Kategoriarkiv: Digitalt

Bildskatt från svensk stormaktstid på nätet

Erik Dahlberghs Suecia antiqua et hodierna (”Det forna och nuvarande Sverige”, 1698–1715) är ett unikt planschverk från svensk stormaktstid med hundratals bilder av städer, slott och herresäten, kyrkor och historiska platser. Nu finns de tillgängliga på nätet i hög kvalitet i en ny databas som Kungliga biblioteket nyligen lanserade på adressen suecia.kb.se. Databasen omfattar inte bara de publicerade gravyrerna utan också ett stort antal av de teckningar, utförda av Dahlbergh och hans medarbetare under ett halvsekel från ca 1660, som de baserades på. Totalt är det mer än 1300 bilder som gjorts fritt tillgängliga för nedladdning och användning.

Willem Swidde, "Gräfsnäs / Nääs" (före 1697)

Gräfsnäs slott och Nääs slott, gravyr av Willem Swidde, senast 1697. (Källa: Kungliga biblioteket)

”Suecian”, som forskare och andra kännare kallar boken, är en ovärderlig källa till kunskap om hur de avbildade delarna av Sverige såg ut under sent 1600-tal och hur dess upphovsmän ville att det skulle uppfattas. Det är därför ingen överdrift att, som historikern Jonas Nordin gör i en artikel på svt.se, kalla samlingen för ”en oöverträffad bildskatt” från det tidigmoderna Sverige. På KB:s webbplats finns mer att läsa om Erik Dahlbergh och hans verk, och för den som vill gräva ännu djupare har Nordin tillsammans med konsthistorikern Börje Magnusson skrivit en mycket läsvärd och rikt illustrerad bok om Suecian, Drömmen om stormakten.

Staffan Wolter Bergh, "Mölndals fall" (1693)

Mölndals fall, teckning troligen av Staffan Wolter Bergh, 1693. (Källa: Kungliga biblioteket)

Balanserat om massiva nätkurser

Frågan om massiva nätkurser och svensk högre utbildning har nyligen åter aktualiserats av en rapport från Universitetskanslersämbetet, UKÄ. Det är en nyanserad, genomtänkt utredning och slutsatserna är hoppfullt pragmatiska: med ”moocar” (som tydligen är på väg att etableras som den svenska formen av ”MOOCs”) kan svenska lärosäten nå fler studenter och utveckla sin digitala pedagogik, men formatet har sina begränsningar och det finns också juridiska frågetecken. Det gör enligt rapporten att eventuella satsningar bör hållas på en relativt blygsam andel av ordinarie anslag, och särskilt mindre högskolor bör kunna få ett riktat statligt stöd för att utveckla massiva nätkurser. Utredningen pekar också på möjligheten av ”hybridkurser” där mooc-formen kombineras med mer traditionella kursupplägg, eller där flera lärosäten kan samarbeta om moduler av mooc-typ för vissa orienterande kurser på grundnivå.

Som långvariga läsare av Tidens skiften vet har jag tidigare skrivit ett antal inlägg här om massiva nätkurser, särskilt under den inledande vågen av entusiasm i först USA och sedan Europa (inklusive Sverige) för tre-fyra år sedan. På grund av sammanhanget ägnades många av dessa texter, liksom ett debattinlägg av mig i SULF:s medlemstidning Universitetsläraren våren 2013, främst åt de svagheter och problem som var (och är) förknippade med renodlade moocar på högskolenivå. Sedan dess har diskussionen blivit betydligt mer balanserad, vilket är glädjande eftersom vi då kan resonera om de möjligheter massiva nätkurser erbjuder utan att förbise de aspekter som gör att de inte fullt ut kan ersätta konventionell högskoleutbildning (utom i specifika fall som handlar om en viss typ av innehåll och en viss typ av studenter).

På det stora hela tycker jag att det är just detta som UKÄ-rapporten gör, och jag tror att den kommer fram till kloka och rimliga slutsatser om vad det betyder för den svenska högskolesektorn. Som jag påpekar i en intervju för Universitetsläraren på nätet borde dock de massiva nätkurserna lite tydligare satts in i ett större och bredare sammanhang av den digitala utvecklingens möjligheter och utmaningar för högre utbildning. Med andra ord borde det göras en stor nationell satsning på pedagogisk utveckling med digitala verktyg och miljöer, där moocar finns med men bara är ett av flera inslag.

Även om det inte är så viktigt för mig som Universitetslärarens rubriksättning kan få det att framstå, tycker jag dessutom att vi för vissa grundläggande kursmoment av orienterande karaktär borde eftersträva mer och starkare nationell samordning mellan olika högskolor. Då kunde den fysiska undervisningstiden i högre grad läggas på bearbetande, interaktiva inslag och det som är respektive lärosätes egen styrka och specialitet. Vore det till exempel inte rätt fantastiskt om de orienterande kursmomenten i svensk historia innehöll en serie nätföreläsningar av landets absolut främsta experter på medeltida kloster, stormaktstidens statsbildning eller folkrörelsernas framväxt?

Att byta röst

Sociala medier är i dag en viktig dimension av hur människor kommunicerar med varandra, hur de tar del av nyheter, utbyter information, deltar i opinionsbildning, bygger professionella nätverk med mera. Sociala medier är alltså en samhällskraft att räkna med, och för många enskilda människor – inte alla, men många – utgör närvaron och aktiviteterna där en betydande del av hur de är och blir en del av samhället i stort och smått. För mig har särskilt Twitter kommit att få stor betydelse både personligt och yrkesmässigt, även om jag efter hand också känt mig alltmer kluven inför vissa sidor av att vara synlig och aktiv där.

För några månader sedan läste jag så ett blogginlägg av Boone Gorges med rubriken ”Goodbye to Twitter”. Det var inte första gången jag såg en text av den typen, där en dittills flitig användare av tjänsten X eller Y förklarar att de bestämt sig för att sluta och resonerar om varför. Ja, det har väl till och med blivit något av en egen genre sedan de sociala medierna fick sitt verkligt breda genombrott för något tiotal år sedan. Men i Gorges inlägg kände jag igen många av mina egna funderingar kring Twitter, vad det ger och vad det kostar, och min tilltagande känsla under det senaste året att priset håller på att bli för högt.

Utöver det han tar upp, som jag i snart sagt allt kan skriva under på och därför inte tänker upprepa här, tillkommer en växande olust inför det många gånger polemiska eller rent aggressiva tilltalet i delar av mitt flöde. Det korta formatet och höga tempot på Twitter gör att man måste vara extra försiktig för att inte trassla in sig i snabbt eskalerande, ömsesidiga kedjor av missförstånd som ibland spårar ur helt. Alla klarar inte av den utmaningen (även jag har varit där), vilket särskilt i upphetsade lägen leder till ett underskott av eftertänksamhet och generositet i utbytet. Sedan i somras har jag därför av och till funderat på att helt enkelt göra som Gorges och logga ut från Twitter för gott.

Men. Samtidigt är det på många sätt är en fantastisk kanal för att hålla sig informerad om vad som händer i världen och att göra sin röst hörd i frågor man är engagerad i (även om genomslaget är tämligen blygsamt för de flesta av oss vanliga dödliga). Vad Twitter ”är”, hur man upplever det och vad man får ut av det beror också – som jag skrivit om tidigare – på vilka man följer och har som följare. Det förstnämnda kan man påverka själv, det sistnämnda bestäms i hög grad av vad man själv twittrar om (och hur). En möjlighet som slagit mig har därför varit att göra en omstart under nytt användarnamn och med delvis annan inriktning på det egna twittrandet, snarare än att bara sluta rakt av.

Efter att länge ha tvekat gör jag i dag slag i saken och tar en paus från rollen som @ksnyberg på Twitter för att utröna vad en ny röst och nya sammanhang kan tänkas ge. Om uppehållet blir kort, långt eller permanent beror på hur experimentet utfaller, men oavsett hur det går lär det ge intressanta och värdefulla nya insikter om vad Twitter är och kan vara. Sådana kan man aldrig få för många av om man tror att sociala medier inte bara är trams, utan ett fenomen som på gott och ont har stor betydelse i dagens samhälle.

Arkiven, kulturarvet och digitaliseringen

Det var ett tag sedan jag skrev om digital humaniora här, men det beror inte på att det inte finns saker att tala om. Särskilt roligt är det att se att det börjar röra på sig vid Humanistiska fakulteten i Göteborg, som den 25 september beslöt inrätta ett Centrum för digital humaniora med start den 1 januari 2015. Tidigare i år blev jag ledamot av fakultetsstyrelsen för läsåret 2014/15 genom ett fyllnadsval, och av en ren tillfällighet fick jag därför vara med om att fatta detta beslut vid mitt första ordinarie styrelsemöte – det kändes bra!

En drivande kraft i processen att bygga upp ett DH-centrum är Mats Malm, som också kommer att bli dess första föreståndare. Han har de senaste åren, tillsammans med Jenny Bergenmar och andra, hållit i ett antal fakultetsevenemang på DH-tema (två av dem har jag skrivit om här och här). Det senaste gick av stapeln den 11 november och var ett halvdagsseminarium med rubriken ”Arkiven i det digitala – det digitala i arkiven”, vilket formellt arrangerades av GU:s så kallade styrkeområde Critical Heritage Studies. Programmet täckte ett ganska brett spektrum av frågor om bevarande och tillgängliggörande av arkivmaterial vid olika kulturarvsinstitutioner i en tid av digitalisering.

Mats Malm inledde med att presentera Critical Heritage Studies och seminarieserien evenemanget ingick i. Han lyfte därefter fram de nya möjligheter och perspektiv digitaliseringen för med sig, exempelvis genom förskjutningen från närläsning till det Franco Moretti kallat ”fjärrläsning”, men påpekade också att det är förenat med vissa risker som inte ska underskattas. Malm knöt avslutningsvis an till ett tema som återkom flera gånger under dagen, nämligen att tillvaratagandet av de digitala möjligheterna inte främst är en teknisk utmaning utan social och etisk.

Johanna Berg från Riksarkivets samordningssekretariat Digisam var först ut av de inbjudna talarna. Hon började med att betona att de frågor svenska arkiv ställs inför i samband med digitaliseringen är i princip desamma runtom i världen, även om förutsättningar och omständigheter kan variera mellan olika länder. I grunden handlar det om ett antal spänningar eller målkonflikter mellan att skydda/bevara material och att exponera/använda det; mellan kulturskapare och användare (upphovsrättsfrågor); mellan centrum och periferi; och mellan olika nivåer inom arkiv, bibliotek och museer. Berg beskrev också Digisams uppdrag att dra ihop och samordna ett antal olika aktörer på området och de olika utmaningar det medför: ekonomiska, juridiska, tekniska, språkliga (olika begreppsapparater) och kompetensmässiga. Även hon menade att tekniken ofta inte är det svåraste, och hon avslutade med att uttrycka tillförsikt inför framtida möjligheter – ”det blir bra när vi kommer dit”!

Pelle Snickars från HUMlab vid Umeå universitet tog avstamp i en diskussion om likheter och skillnader mellan traditionella och digitala arkivmaterial och vilka konsekvenser dessa får. En av hans huvudpoänger var att kulturarvsinstitutionerna behöver fundera mer på hur man kan använda deras material, alltså hur det kan bearbetas av användarna, och inte bara ge tillgång till det. Han menade att vi går ”från kulturarvsdokument […] till flöden av data”, till filer som bär på ”inherent information” som kan utnyttjas på olika sätt. En intressant del av Snickars presentation var att han gav en definition av digital humaniora som ”att använda och bejaka digital teknologi”, inte att utgå från någon viss teori. Han betonade också vikten av att med bevarat kritiskt perspektiv kombinera kvalitativa och kvantitativa undersökningar. (DH är med andra ord inte bara en fråga om ”big data”, som man ibland kanske kan tro.)

Arkiven i det digitala, 11 november 2014

Hans Jørgen Marker, Kristoffer Arvidsson, Jonathan Westin, Pelle Snickars, Johanna Berg, Maria Ljungkvist och Mats Malm.

Nästa talare, Maria Ljungkvist från Nationalmuseum, berättade om ”den digitala teknikens roll i utformningen av nya Nationalmuseum”. Det blev en intressant belysning av de spänningar som kan uppstå mellan olika mål och ambitioner vid traditionsrika kulturarvsinstitutioner i den digitala världen. Ljungkvist menade att det finns en tendens till konkurrens om medel mellan fysiska och digitala satsningar eftersom det ofta är utställningar av fysiska objekt som står för mycket av intäkterna. Hon pekade också på att tillgängliggörande, upphovsrättsfrågor, digitaliseringens hantverk, metadata med mera bara är några exempel på de många olika typer av kompetenser som krävs idag. Hon underströk samtidigt, återigen, att tekniken oftast inte är problemet, och även om hon ville lyfta fram värdet av den digitala dimensionen varnade hon för risken att vi glömmer bort de objekt som inte digitaliseras.

De två följande presentationerna handlade på olika sätt om hur ett enskilt konstnärskap – Ivar Arosenius – frammanas ur arkiven med hjälp av olika digitala resurser. Jonathan Westin, GU, har följt arbetet med att digitalisera material knutet till Arosenius och då konfronterats med de frågor detta aktualiserar: om den digitala kopians relation till originalet; att den bara fångar synlig information men inte ”vattenmärken, textur, lukt, djup”; att digitaliseringen inte kräver att man är på plats men gör att man kan förlora perspektiv och sammanhang – samtidigt som den faktiskt ger möjlighet att återskapa historiska rum, hur dokument har färdats genom historien och hamnat där de är idag. Kristoffer Arvidsson från Göteborgs konstmuseum berättade därefter ur sitt perspektiv om museets arbete med att föra samman material av och om Arosenius från olika håll på webben, att göra verk ur samlingarna sökbara på sin webbplats och så vidare. Det gav upphov till en utförlig diskussion med några av åhörarna om vad man vinner och förlorar på digitala kopior kontra fysiska original, där det fanns ganska skilda uppfattningar.

Den siste talaren var Hans Jørgen Marker vid Svensk Nationell Datatjänst, som redogjorde för SND:s arbete med att bevara och tillgängliggöra digitalt forskningsmaterial från humaniora, medicin och samhällsvetenskap. Hans presentation gav nyttiga inblickar i vad som krävs för långtidsbevaring av forskningsdata, något de flesta humanister (och andra forskare?) troligen inte tänker så mycket på. Marker påpekade att den stora kostnaden inte är själva bevarandet av forskningsdata i sig, utan att dokumentera den, förse den med metadata och så vidare. Även här blev det en intressant diskussion efteråt, som delvis handlade om varför humanistiska forskare bör eller ska bevara sina forskningsdata på dessa sätt, och delvis om vilken syn på vad vetenskap och forskning är som denna typ av bevarande bygger på.

Det avslutande panelsamtalet återvände till flera av de frågor som kommit upp under eftermiddagens lopp, framför allt diskussionen om likheter och skillnader mellan fysiska och digitala arkiv men också de svåra prioriteringar institutioner ställs inför med de krav som digitaliseringen medför utan att nya resurser tillförs. Som Snickars påpekade vet vi inte hur framtiden ser ut, men den lär inte bli mindre digital och därför finns ett jättelikt finansieringsbehov. En tänkvärd poäng som Westin lyfte fram är att det är viktigt att man i den digitala världen inte försöker efterlikna de fysiska arkiven för mycket, eftersom det finns vissa aspekter man aldrig kan få med. Arvidsson betonade för sin del de möjligheter den digitala tekniken ger att berätta olika, alternativa berättelser istället för bara en enda.

Sammantaget blev det en oerhört intressant och perspektivrik halvdag som gav en god bild, inbillar jag mig, av de möjligheter och utmaningar digitaliseringsprocesser vid arkiv och andra kulturarvsinstitutioner för med sig. Vad jag särskilt uppskattade var just detta att det inte bara handlade om den stora potentialen eller om de många problemen med digitaliseringen, utan att det fanns utrymme för båda dessa sidor av utvecklingen att synliggöras på ett nyanserat och balanserat sätt. För visst måste vi ta tillvara de möjligheter som den digitala tekniken erbjuder, men samtidigt ska vi inte blunda för de hinder och risker som finns på vägen mot framtidens arkiv.

Uppdatering 141219: Seminariet filmades och de inspelade presentationerna är nu tillgängliga på denna sida.

Anm: I den webbaserade boken Historia i en digital värld finns det flera avsnitt som behandlar frågor om digitalisering av arkivmaterial, tillgängliggörande och (långtids)bevarande m.m. – se särskilt kapitel 4 och kapitel 6. Boken går också att ladda ner som PDF (direktlänk, ca 5 Mb).

Massiva nätkurser, universiteten och pedagogisk förnyelse

Sedan inlägget om ”De massiva nätkursernas roll” skrevs har jag haft anledning att fundera mer kring hur sådana kurser påverkar etablerade utbildningar och lärosäten, och mer generellt hur vi som arbetar i sådana miljöer bör tänka kring pedagogisk förnyelse. Häromdagen lämnade jag in slutrapporten för ett utvecklingsprojekt vid min institution kallat 3D (för didaktik, digitalt, distans), där det finns en lägesbedömning som tar avstamp just i frågan om massiva nätkurser. Den återges nedan i en lätt bearbetad version, där vissa passager upprepar argumentationen från det ovan nämnda inlägget (och andra på samma tema) men där texten som helhet utgör en vidareutveckling av dessa resonemang.

* * *

Ett av skälen till att 3D-projektet etablerades var den intensiva uppmärksamhet som våren och sommaren 2012 ägnades åt MOOCs (Massive Open Online Courses), på svenska ”massiva nätkurser”. Dessa uppfattades på olika håll som ett stort hot respektive möjlighet att helt omvandla den högre utbildningen, genom att i massiv skala erbjuda gratis kurser av hög kvalitet från några av världens mest välrenommerade universitet. Under de två år som gått har diskussionen om MOOCs blivit mer dämpad och nyanserad, delvis i takt med att fenomenet i sig har genomgått förvandlingar och utvecklats åt lite olika håll.

Min bedömning är att massiva nätkurser troligen kommit för att stanna, åtminstone i någon form, men också att de inte i större omfattning kommer att ersätta hela kurser eller utbildningar på högskolenivå. Däremot innebär de en potentiellt sett förändrad konkurrenssituation för mindre och medelstora lärosäten, särskilt inom ämnen som till sin karaktär är mer översättbara mellan olika delar av världen: matematik, naturvetenskap, teknik och medicin. Det blir med andra ord i någon mening viktigare för ”traditionella” utbildningar att demonstrera det (mer)värde de erbjuder studenter, när gratis och till synes attraktiva kurser från världsberömda universitet tillkommer som ett möjligt alternativ när de ska välja studiegång. Mer indirekt, men tillräckligt mycket för att vi ska ta det på allvar, kan även svenska kurser och program i humanistiska ämnen påverkas av denna utveckling.

Oavsett vilka och hur stora sådana effekter blir, är det samtidigt viktigt att vara klar över på vilket sätt vi kan möta en sådan utmaning. Kan Göteborgs universitet konkurrera med Harvard, Yale och Oxford? Inom vissa mycket nischade områden kanske vi kan det, men med få undantag är det mycket osannolikt att vi kan konkurrera genom att bygga upp egna MOOCs som lockar hundratusentals utländska studenter. Det som drar dylika skaror är nämligen inte i första hand den reella kvaliteten i utbildningen utan det varumärke den är förknippad med – och i en sådan konkurrens har vi, nu och under överskådlig tid, ingen chans att vinna. Oavsett hur framgångsrika de massiva nätkurserna visar sig bli i det långa loppet, måste vi därför istället utnyttja de unika fördelar vi faktiskt har i relation till de svagheter som finns med MOOC-modellen.

Dels handlar våra fördelar om den specialiserade kompetens vi har inom små, kulturellt specifika områden som stora amerikanska lärosäten sannolikt aldrig kommer att göra massiva nätkurser om. Dels, och framför allt, måste vi bli bättre på att erbjuda studenterna det som alltid varit vår främsta tillgång, nämligen ett innehållsligt och socialt sammanhang. Idag finns det oändliga mängder högkvalitativ information eller ”stoff” tillgängligt på nätet, och MOOCs är ett försök att i massiv skala försöka organisera och tillhandahålla samlingar av sådant stoff i ett strukturerat sammanhang. Men lärandemiljön består till stor del av envägskommunikation och den saknar i sin ursprungliga form all kontakt mellan lärare och student, vilket gör att MOOCs i slutändan bara blir till ännu ett paket av stoff på nätet, ett råmaterial för lärande, ett läromedel. Inte sällan är detta innehåll av hög kvalitet, och därför bör vi fundera på hur vi i vår tur kan använda massiva nätkurser eller delar av dem som råmaterial i våra egna kurser.

Men den verkliga konkurrensfördel traditionella universitet har är alltså möjligheten att ge studenterna ett intellektuellt och socialt sammanhang för deras lärande. Det är något som MOOCs inom överskådlig tid inte kan tillhandahålla (vilket försöken med ”SPOCs” nog är ett tecken på). Sammantaget blir det därmed viktigare än någonsin att vi verkligen kan erbjuda ett sådant sammanhang, vilket det i praktiken ofta har varit si och så med. Vad det betyder är egentligen att vi måste fortsätta göra det vi alltid gjort, men ännu bättre och med öppenhet för nya metoder och verktyg. Ytterst måste målet vara att få studenterna att bli och känna sig som en del av den lärande gemenskap vår institution och, i förlängningen, universitetet är.

Detta helhetstänkande såväl innehållsligt som socialt är något vi behöver beakta när vi utformar kurser och utbildningar, vilket naturligt leder över till det som stått i fokus för 3D-projektet: användningen av digitala verktyg och sociala medier i undervisningen. Dels är det nämligen tydligt att den värld studenterna lever i när de inte studerar till stor del präglas av sådana digitala och uppkopplade miljöer, vilket är något vi som utbildningsanordnare måste förhålla oss till. Dels finns det också ur ett mer strikt pedagogiskt perspektiv starka skäl att ta tillvara de möjligheter nya digitala metoder erbjuder, utan att för den skull hemfalla i tron att tekniken är en universallösning. Det är den inte, men om den används rätt kan den bidra till mer effektiv och ändamålsenlig undervisning.

Vad detta betyder på en mer övergripande nivå för vår utbildningsverksamhet är att vi behöver lösa upp de traditionellt skarpa gränserna mellan å ena sidan campuskurser, å andra sidan distanskurser. Vi måste alltså mer slagkraftigt utnyttja de möjligheter och fördelar som campus- respektive nätbaserad undervisning erbjuder, vilket per definition också innebär att vi minimerar de svagheter och nackdelar som var och en av dessa utbildningsformer för med sig. I en på många sätt radikalt ny situation, föranledd av både digitaliseringen och samhällsutvecklingen i stort, måste vi förutsättningslöst ompröva traditionella metoder för att se vad som fortfarande håller och vad som inte längre fungerar. Detta måste självfallet göras med sans och balans; lika lite som det är ett självändamål att slå vakt om traditionella arbetssätt för att ”vi alltid gjort så” finns det ett egenvärde i att ta till sig nya metoder bara för att de är nya. Det måste alltid vara studentens lärande som står i centrum.

De massiva nätkursernas roll

I det senaste numret av Göteborgs universitets personaltidning, GU-journalen, finns en kommentar av mig till förslaget att universitetet ska börja erbjuda MOOCs, massiva nätkurser. Förslaget behandlas över ett helt uppslag i GU-journalen, som också berättar om arbetet med en MOOC som lär bli den första att produceras om rektor ger klartecken. Utrymmet för min kommentar var mycket begränsat vilket gör att många nyanser går förlorade, och därför vill jag ta tillfället i akt att utveckla mina synpunkter här. Jag vill särskilt understryka att min skepsis och kritik inte är riktad mot vare sig de som arbetar med den planerade MOOC:en eller de som tagit fram förslaget; utifrån de förutsättningar de hade för sitt uppdrag har de såvitt jag kan bedöma gjort ett gott arbete och nått rimliga slutsatser. Det är väl snarare just utgångspunkterna och förutsättningarna för arbetet jag är mer tveksam till, eftersom universitetet (enligt min uppfattning) här håller på att slå in på fel väg när det gäller att möta de utmaningar den högre utbildningen står inför idag. Mer principiellt tycker jag också att det är beklagligt när ett lärosäte lägger betydande resurser på att ge kurser där syftet egentligen inte är att utbilda studenter utan att göra reklam för universitetet och dess (andra) utbildningar.

Under hösten 2012 och våren 2013 skrev jag ett antal inlägg här (och en debattartikel i Universitetsläraren) om de massiva nätkurserna. Sedan har det varit nästan tyst, vilket helt enkelt beror på att den hysteri – och det är nog befogat att tala om just en hysteri – som ett tag florerade efterhand lade sig. Även om antalet erbjudna kurser fortsatt att expandera har flera av de ursprungliga företagen bakom MOOCs ändrat inriktning mer eller mindre radikalt, bland annat på grund av att (som många kritiker förutsåg) modellen inte var ekonomiskt bärkraftig och riskkapitalisterna bakom bolagen främst är ute efter avkastning på gjorda investeringar. Det har också börjat komma alltmer data som visar att dessa kurser, vilka ofta såldes in som ett sätt att erbjuda en utbildning för människor som annars aldrig skulle fått möjligheten, i mycket hög grad visat sig fungera främst som vidareutbildning för personer som redan är högutbildade eller specialister av något slag. (Lyssna till exempel på podden Digital Campus avsnitt 105 för en diskussion om detta eller se ett av Audrey Watters många inlägg om hur MOOCs utvecklat sig.)

Kort sagt, för vissa mycket specifika syften fungerar MOOCs alldeles utmärkt som ett instrument för vidareutbildning, eller som ett gemensamt innehåll i mer småskaliga kurser där lärare och studenter både individuellt och tillsammans bearbetar detta material på olika sätt. Som jag sagt tidigare här är MOOCs alltså mer att betrakta som en form av läromedel än som en ersättning för eller konkurrent till universitetskurser i traditionell mening. De kan också fungera som stomme i distanskurser av olika slag, så länge dessa leds av lärare som kan placera innehållet i ett sammanhang som gör det begripligt för studenterna.

Med tanke på de oerhörda mängder högkvalitativt undervisningsmaterial som numera finns fritt tillgängliga på internet, med eller utan koppling till massiva nätkurser, borde den pedagogiska diskussionen inom den svenska högskolevärlden alltså främst handla om hur vi kan utnyttja detta material på bästa sätt i vår egen undervisning. En modell som ofta lyfts fram i de sammanhangen är ”flipped education” eller ”flipped classroom”, där tanken är att den lärarledda tiden används till gemensam bearbetning av ett innehåll snarare än till envägskommunikation i form av föreläsningar. Ibland talar man också om ”blended learning”, ett besläktat men mindre precist begrepp som betonar att kurser kan byggas upp med betydande inslag av såväl traditionell campusundervisning som distans- eller webbaserade moment. Även där är tanken att å ena sidan kunna utnyttja det myckna material av hög kvalitet som finns på nätet, å andra sidan använda lärartiden till det som inget annat riktigt kan ersätta: direkt studentkontakt, vare sig den sker i ett fysiskt rum eller i ett virtuellt klassrum på nätet.

När mindre och medelstora lärosäten som de svenska utsätts för den konkurrens som MOOCs och andra initiativ från toppuniversitet med starka varumärken innebär, är det viktigt att förstå att de bara mycket marginellt kan konkurrera på allvar med dessa varumärken. Den fördel de (vi) har är istället just lärarkontakten, att vi kan erbjuda en lärande gemenskap i mänsklig skala med lokal och regional förankring i ett svenskt och internationellt sammanhang. För att kunna få ut det mesta möjliga av dessa konkurrensfördelar behöver vi fundera på hur vi lägger upp undervisningen och i högre grad utnyttja gemensamt material som redan finns, alltså gå i riktning mot ”flipped classrooms” och ”blended learning”. Det är för många en stor omställning och något vi måste satsa resurser på för att utveckla.

Även om det givetvis inte finns något som säger att vi inte också kan producera MOOCs av god kvalitet, är det alltså enligt min mening en felaktig prioritering eftersom det vi verkligen behöver är ett massivt stöd till oss universitetslärare att bli mycket bättre på att integrera nätbaserat material i den ordinarie undervisningen. För att se det behöver man dock anlägga pedagogiska perspektiv på utbildningen snarare än tekniska och ekonomiska, vilka är de som från början till slut har dominerat diskussionen om MOOCs. Detta är tyvärr också helt i linje med ett större mönster där universitetsledningar snart sagt överallt börjat betrakta lärosäten som företag på en marknad istället för vad de är och borde vara: lärande gemenskaper där mötet mellan lärare och studenter är den grund allt annat vilar på.

Tillbaka till Tidens skiften

Häromdagen ägnade jag några timmar åt diverse administrativa uppgifter som på olika sätt handlade om att dokumentera och synliggöra mina publikationer och andra meriterande aktiviteter på sistone. I en tid då forskare och forskning ständigt ska mätas och (ut)värderas är det ingen märklig sysselsättning, men jag är minst sagt kluven till det framhävande av jaget och de egna prestationerna som den är förknippad med. Funderingar i de banorna påminde mig om en närbesläktad fråga som jag diskuterat här tidigare, nämligen forskares närvaro, synlighet och identitet på webben och i olika sociala medier. När jag själv samlade ihop det mesta av mitt webbskrivande på denna (då nya) adress för drygt ett halvår sedan motiverade jag det bland annat så här:

I vår tid, och så vitt det går att bedöma i snabbt ökande grad framöver, förutsätter rollen som historiker att man är verksam och synlig på webben och i sociala medier. Även om jag har svårt för uttryck som att forskare måste vårda sitt varumärke – ”personal branding” – ligger det något i påståendet att vare sig man vill eller inte har man en nätidentitet. Kontrollerar man den inte själv hamnar den i händerna på andra, och det är inte säkert att resultatet blir vad man skulle önska. För en professionell historiker tror jag därför det är ganska självklart att man behöver ha en tydligt identifierbar hemvist på nätet, där man enkelt kan nås och där så mycket som möjligt av ens forskning är fritt tillgänglig för allmänhet och forskarkollegor. Genom att skriva regelbundet på sin webbplats, dvs. blogga, kan man pröva idéer och låta andra se ens textutkast medan det fortfarande är möjligt att göra ändringar i dem, och man synliggör och avdramatiserar vad forskning är genom att öppet dela med sig av vad man håller på med.

I princip fångar denna beskrivning fortfarande min syn på värdet för forskare av att ha en personlig webbplats, och av det som ibland kallas ”akademiskt bloggande”. För egen del tycker jag också att denna sajt har utvecklats på det sätt jag hade hoppats när jag gjorde min ”omstart” i höstas, och det känns bra att ha just ett tydligt, synligt hem på nätet. Till den tydligheten bidrar att webbplatsens adress, domännamnet, består av mitt eget namn, en praxis som är vanlig bland många digitala humanister i USA, Storbritannien och på andra håll.

En sak som varit svårare att vänja sig vid är att mitt namn också fungerat som titel på sajten, till skillnad från mina tidigare bloggar som alltid haft sina egna namn: Tidens skiften, Pehr Löfling, Digihist… Dels kan mer informativa benämningar av den typen rent praktiskt och språkligt många gånger vara att föredra, dels känner jag mig (som sagt) inte helt bekväm med att framhäva den egna personen alltför starkt. Slutligen har jag helt enkelt saknat namnet på en av mina tidigare bloggar och den närmaste föregångaren till denna webbplats, Tidens skiften, som fångar mycket av den ton och den inriktning jag eftersträvar här. (Med vilken framgång är en annan fråga.)

Från och med idag återuppstår alltså Tidens skiften som namn på bloggen och sajten, medan adressen fortsätter vara http://kennethnyberg.org. Den typen av uppdelning mellan namn och adress är relativt vanlig bland de digitala humanister jag nämnde ovan, och det är ett arrangemang som är mer i linje med hur jag ser på syftet med min webbplats. Och att jag ägnat ett helt blogginlägg åt vad som kan tyckas vara en obetydlig detalj, beror på att jag tror konkreta exempel som detta kan vara av intresse och ha betydelse för andra som funderat över hur de ska hantera sin närvaro och identitet på nätet. Det är frågor som bara blir allt viktigare att tänka igenom och förhålla sig till, både för forskare och andra.

Ett skrivprojekt i halvtid

Förra veckan publicerade vi – Jessica Parland-von Essen och jag – den sista planerade texten i projektet Historia i en digital värld, som jag nämnt här flera gånger tidigare. Vi skulle egentligen ha varit klara vid årsskiftet (ungefär), men eftersom det blev lite mer material än vi hade tänkt oss under resans gång sköts slutpunkten något framåt i tiden i flera omgångar – en vecka här, en vecka där. Och nu är vi alltså i hamn med första etappen, att producera ett grundmaterial för en lättillgänglig bok om digital historia som förhoppningsvis kan publiceras i digital och tryckt form i slutet av detta år eller början av nästa.

Det är verkligen bara en första etapp, för tanken har hela tiden varit att i en första omgång skriva texter som utkast – kanske inte direkt ”ofärdiga”, men utan den grad av putsning och sammanfogning som man mer eller mindre omedvetet förväntar sig av ett färdigt manus till en traditionell, tryckt bok. Genom att skriva som utkast och göra det i offentligheten, med en text eller två per vecka, blir det möjligt att få in synpunkter och kommentarer i ett skede när de fortfarande kan påverka innehållet, innan formen har blivit för fast. Vi har fått en del sådan respons och har idag gått ut med en allmän inbjudan att under en period granska både helhet och enskildheter närmare, innan vi tar itu med att skriva ihop en mer slutgiltig version av texten.

I någon mening är vi alltså halvvägs nu, och även om det är en bit kvar är det roligt att ha kommit så här långt. Detta smått unika projekt har över huvud taget varit en mycket lärorik och spännande erfarenhet: att i ”realtid” författa ett gemensamt manus av boklängd på webben, öppet för allas kritik, liknar inte riktigt något annat jag har gjort. Då och då har det varit rätt slitigt att vecka efter vecka producera texter av varierande längd, vilka visserligen inte måste vara färdiga men ändå tillräckligt genomarbetade för att släppas ut i offentligheten. Några gånger har det varit rätt pressat, men det har alltid rett ut sig tack vare att vi är två som delar på ansvaret och att samarbetet fungerat så väl; att inte vara ensam räcker ganska långt i sådana lägen.

Något annat som gjort att arbetet känts meningsfullt även när det varit tungt är att intresset för projektet sakta men mycket stadigt har blivit större och större. Med tanke på dess (trots allt) ganska snäva inriktning – den digitala utvecklingens effekter på historisk kunskapsbildning i främst Sverige och Finland – är det inte så dåligt att vi under de gångna nio månaderna haft ungefär 10 000 sidvisningar på sajten (även om vi själva kanske svarar för 1000 av dem). Från en trafik under de första månaderna på något tiotal unika besökare per dag med ungefär lika många sidvisningar (dvs. varje besökare tittade bara på en sida) gick vi i höstas till 15–20 besökare med 25–30 träffar per dag. De senaste veckorna har vi stadigt legat på 20–25 unika besökare per dag och ofta 60–70 sidvisningar; rekordet för en dag ligger på ungefär det dubbla. Med andra ord har vi allt fler besökare som läser allt fler sidor, inte bara totalt utan också per person, och det är ett glädjande tecken på att många tycker innehållet på sajten är intressant och meningsfullt.

Nu kommer vi slå av på tempot under ett par månader medan projektets första textversion ligger tillgänglig för läsning och kritik. Det känns som en välbehövlig paus efter en tämligen intensiv period med få chanser till andhämtning för någon av oss. Men helt stilla kommer det inte att vara på digihist.se under tiden, och i början av maj inleder vi nästa fas: att göra bok av alla texterna. Jag erkänner gärna att jag är traditionell nog att se fram emot just detta, att ha en hel, sammanhängande och (till synes) färdig bok som slutprodukt av allt arbete. Fast om den ”bara” blir digital eller också tar fysisk form spelar faktiskt mindre roll än det skulle gjort för bara några år sedan. För oss historiker, liksom för alla andra, blir den digitala världen allt mindre virtuell och allt mer verklig för varje dag som går.

Uppdatering 140304: Läs också Jessicas blogginlägg på Essetter om arbetet med Historia i en digital värld.