Kategoriarkiv: Akademiskt

Lärarutbildningsreform till högt pris

Det är inte så ofta jag skriver här om den interna ”politiken” vid Göteborgs universitet, min arbetsplats sedan decennier, men ibland går det inte att undvika – särskilt när det rör frågor som ligger mig varmt om hjärtat. Lärarutbildning är en sådan fråga och där finns det tyvärr mycket att säga just nu.

Vid GU pågår för närvarande en omfattande reform av lärarutbildningens organisation. Den innebär i korthet en förskjutning från en stark central samordning av utbildningen och bred medverkan från många olika delar av universitetet till en modell där en fakultet, den utbildningsvetenskapliga, ges det övergripande ansvaret för flertalet lärarprogram och där rollen för övriga fakulteter inte längre är lika självklar eller tydlig. Eftersom jag som historiker ägnat en stor del av mina år vid GU åt lärarutbildning i egenskap av först lärare, sedan studierektor och slutligen ordförande i den lärarutbildningsnämnd (LUN) som nu avvecklas, är det kanske inte så förvånande att jag anser reformen missriktad och befarar att den kommer marginalisera bland annat – men inte bara – de humanistiska ämnenas roll inom utbildningen.

Om detta kan man emellertid ha olika uppfattningar; båda modellerna är förenade med olika för- och nackdelar, och jag har all respekt för dem som anser att nyordningen är bättre än den hittills rådande även om jag inte håller med dem. När så stora förändringar, som inte bara påverkar viktiga verksamheter med många tusen studenter utan också hundratals anställda vid ett lärosäte, initieras och genomförs måste det dock göras omsorgsfullt och med respekt för de utmaningar och påfrestningar som omställningsprocesser av detta slag oundvikligen medför. Så har inte skett i detta fall, där en genomgripande reform av en komplicerad organisation drivits igenom på oklara grunder, utan stöd eller förankring i kollegiala organ och i ett orimligt högt tempo som gjort att befintliga strukturer börjat brytas sönder innan nya kommit på plats.

Tillsammans med Stefan Hulth, tidigare prodekan (vice ordförande) i den nämnd som föregick LUN, har jag därför ifrågasatt både processen och dess inriktning, bland annat i ett brev (pdf) till universitetets styrelse som vid ett sammanträde den 26 april (pdf) valde att lämna våra synpunkter utan åtgärd. Reformen har alltså rullat vidare och om ett par veckor träder den rent formellt i kraft, även om den på grund av de många olösta frågorna i praktiken får implementeras efter hand under resten av året. Det har varit sorgligt och smått skakande att se hur ledningen för ett stort universitet, en statlig myndighet, kan agera så ansvarslöst och med en sådan brist på respekt för sina medarbetare och deras rätt till en dräglig arbetsmiljö.

Det senaste numret av Göteborgs universitets personaltidning, GU-Journalen, innehåller både en intervju med Stefan Hulth och mig och en artikel där rektor Pam Fredman och hennes utredare Maria Jarl (LUN:s ordförande) svarar på kritiken. Det behöver kanske inte sägas att de har en annan uppfattning än vi om såväl processen som dess förväntade effekter. Vad gäller konsekvenserna kan det självfallet visa sig att de har rätt; en nyhetstext på GU:s interna webb antyder exempelvis att Utbildningsvetenskapliga fakultetens ledning inser betydelsen av samarbete med andra delar av universitetet, vilket i sig är en mycket viktig signal. Oavsett vad utfallet blir kommer det dock att ske – har redan skett – till ett mycket högt pris för många av dem som genom långvarigt engagemang och hårt arbete bidragit till att Göteborgs universitet idag har en av Sveriges största och bästa lärarutbildningar.

Till sist bör det kanske understrykas att min kritik inte riktar sig mot Utbildningsvetenskapliga fakulteten eller dess agerande under det gångna året. Istället är det universitetsledningen jag är djupt besviken på, eftersom det är den instans som har ansvaret för att se till hela universitetets – och i detta fall särskilt lärarutbildningens – bästa snarare än en enskild fakultets intressen. Rektor och kretsen kring henne ansvarar också för att beredningsprocesser och beslutsfattande, särskilt i större frågor, är väl underbyggda och förankrade samt följer etablerad praxis inom akademiska organisationer. Inte på någon av dessa punkter har ledningen tagit det ansvaret i denna för universitetet så viktiga fråga, och de har inte heller visat någon som helst förståelse för hur deras sätt att hantera den faktiskt påverkar medarbetarna på verksamhetsnivå. Det är bedrövligt i sig, och samtidigt bara ännu ett av många exempel under senare tid på att förvaltningskulturen inom GU:s centrala ledningsfunktioner tycks befinna sig i fritt fall.

Balanserat om massiva nätkurser

Frågan om massiva nätkurser och svensk högre utbildning har nyligen åter aktualiserats av en rapport från Universitetskanslersämbetet, UKÄ. Det är en nyanserad, genomtänkt utredning och slutsatserna är hoppfullt pragmatiska: med ”moocar” (som tydligen är på väg att etableras som den svenska formen av ”MOOCs”) kan svenska lärosäten nå fler studenter och utveckla sin digitala pedagogik, men formatet har sina begränsningar och det finns också juridiska frågetecken. Det gör enligt rapporten att eventuella satsningar bör hållas på en relativt blygsam andel av ordinarie anslag, och särskilt mindre högskolor bör kunna få ett riktat statligt stöd för att utveckla massiva nätkurser. Utredningen pekar också på möjligheten av ”hybridkurser” där mooc-formen kombineras med mer traditionella kursupplägg, eller där flera lärosäten kan samarbeta om moduler av mooc-typ för vissa orienterande kurser på grundnivå.

Som långvariga läsare av Tidens skiften vet har jag tidigare skrivit ett antal inlägg här om massiva nätkurser, särskilt under den inledande vågen av entusiasm i först USA och sedan Europa (inklusive Sverige) för tre-fyra år sedan. På grund av sammanhanget ägnades många av dessa texter, liksom ett debattinlägg av mig i SULF:s medlemstidning Universitetsläraren våren 2013, främst åt de svagheter och problem som var (och är) förknippade med renodlade moocar på högskolenivå. Sedan dess har diskussionen blivit betydligt mer balanserad, vilket är glädjande eftersom vi då kan resonera om de möjligheter massiva nätkurser erbjuder utan att förbise de aspekter som gör att de inte fullt ut kan ersätta konventionell högskoleutbildning (utom i specifika fall som handlar om en viss typ av innehåll och en viss typ av studenter).

På det stora hela tycker jag att det är just detta som UKÄ-rapporten gör, och jag tror att den kommer fram till kloka och rimliga slutsatser om vad det betyder för den svenska högskolesektorn. Som jag påpekar i en intervju för Universitetsläraren på nätet borde dock de massiva nätkurserna lite tydligare satts in i ett större och bredare sammanhang av den digitala utvecklingens möjligheter och utmaningar för högre utbildning. Med andra ord borde det göras en stor nationell satsning på pedagogisk utveckling med digitala verktyg och miljöer, där moocar finns med men bara är ett av flera inslag.

Även om det inte är så viktigt för mig som Universitetslärarens rubriksättning kan få det att framstå, tycker jag dessutom att vi för vissa grundläggande kursmoment av orienterande karaktär borde eftersträva mer och starkare nationell samordning mellan olika högskolor. Då kunde den fysiska undervisningstiden i högre grad läggas på bearbetande, interaktiva inslag och det som är respektive lärosätes egen styrka och specialitet. Vore det till exempel inte rätt fantastiskt om de orienterande kursmomenten i svensk historia innehöll en serie nätföreläsningar av landets absolut främsta experter på medeltida kloster, stormaktstidens statsbildning eller folkrörelsernas framväxt?

Ett glädjande besked – och sedan?

Igår meddelade regeringen att nedläggningshotet mot de svenska Medelhavsinstituten dras tillbaka genom att den statliga finansieringen bibehålls. Det är mycket glädjande att ansvariga politiker faktiskt tagit intryck av den massiva opinionen mot denna nedrustning av en viktig infrastruktur för gränsöverskridande humanistisk forskning och internationella kulturutbyten. Denna opinion, dess styrka och bredd över hela den politiska skalan är också hoppingivande. Trots allt finns det väldigt många i det svenska samhället som värnar om denna typ av miljöer och ser deras värde, både i ett större samhällsperspektiv och i mer snäva ekonomiska termer såsom bärare av goodwill för det svenska näringslivet genom att fungera som ett skyltfönster för ”varumärket” Sverige.

(Man kan ju för övrigt fråga sig hur många miljarder den svenska exportindustrin förlorar varje år på att så många av dess företrädare saknar den bredare allmänbildning, inte minst humanistisk, som är självklar bland affärsmän och företagsledare från många andra länder både i Europa och annorstädes. Sådana former av kulturellt ”kapital” fungerar som ett socialt smörjmedel och underlättar därmed byggandet av det mellanmänskliga förtroende och den tillit som varje framgångsrik affärsrelation ytterst bygger på. Men det är en annan fråga.)

Inte desto mindre är det mycket oroväckande att ett så olycksaligt förslag ens kunde framföras i en budgetproposition, särskilt när man betänker att det var en del i ett större mönster av nedrustning på en rad punkter: svenskundervisning utomlands, internationella studentutbyten, vården av svenskt fackspråk och så vidare. Den gemensamma nämnaren för dessa förslag är att de alla sparar in vad som i budgetsammanhang är struntsummor, men samtidigt slår mycket hårt mot små verksamheter av stor betydelse för Sveriges kontakter med och i omvärlden. Detta i en tid då politiska beslutsfattare som ett mantra ständigt betonar vikten av att Sverige kan hävda sig i den globala kunskapsekonomins allt hårdare konkurrens. Oförmågan att se kopplingen mellan sådana analyser och värdet av den interkulturella kompetens som språklig, historisk och annan humanistisk kunskapsbildning ger, är närmast häpnadsväckande i vad den avslöjar om ledande politikers bristande förståelse för hur världen faktiskt fungerar.

När lättnaden över att Medelhavsinstituten blir kvar har lagt sig – inte minst eftersom det verkar oklart vad som händer med övriga nedskärningsförslag – är det denna större fråga vi som humanister behöver fundera på hur vi ska tackla framöver. Hur ska vi få politiker och tjänstemän (oavsett partifärg, bör kanske tilläggas) att begripa att humanistisk forskning inte är något valbart, ett slags grädde på moset vi kan unna oss när vi har råd? Hur ska vi få dessa beslutsfattare att förstå att humaniora bokstavligt talat ofta är livsviktigt i en värld där (som jag skrev i slutet av föregående inlägg) i princip alla stora utmaningar handlar om samhälle och kultur i minst lika hög grad som om natur och teknik? Hur viktiga Medelhavsinstituten än må vara i sig själva, är det i ett sådant större perspektiv vi finner den verkliga betydelsen av både nedläggningshotet och det faktum att det nu tycks vara avvärjt.

Om miljoner och miljarder

En vecka efter det att budgetpropositionen för 2015 lades fram vet vi att förslaget att i praktiken lägga ner de svenska instituten i Rom, Aten och Istanbul bara var en del av ett större mönster som blir alltmer obehagligt och obegripligt för varje dag som går. Det mönstret handlar om ”en hemmablind regering”, en budget som på punkt efter punkt monterar ner eller försvagar institutioner för humanistisk kunskapsbildning och verksamheter vilka utgör interkulturella kontaktytor för såväl Sverige i världen som världen i Sverige.

Utöver Medelhavsinstituten hotas också den svenskundervisning utomlands som till en mindre del betalas av svenska staten, och som ”bedrivs på 228 universitet i 39 länder”. Det svenska studenthemmet i Paris ska läggas ner, informationsinsatser i utlandet om studier i Sverige dras in, stödet för vården av svenskt fackspråk (Terminologicentrum TNC) försvinner nästan helt och stipendier ur biståndsanslaget för studenter från biståndsländer fryser inne eftersom pengarna ska användas till flyktingmottagning istället.

Sist, men sannerligen inte minst, kommer det statliga stödet till olika trossamfund att skäras ner radikalt, från 77 miljoner idag till 45 miljoner 2018. Det är pengar som används ”till stöd för flyktingfamiljer och ensamkommande barn, för projekt för religionsdialog” med mera. Den typen av verksamhet är oerhört viktig i ett mångkulturellt samhälle, särskilt när den bedrivs i sammanhang som skapar trygghet för marginaliserade och utsatta minoritetsgrupper. Hur kan tolerans, integration och interkulturell förståelse främjas av att sådant arbete omöjliggörs?

Det gör det givetvis inte, och detsamma gäller för de svenska instituten och språkundervisningen i utlandet, vilka för relativt blygsamma belopp gör Sverige – näringsliv och natur, kultur och vetenskap – synliga för omvärlden och bygger kontaktnät som bokstavligen inte går att värdera i pengar. En stor del av alla de verksamheter som nu drabbas av nedskärningar, i och utanför Sverige, är också sådana som byggts upp under lång tid och ackumulerat stort förtroendekapital hos olika intressenter. Faktum är att inte i något fall (som jag sett) har anslagsminskningarna motiverats med kritik mot institutionerna ifråga. Det är inte heller särskilt förvånande, eftersom förslagen inte är underbyggda av några utredningar eller andra form av underlag. Istället består de oftast bara av en mening eller två, begravda i ett stycke på någon av propositionens tusentals sidor, där det konstateras att ”finansieringen avslutas”.

Rädda Medelhavsinstituten!

Affisch till försvar för Medelhavsinstituten (via @IdaOstenberg).

Så i vems intresse förs denna politik? Som helhet sänder förslagen så otäcka signaler att om Sverigedemokraterna hade lagt fram dem hade jag inte blivit förvånad. Men en S- och Mp-regering? Det är faktiskt smått ofattbart, svårt att förklara. Det finns de som, mer eller mindre konspiratoriskt, menar att det finns en medveten avsikt bakom det mönster som nu blivit synligt. Kanske uppfattar ansvariga politiker Medelhavsinstituten som miljöer för otidsenlig, elitistisk forskning, vilket knappast stämmer, eller att svenskundervisningen utomlands inte har någon betydelse, vilket i högsta grad kan diskuteras. Andra kritiker försöker utnyttja den upprördhet förslagen väckt till att kamma hem partipolitiska poäng på den nya regeringens påstådda bildningsförakt.

Även om det ligger något i sådana anklagelser, tror jag Olle Wästberg har rätt i sin DN-artikel: ”Detta är inte partiskiljande frågor.” Kritiken har ju också varit minst lika hård från vänster– som högerhåll. Istället tror jag att förklaringen ligger i en kombination av faktorer: en budgetprocess under stark tidspress där olika prioriteringar ställs mot varandra, oerfarna – och delvis okunniga – ministrar och det svarta hål i forskningsbudgeten som kallas ESS, European Spallation Source. Det är en internationell, naturvetenskaplig/medicinsk forskningsanläggning i Lund som totalt kommer att kosta uppåt 18 miljarder kronor att bygga fram till 2025, varav Sverige åtagit sig att stå för 5,8 miljarder. Plus ”vissa kostnader för drift”, som det lite svävande står i budgetpropositionen (Utgiftsområde 16, s. 195), vilket lär betyda ytterligare ett stort antal miljoner om året för svensk del.

Från regeringen har det sagts att det inte finns någon direkt koppling mellan ESS och beslutet att lägga ner Medelhavsinstituten. Det är alltså en ren tillfällighet att ökningen av medel till det förra råkar stå direkt före stycket om nedläggningen av det senare. Men om man håller den större bilden med både instituten och svenskundervisningen med mera i huvudet och dyker ner i propositionens text, blir just det sambandet tämligen tydligt. (Alla sidhänvisningar i det följande är till pdf-filen för utgiftsområde 16, ”Utbildning och universitetsforskning”.)

Bortsett från att ESS under 2015 ska få ett bidrag för forskningsinfrastruktur om 50 miljoner kr (297) och ett ”kapitaltillskott” om 700 miljoner (23), vilket möjligen är en del av de sedan tidigare avsatta statliga miljarderna, framgår det nämligen under rubriken ”Vetenskapsrådet: Forskning och forskningsinformation” att ESS ska tillföras totalt 70 miljoner kr genom omfördelning från två andra områden. (297) Vilka är då dessa? Ja, 10 miljoner överförs från anslaget för ”Särskilda utgifter för forskningsändamål”, det område där Medelhavsinstitutens bidrag om 22 miljoner dras in (308). Resterande 60 miljoner kronor tillförs ESS från anslaget för ”Särskilda utgifter inom universitet och högskolor” (290), vilket händelsevis råkar vara det område som svenskundervisningen i utlandet och svenska studenthemmet i Paris tillhör. Genom att lägga ner dem frigörs 25,8 miljoner kronor per år.

Att det är en direkt koppling går givetvis inte att belägga, men det är svårt att se någon annan förklaring, särskilt som det i propositionen genomgående talas om att föreslagna neddragningar krävs för att finansiera ”prioriterade satsningar” (309). ESS är uppenbarligen en sådan, liksom MAX IV-laboratoriet för ”studier av materials struktur” (147) som också ligger i Lund; det kommer under 2013–2018 att kosta 1,2 miljarder i direkta statliga driftsanslag samtidigt som 250 miljoner kronor skjuts till 2015 som investeringsbidrag för nya strålrör. Staten kommer också via Lunds universitet att bidra med 250 miljoner kronor till MAX IV under perioden 2014–2018. (148)

Dessa siffror visar med stor tydlighet hur olika villkoren är för naturvetenskaplig–teknisk respektive humanistisk-samhällsvetenskaplig forskning; infrastruktur för den förstnämnda får, ja den måste rentav, kosta miljarder, medan infrastruktur för den sistnämnda inte ens får kosta miljoner. Det ligger en bitter ironi i regeringens starka tro på att ESS och MAX IV ”kommer ge Sverige en stor internationell synlighet” (155), samtidigt som de lägger ner några av Sveriges främsta, mest respekterade och kontaktskapande verksamheter utomlands. Genom denna ödeläggelse av välfungerande institutioner för mänskligt erfarenhetsutbyte hoppas man spara ca 50 miljoner kronor om året, medan bara bygget av ESS (exklusive drift) kommer att kosta svenska skattebetalare minst hundra gånger så mycket fram till 2025.

Varför är denna obalans ett problem inte bara för humanister och samhällsvetare utan för hela samhället? Av det enkla men uppenbarligen svårbegripliga skälet att samtliga de stora utmaningar världen står inför idag har sin grund i sociala och kulturella förhållanden i minst lika hög grad som i olösta naturvetenskapliga/tekniska problem. I det ljuset blir budgetpropositionen bara det senaste och mest oroande uttrycket för en närmast tragisk oförmåga hos våra politiska beslutsfattare, oavsett partifärg, att se det stora värdet av gränsöverskridande humanvetenskaplig kunskapsbildning. Vi kan bara hoppas att den massiva kritiken mot förslagen blir en vändpunkt i det avseendet och att det fortfarande ”finns tid för en offensiv humaniorapolitik”. I annat fall är vi faktiskt mycket illa ute.

Oklart om Medelhavsinstituten

Förslaget att dra in allt statsstöd till de svenska Medelhavsinstituten har gett upphov till en storm av kritik de senaste dagarna; protesterna har vällt fram på tidningssidorna, i etermedier, på Facebook och Twitter. I skrivande stund har namninsamlingen för att bevara instituten fått över 8000 underskrifter, och Facebookgruppen har gillats av drygt 6000 personer. (Ju fler som protesterar desto bättre, så skriv gärna på uppropet och/eller gilla Facebookgruppen. Man kan också kontakta den ansvariga ministern, Helene Hellmark Knutsson, och protestera här.)

Trots det oroväckande och svårbegripliga i att förslaget ens kunde läggas fram, finns det något hoppfullt i att så många människor och organisationer har reagerat så starkt till institutens och den humanistiska forskningens försvar. Att döma av flera uttalanden under gårdagen verkar också regeringen nu vara på väg att slå till reträtt i frågan, även om faran är långtifrån över. Jag håller därför helt med min kollega Ida Östenberg, från start en av de mest drivande och synliga kritikerna mot förslaget i både traditionella och sociala medier, som i en tweet tidigare idag skrev: ”Ta nu ert förnuft tillfånga och backa helt!”

Under gårdagen blev det efter hand allt svårare att följa med i den ständigt växande strömmen av blogginlägg och krönikor om Medelhavsinstituten, och därför hade jag tänkt att här samla ihop alla de länkar till sådana texter jag kunde hitta. Ett av de inlägg jag då stötte på, av Julia Habetzeder på bloggen Neapelbukten.se, visade sig dock redan innehålla en utförlig sådan lista. Den ger en bild av hur omfattande kritiken mot regeringsförslaget är, samtidigt som inte någon (såvitt jag kunnat upptäcka) har försvarat det. Inte ens den ansvariga ministern, även om hon ännu inte definitivt tagit avstånd från det.

För den som fortfarande inte förstår varför det är viktigt att bevara de svenska instituten i Rom, Aten och Istanbul – trots allt var de troligen okända för de allra flesta svenskar fram till för ungefär två dygn sedan – kan jag till sist rekommendera Ida Östenbergs debattartikel på SVT Opinion igår. Det är en engagerad, välskriven text som sakligt och koncist sammanfattar vad instituten gör och varför de är så värdefulla ur både svenskt och internationellt perspektiv. Vi kan bara hoppas att regeringen, om inte annat av politiskt egenintresse, förstår att de begått ett katastrofalt misstag och låter Medelhavsinstituten vara kvar.

Ett oanständigt förslag

Enligt den budgetproposition (pdf) som regeringen presenterade idag ska statsanslagen till de svenska forskningsinstituten i Rom, Aten och Istanbul avvecklas till och med 2017. Totalt handlar det om 22 miljoner kronor om året, en neddragning som sannolikt kommer tvinga instituten att lägga ner verksamheten eller stympa den intill oigenkännlighet. Som av en händelse omfördelas samtidigt, i föregående stycke på sidan 308 i propositionen, ytterligare 10 miljoner kronor om året till den primärt naturvetenskapliga forskningsansläggningen European Spallation Source (ESS) som just börjat byggas i Lund. Den beräknas kosta totalt drygt 1,8 miljarder euro (varav Sverige och Danmark ska stå för ”nära hälften”) och få en årlig driftsbudget om 140 miljoner euro.

Svenska institutet i Rom

Svenska institutet i Rom.

De svenska ”Medelhavsinstituten”, som de ofta kallas, utgör mycket viktiga internationella miljöer för humanistisk forskning och utbildning, framför allt – men långt ifrån enbart – med inriktning mot studiet av den antika Medelhavsvärldens kultur och samhällsliv. Instituten och deras verksamhet är på många sätt ett föredöme för svensk humaniora, som behöver bli mer internationell – inte mindre. Förslaget att i praktiken lägga ner dessa mötesplatser för avancerad humanistisk kunskapsbildning är därför rent obegripligt, men också mycket avslöjande för hur politiska beslutsfattare och många andra värderar olika vetenskapsområden: naturvetenskaplig och medicinsk infrastruktur får kosta miljarder, men humanistisk får inte kosta något alls. Varför är det så?

Den humanistiska forskningen i Sverige kommer att överleva utan forskningsinstituten i Rom, Aten och Istanbul, men om de läggs ner är det ett hårt slag mot viktiga delar av den. Och framför allt är det en mycket obehaglig signal om den svaga förståelsen för vilken betydelse humaniora har, särskilt i en tid då ökande främlingsfientlighet och intolerans påminner oss om vikten av att kunna betrakta vårt här och nu med distans. Mänsklig mångfald handlar inte bara om kulturella variationer i rummet, i dagens värld, utan också över tid, i det förflutna. I ett samhälle präglat av just mångfald är därför historisk och annan humanistisk kunskap inte en lyx, ett underhållande tidsfördriv (även om det kan vara det också), utan något livsviktigt. Att ständigt sätta den på undantag, att se den som oviktig i jämförelse med forskning som ger fördelar av annan – oftast ekonomisk – natur, är därför rent oanständigt.

Kanske är det möjligt att rädda Medelhavsinstituten, även om man inte ska hoppas för mycket. Reaktionerna på förslaget att dra in deras anslag har varit starka under dagen, där det snabbt startades en Facebook-grupp som på några timmar fått över tusen nästan två tusen ”gilla”-markeringar. I Aftonbladet kallas det en ”kulturskandal” och i Svenska Dagbladet för ”en skamlig prioritering”. Blogginlägg till institutens försvar har också publicerats av Carina Burman, hos Axess och tankesmedjan Humtank. Det finns säkert fler som jag missat och det kommer otvivelaktigt mera, men vem vet om det räcker? Och även om just detta förslag dras tillbaka, vad säger det faktum att det ens kunde läggas fram om synen på humaniora i samhället utanför universiteten och kultursidorna?

Uppdatering: Förslaget diskuteras även i ett blogginlägg av Ola Wikander och i en DN-artikel av Maria Schottenius.

Massiva nätkurser, universiteten och pedagogisk förnyelse

Sedan inlägget om ”De massiva nätkursernas roll” skrevs har jag haft anledning att fundera mer kring hur sådana kurser påverkar etablerade utbildningar och lärosäten, och mer generellt hur vi som arbetar i sådana miljöer bör tänka kring pedagogisk förnyelse. Häromdagen lämnade jag in slutrapporten för ett utvecklingsprojekt vid min institution kallat 3D (för didaktik, digitalt, distans), där det finns en lägesbedömning som tar avstamp just i frågan om massiva nätkurser. Den återges nedan i en lätt bearbetad version, där vissa passager upprepar argumentationen från det ovan nämnda inlägget (och andra på samma tema) men där texten som helhet utgör en vidareutveckling av dessa resonemang.

* * *

Ett av skälen till att 3D-projektet etablerades var den intensiva uppmärksamhet som våren och sommaren 2012 ägnades åt MOOCs (Massive Open Online Courses), på svenska ”massiva nätkurser”. Dessa uppfattades på olika håll som ett stort hot respektive möjlighet att helt omvandla den högre utbildningen, genom att i massiv skala erbjuda gratis kurser av hög kvalitet från några av världens mest välrenommerade universitet. Under de två år som gått har diskussionen om MOOCs blivit mer dämpad och nyanserad, delvis i takt med att fenomenet i sig har genomgått förvandlingar och utvecklats åt lite olika håll.

Min bedömning är att massiva nätkurser troligen kommit för att stanna, åtminstone i någon form, men också att de inte i större omfattning kommer att ersätta hela kurser eller utbildningar på högskolenivå. Däremot innebär de en potentiellt sett förändrad konkurrenssituation för mindre och medelstora lärosäten, särskilt inom ämnen som till sin karaktär är mer översättbara mellan olika delar av världen: matematik, naturvetenskap, teknik och medicin. Det blir med andra ord i någon mening viktigare för ”traditionella” utbildningar att demonstrera det (mer)värde de erbjuder studenter, när gratis och till synes attraktiva kurser från världsberömda universitet tillkommer som ett möjligt alternativ när de ska välja studiegång. Mer indirekt, men tillräckligt mycket för att vi ska ta det på allvar, kan även svenska kurser och program i humanistiska ämnen påverkas av denna utveckling.

Oavsett vilka och hur stora sådana effekter blir, är det samtidigt viktigt att vara klar över på vilket sätt vi kan möta en sådan utmaning. Kan Göteborgs universitet konkurrera med Harvard, Yale och Oxford? Inom vissa mycket nischade områden kanske vi kan det, men med få undantag är det mycket osannolikt att vi kan konkurrera genom att bygga upp egna MOOCs som lockar hundratusentals utländska studenter. Det som drar dylika skaror är nämligen inte i första hand den reella kvaliteten i utbildningen utan det varumärke den är förknippad med – och i en sådan konkurrens har vi, nu och under överskådlig tid, ingen chans att vinna. Oavsett hur framgångsrika de massiva nätkurserna visar sig bli i det långa loppet, måste vi därför istället utnyttja de unika fördelar vi faktiskt har i relation till de svagheter som finns med MOOC-modellen.

Dels handlar våra fördelar om den specialiserade kompetens vi har inom små, kulturellt specifika områden som stora amerikanska lärosäten sannolikt aldrig kommer att göra massiva nätkurser om. Dels, och framför allt, måste vi bli bättre på att erbjuda studenterna det som alltid varit vår främsta tillgång, nämligen ett innehållsligt och socialt sammanhang. Idag finns det oändliga mängder högkvalitativ information eller ”stoff” tillgängligt på nätet, och MOOCs är ett försök att i massiv skala försöka organisera och tillhandahålla samlingar av sådant stoff i ett strukturerat sammanhang. Men lärandemiljön består till stor del av envägskommunikation och den saknar i sin ursprungliga form all kontakt mellan lärare och student, vilket gör att MOOCs i slutändan bara blir till ännu ett paket av stoff på nätet, ett råmaterial för lärande, ett läromedel. Inte sällan är detta innehåll av hög kvalitet, och därför bör vi fundera på hur vi i vår tur kan använda massiva nätkurser eller delar av dem som råmaterial i våra egna kurser.

Men den verkliga konkurrensfördel traditionella universitet har är alltså möjligheten att ge studenterna ett intellektuellt och socialt sammanhang för deras lärande. Det är något som MOOCs inom överskådlig tid inte kan tillhandahålla (vilket försöken med ”SPOCs” nog är ett tecken på). Sammantaget blir det därmed viktigare än någonsin att vi verkligen kan erbjuda ett sådant sammanhang, vilket det i praktiken ofta har varit si och så med. Vad det betyder är egentligen att vi måste fortsätta göra det vi alltid gjort, men ännu bättre och med öppenhet för nya metoder och verktyg. Ytterst måste målet vara att få studenterna att bli och känna sig som en del av den lärande gemenskap vår institution och, i förlängningen, universitetet är.

Detta helhetstänkande såväl innehållsligt som socialt är något vi behöver beakta när vi utformar kurser och utbildningar, vilket naturligt leder över till det som stått i fokus för 3D-projektet: användningen av digitala verktyg och sociala medier i undervisningen. Dels är det nämligen tydligt att den värld studenterna lever i när de inte studerar till stor del präglas av sådana digitala och uppkopplade miljöer, vilket är något vi som utbildningsanordnare måste förhålla oss till. Dels finns det också ur ett mer strikt pedagogiskt perspektiv starka skäl att ta tillvara de möjligheter nya digitala metoder erbjuder, utan att för den skull hemfalla i tron att tekniken är en universallösning. Det är den inte, men om den används rätt kan den bidra till mer effektiv och ändamålsenlig undervisning.

Vad detta betyder på en mer övergripande nivå för vår utbildningsverksamhet är att vi behöver lösa upp de traditionellt skarpa gränserna mellan å ena sidan campuskurser, å andra sidan distanskurser. Vi måste alltså mer slagkraftigt utnyttja de möjligheter och fördelar som campus- respektive nätbaserad undervisning erbjuder, vilket per definition också innebär att vi minimerar de svagheter och nackdelar som var och en av dessa utbildningsformer för med sig. I en på många sätt radikalt ny situation, föranledd av både digitaliseringen och samhällsutvecklingen i stort, måste vi förutsättningslöst ompröva traditionella metoder för att se vad som fortfarande håller och vad som inte längre fungerar. Detta måste självfallet göras med sans och balans; lika lite som det är ett självändamål att slå vakt om traditionella arbetssätt för att ”vi alltid gjort så” finns det ett egenvärde i att ta till sig nya metoder bara för att de är nya. Det måste alltid vara studentens lärande som står i centrum.

På DH-kurs i Victoria

I drygt tre år nu har jag mer aktivt intresserat mig för frågor om digital historia och digital humaniora, vilket det senaste året kommit till uttryck främst genom skrivandet på Historia i en digital värld tillsammans med Jessica Parland-von Essen. Hittills har det dock mest handlat om att tackla dessa frågor på en allmän nivå och från en historikers perspektiv i ganska traditionell mening, utan att egentligen förstå så mycket om den bakomliggande teknologi som det i grunden handlar om. Eftersom det är så tydligt att historisk forskning och undervisning är på väg att omvandlas mer eller mindre radikalt av de digitala metoderna och miljöerna, har jag därför länge funderat på hur jag kan komma vidare och få åtminstone en elementär förståelse också för de mer tekniska aspekterna av digital historia/humaniora.

Som en följd av de funderingarna anmälde jag mig i höstas till en veckolång intensivkurs i ”Fundamentals of Programming / Coding for Human(ist|s)” vid Digital Humanities Summer Institute i Victoria, British Columbia. DHSI är en årligen återkommande sommarskola och, i praktiken, konferens om digital humaniora som organiserats sedan början av 2000-talet. I år samlar den ca 600 deltagare i 28 olika kurser, alltifrån de mest grundläggande (som den jag går) till tämligen avancerade, specialiserade fördjupningskurser om vissa verktyg eller tekniker. Evenemanget pågår under fem dagar med ett sprängfyllt program som, utöver fem timmars reguljär undervisning varje dag, innehåller en mängd föreläsningar, seminarier, posterutställningar, kollokvier, ”unconference”-sessioner och sociala aktiviteter från tidig morgon till sen kväll.

Årets upplaga inleddes igår och den första dagen lovar mycket gott för fortsättningen. Dels var början på min kurs mycket intressant och lärorik, om också intensiv, dels kännetecknas hela evenemanget av en påfallande öppen, välkomnande och generös atmosfär där samarbete och erfarenhetsutbyte hela tiden står i centrum. Denna anda av lagarbete och ömsesidig hjälpsamhet trycker arrangörerna själva mycket starkt på i olika sammanhang, och den gör att man som nybörjare snabbt känner sig hemmastadd här. (Att både staden och University of Victoria utgör en vacker miljö, som det verkar med strålande sommarväder hela denna vecka, gör inte saken sämre.)

Att åka ända till kanadensiska västkusten för att ta en kurs i grundläggande programmering kan tyckas vara lite övermaga, men faktum är att DHSI är en ganska unik miljö. Det finns liknande sommarinstitut i bl.a. Oxford och Leipzig, men de tenderar vara lite mer tekniskt avancerade (även om det i Oxford detta år kommer att finnas en kurs/ett spår kallat ”Introduction to Digital Humanities”). I Victoria tror jag att det samlas fler deltagare med samma bakgrund som jag: humanister med å ena sidan små eller obefintliga tekniska kunskaper, å andra sidan ett stort intresse av att börja ändra på det förhållandet. En vecka är en kort tid, hur intensivt schemat än är, men när den är slut hoppas jag en smula bättre förstå vad som krävs för att jag ska kunna ta nästa steg på vägen mot att inte bara tala om utan också praktisera digital humaniora.