snarare än att bara sluta rakt av.
Efter att länge ha tvekat gör jag i dag slag i saken och tar en paus från rollen som @ksnyberg på Twitter för att utröna vad en ny röst och nya sammanhang kan tänkas ge. Om uppehållet blir kort, långt eller permanent beror på hur experimentet utfaller, men oavsett hur det går lär det ge intressanta och värdefulla nya insikter om vad Twitter är och kan vara. Sådana kan man aldrig få för många av om man tror att sociala medier inte bara är trams, utan ett fenomen som på gott och ont har stor betydelse i dagens samhälle.
Marats brev
(Den här texten lade jag ut på Facebook igår, och den kan kanske även platsa på en forskarblogg:)
Måste bara dela med mig av ett sådant där ögonblick från arkivet som kanske inte är det viktigaste för ens forskning men som man minns ändå, för att man plötsligt och utan förvarning snubblar över något helt annat än det man egentligen är på jakt efter.
Det var på KVA:s fantastiska Centrum för vetenskapshistoria, där jag tillbringat dagen idag med att gå igenom en serie brev från Linnélärjungen Pehr Löfling till akademiens dåvarande sekreterar Pehr Wargentin. Vi pratar tidigt 1750-tal, men arkivkartongen var inte kronologiskt ordnad utan alfabetiskt efter avsändare. När jag bläddrade mig bakåt från M till L i kartongen dök plötsligt namnet ”Marat” upp på en mapp som innehöll ett enda litet, kort brev på franska. ”Marat?” tänkte jag. ”Det kan väl inte vara samme Marat som ligger död i badkaret på den där målningen som finns i varje läroboksbeskrivning av franska revolutionen man någonsin sett? Varför skulle han skriva till svenska Vetenskapsakademien?”
”Marats död” av Jacques-Louis David, 1793 [Public domain], via Wikimedia Commons.
Men jo, det var samme Jean Paul Marat. Han var inte bara journalist och radikal politiker utan också vetenskapligt verksam under många år. I juni 1779, fjorton år innan det ödesdigra badet, skickade han en bok om eld som han skrivit till KVA jämte ett kort följebrev. Där ligger det nu i en kartong tillsammans med en massa andra brev, som en påminnelse om att gnetig svensk vardagsvetenskap och dramatisk fransk storpolitik under sent 1700-tal inte alls var skilda världar utan en och samma.
Franciskus väg
I Dagens Nyheter idag finns en krönika av Maria Schottenius om påven Franciskus ambition att ”skriva om historien”, hur bråttom han har och de allvarliga hoten mot honom från mäktiga, konservativa krafter inom katolska kyrkan. Det är en intressant analys som avspeglar reella spänningar och konflikter inom kyrkan, men den blir också ganska missvisande för att den bygger på en så förenklad bild av vad det handlar om och vilka aktörerna är. Här och var finns till och med stänk av den konspiratoriska syn på kyrkan och Vatikanen som Da Vinci-koden i så hög grad bidragit till att popularisera på senare år, men som egentligen ligger närmare fiktionen än verkligheten.
Framför allt är det på två punkter jag skulle vilja nyansera Schottenius beskrivning och analys. För det första talar hon om ”kardinalerna” som en homogen grupp och hur de, förfärade över Franciskus hårdhänta upprensning i kurian, den centrala kyrkliga byråkratin, manövrerar för att avsätta påven (eller kanske något ännu värre, som det antyds genom en dunkel formulering om att det fortfarande är ”oklart” hur den reforminriktade påven Johannes XXIII dog). Detta leder tanken fel eftersom kardinalerna i flera avseenden består av helt olika grupperingar, där vissa nått sin rang genom att bekläda ledande positioner i just kurian och de flesta övriga är (ärke)biskopar för större katolska stift runtom i världen. I den förra gruppen, till stor del bestående av italienska prelater som gjort karriär inom Vatikanen, är det otvivelaktigt många som motsätter sig de organisatoriska reformer som Franciskus genomfört eller aviserat. Bland de senare däremot, alltså de ledande företrädarna för de lokala kyrkorna, är det tvärtom många som kraftfullt stöder dessa reformer.
Det akuta behovet av sådana var i själva verket ett dominerande tema i de diskussioner bland de församlade kardinalerna som föregick valet av Franciskus i mars 2013. Bland de som följer utvecklingen i Vatikanen är det alltså allmänt känt att ett viktigt skäl till att han blev påve trots sin relativt höga ålder (född 1936), var just att han troddes vara kapabel att slutföra den upprensning i byråkratin som föregångaren Benedikt XVI inlett. Även om motståndet mot en modernisering och effektivisering av kuriebyråkratin kanske är kompakt inom denna byråkrati, är det därmed missvisande att förknippa det motståndet med ”kardinalerna” som ett homogent kollektiv. På alla upptänkliga sätt representerar de nämligen en lång rad olika strömningar, tendenser, och grupperingar inom en världsvid organisation med långt över en miljard medlemmar.
Mångfalden av uppfattningar i denna samling äldre, ogifta män – lätt att missa i en tid präglad av en essentialistisk identitetspolitik enligt vilken ingen människa egentligen kan förstå någon med annan bakgrund – knyter an till den andra och mer grundläggande punkt där Schottenius, liksom så många, går vilse i analyserna av Franciskus pontifikat och vad det innebär. I fråga om kyrkan som organisation och prästerskapets (särskilt biskoparnas och kardinalernas) roll och relation till lekfolket må han nämligen vara något av en radikal, och det är också påfallande hur han förskjutit fokus i påvens offentliga uttalanden från sexual- och familjepolitik till den globala ekonomins orättvisor och de ekologiska utmaningar världen står inför. Men även om tyngdpunkten har förändrats och tonfallet har mjuknat – i sig nog så viktigt – finns det inga eller få tecken på att Franciskus står för en väsentligen annorlunda syn på äktenskap, familjebildning eller abort än sina företrädare. Tvärtom, så sent som i förra veckan uttalade han sig kraftfullt till stöd för den traditionella katolska synen i dessa frågor under sitt besök i Filippinerna.
Att så många verkar ha svårt att skilja mellan organisatoriska reformer och förändringar av kyrkans lära beror på att vi så lätt blir fångar i de stereotypa påvebilder som den massmediala logikens förenklande dramaturgi tvingar fram. Benedikt XVI var ”skandalernas påve” och ”Guds rottweiler”, Franciskus är den ”radikale latinamerikanen” och ”enkle herden”. Visst ligger det något i detta; ingen kan förneka att både tyngdpunkt och tonfall skiljer sig åt mellan dem. Som jag skrivit om tidigare var det dock Benedikt som inledde upprensningarna i kuriebyråkratin, och kanske var det rentav för att han inte mäktade med att slutföra dessa som han bröt mot traditionen mer radikalt än någon påve gjort på sexhundra år genom att avsäga sig ämbetet. Och många av de uttalanden som Franciskus fått stora rubriker för – om globala orättvisor, fred, miljöfrågor – har med smärre variationer gjorts även av Benedikt, men utan att få samma uppmärksamhet då de inte passade in i mediebilden av honom som (höger)konservativ. På samma sätt går det massmedia nästan spårlöst förbi när Franciskus säger eller gör något som inte stämmer överens med den roll han från början tilldelats: en alltigenom radikal, reformvänlig påve.
Sådana förenklingar, hur frestande de än kan vara, försämrar våra möjligheter till en nyanserad analys av vad som faktiskt händer och vilka konsekvenserna kan bli. Samtidigt är dessa schablonbilder, som jag inledningsvis antydde, ekon av reella spänningsfält inom kyrkan mellan grupper med olika uppfattningar om vad det katolska budskapet i dagens värld ska vara och hur det ska framföras. Även bland de kardinaler som inte ingår i kurian finns det därför de som, trots att de stöder Franciskus organisatoriska reformer, ställer sig kritiska till det de uppfattar som en otydlig eller alltför mjuk hållning i sexual- och familjepolitiska frågor. Motsättningarna i sådana frågor kompliceras dessutom av att de tenderar följa geografiska och socioekonomiska skiljelinjer där kyrkoledare från Europa, Nordamerika och i viss mån Latinamerika är mer ”liberala” medan de från Afrika och Asien är mer ”konservativa” (för att använda etiketter som ingen av dem skulle vara bekväm med). Det är i de sistnämnda områdena kyrkan växer, medan den framför allt i Europa stagnerar eller har börjat krympa.
Det är i ett sådant, alltmer globalt sammanhang som varje påve verkar och det är i det perspektivet både Franciskus och kyrkan måste förstås. Oavsett vad som eventuellt händer med den nuvarande påven, och även om framtiden är svår att förutspå, tycks det därför sannolikt att de tendenser som förknippas med honom kommer att fortsätta och förstärkas framöver. För det första innebär det att organisationsreformerna kommer fortgå, under ett tilltagande yttre tryck från en alltmer genuint världsvid kyrka där européernas (särskilt italienarnas) historiskt sett starka grepp om den centrala kurian försvagas. För det andra kommer frågor om ekonomisk och social rättvisa att bli allt viktigare i takt med att utomeuropeiska biskopars och kardinalers inflytande växer. För det tredje innebär förskjutningen i kyrkans globala tyngdpunkt – åtminstone på medellång sikt – att den traditionella synen på mänsklig sexualitet, livets okränkbarhet med mera kommer att kvarstå i princip oförändrad, om också framförd med ett mjukare tonfall än innan Jorge Mario Bergoglio blev biskop av Rom.
Forskare är också människor: Om ett bidrag till en vänbok
För några veckor sedan gick en av mina kollegor, arkeologiprofessorn Elisabeth Arwill-Nordbladh, i pension. Vid avtackningen överlämnades en vänbok som några av hennes doktorander redigerat, en verklig tegelsten på nästan 700 sidor fördelade på 47 (!) bidrag. Med hjärta och hjärna är också en av de vackraste böcker jag någonsin sett både inuti och utanpå, med en pärm som helt och hållet omfamnas av Karl Nordströms målning ”Kyrkesund” från 1911. Det gjorde det bara ännu roligare att få vara med och uppvakta Elisabeth i form av en artikel kopplad till ett forskningsintresse vi delar: livsberättelser.
Mitt kapitel har rubriken ”Forskare är också människor: Om global historia och forskarbiografiers värde”. Det är en essäiserande text där jag resonerar om hur något så till synes smalt och specialiserat som forskarbiografier kan ha ett värde för att förstå global historia. Utgångspunkten är mitt projekt om den linneanske naturforskaren och resenären Pehr Löfling, som nu gått in i sitt slutskede; faktum är att det är den första text i direkt anslutning till projektet som går i tryck, även om det inte är den första jag skrivit. Flera andra befinner sig under utgivning eller håller på att sammanställas, och de kommer att publiceras efter hand under 2015 och – om man är realistisk – 2016.
Glädjande nog har vi författare fått behålla rättigheterna till våra texter, vilket inte alls är självklart i dessa sammanhang, och vi har också fått tillstånd att sprida de PDF-filer som används till tryckningen. Trots att det bara gått tre veckor sedan boken släpptes, kan jag alltså idag göra mitt kapitel tillgängligt här på webbplatsen både som ren text och i PDF-format. Stort tack till redaktörerna för deras generositet och för en riktigt fin vänbok!