Kategoriarkiv: Personligt

Tillbaka till Tidens skiften

Häromdagen ägnade jag några timmar åt diverse administrativa uppgifter som på olika sätt handlade om att dokumentera och synliggöra mina publikationer och andra meriterande aktiviteter på sistone. I en tid då forskare och forskning ständigt ska mätas och (ut)värderas är det ingen märklig sysselsättning, men jag är minst sagt kluven till det framhävande av jaget och de egna prestationerna som den är förknippad med. Funderingar i de banorna påminde mig om en närbesläktad fråga som jag diskuterat här tidigare, nämligen forskares närvaro, synlighet och identitet på webben och i olika sociala medier. När jag själv samlade ihop det mesta av mitt webbskrivande på denna (då nya) adress för drygt ett halvår sedan motiverade jag det bland annat så här:

I vår tid, och så vitt det går att bedöma i snabbt ökande grad framöver, förutsätter rollen som historiker att man är verksam och synlig på webben och i sociala medier. Även om jag har svårt för uttryck som att forskare måste vårda sitt varumärke – ”personal branding” – ligger det något i påståendet att vare sig man vill eller inte har man en nätidentitet. Kontrollerar man den inte själv hamnar den i händerna på andra, och det är inte säkert att resultatet blir vad man skulle önska. För en professionell historiker tror jag därför det är ganska självklart att man behöver ha en tydligt identifierbar hemvist på nätet, där man enkelt kan nås och där så mycket som möjligt av ens forskning är fritt tillgänglig för allmänhet och forskarkollegor. Genom att skriva regelbundet på sin webbplats, dvs. blogga, kan man pröva idéer och låta andra se ens textutkast medan det fortfarande är möjligt att göra ändringar i dem, och man synliggör och avdramatiserar vad forskning är genom att öppet dela med sig av vad man håller på med.

I princip fångar denna beskrivning fortfarande min syn på värdet för forskare av att ha en personlig webbplats, och av det som ibland kallas ”akademiskt bloggande”. För egen del tycker jag också att denna sajt har utvecklats på det sätt jag hade hoppats när jag gjorde min ”omstart” i höstas, och det känns bra att ha just ett tydligt, synligt hem på nätet. Till den tydligheten bidrar att webbplatsens adress, domännamnet, består av mitt eget namn, en praxis som är vanlig bland många digitala humanister i USA, Storbritannien och på andra håll.

En sak som varit svårare att vänja sig vid är att mitt namn också fungerat som titel på sajten, till skillnad från mina tidigare bloggar som alltid haft sina egna namn: Tidens skiften, Pehr Löfling, Digihist… Dels kan mer informativa benämningar av den typen rent praktiskt och språkligt många gånger vara att föredra, dels känner jag mig (som sagt) inte helt bekväm med att framhäva den egna personen alltför starkt. Slutligen har jag helt enkelt saknat namnet på en av mina tidigare bloggar och den närmaste föregångaren till denna webbplats, Tidens skiften, som fångar mycket av den ton och den inriktning jag eftersträvar här. (Med vilken framgång är en annan fråga.)

Från och med idag återuppstår alltså Tidens skiften som namn på bloggen och sajten, medan adressen fortsätter vara http://kennethnyberg.org. Den typen av uppdelning mellan namn och adress är relativt vanlig bland de digitala humanister jag nämnde ovan, och det är ett arrangemang som är mer i linje med hur jag ser på syftet med min webbplats. Och att jag ägnat ett helt blogginlägg åt vad som kan tyckas vara en obetydlig detalj, beror på att jag tror konkreta exempel som detta kan vara av intresse och ha betydelse för andra som funderat över hur de ska hantera sin närvaro och identitet på nätet. Det är frågor som bara blir allt viktigare att tänka igenom och förhålla sig till, både för forskare och andra.

Andinsk arkivjakt

De senaste två veckorna har jag varit i Bogota, Colombia, för att träffa nya och gamla forskarkolleger och göra arkivbesök för mitt projekt om Linnélärjungen Pehr Löfling. Det är min första resa till Sydamerika och en av punkterna på programmet var att (också för första gången) hålla en föreläsning på spanska för historiestudenter vid Pontificia Universidad Javeriana. Ett par dagar senare var jag inbjuden att prata på engelska om liknande frågor för en liten grupp forskare och doktorander vid Universidad de los Andes, där det bedrivs högt kvalificerad vetenskapshistorisk forskning.

Arkivarbetet har gått ungefär som jag förväntat mig, vilket både är bra och dåligt. Å ena sidan var byråkratin för att få forskartillstånd inte alls så besvärlig som jag hade befarat, och jag har genomgående fått ett både vänligt och professionellt bemötande trots min riktigt usla spanska (egentligen närmast ett slags pidgin med inkastade ord på engelska). Jag har också hittat ett antal intressanta dokument av den typ jag förväntat mig och kunnat göra kopior av dem jag inte hann läsa på plats. Å andra sidan hade jag förmodligen, någonstans, hoppats på att det skulle dyka upp oväntade och ännu mer värdefulla handlingar om jag bara sökte tillräckligt grundligt – men så blev det inte.

Från vänster till höger (klicka på bilderna för större versioner): 1. Colombias nationalbibliotek. 2. Ett exemplar av Pehr Löflings postumt utgivna bok Iter Hispanicum som tillhört den spansk-colombianske naturforskaren José Celestinos Mutis (1732–1808). Källa: Biblioteca Nacional de Colombia (Bogota), Fondos especiales, Fondo Mutis 2996. 3. Colombias riksarkiv, Archivo General de la Nación. 4. Ett dokument ur AGN:s samlingar, en skrivelse från regeringen i Madrid den 23 juli 1755 till vicekungen i Nya Granada. Källa: Archivo General de la Nación (Bogota), Sección Colonia, Fondo Virreyes, Correspondencia: Comunicaciones 1753–1757, 3,1.

Skälet till det är egentligen enkelt: i Bogota finns en del av de koloniala arkiv som är av intresse för mig men de allra viktigaste finns i Caracas, Venezuela, och dit är det just nu för farligt att åka. Även Bogota är inte helt okomplicerat att ta sig runt i på ett säkert sätt, särskilt för en europeisk besökare, men om man bara tänker sig för och planerar sina förflyttningar ordentligt så är riskerna inte mycket större där (här) än i många andra storstäder. Det tar mycket energi att ständigt behöva tänka sig för på det sättet, men om man som jag bara är på besök ett par veckor är det hanterbart.

Även om föreläsningarna kan man väl säga att utfallet blev ”blandat”. Trots veckor av förberedelser inför det spanska föredraget gick det ungefär så stolpigt och stelt som man kan förvänta sig när man inte kan språket tillräckligt bra för att tala mer fritt (jag hade förberett ett manus som jag läste upp, annars hade det aldrig gått). Studenterna tyckte nog det var en ganska underlig föreställning, men de återhämtade sig snabbt och senare blev det en bra diskussion på blandad spanska och engelska. När vi väl tvingades runda av var stämningen riktigt hög i klassrummet, men faktum kvarstår att detta inte var en av mina mer lysande pedagogiska insatser. Fast lärorikt var det!

Föreläsningen för den mer krävande publiken på Universidad de los Andes hann jag inte förbereda alls lika noggrant, och jag arbetade med den till nästan bokstavligen sista minuten. Om det funnits någon rättvisa i världen borde den ha havererat fullständigt, men istället utvecklades den till en av de bästa diskussioner jag haft om min forskning, och de stora frågor den knyter an till, på flera år. Det fanns ett antal personer i salen som arbetat eller arbetar med liknande frågor och vi hade mycket att tala om; förhoppningsvis kan jag återkomma här så småningom med en redovisning på engelska av några av de punkter vi tog upp. Det var oerhört skönt att få avsluta arbetet i Bogota på detta vis, eftersom det varit väldigt långa och bitvis ganska tunga dagar här, både på grund av all logistik kring arkivbesöken och förberedelser kopplade till föreläsningar och andra aktiviteter.

Sammantaget har det varit ett par omtumlande veckor med många intryck att smälta, och det finns mycket mer jag skulle vilja skriva om erfarenheterna av staden Bogota som sådan. Den liknar inte riktigt någon annan plats jag besökt tidigare, och det är påfallande när man rör sig även i dess centrala delar att antalet utländska turister är mycket, mycket litet. Det är för övrigt något som bidrar till att jag under hela min tid här känt mig som något av en vandrande sevärdhet varthän jag rört mig, ständigt observerad och påpassad på ett sätt som inte alltid är helt behagligt. Men sådana mer personliga upplevelser får vänta till en annan gång, eftersom det snart är dags för hemfärd och det givetvis finns nya utmaningar runt hörnet som kräver förberedelser…

Några bilder har jag dock hunnit ta i centrala Bogota mellan varven och ett litet urval återfinns i detta inlägg. Tyvärr är det inte särskilt originella motiv utan mest rena turistbilder, för i de kvarter där man kanske skulle fått de mest intressanta (och kanske mer representativa) bilderna måste man också vara som försiktigast med att vifta med dyra kameror, telefoner eller andra värdeföremål. Inte desto mindre kanske det kan ha sitt intresse att se några glimtar från en stad som få besöker trots att den sannerligen inte saknar sevärdheter. Till de mest spektakulära sådana hör det storslagna Museo del Oro, som jag kommer publicera lite fler bilder från i ett separat inlägg så snart jag hinner.

På ny adress

Drygt tre år efter det första inlägget på Tidens skiften har jag lärt mig en hel del om bloggen som medium, liksom mer allmänt om att leva en del av sitt skrivande liv på nätet. Under dessa år har jag experimenterat ganska friskt med olika former, inriktningar och tilltal som ett sätt att utforska bloggandets möjligheter och begränsningar. Utan tvivel kommer jag att fortsätta med det, men den senaste tiden har jag också alltmer känt ett behov av att samla ihop de lösa trådarna och göra en nystart utifrån en ny och mer långsiktig fast punkt i min tillvaro på webben. Utifrån de gångna årens erfarenheter har jag lite mer klart för mig vad skrivande på webben kan ge (eller inte), och jag har också tänkt en del på den inte alltid enkla gränsdragningen mellan professionell och privat identitet på nätet.

I vår tid, och så vitt det går att bedöma i snabbt ökande grad framöver, förutsätter rollen som historiker att man är verksam och synlig på webben och i sociala medier. Även om jag har svårt för uttryck som att forskare måste vårda sitt varumärke – ”personal branding” – ligger det något i påståendet att vare sig man vill eller inte har man en nätidentitet. Kontrollerar man den inte själv hamnar den i händerna på andra, och det är inte säkert att resultatet blir vad man skulle önska. För en professionell historiker tror jag därför det är ganska självklart att man behöver ha en tydligt identifierbar hemvist på nätet, där man enkelt kan nås och där så mycket som möjligt av ens forskning är fritt tillgänglig för allmänhet och forskarkollegor. Genom att skriva regelbundet på sin webbplats, dvs. blogga, kan man pröva idéer och låta andra se ens textutkast medan det fortfarande är möjligt att göra ändringar i dem, och man synliggör och avdramatiserar vad forskning är genom att öppet dela med sig av vad man håller på med.

Ja, det finns många skäl att ha en tillgänglig, överskådlig och regelbundet uppdaterad webbplats, och det blir allt vanligare att forskare har en sådan. Tidens skiften har fyllt många av dessa funktioner för mig, men det har framför allt varit en blogg och den har efterhand utvecklat en viss form och ett visst tonfall. För att kunna börja om från noll på en ny webbplats med tydlig identitet har jag därför de senaste dagarna kopierat över allt innehåll på Tidens skiften, liksom inlägg från två andra bloggar som nu upphört, till min nygamla sajt http://kennethnyberg.org. Här finns alltså samtliga blogginlägg jag skrivit sedan hösten 2010 liksom korta presentationer av min forskning, ett kalendarium och fulltextversioner av ett antal av mina publikationer. (Mitt skrivande på ”Historia i en digital värld”, som är ett särskilt projekt i samarbete med Jessica Parland-von Essen, påverkas inte av detta.)

Från och med idag slutar jag alltså att uppdatera Tidens skiften, även om sajten med befintligt innehåll kommer att bevaras under ett antal år framöver. Jag hoppas få se många här istället – välkommen hit!

En dag av tacksamhet

Många av oss som bor i Sverige lever på de flesta sätt ett gott liv, särskilt jämfört med hur det ser ut för större delen av världens befolkning. Ofta är det inte vår egen förtjänst, utan vi har bara haft turen att födas här eller komma hit på grund av mer eller mindre tillfälliga omständigheter. Jag har därför lite svårt att förstå de som säger sig vara ”stolta” över att de är svenskar (oavsett om de är infödda eller inflyttade). Däremot är jag oerhört tacksam över att få leva i detta – trots allt och i det stora hela – trygga, fredliga och toleranta land med frisk luft och vacker natur.

Give thanksInte ens vi som är så lyckligt lottade att vi har det bättre än de allra flesta människor som någonsin levat, går dock omkring och tänker på detta dagarna i ända. Vanligare är nog att vi oroar oss över vardagsproblem, drömmer om något annat än det vi redan har eller grämer oss över sådant vi har förlorat. Kanske är det också, av olika skäl, ofrånkomligt att det är så. Men åtminstone en dag om året borde vi försöka göra tvärtom och tänka på allt det vi har att vara tacksamma för, vare sig det är ett meningsfullt arbete, goda vänner eller en stor familj – eller bara att vi får leva ännu en dag på denna jord.

Den tanken kommer till uttryck i USA:s största helgdag, Thanksgiving, som infaller idag och firas veckan ut. Jag är inte någon stor anhängare av importen av vissa former av amerikanskt helgfirande som exempelvis Halloween, men tacksägelsedagen är en sed som förtjänar att tas efter. Och med en bild från en sådan dag i Norwood, New Jersey, för några år sedan som jag har i kärt minne önskar jag alla och envar, särskilt amerikanska släktingar och vänner, en riktigt ”Happy Thanksgiving”.

Två år av bloggande – ett bokslut

I dagarna har det gått två år sedan jag sjösatte Tidens skiften och började twittra mer regelbundet. Jag hade då länge gått och funderat på både bloggande och twittrande som fenomen med en blandning av nyfikenhet och, framför allt vad gäller det sistnämnda, skepsis. Ännu idag känner jag en viss ambivalens inför Twitter trots att jag är relativt aktiv där (av skäl jag får utveckla i ett senare inlägg), men att bloggar var ett intressant format – och inte bara en modefluga – hade jag haft klart för mig sedan länge. (Tillägg 131003: Allt material från Tidens skiften finns nu på adressen http://kennethnyberg.org.)

Idag är det än mer uppenbart att just bloggen som grundform, den regelbundet uppdaterade webbsidan med en personlig röst, successivt håller på att ersätta många av de funktioner som tidningar och tidskrifter har fyllt under 1800- och 1900-talen. För oss som arbetar inom akademin tycks det också ganska klart att bloggen snart kommer att ta över den roll som vetenskapliga tidskrifter har spelat sedan forskning i modern mening växte fram. När jag började blogga och twittra var det alltså i något slags experimentellt och utforskande syfte: här var två kommunikationsformer som jag inte riktigt förstod mig på och delvis kände mig främmande inför, men som samtidigt verkade intressanta och som jag bara kunde få grepp om genom att själv pröva på dem. (Den för pedagoger välbekanta frasen ”learning by doing” gör sig påmind här.)

Under de gångna två åren har jag följaktligen experimenterat ganska friskt på området och tänkt mycket på dess möjligheter och risker. En hel del återstår för mig att lära, men det kan nu ändå vara läge att formulera några allmänna funderingar och konkreta slutsatser av mina erfarenheter. I detta inlägg är det bloggandet som står i centrum, och i ett kommande resonerar jag på liknande sätt kring twittrandet. Båda utgår helt från det jag själv upplevt och tänkt, men jag hoppas att mitt exempel kan vara av intresse även för andra – särskilt (potentiella) bloggare och twittrare. Den som vill kan hoppa över detaljerna kring mitt bloggarliv i de närmast följande styckena och gå direkt till de mer generella reflektionerna i inläggets sista del.

* * *

Mitt bloggande började alltså hösten 2010 med Tidens skiften, som jag vid starten valde att kalla ”en personlig historikerblogg”. Tanken med den var att försöka kombinera en forskarblogg, det vill säga ett forum för skrivande om och kring min forskning, med mer personligt hållna inlägg i ”blandade ämnen”. I någon mån har det också blivit så, men blandningen av ämnen har varit ganska snäv; jag har nästan enbart skrivit om sådant som har med forskning och utbildning (på olika nivåer) att göra, ofta av debatterande karaktär där jag tagit tydlig ställning i aktuella frågor.

Bland annat av det skälet, men också för att det tycktes lämpligt att mitt pågående forskningsprojekt fick en egen hemsida, skapade jag snart en särskild blogg för mitt arbete om 1700-talsbotanisten Pehr Löfling. Där försökte jag hålla en lite mer neutral ton samtidigt som inläggen kom forskaren (mig) som person betydligt närmare inpå livet, då de skildrade konferenser jag varit på och uppmärksammade mer lättsamma ämnen i anslutning till min forskning. Det blev bokstavligen talat ett slags forskarlogg där intresserade utomstående kunde få en inblick i historikerns vardag.

I början av det här året kom jag att intressera mig alltmer för digital historia och digital humaniora som fält eller perspektiv och skrev flera inlägg om det. Jag tänkte mig att det skulle bli en hel del sådana och därför lade jag snart upp en särskild blogg med egen adress, digihist.se. Till den kopplade jag även ett Twitterkonto som, på ett tydligare sätt än mitt personliga, skulle fokusera på en viss typ av innehåll: ”DH” i dubbel bemärkelse.

För ett par månader sedan tyckte jag så att det blev begränsande att bara kunna skriva på svenska, när så mycket intressanta texter på nätet skrivs på engelska. Följaktligen startade jag då raskt en engelskspråkig blogg/forskarhemsida på kennethnyberg.org, där jag utöver egna texter är ganska frikostig med korta inlägg som huvudsakligen består av länkar till eller citat ur högkvalitativt material från runtom på webben. För den som är bekant med terminologin är formatet snubblande nära en ”tumblelog” (och jodå, jag har prövat på Tumblr också).

Alla som någon gång har bloggat (och förmodligen många som inte gjort det) inser att det är närmast omöjligt att hålla fyra bloggar igång samtidigt. Det förstår jag också, och har gjort hela tiden, men jag ville mycket medvetet inte låta den insikten hindra mig från att utforska mediet, experimentera med olika grepp och se hur de fungerade (eller inte). Nu är det dock dags att, som det heter, utvärdera experimentet och se hur det föll ut. För min del kan tankarna sammanfattas ungefär som följer.

* * *

Min utgångspunkt var från första början att undersöka hur jag som forskare kunde använda bloggandet som ett verktyg för att kommunicera både med andra forskare och med det omgivande samhället. Bland dem som entusiastiskt propagerar för sociala medier och hur dessa kan användas inom akademin, lyfts bloggarna ofta fram som ett sätt att öppna upp forskningen, göra den mer tillgänglig och begriplig för omgivningen. Det ligger säkert något i det, men åtminstone i mitt fall gjorde jag inledningsvis misstaget att se bloggen som ett slags digital motsvarighet till att hålla offentliga föredrag eller skriva artiklar i populärhistoriska tidskrifter. Det var delvis en sådan tanke som låg bakom min projektblogg och efter drygt ett år kan jag konstatera att den knappt fått något genomslag alls, ens bland akademiska kollegor.

Över huvud taget tror jag det är svårt att använda bloggar för att (i någon större utsträckning) nå ut med sina forskningsresultat till en tänkt intresserad allmänhet. Åtminstone är det så om man har ett relativt smalt ämne och arbetar i en liten språkgemenskap som den svenska; det finns helt enkelt inte tillräckligt många potentiella läsare för att uppnå den kritiska massa som krävs för att det ska bli en meningsfull kanal för dialog. Inte heller är den svenska forskarvärlden så pass stor att man inom respektive specialområde kan få till ett vetenskapligt utbyte som kommer i närheten av det som internationella tidskrifter eller konferenser fortfarande kan erbjuda. Även i USA, där skalan är en helt annan och där arbetet med digital humaniora nått längre än i Sverige, tycks det vara svårt för flertalet forskare att åstadkomma en sådan kritisk massa. Det är bara en mycket liten handfull av dem, åtminstone bland historikerna, som driver bloggar där det faktiskt pågår aktiva diskussioner i kommentarfälten.

För de flesta forskare bör alltså bloggandet i första hand inte syfta till att sprida resultat i populärvetenskaplig form, även om det givetvis kan vara ett inslag bland flera. Snarare ligger värdet i att forskare som grupp, i all dess oerhörda mångfald vad gäller specialiseringar och inriktningar, blir synliga i de sociala medier där så många andra människor redan befinner sig. Dels avdramatiserar det forskarrollen och gör att det arbete vi bedriver inte upplevs som så svårbegripligt eller främmande för samhället i övrigt. Dels kan vi genom bloggandet bidra med vår sakkunskap i aktuella frågor och därmed visa att det vi gör har en relevans för samhället eller rentav är ”nyttigt”, för att nu använda ett ord som ofta förekommer (och missbrukas) i forskningspolitiska diskussioner.

Min egen erfarenhet är att den sistnämnda modellen för bloggande – den där man ger sig in i aktuella debatter snarare än att bara sprida kunskap om sin forskning – får ett helt annat genomslag. En bidragande anledning till att jag startade min projektblogg var just att Tidens skiften blivit mer av ett forum för allmän diskussion i olika ämnen än jag från början tänkt mig, och därför behövde jag en mer fokuserad plattform. Tidens skiften har dock fått betydligt fler läsare än forskarbloggen om Löfling och 1700-talets vetenskapshistoria. Även om det inte är någon jättepublik är jag alltså ganska tillfreds med hur den har utvecklat sig; den når tillräckligt många för att det ska vara meningsfullt.

Min mer konkreta slutsats av det ovan sagda är att jag fortsättningsvis kommer att koncentrera mitt bloggande till Tidens skiften. Här kommer jag att skriva om ungefär samma ämnen som hittills, men jag flyttar också över innehållet på Löflingbloggen och digihist.se hit och samlar allt på ett ställe. Ett och annat engelskspråkigt inlägg lär det trots allt bli (det är bra språkträning om inte annat) och de publiceras på kennethnyberg.org liksom tidigare. På svenska har jag dock från och med nu bara en renodlad forskarblogg, nämligen denna. Fortsättning följer…

Dykande kaskelott utanför Andøya, Nordnorge

Valskådning i Vesterålen

Att på nära håll betrakta valar i sin naturliga miljö är en storslagen upplevelse. För vissa blir det en minnesvärd erfarenhet som de prövar på en gång, för andra något de inte riktigt kan släppa utan återvänder till om och om igen. Jag börjar inse att jag tillhör den senare kategorin. Det finns inte mycket som kan mäta sig med att få se och höra utblåset från en kaskelott eller en knölval på några tiotal meters avstånd, följa den längs havsytan under några minuter och sedan se stjärtfenan resa sig när den inleder sin nästa dykning ner i djupet.

Valskådning (whale watching eller whale safari på engelska) är en form av turism som vuxit kraftigt de senaste decennierna, delvis som en direkt följd av att den internationella valjakten begränsats alltmer. Av naturliga skäl utgår båtturerna ofta från samma hamnar varifrån valjakt tidigare bedrivits, och ibland marknadsförs de som ekoturism eftersom de (åtminstone indirekt) kan bidra till ansträngningarna att rädda arter som riskerar utrotning; levande valar blir så att säga mer värda än döda när turister är beredda att betala pengar för att få se dem. De seriösa företagen i branschen följer också regler som syftar till att verksamheten ska störa djuren så lite som möjligt, och de samarbetar ofta med forskare som studerar turernas kort- och långsiktiga effekter på valarnas beteende.

Det är möjligt att skåda val på många håll i världen, men bland de större destinationerna är det Nordnorge och norra och västra Island som ligger närmast till hands för oss svenskar. Själv har jag i olika sällskap gjort sammanlagt sex valturer i Norge, Island och USA (Kalifornien) sedan 2007, varav de två senaste under en resa till Vesterålen i början av augusti i år. Den var inte särskilt strapatsrik men något av en expedition till upplägget: först nattåg från Göteborg till Kiruna, sedan hyrbil ut till Andøya och Langøya och därifrån två nästan dagslånga turer långt ut till havs där kaskelotterna finns. Den första skedde i ganska grov sjö (det är inte ovanligt att valsafari ställs in med kort varsel på grund av olämpligt väder) men det blev ändå ett par fina dagar på havet och vi såg flera kaskelotter.

För den som inte är rädd för lite sjögång och vill pröva på en annorlunda typ av naturturism kan valskådning rekommenderas å det varmaste. Nedan följer några bilder från årets ”expedition” till Vesterålen. Jag har redan börjat planera nästa resa – drömmen är att en dag få se blåval, det största djur som någonsin funnits.

Min forskarsommar

För första gången på väldigt länge tog jag i år ut delar av min semester under våren. I gengäld har jag de senaste fyra veckorna haft vad jag kallar min ”forskarsommar”, vilket betyder att jag gått till jobbet alldeles som vanligt trots att nästan alla kolleger nu har (mycket välförtjänt) semester. Alltså är det nästan helt tomt på min institution, vilket ibland kan kännas en aning spöklikt och i längden nog hade blivit tämligen påfrestande. Under lagom lång tid är det emellertid alldeles förträffliga förutsättningar för koncentrerat läsande och skrivande, vilket man behöver då och då som forskare.

Det ligger många förhoppningar och, medger jag, ett kanske lite idylliskt skimmer över ordet ”forskarsommar”. När den nu är slut och jag går på två veckors ledighet innan hösten drar igång, känner jag mig dock väldigt nöjd med utfallet trots att det (som alltid) inte riktigt gick som planerat. Så mycket läst har det inte blivit och över huvud taget gick det väldigt trögt att alls komma igång den första veckan. Det var ännu en påminnelse om att den här typen av arbete oftast inte är något man snabbt och enkelt växlar in i och ut ur. Det tar helt enkelt tid att komma in i ett projekt när man varit borta från det länge (eller om det är helt nytt) och några genvägar finns inte heller. Det är bara att ligga i.

Till slut kom jag ändå igång och även om jag knappt har läst något har jag skrivit desto mer efter den första veckans motighet. Det känns väldigt bra. Dels handlar det om att få klart saker som påbörjats tidigare, dels om att göra vissa förberedelser inför käll- och litteraturinsamling under det kommande året. För den sistnämnda behövde jag skriva ihop ett nytt synopsis för mitt Löflingprojekt och bygga upp en struktur för att hantera det material jag kommer att samla in. Det krävde i sin tur en hel del arbete med det som ska bli inledningskapitlet i den bok jag hoppas skriva i projektet.

Om jag summerar ”produktionen” under de senaste fyra veckorna har jag:

1) reviderat mitt projektabstract, sammanställt en första mycket rå version av utkast till inledningskapitel och skapat ett skelettartat synopsis för övriga kapitel;

2) grundligt reviderat en längre lärobokstext om ca 30 sidor som nu i princip är helt färdig att lämna in i den slutversion som går till sakkunniggranskning;

3) utifrån tidigare insamlat material författat två kortare lärobokstexter om totalt ca 11 sidor och skickat dem till sakkunniggranskning; samt

4) efter förfrågan från Historisk tidskrift i våras skrivit en bokrecension om ca 2 sidor och skickat till dem.

Nu ser jag fram emot lite ledighet. Under den hoppas jag verkligen läsa en del, men kanske inte så mycket som har direkt med min egen forskning att göra. Det är viktigt att få inspiration från helt andra håll också. Vi ses!

Historiska resmål: Skara

Skara är en av Sveriges äldsta städer, en plats där kulturlager efter kulturlager berättar om de många generationer av människor som levt och dött här. För att vara historiker, fast rotad i den västsvenska myllan – född i Västergötland, uppvuxen i Bohuslän och de senaste tjugo åren bosatt i Göteborg – är det därför närmast pinsamt att jag, så vitt bekant, aldrig satt min fot i Skara.

Förrän i fredags. Då tillbringade jag, sent omsider, en hel dag där för utforskning av några väl utvalda spår av traktens förflutna. Det var till stor del tack vare min kollega Brita Planck (på Twitter @planckskonstant) som denna historisk-arkeologiska resa för nytta och nöje blev av. Hon bor i Skara och hade organiserat det mesta av dagen, som blev minnesvärd och lärorik på många sätt. Som inspiration för andra hugade resenärer med liknande böjelser kommer här några bilder med tillhörande redogörelser för vårt välmatade dagsprogram. Och likväl skrapade vi bara på ytan av vad Skara har att erbjuda – det blir fler besök!

På vårt första stopp, en utgrävning av en stenåldersbosättning som pågår i Karleby utanför Falköping, togs vi emot av en annan institutionskollega, arkeologen Tony Axelsson. Tillsammans med Karl-Göran Sjögren leder han utgrävningen och är lärare för de studenter som deltar i den inom ramen för fältkurser i arkeologi. Boplatsen är ca 5 000 år gammal och hör därmed till den så kallade bondestenåldern. Utgrävningen är öppen för allmänheten till och med den 5 juli. Mer om den går att läsa här.

Efter att ha guidats runt i Karleby av både Tony och studenter i publik arkeologi, reste vi några årtusenden framåt i tiden för att landa i Varnhem med dess medeltida kyrka och klosterruiner. På vägen dit passerade vi Ekornavallen, ett stort fornlämningsområde med gravar från flera olika perioder.

I Varnhem finns bl.a. Birger Jarls grav (till vänster, i bildens förgrund) liksom monument, och troligen gravar, för flera 1100-talskungar. Kyrkan har restaurerats i olika omgångar men går tillbaka till mitten av 1100-talet, då den byggdes som en del av ett kloster för munkar inom cistercienserorden. Rester av en tidigare kyrka finns också alldeles i närheten, och i anslutning till den har några av Sveriges äldsta kristna gravar hittats. De är från slutet av 800-talet och Tony var inblandad i den utgrävningen också…

Varnhem är storslaget, och efter en längre rundvandring där återvände vi till Skara för lunch på det stämningsfulla Kråks värdshus. Sedan var det dags för ett besök som för någon med mina intressen kanske, trots allt, var dagens höjdpunkt: forskningsavdelningen i det gamla Stifts- och landsbiblioteket mittemot domkyrkan.

Där välkomnades vi av den kunniga och entusiastiska bibliotekarien Helena Backman, som visade några av de rariteter som förvaras här. Fokus försköts därmed till böcker och manuskript från sent 1400-tal till tidigt 1800-tal. Bland annat fick vi se en bok från 1574 av Philipp Melanchthon (till vänster) och handskrifter från 1700-talets senare del, den period jag själv forskar om. (Anm: ursprungligen angavs året för Melanchthons bok till 1474, men som Helena påpekar i en kommentar ska det vara 1574.) Här finns vissa kopplingar till personer som jag behöver fördjupa mig närmare i vid ett senare tillfälle. Titta för övrigt gärna in på Flickr-serien Månadens bokband där biblioteket lägger ut bilder av vackra böcker ur sina samlingar!

Dagens sista anhalt var Skara domkyrka, bokstavligen och bildligen stadens historiska centrum. Genom sin långa och komplicerade tillkomst- och ombyggnadshistoria från 1000-talet och framåt är den också i sig en slags sammanfattning av Skaras mångskiktade förflutna och de spår det lämnat efter sig.

Mycket av kyrkan som den ser ut idag har präglats av Helgo Zettervalls restaureringar i slutet av 1800-talet, men under golvet, i kryptan, finns fortfarande murrester kvar från en tidigare byggnad med tusen år på nacken. Domkyrkan är bara en av många, många anledningar att besöka Skara för den historiskt intresserade, oavsett tidsperiod.