På en punkt hade jag troligen fel, åtminstone delvis, i mitt förra inlägg om skälen till att så många röstade på Sverigedemokraterna i valet den 14 september. Där skrev jag bland annat följande:

Jag är varken statsvetare eller expert på högerextrema rörelser och tänker därför inte ge mig in på någon djupare sådan analys, men som många kommentatorer redan framhållit är inte varje SD-väljare nödvändigtvis övertygad rasist även om partiets politik har sina rötter i en rasistisk människosyn. Av allt att döma handlar det snarare om att SD visat sig utomordentligt skickliga på att väva ihop allsköns olika typer av missnöje och misstro mot etablissemanget från ganska skilda väljargrupper.

Under de två veckor av intensiv diskussion som följt efter valet, har jag ännu inte sett något som fått mig att ompröva den första delen av detta resonemang. Liksom för andra partier finns det grad- och i viss mån artskillnader i olika politiska frågor mellan SD:s ledning och aktiva medlemmar å ena sidan och deras väljare å den andra. Att SD är ett parti med rasistiska och fascistiska drag betyder alltså inte nödvändigtvis att alla deras väljare är rasister i egentlig mening; tvärtom är det väl mycket talande att tillväxten kommit under en period då partiet ägnat stor energi åt att försöka städa bort alla tecken på uttalad rasism, samtidigt som dess kritik mot invandringspolitiken och mångkulturalismen som ideologi har fortsatt. Även om det ofta finns kopplingar mellan rasism och invandringskritik är de långtifrån synonymer, utan två olika företeelser som vi måste hålla isär både analytiskt och mer principiellt.

På den andra punkten, den om att ett allmänt missnöje med sakernas tillstånd och med etablissemanget var en viktig förklaring till SD:s framgångar, hade jag (och många andra) troligen fel. Det framgår av två färska inlägg på statsvetarbloggen Politologerna av Andrej Kokkonen och Karl Loxbo, vilka på grundval av existerande forskning visar att högerpopulistiska partiers väljare i huvudsak vet precis vad de röstar på, och att det egentligen inte alls är så överraskande att de var så många i senaste valet. I SD:s fall innebär det mer konkret att de väljare som röstat på dem är kritiska mot en liberal invandringspolitik, vilket är partiets stora fråga, och att det i opinionen finns ett ganska stort ”latent” stöd för en sådan hållning som SD varit skickliga på att mobilisera.

Som alltid finns det emellertid ytterligare lager av nyanser, komplikationer och osäkerhet att borra sig ner i när vi försöker förstå denna fråga – därav formuleringarna om att jag ”delvis” och ”troligen” hade fel. För det första bygger Kokkonens och Loxbos inlägg på forskning om tidigare val eller om andra (visserligen liknande) partier, inte om SD i 2014 års val; även om den forskningen sannolikt är tillämplig även i detta fall kan vi inte vara helt säkra på det. För det andra finns det, bland annat i kommentarerna till Kokkonens inlägg, de som pekar på svagheter och felkällor i hans analys som möjligen kan ha betydelse. Jag kan inte bedöma relevansen och tyngden i de synpunkterna, men hela diskussionen där är mycket läsvärd just för att den visar hur mångbottnad problematiken är.

För det tredje, slutligen, kvarstår fortfarande den viktigaste frågan, nämligen varför så många svenskar visat sig vara så mottagliga för SD:s budskap. Där kan givetvis olika former av utanförskap eller allmänt missnöje vara en möjlig delförklaring, om också (med Kokkonens ord) som en faktor ”längre bak i förklaringskedjan”. Om det faktiskt är så kan ingen ge svar på idag, men debatten lär fortsätta.