Nordiska historikermötet 2022 i ord och bild

Flaggor utanför Humanisten vid Nordiska historikermötet 2022

För mig kom år 2022 att präglas av det 30:e Nordiska historikermötet som hölls i Göteborg den 8–11 augusti. Som ordförande i organisationskommittén hade jag tänkt att skriva något sammanfattande här strax efteråt men så blev det inte. Sent omsider finns det emellertid nu en sammanfattning av NHM2022 i ord och bild på denna sida. Jag har valt att lägga sammanfattningen på en statisk sida med kort och enkel adress eftersom huvudsyftet är att samla och tillgängliggöra grundläggande information om historikermötet på ett ställe. (Som jag skrivit om tidigare här är vi ju ofta inte så bra på att bevara sådant material, särskilt i ett lite längre perspektiv.)

Läs vidare om Nordiska historikermötet 2022

Ett historielöst förslag

För en vecka sedan presenterade Skolverket ett förslag till reviderade kursplaner och kunskapskrav för grundskolan (pdf) som bland annat innebär att all undervisning om utomnordisk historia före år 1500 försvinner. Kritiken mot detta förslag, vilket motiveras med den svåra stoffträngseln i ämnet historia, har varit mycket hård och framförts i en lång rad debattinlägg de senaste dagarna. Tillsammans med 55 kollegor vid Institutionen för historiska studier i Göteborg står jag som undertecknare av ännu ett sådant, vilket publicerades på webben av Svenska Dagbladet tidigare idag.

I vår artikel argumenterar vi för att förslaget är djupt problematiskt av en mängd skäl, vilka både har att göra med hur det stympar förståelsen av västvärldens historiska och kulturella rötter och hur historieämnet på ett ganska radikalt sätt blir mer eurocentriskt när historien tar sin början runt år 1500 (och med tyngdpunkten lagd på tiden från 1700 och framåt). På en mer fundamental nivå är förslaget också helt feltänkt genom att det utgår från antagandet att historiska skeendens relevans för dagens värld ökar ju närmare de ligger vår egen tid. Vidare skulle det få negativa effekter för skolans kompensatoriska uppdrag, de förkunskaper svenska elever har när de går vidare till gymnasieskola och universitet, och i ett vidare perspektiv deras beredskap att hantera dagens och morgondagens globala utmaningar.

Faktum är att listan över argument mot den föreslagna förändringen kan göras hur lång som helst, men ytterst handlar det om att andan i kursplaneförslaget står i direkt motsats till det som är själva syftet med historisk kunskap och förståelse: att begripa det förflutna och dess människor såväl för deras egen skull som för de perspektiv de kan ge på vår samtid. Kort sagt är detta – för att använda den rubrik vi föreslog men SvD ratade – ett historielöst förslag, och det skulle få allvarliga konsekvenser för svensk historieundervisning om det förverkligades.

Historians and the new (digital) media landscape

Idag gästspelar jag på tidskriften Scandias blogg med en kort reflektion om ”Historians and the new (digital) media landscape”. Inlägget är en del av Scandias serie ”DigHist – Perspectives on Digital History”, vilken introducerades på bloggen av gästredaktören Sara Ellis Nilsson förra veckan. Sara var också initiativtagare till den workshop i Malmö förra året som mitt och övriga inlägg i serien baseras på. Stort tack till både henne och Scandias webbredaktör Anna Nilsson Hammar för chansen att få vara med i detta sammanhang!

Bildskatt från svensk stormaktstid på nätet

Erik Dahlberghs Suecia antiqua et hodierna (”Det forna och nuvarande Sverige”, 1698–1715) är ett unikt planschverk från svensk stormaktstid med hundratals bilder av städer, slott och herresäten, kyrkor och historiska platser. Nu finns de tillgängliga på nätet i hög kvalitet i en ny databas som Kungliga biblioteket nyligen lanserade på adressen suecia.kb.se. Databasen omfattar inte bara de publicerade gravyrerna utan också ett stort antal av de teckningar, utförda av Dahlbergh och hans medarbetare under ett halvsekel från ca 1660, som de baserades på. Totalt är det mer än 1300 bilder som gjorts fritt tillgängliga för nedladdning och användning.

Willem Swidde, "Gräfsnäs / Nääs" (före 1697)

Gräfsnäs slott och Nääs slott, gravyr av Willem Swidde, senast 1697. (Källa: Kungliga biblioteket)

”Suecian”, som forskare och andra kännare kallar boken, är en ovärderlig källa till kunskap om hur de avbildade delarna av Sverige såg ut under sent 1600-tal och hur dess upphovsmän ville att det skulle uppfattas. Det är därför ingen överdrift att, som historikern Jonas Nordin gör i en artikel på svt.se, kalla samlingen för ”en oöverträffad bildskatt” från det tidigmoderna Sverige. På KB:s webbplats finns mer att läsa om Erik Dahlbergh och hans verk, och för den som vill gräva ännu djupare har Nordin tillsammans med konsthistorikern Börje Magnusson skrivit en mycket läsvärd och rikt illustrerad bok om Suecian, Drömmen om stormakten.

Staffan Wolter Bergh, "Mölndals fall" (1693)

Mölndals fall, teckning troligen av Staffan Wolter Bergh, 1693. (Källa: Kungliga biblioteket)

The Archives Podcast om linneansk botanik

I premiäravsnittet av The Archives Podcast, en ny podd av frilansjournalisten Teres Hallman, försöker jag kort förklara varI Carl von Linnés historiska insats egentligen bestod och varför den fick ett sådant genomslag. Den som till äventyrs lyssnar får sig dessutom till livs en mer eller mindre förvirrad jämförelse mellan Linné och Steve Jobs (som det faktiskt ligger mer i än man kunde tro – jag måste skriva mer om det där någon gång…).

Från Tolvfors till Orinoco

HLFÅ 2015Den sista publikation jag skrev inom det forskningsprojekt om Pehr Löfling (1729–1756) som avslutades i våras var en sammanfattande artikel för Historielärarnas förenings årsskrift med titeln ”Från Tolvfors till Orinoco. Linnélärjungen Pehr Löflings resa och den globala historien”. Som jag misstänkte blev den också en av de första att publiceras; medan ett knippe uppsatser som skrivits tidigare befinner sig i olika skeden av  redigerings- och utgivningsprocessen kom HLFÅ 2015 från trycket i början av sommaren.

Liksom förra gången jag medverkade i årsskriften har redaktören Bengt Nilson vänligt nog låtit mig göra hela texten fritt tillgänglig här, för vilket jag är mycket tacksam. Särskilt roligt är det att Botaniska trädgårdens arkiv i Madrid också har gett tillstånd att återge ett antal intressanta bilder ur Löflingsamlingen som förvaras där – muchas gracias!

Dels kan man läsa uppsatsen på en sida här på sajten som ren text, dels går den att ladda ner som PDF (ca 3 Mb). Båda versionerna är illustrerade, men av tekniska skäl kan det finnas vissa mindre skillnader mellan de två ifråga om bildbeskärning etc.

Jag tar gärna detta tillfälle i akt att slå ett slag för HLFÅ, som förtjänar att läsas av fler både inom och utom fackhistorikernas krets. Som jag skrev för två år sedan:

HLFÅ, som den vanligen kallas, är en av de äldsta regelbundet utkommande publikationerna med bred historisk inriktning i Sverige. Den riktar sig i första hand till verksamma historielärare men också andra med historiskt intresse, och utöver ett antal artiklar innehåller varje utgåva ett stort antal recensioner. HLFÅ är egentligen ganska unik då flertalet artiklar i den är författade av aktiva historiker och försedda med notapparat etc., samtidigt som den vänder sig till en bredare publik än mer renodlade fackpublikationer som Historisk tidskrift och Scandia.

I det system som tillmäts allt större betydelse i den svenska akademiska världen numera, ger det bokstavligt talat flest poäng att publicera sig på engelska i sammanhang där läsarna är ett fåtal specialister inom det egna ämnet. Jag har några sådana publikationer under utgivning också och är glad för dem, men inte minst genom kopplingen till skolan lär artikeln i HLFÅ få ett betydligt större genomslag (”impact”) utanför forskarsamhället. För mig är det ytterst det som räknas, och jag önskar att fler resonerade så. (Så fick jag sagt det också. Igen.)

Löflingprojektet går i mål

Vid lunchtid i onsdags tryckte jag bokstavligt talat på knappen och skickade in slutredovisningen för mitt forskningsprojekt om 1700-talsbotanisten Pehr Löfling till finansiären, Riksbankens Jubileumsfond. Några dagar senare blev jag klar med den sista publikationen som skrivits inom projektet, en översiktlig artikel för Historielärarnas förenings årsskrift 2015 om Löflings livsresa ur globalhistoriskt perspektiv.

Jag är fortfarande långtifrån färdig med Löfling och allt det material jag samlat in genom åren, men det projekt som jag skrev om här första gången hösten 2010 som ”ett tiggarbrev som gick hem” är nu alltså definitivt avslutat. När jag hämtat andan lite kanske jag återkommer med några funderingar kring detta faktum och vad som väntar härnäst, men till dess följer nedan den del av min redovisning till RJ som sammanfattar forskningens syfte och vunna resultat.

* * *

Syftet med projektet har varit att utifrån den svenske botanisten Pehr Löflings (1729–1756) livsgeografi undersöka den linneanska botanikens genomslag i Europa och få en bättre förståelse för dess användning i koloniala företag ur ett globalhistoriskt perspektiv. Tanken var att göra detta genom att studera de möten som uppstod mellan Löfling och den linneanska systematiken i Uppsala, mellan honom som linneansk ”apostel” och det spanska vetenskapssamhället i Madrid samt mellan honom som europeisk vetenskapsman och ursprungsinvånarna i dagens Venezuela.

I grunden har denna inriktning inte ändrats under arbetets gång, även om jag efter hand i viss mån har reviderat projektets teoretiska utgångspunkter. Framför allt rör det resonemangen i ansökan kring centrum/periferi och relationen mellan nivåer och begrepp som lokal, national och global, vilka var ett sätt för mig att strukturera de sammanhang Löfling rörde sig i. Dessa perspektiv var aldrig avsedda att användas okritiskt, men i relation till senare års forskningsdiskussion inom den globala vetenskapshistorien om ”circulation of knowledge” (kunskapsflöden) och ”go-betweens” (mellanhänder) blev de alltmer problematiska och har därför tonats ner.

Den förskjutningen ligger helt i linje med min egen tidigare forskning om de s.k. Linnélärjungarnas utomeuropeiska resor, där jag ifrågasatt den starka fokuseringen på Linné som individ och hävdat att dessa resor borde ses i ett bredare sammanhang av många olika aktörer – främst resenärerna själva – med skiftande motiv. Ett första resultat av projektet är att jag nu kunnat undersöka ett exempel på detta, genom att följa hur Pehr Löfling i Spanien och Sydamerika inte bara försökte lägga grunden till en framtida karriär genom att befästa sin relation till Linné och andra nyckelpersoner i Sverige, utan också genom att aktivt söka göra sitt namn bekant för internationellt ledande botanister. I Madrid arbetade han samtidigt målmedvetet för att bygga upp goda relationer till de spanska forskare och politiker han var beroende av, för att kunna göra den resa till Cumana och Guayana som kunde bli avgörande för hans framtidsutsikter som naturalhistoriker.

Det andra huvudresultatet rör Löflings roll i den förändringsprocess där linneansk naturalhistoria utvecklades från ett utpräglat nationellt projekt – om också med globala rötter – till ett företag på europeisk och global nivå, ofta i kolonialismens tjänst. Genom arkivstudier och det forskningssammanhang projektet placerats in i, har jag kunnat fördjupa kunskapen om något som i allmänna termer var bekant sedan tidigare, nämligen att Löfling var ett av de första exemplen på denna utveckling genom sin medverkan i ett mycket aktivt pågående kolonisationsföretag. I redovisningen av hur detta konkret gick till har jag också kunnat bidra till diskussionen om de så kallade ”go-betweens” i de globala kunskapsflödena; jag menar att även europeiska vetenskapsmän som Löfling på ett utpräglat sätt kunde få en sådan roll i vissa lägen.

Ett tredje spår knyter an till Löflings position som just mellanhand, placerad i skärningspunkten mellan olika traditioner, kulturer och identiteter i såväl Madrid som Nya Andalusien. Denna position och källornas karaktär, framför allt hans många brev till olika kategorier av mottagare – familj, ungdomsvänner, lärare och ”gynnare” i Sverige, spanska kolleger och myndighetspersoner – har gjort det möjligt att undersöka hur hans identitet kontinuerligt omförhandlades allt efter situation och relation(er). De grupptillhörigheter som forskningen på senare år oftast varit intresserad av, såsom nationella, etniska och religiösa, förekom på olika sätt hos Löfling, men de var ofta direkt kopplade till hans självidentifikation som en linneansk botanist. De egenskaper han förknippade med ”andra” naturalhistoriska traditioner tillskrev han sålunda också i viss mån spanjorerna som folk eller nation, en kategori som i sin tur var oupplösligt förbunden med den för honom främmande katolicismen.

Arbetet har också gett upphov till nya frågor kring Löflings verksamhet i ett större perspektiv. För det första skulle det vara intressant att mer djupgående relatera studien av honom till andra intressenter i hans resa och deras motiv, och vad detta säger om förhållandet mellan vetenskap, kolonialism och politik under 1700-talet. Ansatser åt det hållet har gjorts inom projektet, men det kunde utvecklas betydligt med ytterligare källstudier och genom att sammanföra den omfattande spanska litteraturen – bland ”internationella” (dvs. engelskspråkiga) forskare ofta relativt okänd – med den på svenska och engelska. För det andra har projektet gjort mig mer förtrogen med de spansk-svenska relationernas historia ur ett kolonialt perspektiv. En studie av de långvariga svenska ansträngningarna att förvärva en koloni från Spanien i Karibien eller på Sydamerikas kust, skulle kunna bli ett mycket intressant bidrag till Sveriges globala historia.

Marats brev

(Den här texten lade jag ut på Facebook igår, och den kan kanske även platsa på en forskarblogg:)

Måste bara dela med mig av ett sådant där ögonblick från arkivet som kanske inte är det viktigaste för ens forskning men som man minns ändå, för att man plötsligt och utan förvarning snubblar över något helt annat än det man egentligen är på jakt efter.

Det var på KVA:s fantastiska Centrum för vetenskapshistoria, där jag tillbringat dagen idag med att gå igenom en serie brev från Linnélärjungen Pehr Löfling till akademiens dåvarande sekreterar Pehr Wargentin. Vi pratar tidigt 1750-tal, men arkivkartongen var inte kronologiskt ordnad utan alfabetiskt efter avsändare. När jag bläddrade mig bakåt från M till L i kartongen dök plötsligt namnet ”Marat” upp på en mapp som innehöll ett enda litet, kort brev på franska. ”Marat?” tänkte jag. ”Det kan väl inte vara samme Marat som ligger död i badkaret på den där målningen som finns i varje läroboksbeskrivning av franska revolutionen man någonsin sett? Varför skulle han skriva till svenska Vetenskapsakademien?”

Death of Marat by David

”Marats död” av Jacques-Louis David, 1793 [Public domain], via Wikimedia Commons.

Men jo, det var samme Jean Paul Marat. Han var inte bara journalist och radikal politiker utan också vetenskapligt verksam under många år. I juni 1779, fjorton år innan det ödesdigra badet, skickade han en bok om eld som han skrivit till KVA jämte ett kort följebrev. Där ligger det nu i en kartong tillsammans med en massa andra brev, som en påminnelse om att gnetig svensk vardagsvetenskap och dramatisk fransk storpolitik under sent 1700-tal inte alls var skilda världar utan en och samma.

Forskare är också människor: Om ett bidrag till en vänbok

Med hjärta och hjärnaFör några veckor sedan gick en av mina kollegor, arkeologiprofessorn Elisabeth Arwill-Nordbladh, i pension. Vid avtackningen överlämnades en vänbok som några av hennes doktorander redigerat, en verklig tegelsten på nästan 700 sidor fördelade på 47 (!) bidrag. Med hjärta och hjärna är också en av de vackraste böcker jag någonsin sett både inuti och utanpå, med en pärm som helt och hållet omfamnas av Karl Nordströms målning ”Kyrkesund” från 1911. Det gjorde det bara ännu roligare att få vara med och uppvakta Elisabeth i form av en artikel kopplad till ett forskningsintresse vi delar: livsberättelser.

Mitt kapitel har rubriken ”Forskare är också människor: Om global historia och forskarbiografiers värde”. Det är en essäiserande text där jag resonerar om hur något så till synes smalt och specialiserat som forskarbiografier kan ha ett värde för att förstå global historia. Utgångspunkten är mitt projekt om den linneanske naturforskaren och resenären Pehr Löfling, som nu gått in i sitt slutskede; faktum är att det är den första text i direkt anslutning till projektet som går i tryck, även om det inte är den första jag skrivit. Flera andra befinner sig under utgivning eller håller på att sammanställas, och de kommer att publiceras efter hand under 2015 och – om man är realistisk – 2016.

Glädjande nog har vi författare fått behålla rättigheterna till våra texter, vilket inte alls är självklart i dessa sammanhang, och vi har också fått tillstånd att sprida de PDF-filer som används till tryckningen. Trots att det bara gått tre veckor sedan boken släpptes, kan jag alltså idag göra mitt kapitel tillgängligt här på webbplatsen både som ren text och i PDF-format. Stort tack till redaktörerna för deras generositet och för en riktigt fin vänbok!

Arkiven, kulturarvet och digitaliseringen

Det var ett tag sedan jag skrev om digital humaniora här, men det beror inte på att det inte finns saker att tala om. Särskilt roligt är det att se att det börjar röra på sig vid Humanistiska fakulteten i Göteborg, som den 25 september beslöt inrätta ett Centrum för digital humaniora med start den 1 januari 2015. Tidigare i år blev jag ledamot av fakultetsstyrelsen för läsåret 2014/15 genom ett fyllnadsval, och av en ren tillfällighet fick jag därför vara med om att fatta detta beslut vid mitt första ordinarie styrelsemöte – det kändes bra!

En drivande kraft i processen att bygga upp ett DH-centrum är Mats Malm, som också kommer att bli dess första föreståndare. Han har de senaste åren, tillsammans med Jenny Bergenmar och andra, hållit i ett antal fakultetsevenemang på DH-tema (två av dem har jag skrivit om här och här). Det senaste gick av stapeln den 11 november och var ett halvdagsseminarium med rubriken ”Arkiven i det digitala – det digitala i arkiven”, vilket formellt arrangerades av GU:s så kallade styrkeområde Critical Heritage Studies. Programmet täckte ett ganska brett spektrum av frågor om bevarande och tillgängliggörande av arkivmaterial vid olika kulturarvsinstitutioner i en tid av digitalisering.

Mats Malm inledde med att presentera Critical Heritage Studies och seminarieserien evenemanget ingick i. Han lyfte därefter fram de nya möjligheter och perspektiv digitaliseringen för med sig, exempelvis genom förskjutningen från närläsning till det Franco Moretti kallat ”fjärrläsning”, men påpekade också att det är förenat med vissa risker som inte ska underskattas. Malm knöt avslutningsvis an till ett tema som återkom flera gånger under dagen, nämligen att tillvaratagandet av de digitala möjligheterna inte främst är en teknisk utmaning utan social och etisk.

Johanna Berg från Riksarkivets samordningssekretariat Digisam var först ut av de inbjudna talarna. Hon började med att betona att de frågor svenska arkiv ställs inför i samband med digitaliseringen är i princip desamma runtom i världen, även om förutsättningar och omständigheter kan variera mellan olika länder. I grunden handlar det om ett antal spänningar eller målkonflikter mellan att skydda/bevara material och att exponera/använda det; mellan kulturskapare och användare (upphovsrättsfrågor); mellan centrum och periferi; och mellan olika nivåer inom arkiv, bibliotek och museer. Berg beskrev också Digisams uppdrag att dra ihop och samordna ett antal olika aktörer på området och de olika utmaningar det medför: ekonomiska, juridiska, tekniska, språkliga (olika begreppsapparater) och kompetensmässiga. Även hon menade att tekniken ofta inte är det svåraste, och hon avslutade med att uttrycka tillförsikt inför framtida möjligheter – ”det blir bra när vi kommer dit”!

Pelle Snickars från HUMlab vid Umeå universitet tog avstamp i en diskussion om likheter och skillnader mellan traditionella och digitala arkivmaterial och vilka konsekvenser dessa får. En av hans huvudpoänger var att kulturarvsinstitutionerna behöver fundera mer på hur man kan använda deras material, alltså hur det kan bearbetas av användarna, och inte bara ge tillgång till det. Han menade att vi går ”från kulturarvsdokument […] till flöden av data”, till filer som bär på ”inherent information” som kan utnyttjas på olika sätt. En intressant del av Snickars presentation var att han gav en definition av digital humaniora som ”att använda och bejaka digital teknologi”, inte att utgå från någon viss teori. Han betonade också vikten av att med bevarat kritiskt perspektiv kombinera kvalitativa och kvantitativa undersökningar. (DH är med andra ord inte bara en fråga om ”big data”, som man ibland kanske kan tro.)

Arkiven i det digitala, 11 november 2014

Hans Jørgen Marker, Kristoffer Arvidsson, Jonathan Westin, Pelle Snickars, Johanna Berg, Maria Ljungkvist och Mats Malm.

Nästa talare, Maria Ljungkvist från Nationalmuseum, berättade om ”den digitala teknikens roll i utformningen av nya Nationalmuseum”. Det blev en intressant belysning av de spänningar som kan uppstå mellan olika mål och ambitioner vid traditionsrika kulturarvsinstitutioner i den digitala världen. Ljungkvist menade att det finns en tendens till konkurrens om medel mellan fysiska och digitala satsningar eftersom det ofta är utställningar av fysiska objekt som står för mycket av intäkterna. Hon pekade också på att tillgängliggörande, upphovsrättsfrågor, digitaliseringens hantverk, metadata med mera bara är några exempel på de många olika typer av kompetenser som krävs idag. Hon underströk samtidigt, återigen, att tekniken oftast inte är problemet, och även om hon ville lyfta fram värdet av den digitala dimensionen varnade hon för risken att vi glömmer bort de objekt som inte digitaliseras.

De två följande presentationerna handlade på olika sätt om hur ett enskilt konstnärskap – Ivar Arosenius – frammanas ur arkiven med hjälp av olika digitala resurser. Jonathan Westin, GU, har följt arbetet med att digitalisera material knutet till Arosenius och då konfronterats med de frågor detta aktualiserar: om den digitala kopians relation till originalet; att den bara fångar synlig information men inte ”vattenmärken, textur, lukt, djup”; att digitaliseringen inte kräver att man är på plats men gör att man kan förlora perspektiv och sammanhang – samtidigt som den faktiskt ger möjlighet att återskapa historiska rum, hur dokument har färdats genom historien och hamnat där de är idag. Kristoffer Arvidsson från Göteborgs konstmuseum berättade därefter ur sitt perspektiv om museets arbete med att föra samman material av och om Arosenius från olika håll på webben, att göra verk ur samlingarna sökbara på sin webbplats och så vidare. Det gav upphov till en utförlig diskussion med några av åhörarna om vad man vinner och förlorar på digitala kopior kontra fysiska original, där det fanns ganska skilda uppfattningar.

Den siste talaren var Hans Jørgen Marker vid Svensk Nationell Datatjänst, som redogjorde för SND:s arbete med att bevara och tillgängliggöra digitalt forskningsmaterial från humaniora, medicin och samhällsvetenskap. Hans presentation gav nyttiga inblickar i vad som krävs för långtidsbevaring av forskningsdata, något de flesta humanister (och andra forskare?) troligen inte tänker så mycket på. Marker påpekade att den stora kostnaden inte är själva bevarandet av forskningsdata i sig, utan att dokumentera den, förse den med metadata och så vidare. Även här blev det en intressant diskussion efteråt, som delvis handlade om varför humanistiska forskare bör eller ska bevara sina forskningsdata på dessa sätt, och delvis om vilken syn på vad vetenskap och forskning är som denna typ av bevarande bygger på.

Det avslutande panelsamtalet återvände till flera av de frågor som kommit upp under eftermiddagens lopp, framför allt diskussionen om likheter och skillnader mellan fysiska och digitala arkiv men också de svåra prioriteringar institutioner ställs inför med de krav som digitaliseringen medför utan att nya resurser tillförs. Som Snickars påpekade vet vi inte hur framtiden ser ut, men den lär inte bli mindre digital och därför finns ett jättelikt finansieringsbehov. En tänkvärd poäng som Westin lyfte fram är att det är viktigt att man i den digitala världen inte försöker efterlikna de fysiska arkiven för mycket, eftersom det finns vissa aspekter man aldrig kan få med. Arvidsson betonade för sin del de möjligheter den digitala tekniken ger att berätta olika, alternativa berättelser istället för bara en enda.

Sammantaget blev det en oerhört intressant och perspektivrik halvdag som gav en god bild, inbillar jag mig, av de möjligheter och utmaningar digitaliseringsprocesser vid arkiv och andra kulturarvsinstitutioner för med sig. Vad jag särskilt uppskattade var just detta att det inte bara handlade om den stora potentialen eller om de många problemen med digitaliseringen, utan att det fanns utrymme för båda dessa sidor av utvecklingen att synliggöras på ett nyanserat och balanserat sätt. För visst måste vi ta tillvara de möjligheter som den digitala tekniken erbjuder, men samtidigt ska vi inte blunda för de hinder och risker som finns på vägen mot framtidens arkiv.

Uppdatering 141219: Seminariet filmades och de inspelade presentationerna är nu tillgängliga på denna sida.

Anm: I den webbaserade boken Historia i en digital värld finns det flera avsnitt som behandlar frågor om digitalisering av arkivmaterial, tillgängliggörande och (långtids)bevarande m.m. – se särskilt kapitel 4 och kapitel 6. Boken går också att ladda ner som PDF (direktlänk, ca 5 Mb).