månadsarkiv: november 2014

A global history of Linnaean science (II)

Some two years ago, Hanna Hodacs and I co-sponsored a workshop called ”A Global History of Linnaean Science” at the Royal Swedish Academy of Sciences in Stockholm, where we were hosted by the Director of the Academy’s Center for History of Science, Karl Grandin. It was a small event, with eight presentations and a total of 22 participants, but we thought it a great success and decided we should try to publish the papers as a collected volume. One of the participants that day, Stéphane Van Damme, agreed to edit the collection together with us, and we began to plan for a second workshop more focused on discussing draft chapters than oral presentations.

Nature's EmpireAfter a long time of preparation we finally reconvened last week, on 14 November, for an intense day of discussions at the European University Institute in Florence, Italy. Stéphane is now a Professor of History of Science at the Institute, which graciously provided all the local arrangements and facilities as well as lodging for those who attended. Karl Grandin and the Swedish Academy of Sciences once again generously supported us, this time by helping with the cost of travel for some of the participants flying in from various countries in Europe and elsewhere. The full title of this second workshop was ”Nature’s Empire: A Global History of Linnaean Science in the Long Eighteenth Century” and the programme including a list of contributors can be downloaded here (PDF, 643 Kb).

It turned out to be an extraordinarily productive day of rich, stimulating discussions about many aspects of Linnaean natural history and, more broadly, the early modern global history of science in which Linnaean ideas, practices, objects and people played an important role. It is not possible here to even try to summarize these discussions, especially as they were often linked – in one way or the other – to specific aspects of the pre-circulated papers that we had all read. However, the statement of aims in the programme gives a good general idea of the issues and questions covered in the course of the day:

This conference addresses a topic at the forefront of many discussions today, the global circulation of knowledge. Few eighteenth century figures can have contributed as much to the globalisation of natural history knowledge as the naturalist Carolus Linnaeus (1707–1778). The publication of Species Plantarum in 1753, Linnaeus’s global flora where he launched his new scientific nomenclature to an international audience, is often referred to as year zero in the history of modern botany. Published at a time that saw an escalation of contacts between different parts of the world, Linnaeus’s work promoted global communication and exploration of the species of the planet.

The argument of this conference is that in order to understand this process we need to move beyond the individual intellectual contributions of Linnaeus to focus on processes that involved circulation and modification of knowledge. This […] includes discussions on early modern information storing technologies and the use of landscapes for pinning names to nature and establishing orders and systems. It also focuses on the creation of collective and individual identities through reading and corresponding, and the role of journeys, in and between landscapes, shaping knowledge gathering and the lives of knowledge gatherers.

[The] conference aims also to offer a historiographical perspective on this process, including a discussion of pre-Linnaean natural history, and the legacy of Linnaean natural history in modern scholarship. Linnaeus’s interest in natural history was largely aimed at exploring resources at home in Sweden, or enriching domestic flora and fauna with exotic plants and animals. His taxonomy and nomenclature were of course to have more far ranging impacts than that, and as such [the book in preparation] will also offer a way of thinking of the connections between local and global and knowledge and power, and thereby contributing to current debates about the relationship between science and European expansion.

Producing a book is often a protracted affair and much work clearly remains; while the workshop resolved some issues and enhanced our understanding of others, it also raised new questions that need to be answered before we are done. Still, I think we all felt that this one, long day of conversations about the global history of Linnaean science brought us quite a bit closer to our goal. The next step, for authors and editors alike, is as expected as it is familiar to all of us: Revise and resubmit. And that, of course, has always been what both scholarship and science is all about.

Arkiven, kulturarvet och digitaliseringen

Det var ett tag sedan jag skrev om digital humaniora här, men det beror inte på att det inte finns saker att tala om. Särskilt roligt är det att se att det börjar röra på sig vid Humanistiska fakulteten i Göteborg, som den 25 september beslöt inrätta ett Centrum för digital humaniora med start den 1 januari 2015. Tidigare i år blev jag ledamot av fakultetsstyrelsen för läsåret 2014/15 genom ett fyllnadsval, och av en ren tillfällighet fick jag därför vara med om att fatta detta beslut vid mitt första ordinarie styrelsemöte – det kändes bra!

En drivande kraft i processen att bygga upp ett DH-centrum är Mats Malm, som också kommer att bli dess första föreståndare. Han har de senaste åren, tillsammans med Jenny Bergenmar och andra, hållit i ett antal fakultetsevenemang på DH-tema (två av dem har jag skrivit om här och här). Det senaste gick av stapeln den 11 november och var ett halvdagsseminarium med rubriken ”Arkiven i det digitala – det digitala i arkiven”, vilket formellt arrangerades av GU:s så kallade styrkeområde Critical Heritage Studies. Programmet täckte ett ganska brett spektrum av frågor om bevarande och tillgängliggörande av arkivmaterial vid olika kulturarvsinstitutioner i en tid av digitalisering.

Mats Malm inledde med att presentera Critical Heritage Studies och seminarieserien evenemanget ingick i. Han lyfte därefter fram de nya möjligheter och perspektiv digitaliseringen för med sig, exempelvis genom förskjutningen från närläsning till det Franco Moretti kallat ”fjärrläsning”, men påpekade också att det är förenat med vissa risker som inte ska underskattas. Malm knöt avslutningsvis an till ett tema som återkom flera gånger under dagen, nämligen att tillvaratagandet av de digitala möjligheterna inte främst är en teknisk utmaning utan social och etisk.

Johanna Berg från Riksarkivets samordningssekretariat Digisam var först ut av de inbjudna talarna. Hon började med att betona att de frågor svenska arkiv ställs inför i samband med digitaliseringen är i princip desamma runtom i världen, även om förutsättningar och omständigheter kan variera mellan olika länder. I grunden handlar det om ett antal spänningar eller målkonflikter mellan att skydda/bevara material och att exponera/använda det; mellan kulturskapare och användare (upphovsrättsfrågor); mellan centrum och periferi; och mellan olika nivåer inom arkiv, bibliotek och museer. Berg beskrev också Digisams uppdrag att dra ihop och samordna ett antal olika aktörer på området och de olika utmaningar det medför: ekonomiska, juridiska, tekniska, språkliga (olika begreppsapparater) och kompetensmässiga. Även hon menade att tekniken ofta inte är det svåraste, och hon avslutade med att uttrycka tillförsikt inför framtida möjligheter – ”det blir bra när vi kommer dit”!

Pelle Snickars från HUMlab vid Umeå universitet tog avstamp i en diskussion om likheter och skillnader mellan traditionella och digitala arkivmaterial och vilka konsekvenser dessa får. En av hans huvudpoänger var att kulturarvsinstitutionerna behöver fundera mer på hur man kan använda deras material, alltså hur det kan bearbetas av användarna, och inte bara ge tillgång till det. Han menade att vi går ”från kulturarvsdokument […] till flöden av data”, till filer som bär på ”inherent information” som kan utnyttjas på olika sätt. En intressant del av Snickars presentation var att han gav en definition av digital humaniora som ”att använda och bejaka digital teknologi”, inte att utgå från någon viss teori. Han betonade också vikten av att med bevarat kritiskt perspektiv kombinera kvalitativa och kvantitativa undersökningar. (DH är med andra ord inte bara en fråga om ”big data”, som man ibland kanske kan tro.)

Arkiven i det digitala, 11 november 2014

Hans Jørgen Marker, Kristoffer Arvidsson, Jonathan Westin, Pelle Snickars, Johanna Berg, Maria Ljungkvist och Mats Malm.

Nästa talare, Maria Ljungkvist från Nationalmuseum, berättade om ”den digitala teknikens roll i utformningen av nya Nationalmuseum”. Det blev en intressant belysning av de spänningar som kan uppstå mellan olika mål och ambitioner vid traditionsrika kulturarvsinstitutioner i den digitala världen. Ljungkvist menade att det finns en tendens till konkurrens om medel mellan fysiska och digitala satsningar eftersom det ofta är utställningar av fysiska objekt som står för mycket av intäkterna. Hon pekade också på att tillgängliggörande, upphovsrättsfrågor, digitaliseringens hantverk, metadata med mera bara är några exempel på de många olika typer av kompetenser som krävs idag. Hon underströk samtidigt, återigen, att tekniken oftast inte är problemet, och även om hon ville lyfta fram värdet av den digitala dimensionen varnade hon för risken att vi glömmer bort de objekt som inte digitaliseras.

De två följande presentationerna handlade på olika sätt om hur ett enskilt konstnärskap – Ivar Arosenius – frammanas ur arkiven med hjälp av olika digitala resurser. Jonathan Westin, GU, har följt arbetet med att digitalisera material knutet till Arosenius och då konfronterats med de frågor detta aktualiserar: om den digitala kopians relation till originalet; att den bara fångar synlig information men inte ”vattenmärken, textur, lukt, djup”; att digitaliseringen inte kräver att man är på plats men gör att man kan förlora perspektiv och sammanhang – samtidigt som den faktiskt ger möjlighet att återskapa historiska rum, hur dokument har färdats genom historien och hamnat där de är idag. Kristoffer Arvidsson från Göteborgs konstmuseum berättade därefter ur sitt perspektiv om museets arbete med att föra samman material av och om Arosenius från olika håll på webben, att göra verk ur samlingarna sökbara på sin webbplats och så vidare. Det gav upphov till en utförlig diskussion med några av åhörarna om vad man vinner och förlorar på digitala kopior kontra fysiska original, där det fanns ganska skilda uppfattningar.

Den siste talaren var Hans Jørgen Marker vid Svensk Nationell Datatjänst, som redogjorde för SND:s arbete med att bevara och tillgängliggöra digitalt forskningsmaterial från humaniora, medicin och samhällsvetenskap. Hans presentation gav nyttiga inblickar i vad som krävs för långtidsbevaring av forskningsdata, något de flesta humanister (och andra forskare?) troligen inte tänker så mycket på. Marker påpekade att den stora kostnaden inte är själva bevarandet av forskningsdata i sig, utan att dokumentera den, förse den med metadata och så vidare. Även här blev det en intressant diskussion efteråt, som delvis handlade om varför humanistiska forskare bör eller ska bevara sina forskningsdata på dessa sätt, och delvis om vilken syn på vad vetenskap och forskning är som denna typ av bevarande bygger på.

Det avslutande panelsamtalet återvände till flera av de frågor som kommit upp under eftermiddagens lopp, framför allt diskussionen om likheter och skillnader mellan fysiska och digitala arkiv men också de svåra prioriteringar institutioner ställs inför med de krav som digitaliseringen medför utan att nya resurser tillförs. Som Snickars påpekade vet vi inte hur framtiden ser ut, men den lär inte bli mindre digital och därför finns ett jättelikt finansieringsbehov. En tänkvärd poäng som Westin lyfte fram är att det är viktigt att man i den digitala världen inte försöker efterlikna de fysiska arkiven för mycket, eftersom det finns vissa aspekter man aldrig kan få med. Arvidsson betonade för sin del de möjligheter den digitala tekniken ger att berätta olika, alternativa berättelser istället för bara en enda.

Sammantaget blev det en oerhört intressant och perspektivrik halvdag som gav en god bild, inbillar jag mig, av de möjligheter och utmaningar digitaliseringsprocesser vid arkiv och andra kulturarvsinstitutioner för med sig. Vad jag särskilt uppskattade var just detta att det inte bara handlade om den stora potentialen eller om de många problemen med digitaliseringen, utan att det fanns utrymme för båda dessa sidor av utvecklingen att synliggöras på ett nyanserat och balanserat sätt. För visst måste vi ta tillvara de möjligheter som den digitala tekniken erbjuder, men samtidigt ska vi inte blunda för de hinder och risker som finns på vägen mot framtidens arkiv.

Uppdatering 141219: Seminariet filmades och de inspelade presentationerna är nu tillgängliga på denna sida.

Anm: I den webbaserade boken Historia i en digital värld finns det flera avsnitt som behandlar frågor om digitalisering av arkivmaterial, tillgängliggörande och (långtids)bevarande m.m. – se särskilt kapitel 4 och kapitel 6. Boken går också att ladda ner som PDF (direktlänk, ca 5 Mb).

Ett glädjande besked – och sedan?

Igår meddelade regeringen att nedläggningshotet mot de svenska Medelhavsinstituten dras tillbaka genom att den statliga finansieringen bibehålls. Det är mycket glädjande att ansvariga politiker faktiskt tagit intryck av den massiva opinionen mot denna nedrustning av en viktig infrastruktur för gränsöverskridande humanistisk forskning och internationella kulturutbyten. Denna opinion, dess styrka och bredd över hela den politiska skalan är också hoppingivande. Trots allt finns det väldigt många i det svenska samhället som värnar om denna typ av miljöer och ser deras värde, både i ett större samhällsperspektiv och i mer snäva ekonomiska termer såsom bärare av goodwill för det svenska näringslivet genom att fungera som ett skyltfönster för ”varumärket” Sverige.

(Man kan ju för övrigt fråga sig hur många miljarder den svenska exportindustrin förlorar varje år på att så många av dess företrädare saknar den bredare allmänbildning, inte minst humanistisk, som är självklar bland affärsmän och företagsledare från många andra länder både i Europa och annorstädes. Sådana former av kulturellt ”kapital” fungerar som ett socialt smörjmedel och underlättar därmed byggandet av det mellanmänskliga förtroende och den tillit som varje framgångsrik affärsrelation ytterst bygger på. Men det är en annan fråga.)

Inte desto mindre är det mycket oroväckande att ett så olycksaligt förslag ens kunde framföras i en budgetproposition, särskilt när man betänker att det var en del i ett större mönster av nedrustning på en rad punkter: svenskundervisning utomlands, internationella studentutbyten, vården av svenskt fackspråk och så vidare. Den gemensamma nämnaren för dessa förslag är att de alla sparar in vad som i budgetsammanhang är struntsummor, men samtidigt slår mycket hårt mot små verksamheter av stor betydelse för Sveriges kontakter med och i omvärlden. Detta i en tid då politiska beslutsfattare som ett mantra ständigt betonar vikten av att Sverige kan hävda sig i den globala kunskapsekonomins allt hårdare konkurrens. Oförmågan att se kopplingen mellan sådana analyser och värdet av den interkulturella kompetens som språklig, historisk och annan humanistisk kunskapsbildning ger, är närmast häpnadsväckande i vad den avslöjar om ledande politikers bristande förståelse för hur världen faktiskt fungerar.

När lättnaden över att Medelhavsinstituten blir kvar har lagt sig – inte minst eftersom det verkar oklart vad som händer med övriga nedskärningsförslag – är det denna större fråga vi som humanister behöver fundera på hur vi ska tackla framöver. Hur ska vi få politiker och tjänstemän (oavsett partifärg, bör kanske tilläggas) att begripa att humanistisk forskning inte är något valbart, ett slags grädde på moset vi kan unna oss när vi har råd? Hur ska vi få dessa beslutsfattare att förstå att humaniora bokstavligt talat ofta är livsviktigt i en värld där (som jag skrev i slutet av föregående inlägg) i princip alla stora utmaningar handlar om samhälle och kultur i minst lika hög grad som om natur och teknik? Hur viktiga Medelhavsinstituten än må vara i sig själva, är det i ett sådant större perspektiv vi finner den verkliga betydelsen av både nedläggningshotet och det faktum att det nu tycks vara avvärjt.