Kategori: Samhälle

Till universitetens försvar

I Storbritannien har en grupp framstående forskare fått nog. Där grundas nästa vecka ett Council for the Defence of British Universities, vars syfte är att försöka återta något av det akademiska självbestämmande som på senare år förlorats till kortsiktiga marknadskrafter och politisk detaljstyrning. En av initiativtagarna är historikern Keith Thomas, som i Times Higher Education idag skriver om en utveckling som många här i Sverige kan känna igen:

Over the past two to three decades we have seen ever-increasing government regulation of academic life. It is right that in a democratic country the people’s representatives should assure themselves that public money is properly spent and that state-funded universities are actively discharging their responsibilities. But the degree of audit and accountability now demanded is excessive, inefficient and hugely wasteful of time and resources. More fundamentally, the very purpose of the university is grossly distorted by the attempt to create a market in higher education.

Det Thomas och andra vänder sig mot är inte marknadsekonomin som sådan. Att universitet och högskolor bland annat ska bidra till den ekonomiska utvecklingen är nog tvärtom självklart för de flesta. Poängen är snarare att det bidraget på sikt blir större, inte mindre, med ett fritt kunskapssökande inom såväl forskning som utbildning. Vi kan nämligen aldrig veta var de stora upptäckterna kommer att ske eller mer precist vilka tillämpade kunskaper som kommer att behövas i morgondagens samhälle. Försöken att ”tämja” universiteten genom regleringar och instrumentellt nyttotänkande är alltså kontraproduktiva, även om man är så inskränkt att man uteslutande ser dem som ett redskap för näringslivspolitik.

Häromdagen såg jag på Twitter ett citat som tillskrevs den amerikanske historikern Dan Cohen. Han sammanfattar på ett briljant sätt den enkla sanning om akademins uppgift som så många politiker, näringslivsföreträdare och utbildningsbyråkrater verkar ha så svårt att förstå: ”The whole point of a university is to produce unexpected outcomes.” Det är den synen på forskning och högre utbildning som Keith Thomas vill värna, och som även här i Sverige behöver försvaras mer än någonsin.

Kvalitet och effektivitet inom akademin

/ 3 kommentarer

Häromdagen hade statsvetarna Shirin Ahlbäck Öberg och Sten Widmalm en debattartikel i DN, där de ifrågasatte det de kallar nedvärderingen av professionalismen i den marknadsstyrda staten. Idag kommenterar P-O Rehnquist, tidigare förvaltningschef vid Göteborgs universitet, artikeln i ett läsvärt blogginlägg med rubriken ”New Public Management – mer positivt än negativt”. Han medger där att den s.k. NPM-filosofin gett upphov till vissa ”avarter” men pekar också på de missförhållanden som rådde tidigare och menar (om jag förstår honom rätt) att på det stora hela är det en positiv utveckling vi har sett.

Jag håller med Rehnquist om att det inte fanns så mycket nytt och konstruktivt i DN-artikeln, som i första hand inriktade sig på att kritisera NPM-modellen som sådan. Det är också välbehövligt och nyttigt att Rehnquist, här som i andra frågor, anlägger ett lite längre tidsperspektiv och påminner oss om de tidigare problem som nuvarande system är ett försök att åtgärda. Som historiker kan jag bara instämma i att vårt minne ofta är för kort i sådana här (och andra) diskussioner, och vi tenderar att idealisera vissa förhållanden i det förflutna (liksom vi tenderar att svartmåla andra).

Däremot viktar jag för- och nackdelarna med NPM-tänkandet, åtminstone inom universitetssektorn, lite annorlunda. Som jag har upplevt det handlar det alltså inte om mindre brister i ett system som i det stora hela fungerar väl och fyller sitt syfte, utan om en utveckling som är problematisk både på ett principiellt plan och i dess praktiska konsekvenser. Det betyder inte att jag ansluter mig till de partipolitiska resonemang som Ahlbäck Öberg och Widmalm för, men att jag i allt väsentligt delar deras kritiska uppfattning om NPM:s effekter på verksamheten inom utbildningssektorn.

För det första finns det ett grundläggande problem i att New Public Management betraktar alla organisationer utifrån ett snävt ekonomiskt och administrativt synsätt där samma principer är tillämpliga oavsett vad innehållet i verksamheten råkar vara. Det är knappast rimligt, eftersom det måste vara just innehållet, verksamhetens syfte, som avgör hur en organisations resultat värderas. I den nya managementkulturen saknas ofta denna insikt eftersom den helt bygger på det enkelt mätbara, ofta (men inte uteslutande) det som kan kvantifieras. Att använda sådana mått i en verksamhet vars ändamål är utveckling av kvaliteter vilka går att värdera men är svåra att mäta må alltså vara rationellt, men det är inte särskilt förnuftigt.

När det dessutom i praktiken är så att allt mer av lärares och forskares arbetstid, liksom allt fler av lärosätenas anställda, måste avsättas för administrativt arbete kopplat till utvärderings- och uppföljningssystem får man den negativa effekt Rehnquist nämner, att det uppstår helt nya grupper och karriärvägar som blir självreproducerande. Om dessa delar av organisationen växer utan att nya medel tillförs i motsvarande omfattning, blir konsekvensen givetvis att undervisande och forskande personal får mindre tid och resurser på sig att utföra samma pedagogiska och vetenskapliga arbete som förut. Även om tid och pengar inte är allt, är det osannolikt att en sådan utveckling främjar högre kvalitet och effektivitet än om motsvarande resurser istället lagts på professionell utveckling och administrativt stöd till lärare och forskare.

Det finns också en aspekt som man ur ett strikt revisionsperspektiv möjligen kan bortse från, men som för mig (och många andra) har stor betydelse. Det är det faktum att NPM-modellens införande, trots talet om decentralisering och autonomi, är nära förknippad (i tid om inte annat) med en mer allmän strävan att deprofessionalisera universitets- och högskolelärare som grupp, en tydlig parallell till vad vi också sett hända med lärare i ungdomsskolan. Implicit i uppbyggnaden av de stora utvärderingssystemen på både lärosätes- och nationell nivå ligger givetvis en missstro mot lärarnas professionella kompetens. Den typen av misstro kommer också till uttryck i allt mer formalistiska diskussioner om detaljreglering av kursplaner, anonymisering av examinationer och andra åtgärder som på sikt riskerar kväva den kreativitet och det fria kunskapssökande som är både forskningens och undervisningens grundförutsättning.

Det ovan sagda betyder givetvis inte att universitet och högskolor ska undantas från krav på effektivitet och resultat, utan i första hand ett ifrågasättande av om New Public Management faktiskt har bidragit till högre kvalitet inom akademin eller bara ersatt en form av byråkrati med en annan. Liksom Ahlbäck Öberg och Widmalm har jag egentligen inte ett svar på den frågan eller ett alternativ att erbjuda, men för mig är det helt uppenbart att sådana alternativ behövs och att detta är en fråga som behöver diskuteras vidare.

Två år med Twitter

Ungefär samtidigt som jag startade Tidens skiften – på dagen två år sedan idag – började jag twittra. Jag var mer skeptisk till det än till bloggandet men det tycktes intressant, så jag ville trots allt pröva på det för att se vad det kunde ge. Drygt tvåtusen tweets senare känns tiden mogen att försöka summera några av erfarenheterna så långt.

Det mest påfallande med Twitter är kanske att det har en sådan förmåga att väcka starka känslor för eller emot. Många är helt oförstående inför dess värde och talar nedlåtande om den fördumning det ytliga och tanklösa twittrandet obönhörligen leder till. De flesta av dessa kritiker har obefintlig eller mycket liten egen erfarenhet som twittrare. De som har det, å andra sidan, visar inte sällan en nästan reflexmässig tendens att försvara Twitter till varje pris, och talar för sin del avfärdande om de stofiler som inte begriper hur fantastiskt detta moderna medium är.

Kanske överdriver jag nu, men i så fall inte särskilt mycket; just denna polarisering, där man anses vara ”emot” Twitter om man inte oreserverat är ”för”, har ofta slagit mig under de gångna två åren. Den entydigheten, åt ena eller andra hållet, är problematisk på flera sätt. Dels är det svårt att över huvud taget säga något bestämt om vad Twitter ”är” eftersom det betyder så många olika saker för så många olika människor; man måste därför vara försiktig då det en person kritiserar i praktiken kanske inte alls är det en annan försvarar trots att båda kallar detta ”något” för Twitter. (Det är ett av många exempel på allas vår fallenhet att ta för givet att vår egen erfarenhet är universellt giltig, vilket den oftast inte är, när vi går lös på varandra i diverse debatter.) Dels är det en märklig inställning att man måste göra ett binärt val mellan att gå med och vara absolut lojal eller också helt avstå, eftersom några andra alternativ inte finns.

Själv är jag efter två års flitig användning av Twitter fortfarande ambivalent och skulle vilja se en mer nyanserad diskussion om dess för- och nackdelar. För mig har det blivit en värdefull kommunikationsform, där man i realtid kan utbyta intressant information på ett dynamiskt och interaktivt sätt som helt bygger på samverkan mellan många människor. Samtidigt har Twitter – alltså det Twitter som jag har upplevt – uppenbara avigsidor, varav några är kopplade till formatet som sådant.

Både snabbheten och det begränsade utrymmet är sålunda inte bara en styrka utan också ett potentiellt problem, eftersom det ökar risken för förenklingar, missförstånd och ibland rena konflikter (eller späder på befintliga motsättningar). Det kan också uppstå opinionsstormar som skenar iväg på sätt som inte alltid är så konstruktiva eller genomtänkta, vilket kan få stora konsekvenser för enskilda människor. Givetvis kan man hävda, som många gör, att det inte har med Twitter som medium att göra utan ytterst handlar om dem som använder det, men det är knappast hållbart att se form och innehåll som åtskilda storheter; tvärtom påverkar de i högsta grad varandra. Det smått unika format som Twitter har, får alltså självklart betydelse för vad det kan användas till eller inte – på gott och ont.

Med allt det sagt bör det emellertid upprepas att även om formen innebär vissa ramvillkor, så är twittrandet som fenomen oerhört mångfacetterat. Ursprungligen var det tänkt som en plattform för mikrobloggar där man snabbt kunde kommunicera med varandra om vad man gjorde just då; ett slags publik sms-tjänst på webben som i alla bemärkelser var ett socialt medium. Ännu idag använder kanske de flesta twittrandet som ett sätt att umgås med vänner och bekanta, men det har också blivit ett kraftfullt verktyg för att – bland både vänner och i mer professionella nätverk – länka till intressanta texter, bilder, videos eller annat material man stött på.

Twitter är idag också en av de främsta kanalerna för att sprida nyheter, både allmänt och inom olika nischområden, och dess roll (om också omtvistad) i en serie folkliga upprorsrörelser i Mellanöstern har uppmärksammats stort. Kändisar twittrar som ett sätt att hålla kontakten med sina fans, (andra) kommersiella aktörer använder Twitter för marknadsföring, och så vidare och så vidare. Den oerhörda mångfalden av användningsområden vittnar om hur anpassningsbar denna kommunikationsform är, och att det idag är ett moget medium med alldeles egen karaktär men samtidigt många olika betydelser.

För mig har det framför allt varit enkelheten i själva formatet – offentligt delade textmeddelanden om 140 tecken vardera – som lockat tillsammans med känslan av att genom Twitterflödet ha fingret på nyhetspulsen. Det är en enkelhet som möjligen riskerar att gå förlorad nu, när företaget Twitter försöker bli mer lönsamt genom att tona ned interaktionen mellan individuella användare till förmån för konsumtion av ”promoted tweets” och multimedialt innehåll från annonsörer och affärspartners. Riktningen är tydlig: man går åt samma håll som tidigare nyhetssajter och breda sociala nätverk som Facebook har gjort, med betoning på kändisskvaller, ”trending topics” och kommersialisering av användarnas personliga data.

Ännu har vi inte märkt av denna utveckling så mycket i Sverige, som är en ganska marginell marknad för både Twitter och dess samarbetspartners. Så småningom lär dock dessa inslag bli mer påtagliga även här, vilket innebär en klar försämring för dem av oss som uppskattar det enkla – man kan rentav säga spartanska – utbyte av information som var dess grundidé. Vi kan hoppas att jag har fel, men om inte är vi många som än en gång får väga fördelarna och nackdelarna med Twitter mot varandra. För det finns både och, inte antingen eller.

Vad 1700-talsforskningen lär oss

I samband med en intern forskningspresentation vid min institution igår fick jag en fråga om utilismens betydelse för den linneanska botaniken, alltså tanken att naturens utforskning skulle ge mycket konkreta ekonomiska effekter. Det slog mig då att det faktiskt är möjligt att i tre meningar sammanfatta den linneanska systematikens betydelse ur ett bredare historiskt perspektiv:

1. Linneansk naturalhistoria, inklusive resandet, motiverades med den ekonomiska nytta den kunde generera.

2. Ur ett sådant perspektiv var hela projektet ett fullständigt misslyckande då effekterna på svensk ekonomi var marginella.

3. Däremot visade sig den linneanska systematiken vara ett oerhört kraftfullt och användbart verktyg för europeiska koloniala projekt på global skala från 1700-talet och framåt.

En av de främsta lärdomar vi kan dra av Linné och hans lärjungar är därmed en insikt som är brännande aktuell även idag: det är ofta lönlöst att försöka förutse vad forskning leder fram till – på gott eller ont. Tanken att alltmer koncentrera forskningsverksamhet på de områden man tror kommer att ge mest utdelning är därför i grunden felaktig, eftersom kunskapsutveckling helt enkelt inte fungerar så.

Får man twittra hur som helst?

För en månad sedan träffade jag på två olika artiklar om hur man bör twittra. Den första hette ”10 Commandments of Twitter for Academics” och fanns hos The Chronicle of Higher Education, en välkänd publikation för universitets- och högskoleanställda. Författare var Katrina Gulliver (@katrinagulliver på Twitter) som jag skrivit om tidigare. Den andra hade rubriken ”11 Ways You’re Annoying On Twitter” och hade skrivits av bloggaren Katie Heaney (@KTHeaney) på den inte fullt lika akademiska sajten BuzzFeed.com.

Trots olika tonfall och sammanhang, och på ett par punkter direkta motsägelser, fanns det vissa teman som förenade de två författarna. Framför allt betonade båda att Twitter inte är envägskommunikation utan just ett socialt medium där ömsesidighet och en personlig röst är viktig. Exempel på brott mot denna goda ton är när man enbart använder sitt konto för att marknadsföra sin senaste bok eller för att skicka vidare länkar utan att själv kommentera eller tillföra något ”mervärde” till dem. Särskilt Gulliver tryckte i sina tio bud också på vikten av att man bjuder på sig själv och släpper på allvaret ibland.

Själv har jag twittrat, mer eller mindre aktivt, i snart två år och kan utifrån den erfarenheten hålla med om vikten av ömsesidighet på ett allmänt plan. De som använder sitt konto som en slags megafon, vare sig för att prångla ut sina böcker eller på andra sätt, blir snabbt ganska ointressanta. (Även här finns det ett och annat undantag, till exempel personer som har en sådan ställning att även ett flöde av kommunikéer kan vara intressant, men det tillhör ovanligheterna.) Däremot är jag för egen del mer tveksam till kritiken mot dem som ”bara” sprider många länkar omkring sig.

Utan tvivel beror min skepsis på att stora delar av mitt eget twittrande består av antingen retweets (vidarebefordran av tweets som andra skrivit) eller länkar till innehåll som jag tycker är intressant. Ofta gör jag det dessutom med mycket korta kommentarer eller inga alls, även om jag brukar vara noggrann med att texten är informativ så att läsaren kan ta ställning till om det är värt besväret att klicka på länken. Kanske har Gulliver och Heaney rätt i att en sådan användning av mediet är ointressant för många twittrare, men delvis fångas de här i en alltför enkel uppfattning av vad Twitter ”är” – en uppfattning som förmodligen grundar sig i hur de själva använder det och vad det ger dem.

Som Gulliver själv skriver är dock Twitter vad man gör det till (”Twitter is what you make of it”), vilket med 140 miljoner aktiva användare betyder att det är väldigt, väldigt många olika saker. För vissa, kanske de flesta, är det i första hand just ett socialt medium där den personliga kontakten är det viktiga. För andra är det ett verktyg för att upprätthålla och utöka såväl privata som professionella nätverk. Åter andra ser främst Twitter som ett forum för informationsutbyte av olika slag, ett sätt att följa med i nyhetsflödet eller utvecklingen inom det egna fältet. För väldigt många drivs twittrandet förmodligen av en kombination av dessa, och andra, motiv.

Även om vissa grundläggande regler alltid är nödvändiga i ett socialt medium – i detta fall hör t.ex. konventionerna för retweets, svar, ”mentions” osv. dit – bör man alltså vara lite försiktig med påbud om vad Twitter får eller ska användas till, och därmed också hur det används. För mig till exempel är den sociala dimensionen en trevlig bonus med twittrandet som inte är oviktig, men det är inte huvudskälet till att jag ägnar mig åt det. För mig handlar det istället främst om den sistnämnda punkten ovan, Twitter som ett oslagbart nätverk för informationsutbyte – både om sådant jag arbetar med och annat som intresserar mig.

Det jag i första hand får ut av Twitter är alltså innehåll som de jag följer delar med sig av, vare sig det är deras eget material eller länkar till andras. Därför är det kanske inte heller så konstigt att mina tweets ofta har samma karaktär, dvs. att jag försöker sålla fram det allra mest intressanta ur de flöden jag följer och skickar det vidare till mina följare. Om de valt att följa mig kan jag bara anta att de tycker mitt urval ger någon form av mervärde i deras egna flöden – informativt, socialt eller av annat slag. Den dag de inte gör det hoppas jag att de slutar följa mig.

Alan Jacobs (@ayjay) är en amerikansk professor i engelsk litteratur som har en fenomenal förmåga att sålla ut och länka till högintressant material. Han har många hängivna följare, och det är sällan hans tweets inte är läs- eller sevärda på något sätt. Det var via honom jag fick länken till artikeln på Buzzfeed.com, tillsammans med en kommentar där han uttryckte sin skepsis inför försöken att reglera andras twittrande. Jacobs menar istället att det bara finns en regel, och en mycket enkel sådan: följ de personer vilkas flöden ger dig något och avfölj dem som inte gör det.

Som framgått ovan har jag samma inställning och vill bara lägga till att samma enkla konsekvenstänkande bör vägleda oss i vårt eget twittrande. Man behöver med andra ord bestämma sig för om man i första hand vill ha så många följare som möjligt, och om man är beredd att anpassa sitt beteende därefter, eller om man främst vill använda Twitter på ett visst sätt även om det betyder få följare. Olika personer kommer att prioritera olika och det är helt i sin ordning. Att försöka få andra personer att twittra så som vi tycker att de borde är emellertid ett slöseri med tid och kraft.

Häromdagen fick jag (och Alan Jacobs) ytterligare stöd för den uppfattningen i en petition som cirkulerade på nätet. Det var ”An Anarchist Constitution for Twitter” av Rebecca Greenfield (@rzgreenfield) på Atlantic wire, där Jacobs enkla princip utvecklades i ett dokument som till formen inspirerats av den amerikanska konstitutionen. Det är en petition jag gärna skriver under på. Som politisk ideologi har jag inte mycket till övers för anarkismen, men som ledstjärna för allas vårt twittrande är den det enda bud vi behöver.

När okunskapen regerar

Lena Adamson och Anders Flodström utttrycker sig skarpt i en debattartikel i SvD idag om systemet för kvalitetsgranskning av högre utbildning:

Känd för din passion för en svensk skola av hög kvalitet väckte du stora förhoppningar då du tog över ansvaret för högre utbildning, Jan Björklund. Nu framstår du mest som skandalöst felinformerad! Varför tillåter du okunniga tjänstemän att ta ansvar för hur kvaliteten vid svenska högskoleutbildningar granskas?

Faktum är att samma kritik kan riktas mot Björklunds agerande i snart sagt alla större frågor. Visserligen är han en av de mest engagerade och drivande utbildningsministrar Sverige har haft, men samtidigt väljer han systematiskt att ignorera all sakkunskap när han utformar politik och fattar beslut. Det har fått, och kommer att få, allvarliga följder för svenskt utbildningsväsende under lång tid framöver. På ett helt annat sätt än han tänkt sig kommer därmed Jan Björklund att bli en illustration av det han själv brukar propagera så energiskt för, nämligen att kunskap har betydelse.

Nyttan av humaniora och samhällsvetenskap

/ 1 kommentar

Det tycks som att humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning alltid behöver motiveras och rättfärdigas medan områden som medicin och teknik uppfattas som mer självklara. I grunden beror denna utsatthet på den oklara, ofta mycket snäva och kortsiktiga, uppfattning om ”nytta” som många forskningsdebattörer har. (Inte minst bland ansvariga beslutsfattare, bör kanske tilläggas.) Det vi egentligen behöver är därför en allmän diskussion om vad ”nyttig” kunskap egentligen är, och för egen del hoppas jag kunna återkomma till den frågan vid ett senare tillfälle.

På en övergripande nivå finns det dock ett viktigt argument för humanvetenskapens ”nytta” eller betydelse för samhället som börjar formuleras allt tydligare på sina håll, nämligen att de stora utmaningar mänskligheten står inför framöver främst egentligen inte handlar om tekniska problem utan är rotade i människan och samhället. Häromdagen råkade jag stöta på en kort och slagkraftig formulering av Bo Rothstein som sammanfattar denna enkla men viktiga insikt:

Mänskligt lidande orsakas inte av att vi har för få prylar eller för lite teknik, det orsakas av dysfunktionella samhällsinstitutioner. (Universitetsläraren 3/2012, s. 5.)

Med andra ord: för att lösa många av de samhällsproblem vi står inför behöver vi inte (bara) forskning inom teknik och medicin, utan också inom samhällsvetenskap, humaniora och naturvetenskap. Det är därför glädjande att Lunds universitet valt att prioritera just humaniora och samhällsvetenskap inför regeringens kommande forsknings- och innovationsproposition. Liknande resonemang, men kanske inte fullt ut samma tydliga betoning av humanvetenskapen, förs i de prioriteringar Göteborgs universitet lämnat till regeringen inför propositionen. Vi kan bara hoppas att detta räcker för att uppnå en kritisk massa, så att ansvariga politiker förstår både vikten och nyttan av humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning.

Reformer utan framförhållning

De senaste veckorna har debattinläggen om både skola och lärarutbildning duggat tätt, men idag publicerade Göteborgs-Posten en artikel om den dåliga framförhållningen i regeringens utbildningspolitik som känns särskilt angelägen. Författarna är Maria Jarl, ordförande i Lärarutbildningsnämnden vid Göteborgs universitet, och Anna Brodin, nämndens utbildningschef. Deras budskap är enkelt:

Att kvalitetshöjande reformer genomförs i den kanske viktigaste av samhällssektorer – utbildningens – är mycket välkommet. Men kvaliteten i reformerna hotas av bristen på tid och pengar.

Utifrån min egen erfarenhet av det uppdrag Jarl nu har kan jag bara instämma i kritiken. Mer konkret knyter den an till ”Lärarlyftet II”, en jättelik satsning där tiotusentals lärare på några få år ska vidareutbildas så att de uppfyller helt nya krav på ämnesbehörighet. Syftet är vällovligt, men att genomföra så omfattande reformer på ett ansvarsfullt sätt kräver både betydande ekonomiska resurser och långsiktig planering. Regeringen verkar inte beredd att tillhandahålla vare sig det ena eller det andra. Som Jarl och Brodin skriver:

För lärosätena som redan är mycket hårt pressade av att både upprätthålla fortsatt hög kvalitet i den lärarutbildning som började 2001 och att utveckla den nya lärarutbildning som startade hösten 2011 innebär detta stora utmaningar. Hur kan denna forcerade process förväntas leda till något som bygger och utvecklar kvalitet?

Vid det här laget hyser jag tyvärr inget större hopp om svar från Björklund, eftersom han mycket konsekvent visat sin ovilja att lyssna till dem som faktiskt kan något om skola och lärarutbildning. Inte desto mindre är det viktigt att vi fortsätter ställa de kritiska frågorna om en politik utan framförhållning.

Klarsynt om skolan

/ 2 kommentarer

I dagens DN finns en debattartikel av Per Kornhall, undervisningsråd vid Skolverket, som är det bästa jag läst om svenskt utbildningsväsende på mycket länge. Han formulerar knivskarpt och kortfattat det verkliga problemet med skolan, nämligen inte att den överlag är så dålig utan att den håller så ojämn kvalitet. Han pekar också klart och tydligt på orsaken: i Sverige litar vi inte på lärare och deras professionella kompetens, alltså kunskap, utan låter ideologiska skygglappar (av skiftande kulörer) styra skolpolitiken. Följden är att vi idag har en skola som är fantastiskt bra på många håll och hjärtskärande usel på andra:

Vi i Sverige har medvetet skapat ett system som bygger på att skolor ska vara bra och dåliga och att de dåliga ska slås ut. Men så kan man faktiskt inte göra. Har man skolplikt – det vill säga att om staten tvingar alla barn att gå i skolan – då har staten en plikt att se till att varenda en av dessa ungar får en bra utbildning och staten kan faktiskt aldrig avhända sig det ansvaret (i alla fall inte om man vill bygga ett hållbart demokratiskt och meritokratiskt samhälle).

Med tanke på utbildningens oerhörda betydelse i både dagens och morgondagens värld, kan man bara hoppas att Kornhalls debattinlägg leder till den nationella samling kring skolan han efterlyser. Ideologiska slagord måste då lämnas därhän och alla elevers kunskapsutveckling åter sättas i centrum. Det förutsätter i sin tur att vi kraftfullt markerar värdet av lärarnas insatser i både tid, pengar och förtröstan på att de vet vad de gör, åtminstone när de får göra det de är bäst på: att främja andras lärande.

Uppdatering 18/3: Den ”examinerade men ej legitimerade” gymnasieläraren Göran Drougge späder på kritiken mot skolpolitiken i en debattartikel i dagens SvD. Där handlar det främst om lärarlegitimationerna, med udden riktad mot både utbildningsministern och lärarförbunden, men Drougge ifrågasätter även de privata vinstintressena inom skolväsendet. Jag kan bara hålla med. Det är rent otillständigt att vi inte har resurser att ge stöd åt de svagaste eleverna, samtidigt som mångmiljonbelopp läggs på marknadsföring och vinstutdelning till stora utbildningskoncerner.

Drottningar och andra stjärnor

Som man kunde förvänta sig har kronprinsessan Victorias nedkomst med en dotter helt dominerat nyhetsflödet sedan igår morse. Visserligen har flera redaktioner på förfrågan medgett att det egentligen inte är någon ”viktig” nyhet, men ändå ges den stort utrymme och olika vinklar utforskas in i minsta detalj. Skälet är enkelt: alldeles bortsett från vilket förtroende eller politiskt stöd monarkin har som institution, väcker de kungligas förehavanden enormt intresse bland människor inom och utom landet.

Även om födseln av en tronarvinge inte är en viktig nyhet, är den alltså en stor nyhet. Och då återkommer, som den så ofta gör, frågan om just monarkins vara eller inte vara, hur dess opinionssiffror har utvecklats på lång och kort sikt och så vidare. Här liksom i många andra diskussioner numera finns väldigt lite tålamod eller förståelse för andra åsikter än de egna, vilket blir särskilt tydligt på Twitter med dess omedelbarhet och begränsade utrymme för nyanser och genomtänkt argumentation. (Jag säger inte att det saknas, bara att förutsättningarna för sådana kvaliteter inte är de bästa just där.)

Ett exempel på motsatsen var en mycket intressant Twitter-konversation (Twittersation?) om den nyfödda prinsessan som jag (@ksnyberg) haft under kvällen med kollegerna Brita Planck (@planckskonstant) och Ida Östenberg (@idaostenberg). Den handlade inte primärt om ställningstaganden för eller emot monarkin, utan om vad valet av namn på tronarvingen egentligen signalerar och om hur hovet försöker navigera i ett ständigt föränderligt politiskt och medialt landskap. Det blev ett tankeväckande utbyte som fick mig att vilja utveckla några resonemang om det sistnämnda lite mer utförligt.

Själv tycker jag det är fascinerande att följa just det manövrerande för att bevara sin relevans som kungahuset tvingas praktisera dag ut och dag in. Utmaningen består främst i att, på en slak och ofta darrig lina, balansera mellan upprätthållandet av kunglig distans och upphöjdhet å ena sidan och ett lagom mått av folklighet och intimitet å den andra. Mer än något annat får kung, kronprinsessa och tronföljare inte komma att ses som ur takt med tiden och alltför bundna vid stela gamla traditioner. Samtidigt står själva grunden för monarkens särskilda ställning att finna i arv, tradition och kontinuitet. Det är en paradoxal position.

Här kan jag inte låta bli att tänka på den utsökta filmen The Queen med Helen Mirren och Michael Sheen, som handlar om just den svåra balansakt dagens konstitutionella monarker ställs inför. När prinsessan Diana dog i en bilolycka sommaren 1997 uppstod en djup förtroendekris för drottning Elizabeth på grund av att hon inledningsvis vägrade behandla den omkomna som en kunglighet, av det enkla skälet att Diana vid det laget inte längre var en del av den kungliga familjen. Media och allmänhet kunde inte acceptera sådant protokollärt ”finlir” och krävde högljutt att drottningen skulle ändra hållning. Efter starka påtryckningar från premiärminister Tony Blair gjorde hon också detta, och det är främst om spelet mellan dessa två som filmen handlar. Den är mycket sevärd.

Risken för det svenska kungahuset, särskilt den yngre generationen, ligger knappast i att det uppfattas som alltför stelbent och traditionellt – åtminstone inte att döma av vad vi sett de senaste dagarna. Som ett exempel kan man peka på prins Daniels uttalande strax efter dotterns födelse att hans ”känslor var all over the place”. Som jag skrev på Twitter skulle ”blotta försöket att tänka sig de orden i Gustav V:s mun ge svindel”; tanken känns helt absurd, vilket visar hur mycket även monarkin har förändrats på bara ett drygt halvsekel. (Gustav V var svensk kung 1907–1950 och nuvarande kungens farfars far.)

Ett annat exempel är den nyfödda hertiginnan av Östergötlands namn, Estelle (stjärna). Detta väckte mycket starka reaktioner, inte minst från författaren och journalisten Herman Lindkvist, som menade att namnet saknade all förankring i svensk tradition och över huvud taget var helt opassande. Det ska erkännas att jag själv först också tyckte det var ett märkligt val. Vid närmare eftertanke ser jag det dock som antingen ett modigt eller också mycket kalkylerat beslut att välja något som bryter mot alla konventioner för svenska kungliga namn. Samma signal ger prinsessans övriga namn, Silvia Ewa Mary. Vart och ett av dem har sin förklaring, men sammantaget bildar de en rent iögonenfallande helhet genom sin närmast fullständiga brist på traditionalism.

Man skulle givetvis kunna tolka den udda mixen av namn som utslag av dålig smak eller klumpiga försök till folklighet. Med tanke på att betydande möda troligen lagts ner på denna fråga inom hovet under ett antal månader är det dock knappast några snabbt hoprafsade namnval utan resultatet av mycket noggranna överväganden. Det kan inte råda något som helst tvivel om att namnen, i synnerhet Estelle, valdes i full medvetenhet om att de skulle väcka stor uppmärksamhet och delvis starka reaktioner. Kungen och andra måste också ha haft klart för sig vad utfallet av den därpå följande diskussionen skulle bli: att hovet framstår som mer modernt och mindre traditionellt än innan. Så som opinionen ser ut idag kan det intrycket bara stärka kungahusets och därmed monarkins ställning, åtminstone temporärt.

På längre sikt är det en mer öppen fråga, för det var ju det där med balansakten mellan distans och närhet – upphöjdhet och folklighet. Visst är det sympatiskt att prins Daniel är så spontan och använder så alldagligt språk, men vad är det då i längden som märker ut honom och andra medlemmar av familjen som just kungligheter? Helt ”vanliga” blir de visserligen aldrig, för som kungliga är de garanterade en status som kändisar av allra första rangen (om uttrycket tillåts). Men efterhand som tiden går, och särskilt ju mer framgångsrika hovet blir med att använda sociala medier och låta människor komma de kungliga nära, desto mer kommer de att framstå som ”vanliga kändisar” vilkas främsta egenskap alltmer blir att de är kända för att vara kända.

Med andra ord kommer strålglansen från den alldeles särskilda aura, på vilken hela idén om kunglighet och majestät ytterst vilar, obönhörligt att avta tills den inte längre räcker för att bära upp den konstitutionella monarkin. Frågan är inte om, utan när, detta kommer att hända och om Sveriges drottning då heter Victoria eller Estelle.