månadsarkiv: maj 2014

De massiva nätkursernas roll

I det senaste numret av Göteborgs universitets personaltidning, GU-journalen, finns en kommentar av mig till förslaget att universitetet ska börja erbjuda MOOCs, massiva nätkurser. Förslaget behandlas över ett helt uppslag i GU-journalen, som också berättar om arbetet med en MOOC som lär bli den första att produceras om rektor ger klartecken. Utrymmet för min kommentar var mycket begränsat vilket gör att många nyanser går förlorade, och därför vill jag ta tillfället i akt att utveckla mina synpunkter här. Jag vill särskilt understryka att min skepsis och kritik inte är riktad mot vare sig de som arbetar med den planerade MOOC:en eller de som tagit fram förslaget; utifrån de förutsättningar de hade för sitt uppdrag har de såvitt jag kan bedöma gjort ett gott arbete och nått rimliga slutsatser. Det är väl snarare just utgångspunkterna och förutsättningarna för arbetet jag är mer tveksam till, eftersom universitetet (enligt min uppfattning) här håller på att slå in på fel väg när det gäller att möta de utmaningar den högre utbildningen står inför idag. Mer principiellt tycker jag också att det är beklagligt när ett lärosäte lägger betydande resurser på att ge kurser där syftet egentligen inte är att utbilda studenter utan att göra reklam för universitetet och dess (andra) utbildningar.

Under hösten 2012 och våren 2013 skrev jag ett antal inlägg här (och en debattartikel i Universitetsläraren) om de massiva nätkurserna. Sedan har det varit nästan tyst, vilket helt enkelt beror på att den hysteri – och det är nog befogat att tala om just en hysteri – som ett tag florerade efterhand lade sig. Även om antalet erbjudna kurser fortsatt att expandera har flera av de ursprungliga företagen bakom MOOCs ändrat inriktning mer eller mindre radikalt, bland annat på grund av att (som många kritiker förutsåg) modellen inte var ekonomiskt bärkraftig och riskkapitalisterna bakom bolagen främst är ute efter avkastning på gjorda investeringar. Det har också börjat komma alltmer data som visar att dessa kurser, vilka ofta såldes in som ett sätt att erbjuda en utbildning för människor som annars aldrig skulle fått möjligheten, i mycket hög grad visat sig fungera främst som vidareutbildning för personer som redan är högutbildade eller specialister av något slag. (Lyssna till exempel på podden Digital Campus avsnitt 105 för en diskussion om detta eller se ett av Audrey Watters många inlägg om hur MOOCs utvecklat sig.)

Kort sagt, för vissa mycket specifika syften fungerar MOOCs alldeles utmärkt som ett instrument för vidareutbildning, eller som ett gemensamt innehåll i mer småskaliga kurser där lärare och studenter både individuellt och tillsammans bearbetar detta material på olika sätt. Som jag sagt tidigare här är MOOCs alltså mer att betrakta som en form av läromedel än som en ersättning för eller konkurrent till universitetskurser i traditionell mening. De kan också fungera som stomme i distanskurser av olika slag, så länge dessa leds av lärare som kan placera innehållet i ett sammanhang som gör det begripligt för studenterna.

Med tanke på de oerhörda mängder högkvalitativt undervisningsmaterial som numera finns fritt tillgängliga på internet, med eller utan koppling till massiva nätkurser, borde den pedagogiska diskussionen inom den svenska högskolevärlden alltså främst handla om hur vi kan utnyttja detta material på bästa sätt i vår egen undervisning. En modell som ofta lyfts fram i de sammanhangen är ”flipped education” eller ”flipped classroom”, där tanken är att den lärarledda tiden används till gemensam bearbetning av ett innehåll snarare än till envägskommunikation i form av föreläsningar. Ibland talar man också om ”blended learning”, ett besläktat men mindre precist begrepp som betonar att kurser kan byggas upp med betydande inslag av såväl traditionell campusundervisning som distans- eller webbaserade moment. Även där är tanken att å ena sidan kunna utnyttja det myckna material av hög kvalitet som finns på nätet, å andra sidan använda lärartiden till det som inget annat riktigt kan ersätta: direkt studentkontakt, vare sig den sker i ett fysiskt rum eller i ett virtuellt klassrum på nätet.

När mindre och medelstora lärosäten som de svenska utsätts för den konkurrens som MOOCs och andra initiativ från toppuniversitet med starka varumärken innebär, är det viktigt att förstå att de bara mycket marginellt kan konkurrera på allvar med dessa varumärken. Den fördel de (vi) har är istället just lärarkontakten, att vi kan erbjuda en lärande gemenskap i mänsklig skala med lokal och regional förankring i ett svenskt och internationellt sammanhang. För att kunna få ut det mesta möjliga av dessa konkurrensfördelar behöver vi fundera på hur vi lägger upp undervisningen och i högre grad utnyttja gemensamt material som redan finns, alltså gå i riktning mot ”flipped classrooms” och ”blended learning”. Det är för många en stor omställning och något vi måste satsa resurser på för att utveckla.

Även om det givetvis inte finns något som säger att vi inte också kan producera MOOCs av god kvalitet, är det alltså enligt min mening en felaktig prioritering eftersom det vi verkligen behöver är ett massivt stöd till oss universitetslärare att bli mycket bättre på att integrera nätbaserat material i den ordinarie undervisningen. För att se det behöver man dock anlägga pedagogiska perspektiv på utbildningen snarare än tekniska och ekonomiska, vilka är de som från början till slut har dominerat diskussionen om MOOCs. Detta är tyvärr också helt i linje med ett större mönster där universitetsledningar snart sagt överallt börjat betrakta lärosäten som företag på en marknad istället för vad de är och borde vara: lärande gemenskaper där mötet mellan lärare och studenter är den grund allt annat vilar på.

Svenska historikermötet 2014

Svenska historikermötet 2014Den 8–10 maj avhölls 2014 års upplaga av Svenska historikermötet i Stockholm. Det var det sjätte sådana mötet i modern tappning (det förra i Göteborg 2011 har jag skrivit om här och här) och med drygt 550 anmälda deltagare var vi fler än någonsin. Att i efterhand försöka sammanfatta ett sådant evenemang är egentligen omöjligt. Dels är det svårt bara att summera alla de egna intrycken, dels kan man inte gå på mer än en eller kanske två av de tio–femton parallella sessioner som erbjuds varje pass; varje deltagare hinner därför bara med en bråkdel av alla presentationer, samtal och debatter mötet består av. Ändå kan det vara nyttigt att försöka samla några intryck och tankar från de tre dagarna i ett blogginlägg (vilket Jessica Parland-von Essen redan gjort här).

Konferensen började för min del på bästa tänkbara sätt, med en riktigt spännande paneldiskussion om mikrohistoria där bl.a. Peter Englund och Britt Liljewall deltog. De är båda historiker som jag länge haft stor respekt och beundran för, och det var väldigt roligt att här få se dem samtala med flera andra mycket kvalificerade panelmedlemmar: Annika Sandén, Bengt Kristensson Uggla och Anna Götlind (som också ansvarade för sessionen). Deras utbyte handlade om vad som kännetecknar mikrohistoria, vad den ger som annan typ av forskning kanske inte gör och varför den (därmed) kan vara värdefull. Diskussionen gick, som man kunnat förvänta, åt lite olika håll, men en central fråga var den om förhållandet mellan mikro- och makronivån och om mikrohistoriens närhet till individer och till källor är ett egenvärde eller om den alltid måste relateras till större frågor.

De flesta tyckte nog det sistnämnda, på något sätt, men exempelvis Sandén tryckte ganska starkt på att inifrånförståelsen av den enskilda människan, ”inlevelsen”, även om det inte är ett mål i sig är en mycket viktig metod för att komma åt frågor av vidare intresse. Peter Englund, som medgav att han aldrig talat om sin forskning som mikrohistoria, hävdade att han inte bekymrar sig så mycket om exakta definitioner eller etiketter så länge det han gör är fast förankrat i de historiska källorna. Han betonade också med viss skärpa att vi inte får försöka påtvinga det förflutnas människor tolkningar eller avsikter utifrån vår egen ”rationalitet”, utan vi måste försöka förstå materialet på dess egna villkor. Det var i mina ögon ett viktigt påpekande, då jag ibland upplever att många historiker idag inte riktigt arbetar utifrån ett sådant förhållningssätt.

Englunds motvilja till trots kom både denna och senare sessioner på temat mikrohistoria att rätt mycket handla om försök till avgränsningar och (åtminstone lösa) definiitoner av vad det är och inte är. Svaren gick åt lite olika håll och tenderade framhäva någon viss aspekt som för just den tillfrågade var särskilt viktig: livshistoria/biografi, underifrånperspektiv, den intensiva närläsningen av källor och så vidare. Mycket av den mikrohistoria som skrivits hittills (och betraktats som sådan) har nog haft alla dessa kännetecken i varierande mån, men om man hårdrar det tror jag att det ytterst handlar om just en typ av metod eller angreppssätt; både biografier och underifrånperspektiv kan man till exempel arbeta med också på helt andra sätt så de är inte unika för mikrohistoria.

Peter Englund och Britt Liljewall

Peter Englund (t.v.) och Britt Liljewall (vid tavlan) i panelsessionen om mikrohistoria

En annan intressant session handlade om tidigmoderna reseberättelser, och den var organiserad av en entusiastisk och kunnig grupp av doktorander och nydisputerade historiker. Eftersom jag själv en gång doktorerade på en avhandling baserad på reseskildringar tycker jag alltid att sådana ämnen är spännande, och det var också roligt att se hur otroligt mycket som hänt på detta område de senaste 10–15 åren. Särskilt påfallande var det hur sessionsdeltagarna (Lisa Hellman, Charlotta Forss, Måns Jansson, Maria Nyman och Jacob Orrje) ville komma bort från de enkla modeller av eurocentrism eller postkolonialism som länge varit förhärskande; istället betonade de komplexiteten, praktiker och kunskapens cirkulation.

Det sistnämnda är ett begrepp och ett tolkningsmönster som haft ett mycket starkt genomslag inom flera forskningsfält de senaste åren. Som analysverktyg har det visat sig mycket fruktbart men samtidigt finns det alltid något man förlorar eller väljer bort när man gör ett visst teoretiskt eller metodologiskt val, och därför frågade jag i den efterföljande sessionen vilka brister som kan finnas med detta angreppssätt. I korta och kloka svar pekade då Orrje på att modellen med ”kunskapens cirkulation” kan bli lite väl prydlig, medan Hellman menade att det man framför allt riskerar är att förlora eller förminska viktiga maktperspektiv. Det är väl ungefär vad jag också skulle ha svarat, men cirkulationstanken har samtidigt mycket att bidra med och det var denna session ett bevis på.

Efter en presentation av den nya läroboken En samtidig världshistoria, som jag lär få skäl att återkomma till här i ett senare inlägg, avslutades fredagen med en mottagning i Stockholms stadshus. Det var mycket roligt att få se denna byggnad, känd från så många Nobelmiddagar och andra sammanhang, inifrån, och att umgås med både gamla och nya historikervänner under lite ledigare former. Gyllene salen, med dess milt uttryckt märkliga blandning av historiska referenser i utsmyckningen, var helt klart ett av de mest minnesvärda inslagen under hela konferensen för min del. (Det är nog ingen slump att även Jessica har några bilder därifrån i sitt inlägg från mötet.)

Mälardrottningen

”Mälardrottningen” i Gyllene salen, Stockholms stadshus

Temat för ”mina” sessioner och den gemensamma slutdiskussionen under dag tre (lördag) var på olika sätt hur framtiden kommer att te sig för den historiska forskningen. Ett av passen handlade om förhållandet mellan historiker, studenter och arkiven och hur den relationen utvecklas framöver, bland annat som en följd av digitaliseringen. Session nummer två, den jag själv medverkade i, berörde i lite vidare och mer varierad mening frågor om den digitala utvecklingens konsekvenser för forskningen, särskilt i termer av att bevara och tillgängliggöra våra egna forskningsdata på lång sikt. Sist, och sannerligen inte minst, låg en plenarsession där frågor om publicering för historiker i framtiden ventilerades.

I alla dessa sammanhang sades mycket klokt som jag inte har möjlighet att redogöra för här, men det var påfallande hur en röd tråd slingrade sig genom dem allihop: hur historiker liksom andra universitetslärare ställs inför allt högre (och delvis motstridiga) krav, samtidigt som deras arbetsvillkor och förutsättningar att möta dessa utmaningar gradvis urholkas och blir allt sämre. Det är en oroväckande utveckling som jag också lär återvända till här på bloggen förr eller senare.

Till dess kan jag konstatera att Svenska historikermötet 2014 blev minst så givande och lärorikt som man hade kunnat hoppas, och att det säkert är många med mig som redan ser fram emot nästa möte i Sundsvall 2017. För den som vill veta mer om vad som sades i Stockholm finns det i väntan på det en Storify med Twitterflödet från konferensen, ett videoklipp från invigningen med Stockholms universitets rektor Astrid Söderbergh Widding och en intressant poddsändning med Lundadoktoranderna Kristoffer Ekberg och Björn Lundberg som spelades in under mötet. Kanske var det första podden någonsin som sände nästintill direkt från ett svenskt historikermöte, men det var säkerligen inte den sista.

Tillbaka till Tidens skiften

Häromdagen ägnade jag några timmar åt diverse administrativa uppgifter som på olika sätt handlade om att dokumentera och synliggöra mina publikationer och andra meriterande aktiviteter på sistone. I en tid då forskare och forskning ständigt ska mätas och (ut)värderas är det ingen märklig sysselsättning, men jag är minst sagt kluven till det framhävande av jaget och de egna prestationerna som den är förknippad med. Funderingar i de banorna påminde mig om en närbesläktad fråga som jag diskuterat här tidigare, nämligen forskares närvaro, synlighet och identitet på webben och i olika sociala medier. När jag själv samlade ihop det mesta av mitt webbskrivande på denna (då nya) adress för drygt ett halvår sedan motiverade jag det bland annat så här:

I vår tid, och så vitt det går att bedöma i snabbt ökande grad framöver, förutsätter rollen som historiker att man är verksam och synlig på webben och i sociala medier. Även om jag har svårt för uttryck som att forskare måste vårda sitt varumärke – ”personal branding” – ligger det något i påståendet att vare sig man vill eller inte har man en nätidentitet. Kontrollerar man den inte själv hamnar den i händerna på andra, och det är inte säkert att resultatet blir vad man skulle önska. För en professionell historiker tror jag därför det är ganska självklart att man behöver ha en tydligt identifierbar hemvist på nätet, där man enkelt kan nås och där så mycket som möjligt av ens forskning är fritt tillgänglig för allmänhet och forskarkollegor. Genom att skriva regelbundet på sin webbplats, dvs. blogga, kan man pröva idéer och låta andra se ens textutkast medan det fortfarande är möjligt att göra ändringar i dem, och man synliggör och avdramatiserar vad forskning är genom att öppet dela med sig av vad man håller på med.

I princip fångar denna beskrivning fortfarande min syn på värdet för forskare av att ha en personlig webbplats, och av det som ibland kallas ”akademiskt bloggande”. För egen del tycker jag också att denna sajt har utvecklats på det sätt jag hade hoppats när jag gjorde min ”omstart” i höstas, och det känns bra att ha just ett tydligt, synligt hem på nätet. Till den tydligheten bidrar att webbplatsens adress, domännamnet, består av mitt eget namn, en praxis som är vanlig bland många digitala humanister i USA, Storbritannien och på andra håll.

En sak som varit svårare att vänja sig vid är att mitt namn också fungerat som titel på sajten, till skillnad från mina tidigare bloggar som alltid haft sina egna namn: Tidens skiften, Pehr Löfling, Digihist… Dels kan mer informativa benämningar av den typen rent praktiskt och språkligt många gånger vara att föredra, dels känner jag mig (som sagt) inte helt bekväm med att framhäva den egna personen alltför starkt. Slutligen har jag helt enkelt saknat namnet på en av mina tidigare bloggar och den närmaste föregångaren till denna webbplats, Tidens skiften, som fångar mycket av den ton och den inriktning jag eftersträvar här. (Med vilken framgång är en annan fråga.)

Från och med idag återuppstår alltså Tidens skiften som namn på bloggen och sajten, medan adressen fortsätter vara http://kennethnyberg.org. Den typen av uppdelning mellan namn och adress är relativt vanlig bland de digitala humanister jag nämnde ovan, och det är ett arrangemang som är mer i linje med hur jag ser på syftet med min webbplats. Och att jag ägnat ett helt blogginlägg åt vad som kan tyckas vara en obetydlig detalj, beror på att jag tror konkreta exempel som detta kan vara av intresse och ha betydelse för andra som funderat över hur de ska hantera sin närvaro och identitet på nätet. Det är frågor som bara blir allt viktigare att tänka igenom och förhålla sig till, både för forskare och andra.