månadsarkiv: december 2013

History as resurrection

Recently I came across a remarkable essay by L.D. Burnett, a Ph.D. candidate in intellectual history at the University of Texas at Dallas. It is called ”Through a Glass, Darkly”, and its main argument may perhaps best be summed up in this quote from the last paragraph: ”The historian’s faith, from what I can see of historians’ practice, pretty much comes down to this: that the dead, rather than being remembered, would be understood.”

On its own this conclusion, while interesting, does not appear very unusual; that historical scholarship is or can be an endeavour with an existential dimension is hardly a new or original idea. But Burnett’s specific point, that as historians we are ”resurrection men”, and how she frames it is anything but ordinary:

It was Ambrose of Milan who suggested that human redemption is effected because Satan, Death and Hell “swallowed” Christ, as a monstrous fish swallows a hook, so that in overcoming Christ, Death itself was overcome, caught, captured, rendered powerless by Christ’s indestructible life. In the same way, perhaps, the revivifying effect of historical inquiry, which to us seems like a service to the needs of the present, may in fact be the accomplishment of that redemption from misunderstanding, from partial knowledge, which the dead of the past demand.

Rarely or never before have I seen the meaning of history being described quite like this. The whole piece, from the title onward, is permeated by Biblical and theological imagery and references that many ”secular historians” would probably not feel entirely comfortable with, at least not in the context of discussing the purpose of their work. For me, however, it represents a thoughtful, inspiring and deeply human way of conceptualizing what it is historians do and why. And I cannot help thinking that by comparison, most of the conventional explanations of why history matters seem rather shallow and trivial.

Hur ska vi samtala?

På bloggen Politologerna har statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson skrivit ett av av de viktigaste och mest tänkvärda inlägg jag läst på länge. Hans utgångspunkt är egentligen ett resonemang om partipolitik och väljarbeteende, men den avgörande iakttagelsen handlar om något mycket större än så:

Det kategoriska ofta sekundsnabba avfärdandet av avvikande verklighetsuppfattningar och ståndpunkter håller på att bli en norm. De ömma tårna är så många att det knappt går att manövrera i debattlandskapet. Utvecklingen gör det utomordentligt trist att delta i och följa svensk samhällsdebatt.

Detta är något jag själv tänkt på mycket de senaste åren, inte minst sedan jag lite mer aktivt började använda sociala medier där det ”sekundsnabba avfärdandet” ofta tycks ligga särskilt nära till hands. Över huvud taget är jag hjärtligt trött på enkla, tvärsäkra svar på svåra frågor. Om vi alls ska kunna lösa några samhällsproblem – och vi står inför många stora sådana idag – måste vi inse att det ligger i sakens natur att de nästan alltid är komplicerade och mångbottnade.

Vi måste också förstå att det i de flesta frågor därför går att finna gott, eller åtminstone rimligt, stöd för vitt skilda ståndpunkter. När någon tycker annorlunda än vi själva beror det alltså mer sannolikt på att hen har andra utgångspunkter än att hen är dum, illvillig eller bådadera. Vi behöver därför närma oss varje diskussion där det finns olika uppfattningar med stor ödmjukhet och respekt för andra, om det offentliga samtalet ska kunna föras på ett konstruktivt sätt – eller för att vi ens ska kunna leva drägligt ihop i det samhälle vi alla delar.

Ofta är det tyvärr inte så debatten ser ut idag. Kanske har den aldrig gjort det, men mitt intryck är att toleransen för andra ståndpunkter än den egna bara blir mindre och mindre. Det verkar Ekengren Oscarsson också tycka:

Åsiktskorridoren – det vill säga den buffertzon där du fortfarande har visst svängrum att yttra en åsikt utan behöva ta emot en dagsfärsk diagnos av ditt mentala tillstånd – är mycket smal i Sverige. [– – –]

Det är förstås viktigt att samhällsdebatten sätter tydliga gränser för vilka stolleprov som kan accepteras. Men när åsiktskorridoren blir så smal att även många av våra mer klassiska socialdemokratiska, liberala, konservativa ställningstaganden också kan kallas samhällsfarliga eller betraktas som rejäla tankevurpor, då riskerar vi att helt missa de riktigt skruvade verklighetsuppfattningarna och de sant samhällsomstörtande idéerna.

Faran i detta på längre sikt, även om Ekengren Oscarsson inte drar ut linjerna så långt, är att den ömtåliga balans av öppenhet och gränsdragningar som själva demokratin vilar på sätts ur spel. När vi reflexmässigt avfärdar, förringar eller demoniserar åsikter som avviker från våra egna men är förenliga med de demokratiska grundsatserna, bidrar vi till en relativisering och normalisering av de krafter som är uttalat odemokratiska. På sikt innebär det att den livsviktiga skiljelinjen mellan acceptabla och oacceptabla uppfattningar, hur artificiell och svårdefinierad den än kan vara, långsamt upplöses. Och i slutet av den processen väntar ett samhälle som bara kan beskrivas som totalitärt, oavsett hur goda avsikter som leder oss dit.